Kategoriarkiv: Internationellt

PISA-chocken, vår tids kärnkraftsolycka?

Den 10 augusti 1989 skrev Carl Bildt en debattartikel i vilken han kritiserade den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Han skisserade en bild av en skola i kris, präglad av frånvaro, vandalism, läraromsättning, mobbning, stagnerande standard och ett ökande antal ”funktionella analfabeter” (DN-debatt 10/8 1989). Han anklagade sina politiska meningsmotståndare för att inte ta krisen på allvar, och föreslog en rad åtgärder: en ny lärarutbildning, ökad decentralisering, ett återupprättande av kvalitet och kunskaper i skolan, ett nytt betygsystem etc. Gillande hänvisade han till den amerikanska skolkrisrapporten A nation at risk, som han beskrev som ett föredöme. Även Sverige borde tillsätta en skolkommission. ”Även Sverige är i dag en nation vars framtid är i fara. Jag tror att en oberoende skolkommission är vad som behövs för att öppna ögonen på dem som i dag blundar och bereda vägen för nya lösningar.”

Somligt som Bildt tog upp känns idag välbekant, men annat känns enormt exotiskt.  Det är fascinerande att se hur han beskriver den samtida skoldebatten. Bildt menade 1989 att skolan knappt debatterades alls: ”tänk om ledande politiker på sina håll kunde ägna i alla fall lika mycket tid åt utvecklingen av Sveriges kunskaper som åt avvecklingen av Sveriges kärnkraft.”

Idag skulle en sådan vision inte längre kunna formuleras, eftersom den med råge har överträffats. Kärnkraftens avveckling hör man nästan ingenting om, i motsats till den allestädes närvarande diskussionen om skolan. Hotet mot framtiden består inte längre i en kärnkraftsolycka, utan snarare i ett katastrofalt resultat i PISA. Denna remarkabla omkastning, som också sammanfaller och är liktydig med en mer generell förskjutning från globalt delade problem till nationella egenintressen, har förstås stimulerats av det sätt varpå OECD mäter och presenterar skolresultat.

Imorgon, 11:00, är det dags igen, då resultaten från PISA 2015 släpps. I olika länder väntar man med spänning på resultaten, och alla ställer sig precis samma frågor: går det bättre för ”oss” eller sämre? Men ur ett globalt perspektiv är förstås frågan inte om en kris kommer visa sig, utan var den kommer uppstå. OECD säljer ofta in sina studier med ett optimistiskt budskap. Studier visar, menar de, att olika länder kan förbättra sig på kort tid. Men det de inte säger lika tydligt är att samma framgångssagor förutsätter motsvarande nedåtgång för andra länder. Eftersom mätningen är relativ bygger den enes framgång på den andres motgång. Bland annat av den anledningen är PISA ett instrument för en utbildningskris som saknar lösning. För det individuella landet kommer det alltid att finnas möjligheter att förbättra sin position. Men på en global nivå kan man snarare säga att problemen flyttas runt. Ett problemland kan bli ett succéland, men problemländer kommer per definition alltid att finnas. Denna globala konsolidering av krisen skiljer sig från hur vi förstår andra samhälleliga kriser. Ekonomiska kriser eller miljökriser kan, åtminstone i teorin och åtminstone tillfälligt, få en lösning, och detta är också målsättningen. I den mån skolkriser mäts på ett relativt sätt är detta en omöjlighet. OECD genererar på så sätt skolkriser per automatik, och därmed också mediautrymme till skolan.

 

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Dags för ett intellektuellt förhållningssätt till PISA

Den 6 december 2016 presenteras resultaten från 2015 års PISA-undersökning. Dessa resultat kommer få stor betydelse för den utbildningspolitiska diskursen om skolan de närmaste månaderna. Sverige kommer att jämföras med sig själv från tidigare år, och Sverige kommer att jämföras med andra länder. Ibland kommer jämförelserna och tolkningarna att vara rimliga men lika ofta kommer de att vara överdrivna och präglade av specifika intressen. Att genomföra internationella mätningar och göra tolkningar av dess resultat, och agera utifrån resultaten är en delikat och mycket svår uppgift. I debatten är det därför synd att den expertis som verkligen finns kring internationell och jämförande pedagogik sällan kommer fram.

Internationell och jämförande pedagogik har som forskningsinriktning en lång historia som spåras tillbaka redan till tidigt 1800-tal, då fransmannen Marc Antoine Jullien drog upp riktlinjerna för internationella jämförelser av utbildning (se t ex Kaloyannaki & Kazamias, 2009). Det var dock först under 1900-talet, framförallt efterkrigstiden, som forskningsfältet institutionaliserades med egna tidskrifter, sällskap och universitetskurser. Inom fältet finns en väl utvecklad begreppsapparat för att förstå möjligheterna och begränsningarna i internationella jämförande studier som PISA och TIMSS.

Sverige och särskilt pedagogikforskaren Torsten Husén (1916 – 2009) var drivande i utvecklingen av internationella jämförelser inom utbildningsväsendet. Den forskning i internationell och jämförande pedagogik som Husén lade grunden till, har dock i Sverige fört en något tynande tillvaro de senaste decennierna. Samtidigt har den blomstrat internationellt sett och idag finns flera framgångsrika forskare inom fältet. En som uppmärksammat detta är forskaren Will Brehm vid Tokyo universitet. I en mycket bildad podcast intervjuar han flera av världens främsta forskare i internationell och jämförande pedagogik. Inte minst diskuterar de olika positiva och negativa effekter PISA-undersökningarna har världen över. För hela utbudet se http://www.freshedpodcast.com.

Jag kan särskilt rekommendera:

Rethinking the PISA Debate (Keita Takayama)

Seeing Like PISA (Radhika Gorur)

PISA, policy referencing, and pantomime (Bob Adamson)

The problems with outcome-based approaches to education (David Edwards)

The history and development of international assessments (Dirk Hastedt)

PISA in Germany (Florian Waldow)

Det finns också ett internationellt forskningsnätverk, The Laboratory of International Assessment Studies, som samlar både de som arbetar med PISA och TIMSS och forskare som kritiskt studerar effekterna av den typen av International Large Scale Assessment (ILSA). Den senaste konferensen ägde rum i Berlin hösten 2016 och videoupptagningar samt bloggar från konferensen finns här.

På svenska kommer jag och Joakim Landahl snart också ut med boken: Bortom PISA. Internationell och jämförande pedagogik (Natur och kultur). Se vidare här.

pisabok

Boken består av tre delar och 12 olika kapitel skrivna av svenska och utländska forskare som arbetar med internationell och jämförande pedagogik. Del I, Perspektiv på PISA, diskuterar hur internationella storskaliga mätningar växt fram historiskt och vilken roll de spelar i dagens samhälle. Del II, Undervisningens nationella variationer, ger exempel på hur nationella skolsystem kan jämföras på andra sätt än genom storskaliga kvantitativa mätningar av elevers resultat. Del III, Transnationella flöden, behandlar processen varmed pedagogiska idéer och praktiker rör sig från ett nationellt sammanhang till ett annat. Boken kommer i januari 2017 och är en produkt från vårt gemensamma projekt From Paris to PISA, som finansieras av Vetenskapsrådet.

Referenser

Kaloyannaki, P & Kazamias, A.M. (2009) ”The Modernist BEginnings of Comparative Education. The Proto-Scientific and the Reformist-Meliorist Administrative Motif.” I R. Cowen & A.M. Kazamias, (red.) (2009). International handbook of comparative education. Dordrecht: Springer.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Perspektiv på vinstuttag i skolan – The Saloon (A non-profit pub in Washington, D.C.)

I april var jag på AERA-konferensen i Washington D.C. AERA står för American Educational Research Association, en organisation för utbildningsvetenskapliga forskare i USA som i år fyllde 100år. Deras konferenser med mellan 12000 – 15000 deltagare och nära på 3000 presentationer är världens största för pedagogisk forskning. Jag var där för att presentera två olika papers, ett om skillnaden mellan amerikansk och europeisk bedömningstradition och ett om konsten att beskriva olika länders utbildningssystem på ett rättvisande sätt.

En kväll gick jag och några kollegor ut för att ta en öl. Vi sökte oss till U Street som är en känd restaurang- och bargata i Washington D.C. Av en ren tillfällighet valde vi en bar med det klassiska namnet The Saloon. När vi satt oss i baren och beställt varsin öl såg vi att det satt små lappar och plakat här och där på väggarna. Där stod det bland annat – This is a non-profit pub. Help us build new schools around the world! Vi hade lycktas sätta oss på en bar som investerade sin vinst i skolor!

This is a non-profit pub

This is a non-profit pub

Bring a friend

Bring a friend

Puben drivs av en allvarlig och hårt arbetande man som inte ville berätta vad han heter eller var han kommer från då han anser att identitet och nationalitet är oväsentligt. Han berättar dock gärna och stolt om The Kamal Foundation som är den organisation han startat och som samlar in pengar framför allt för att bygga skolor i fattiga delar av världen, men även bostäder och hälsokliniker. När vi var där hade de snart samlat in nog med pengar för att bygga sin 19:e skola!

The Kamal Foundation

Det är kanske onödigt att tillägga att vår dricks denna kväll vida översteg kostnaden för ölen. Vi berättade också vad vi jobbade med och att vi blev starkt berörda av deras engagemang. Vi berättade dock inte att det i Sverige är möjligt att ta ut vinst ur skolorna – för att exempelvis investera i fina viner (här).

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Den svenska skolan och IKEA

Vad har svensk skola och IKEA gemensamt? I vårt projekt From Paris to PISA finansierat av Vetenskapsrådet undersöker vi den svenska skolan ur ett historiskt internationellt jämförande perspektiv. I ett nytt blogginlägg på vår projektblogg skriver Martin Lawn om Swedish Design, Soft Power and the Pedagogy of Modernism , där han argumenterar för att Sverige från slutet av 1800-talet och under 1900-talet skickligt på att ”pedagogisera” – i meningen föra ut och genomföra – sin version av det moderna samhället. Det var ett samhälle som genom skolan och ämnen som slöjd, teckning och idrott, knöt an till det förflutna (via hantverkstraditionerna) men som också bl. a. genom dessa ämnen visualiserade en framtid där skolan bidrog till samhällets förnyelse. En framtid man också hann i kapp och gjorde till sitt nu. Sverige blev internationellt sett den första trovärdiga modellen för det moderna samhället. Skolan liksom IKEA fungerade under dessa processer som varumärken för nationen – men hade också stor roll i dess faktiska materialiserande. Lawn skriver:

Swedish modernity was strongly associated with learning and knowledge, and not just with objects and their relation to each other. /…/ The policies and practices of Swedish society and the deliberate performance of modernity, operated by voluntary organizations with state support, and its focus on education and research, created a model and a mythology out of particular social circumstances which was to become a brand, a form of soft power in which our project subjects were located and received.

Läs mer på vår projektblogg – www.paristopisa.com

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Är det betygssystemets fel att Sverige underpresterar i PISA?

Jag måste erkänna att jag blev lite irriterad när Andreas Schleicher i Aktuellt den 4 maj sa att svenska lärare ger elever betyg de inte förtjänar. Man måste fråga sig med vilken rätt han kan slå fast att det är lärarna som gjort fel när betygsnittet ökar trots att PISA resultaten sjunker? Jag skulle vilja pröva en annan hypotes – lärarna gör rätt men det svenska betygssystemet håller tillbaka kunskapsutvecklingen i svensk skola.

Den hypotes jag vill kasta fram är att mindre transparenta betygssystem gör det möjligt för lärare att över tid och omedvetet anpassa den generella kravnivån efter klassens bästa elever. Även om relativ betygssättning enbart tillämpas i ett mindre antal länder i Europa saknar många länder de tydligt formulerade betygskriterier som funnits i Sverige sedan 1996/96. Det gör att lärare i många europeiska länder i praktiken ändå följer en form av relativ betygsskala, där ytterlighetsbetygen tillåts vara ganska få. Det innebär en centrering mot mittenbetygen och en ökande konkurrens hos de duktigaste eleverna för de högsta betygen. Stämmer det skulle i så fall kraven på vad som är en normal prestation succesivt höjas. Den bristande transparensen gör att lärare inte kan anklagas för att vara för hårda i sina bedömningar. Samtidigt kan man misstänka att den höga graden av genomskinlighet som kännetecknar de svenska kunskapskraven bidrar till att elever får lättare att argumentera för att de förtjänar ett högre betyg än vad som är förankrat i djupet. Läraren kan inte ha diffusa krav av slaget att man vet vad som behövs för att klara sig, eller utgår ifrån personliga preferenser relaterat till att man själv är väldigt duktig i sitt ämne. Ställt på sin spets är frågan om rättsäkra bedömningar bidrar till att kunskapsnivån sjunker?

Värt att notera här är att OECD (2012) konstaterar att likvärdigheten i bedömning är bättre i utbildningssystem som använder en verbal kvalitativ skala av slaget: Very good, Good, Satisfactory, Sufficient, Insufficient. De menar att dessa kvalitativa uttryck är allmänna och lätta att förstå och relatera till oavsett det gäller kvalitet på mat, kläder eller kunskaper. Det intressanta är att länder med denna typ av skala också har betyg som överensstämmer bättre med PISA resultaten än där man tillämpar siffer- eller bokstavsbetyg. Frågan är om det kan förklaras av den hypotes jag ställt upp?

De finska betygen liksom de svenska är målrelaterade. I det betygssystem som gäller i Finland sedan 2002 (här) anges dock bara kriterier för mittenbetyget, vilket är betyg 8 och sedan 2004 även för lägsta godkända kunskaper:

I kriterierna för slutbedömningen definieras nivån för de kunskaper och färdigheter som förutsätts för vitsordet åtta (8). Kriterierna för slutbedömningen har gjorts upp så att eleven får vitsordet åtta (8) om han eller hon i medeltal uppvisar de kunskaper som kriterierna i ämnet anger. En del ouppnådda kriterier kan kompenseras genom överträffad nivå för andra.

Eleven har hjälpligt (5) uppnått de kunskaper och färdigheter som krävs i den grundläggande utbildningen om han eller hon åtminstone i någon mån kan uppvisa de kunskaper som kriterierna förutsätter. (Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004, s. 264)

Det här systemet kritiserades i en avhandling av Najar Oaukrim-Soivios från 2013 för att vara för godtyckligt i meningen att lärarna sätter betyg snarare utifrån en jämförelse eleverna sinsemellan än relativt betygskriterierna (här). Men det kanske inte har varit så dumt? Om vi dessutom ser närmare på de finska betygskriterierna ger de mycket större utrymme för läraren att bestämma hur ett kunnande ska prövas och var gränserna ska sättas (se nedan). Detta skulle givetvis kunna leda till att lärare sänker kraven, eller sänker dem för godkänt men höjer dem för de höga betygen. Om underkända resultat självklart leder till att rätt stöd kan sättas in minskar dock sannoloikt risken för att kraven sänks.

Finska betygskriterier i svenska som modersmål 2004 års läroplan

Kriterier för vitsordet åtta vid slutbedömningen

Kommunikation

Eleven

  • har lust och vilja att uttrycka sig muntligt och skriftligt både individuellt och i grupp och strävar efter att få kontakt med sin publik
  • kan lyssna koncentrerat och tar till orda i en problemorienterad diskussion och visar förmåga till en aktiv och analytisk dialog
  • visar respekt för andra talare, accepterar olika åsikter och kan delta i en diskussion på ett konstruktivt sätt, t.ex. genom att ställa frågor och komma med förslag och motiveringar
  • känner till de viktigaste skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk, är medveten om privatspråkets möjligheter och begränsningar och kan förändra sitt språkbruk beroende på situationen och mediet
  • tar emot och utnyttjar respons på egna texter för att utveckla sina egna färdigheter och kan också ge andra konstruktiv respons och arbeta både enskilt och i grupp.

 Så här ser de svenska kunskapskraven ut för motsvarande moment i modersmålet:

Svenska kunskapskrav i svenska som modersmål, 2011 års läroplan

Krav för betyget C i årskurs 9

Kommunikation

Eleven kan samtala om och diskutera varierande ämnen genom att ställa frågor och framföra åsikter med utvecklade och relativt väl underbyggda argument på ett sätt som för samtalen och diskussionerna framåt. Dessutom kan eleven förbereda och genomföra utvecklade muntliga redogörelser med relativt väl fungerande struktur och innehåll och relativt god anpassning till syfte, mottagare och sammanhang. Eleven kan föra utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang om svenska språkets historia, ursprung och särdrag samt jämföra med närliggande språk och beskriva tydligt framträdande likheter och skillnader.

Den tydligaste skillnaden här ligger i värdeorden. Även om värdeorden kan sägas vara relativa i sig, öppnar frånvaron av värdeord för en ännu större relativitet. Denna relativitet behöver dock inte nödvändigtvis leda till helt godtyckliga betyg. I frånvaron av värdeord finns utrymme för lärares eget professionella omdöme och språk. När standardproven infördes på försök under 1940-talet oroade sig lärare för att deras rätt att avge subjektiva omdömen skulle försvinna (Lundahl 2006). Och nog har den gjort det. Ett problem med de svenska transparenta kunskapskraven är att de är transparenta mer på statens villkor än på lärarnas. Kunskapskraven bygger på formuleringar, som inte är förankrade i respektive ämnes terminologi eller kvalitetskriterier, utan i en idé om att det går att standardisera kvalitetsuttryck, vilket gör att lärarna inte har något direkt stöd i sina ämneskunskaper, utan måste försöka förstå vad någon annan menar. Det problemet gällde i högsta grad även den gamla G, VG, MVG-skalan.

Jag tror att vi ska vara försiktiga med att hävda att skillnaden mellan svenska lärares betyg och svenska elevers resultat på PISA främst beror på att svenska lärare inte kan sätta betyg eller att de ställer för låga krav. De sätter de betyg nuvarande betygssystem leder till. I ett mindre genomskinligt system kan lärare omedvetet höja kraven för att upprätthålla en norm som ter sig rimlig, där ganska få når toppen men som därigenom bidrar till en högre allmännivå. Det går självklart att invända att man kan kräva av lärarna att bättre hantera ett så komplext system som vi har. Staten kände dock till att svenska lärare hade liten (om någon) formell utbildning i betygssättning när det målrelaterade betygssystemet infördes på 90-talet (och komplicerades ytterligare 2011). Med vilken rätt säger man att lärare inte gör rätt? Vilken måttstock är mindre fri från problem, mot vilken lärarnas bedömningar ställs? Är det genom att göra rätt enligt styrdokumenten som det i praktiken blir fel? Och skulle det vara värt att offra en mer transparent bedömning för bättre PISA-resultat?

Jag har lagt fram en hypotes som går ut på att ett mindre transparent betygssystem gör det möjligt för lärare att över tid, om än kanske ofta omedvetet, anpassa den generella kravnivån efter klassens bästa elever. Det borde gå att pröva dess giltighet, men för det krävs att problemformuleringen för svensk skola omfattar även systemet och inte bara de som verkar i det.

Referenser

Lundahl, C. (2006): Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola. Arbetsliv i omvandling 2006:8. Akademisk avhandling vid Uppsala universitet. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

OECD (2012). Grade expectations: how marks and education policies shape students’ ambitions. Paris: Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD).

 

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Hur OECD vill att svensk skola ska utvecklas – en bild med tusen ord

Idag kom OECDs rapport Improving schools in Sweden: An OECD perspective. Den som tidigare läst OECDs landsrapporter känner igen mycket av retoriken och förslagen. Se hur jag gissade vad OECD skulle ta upp i januari 2014 här. En sak som jag inte hade gissat var att OECD skulle lägga så mycket av utvecklingsansvaret på eleverna och lärarna. Där de tidigare haft ett tydligt fokus på systemförändring är det nu lärarna och eleverna som ska göra de stora förbättringarna. Det är dock inte möjligt om inte omgivande aktörer drar åt samma håll och att lärare och elever ges rätt slags stödjande strukturer, skriver OECD.

En sammanfattande bild över vad flitigt självrefererande OECD anser att svensk skola behöver får vi med ett ordmoln över rapportens mest förekommande ord:

OECD rapport 2015 word cloud

En illustration av att det är OECDs perspektiv och att det handlar om att förbättra och utveckla lärare och elever får vi om vi tittar närmare på det vanligaste orden:

wordcount lista

Det är på många vis kloka och välbalanserade förslag OECD avger, men bakom dem finns oerhört mycket komplexitet. Hur ändrar man elevers attityder till skolan? Hur ökar man läraryrkets attraktionskraft? Hur blir det fria skolvalet mer likvärdigt? Hur kan man utveckla samarbetet mellan kommuner och friskolor? Hur får man skolinspektionen att bli mer av en skolutvecklingsmyndighet? Det ska bli spännande att se vad den svenska skolkommissionen sätter upp på sin ”att göra lista”, och framför allt att se deras förslag på hur det ska göras.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Hur uppstår en svag prestation?

I PISA rapporteringen finns en kategori som kallas low performance, dvs. svaga prestationer och dålig förmåga att klara PISA-uppgifter. OECD menar emellertid att svaga resultat på PISA-uppgifterna får vidare konsekvenser och skriver om denna prestationskategori:

Countries with large numbers of students who struggle to master basic reading skills at age 15 are likely to be held back in the future, when those students become adults who lack the skills needed to function effectively in the workplace and in society. (OECD 2013 i Serder 2015, s. 173)

I en ny avhandling Möten med PISA – kunskapsmätning som samspel mellan elever i och om provuppgifter i Naturvetenskap, av Margareta Serder Malmö högskola, diskuteras hur denna kategori uppstår. Utgångspunkten är att det inte finns svaga prestationer förrän vi gör dem, och den intressanta frågan är hur vi gör dem (och vad de i sin tur sedan gör).

Serder knyter flera intressanta kunskapsteoretiska frågor om klassificering och klassificeringens effekter till PISA-mätningarna. Med hänvisning till den franske sociologen Bruno Latour, känd för sin forskning om hur vetenskaplig kunskap uppstår, resonerar Serder om att svaga prestationer egentligen inte finns – vi gör dem. I ett av avhandlingens kapitel, skrivet tillsammans med Malin Ideland jämförs Louis Pasteurs upptäckt av mikroberna med konstruktionen av PISA-resultat. Latour har i en berömd text (1999) rest frågan om mikroberna fanns där innan Pasteur upptäckte dem. Latour menar att de flesta nog skulle tycka att så var fallet och anse att det enda Pasteur gjorde var att benämna dem. Latour menar emellertid att det är först i och med den vetenskapliga processen som leder fram till benämnandet, och det som följer därav, som gör mikroberna blir till det de är. Mikroberna behövde Pasteurs laboratorium, dess särskilda miljö, villkor, näring etc. för att bli mikrober så som vi känner dem (se även Serder 2015, s. 176). Serder och Ideland frågar sig om elevernas låga prestationer finns där innan eleverna gör PISA, eller om de uppstår i det speciella laboratorium för kunskapsmätning som man kan säga att PISA är. För att studera hur elever gör när de gör PISA har Serder och Ideland spelat in elever som arbetar med PISA-uppgifter.

Svaga prestationer, menar Serder och Ideland, bör vi betrakta som en samhandling mellan vetenskapliga/epistemologiska traditioner, mätinstrumentet och eleven. Det är lätt att tänka att en svag prestation är kopplad till en elev som av olika anledningar helt enkelt inte kan tillräckligt mycket av det barn i den ålder ska kunna. Eleven har antingen inte gått i en bra skola eller så har inte eleven arbetet tillräckligt hårt från sina förutsättningar. Det Serder och Ideland emellertid visar är att eleverna försöker förstå vad som förväntas av dem, de resonerar och tänker kring uppgiften – men hamnar bland fel. Givetvis kan man säga att eleverna saknar vissa grundkunskaper, men det betyder inte att de inte har andra värdefulla kunskaper. Elevernas prestationer är alltså svaga i förhållande till specifika kunskaper och normer som prövas med specifika instrument. En norm vad gäller NO-delen i PISA är att science literacy är en förutsättning för att kunna delta fullt ut i samhällslivet. Ett sätta att mäta elevernas förutsättningar för att avkoda naturvetenskapen i samhället är genom uppgifter där eleverna ska använda eller förhålla sig till vetenskapliga begrepp. Serder och Ideland ger olika exempel där man kan fråga sig om det är naturvetenskaplig kompetens som verkligen prövas. På vissa frågor är det elevernas förmåga till språkliga slutledningar som avgör om det blir rätt eller fel, i andra fall är det testens logik med flervalsfrågor som påverkar hur eleverna tänker om lösningarna. Det visar sig också i Serders avhandling att eleverna inte alltid känner igen hur naturvetenskap framställs i testerna, vilket leder till visst motstånd. Även hur frågorna har översatts påverkar hur eleverna tänker om dem. I ett fall översattes ”less” och ”more” med ”sämre” och ”bättre”. Det ledde eleverna till att resonera om vilket som var bäst och sämst i absolut mening, snarare än om relationer mellan objekten i uppgiften, vilket i fallet sannolikt bidrog till fel svar. I en annan uppgift vet eleverna mycket väl hur de ska få tag på nödvändiga fakta, men eftersom t.ex. googling inte är tillåtet, känner de sig istället dumma för att inte kunna svaret utantill.

Tre elever ska lösa en uppgift kring ”surt regn”. En av eleverna, Théa läser uppgiften för de andra. Hon har svårt för att läsa men kämpar sig igenom texten:

Théa: /…/ God I read so bad – gases like sulfur oxides and nitrogen oxides… oxides I mean Ox-i-d-es [trying the word] as well. Where do these sulfur ox- ides (giggling) this sounds so brainless…and nitrogen oxides in the air come from?

(the girls are looking at each other, puzzled)

Théa: good that we are so damn stupid

Mickey: the earth?

Théa: but can’t…can’t one Google it? (pointing at a computer)

Mickey: (giggling nervously)

Théa: but just answer the question 118 118

Mickey: the air’s…?

Amanda [very quietly]: does one have to answer?

Théa: well, I think all questions are this hard. (Group E, Nov 2010, 12:00–16:00) (Serder 2015, s. 189-190)

Eleverna besvarar i slutändan inte frågan och är i den meningen vad OECD kallar svagpresterande. Men, frågar sig Serder och Ideland, var de också svagpresterande innan de övertalades att svara på PISA-frågorna? Eller är det först i mötet med uppgiften som de blir svagpresterande? Eleverna har initialt tvekat inför att alls påbörja uppgiften, skriver forskarna. De anklagar sig själva för att läsa dåligt, för att vara dumma. En av eleverna, Mickey, försöker gissa svaret. Théa antyder på olika vis sätt att frågan handlar om fakta och det kan man googla fram eller få fram via upplysningstjänsten 118 118. En av eleverna, Amanda, frågar om de verkligen måste svara på frågan. Théa svarar att alla frågorna nog är lika svåra.

I elevernas vardag skulle sannolikt den här typen av uppgift ha lösts med hjälp av Internet, men enligt PISA-studierna vore det en ”svag prestation”, skriver Serder och Ideland. Skillnaden mellan hur barnen i vardagen arbetar med kunskaper och hur de i sammanhang som detta förväntas visa kunskaper leder i det här fallet till att eleverna betraktar sig som dumma, fastän de skulle kunna klara av uppgiften i en annan kontext.

Det Serder och Ideland genomför, kallas inom prov- och bedömningsforskningen för felsvarsanalys. Det är också något som sker i relation till konstruktionen av PISA-testerna med syftet att göra dem bättre. Serder och Ideland använder däremot sin analys för att problematisera med vilken självklarhet PISA skapar kategorin lågpresterande. Det bekymmersamma är när testens principer för att mäta (vissa) kunskaper också skapar en känsla hos eleverna av att vara dumma. Vad som sedan krävs för att fungera som vuxen i samhället är en mer öppen fråga.

OECD (2013) varnar för att dessa lågpresterande elever inte kommer att kunna bidra varken i arbetslivet eller i samhället. Serder och Ideland skriver ”Low performers become performed as noncontributors in an imagined future society” (Serder 2015, s. 188). Därmed kommer svaga prestationer i skolan att betraktas som en risk. Vi kan ta ut krisen i förskott och det går att göra politik av den. PISA-studierna blir lite av oraklet i Delfi (Gorur 2011), vars kontextlösa datamängder kan användas för intresseladdade uttolkningar. Tolkningarna ifrågasätts men sällan PISA.

Den här typen av kritiska mikro-analyser av PISA är välkomna. Det betyder inte att vi inte ska ta PISA-resultat på allvar, men det betyder att vi behöver resonera om vad vi menar när vi säger att elever inte kan tillräckligt. Testerna utgår ifrån antaganden om att uppgifterna kommuniceras mer entydigt än vad som är fallet och att elevernas prestationer verkligen speglar vad de kan och är en god prognos för framtiden. Elever kan dock många andra saker än det som mäts. Och är det så självklart att det som mäts är det viktigaste kunnandet för elevernas och Sveriges framtid?

(En angränsande och pågående forskningsstudie som vi tidigare rapporterat om handlar om hur elever konstrueras som godkända eller underkända, se här).

 

Referenser

Gorur, R. (2011). ANT on the PISA Trail: Following the statistical pursuit of certainty. Educational Philosophy and Theory, 43(1), 76-93.

Latour, B. (1999). Pandora’s hope: essays on the reality of science studies. Cambridge, Mass.: Harvard Univ. Press.

Serder, M. (2015). Möten med PISA: Kunskapsmätning som samspel mellan elever och provuppgifter i och om naturvetenskap. Diss. Studies in Educational Sciences, no 75. Högskolan i Malmö.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Från Paris till PISA. Styrning av utbildning genom internationella jämförelser 1867 – 2015

Två av Skolöverstyrelsens skribenter, Christian Lundahl och Joakim Landahl har tillsammans med Martin Lawn och Sotiria Grek vid University of Edinburgh fått forskningsmedel från Vetenskapsrådet för ett projekt kallat: Från Paris till PISA. Styrning av utbildning genom internationella jämförelser 1867 – 2015.

Internationella jämförelser mellan utbildningssystem är inte en ny företeelse även om det kan upplevas så i och med att exempelvis PISA och TIMSS på senare tid fått väldigt stor uppmärksamhet. I själva verket har mer systematiska internationella jämförelser påverkat våra utbildningssystem sedan mitten av 1800-talet. Detta har emellertid inte uppmärksammats särskilt väl av utbildningshistoriker. I det här projektet använder vi Sverige som ett nav för att undersöka och analysera hur nationella utbildningssystem, policy och innovationer vuxit fram med hjälp av jämförelser. Sverige har under långa perioder sedan slutet av 1800-talets betraktas som ledande vad gäller utbildning och utbildningsfrågor. Sverige har dock inte bara varit ett land andra länder haft som förebild utan svenska representanter har i allra högsta grad också påverkat de olika system som möjliggör internationella jämförelser.

Syftet med projektet är undersöka just samspelet mellan nationella utbildningssystem och internationella praktiker för jämförelser av utbildningskvalitet. Vi kommer att undersöka på vilket sätt dessa jämförelser uppstått, vad som jämförts, hur jämförelserna används och vilka konsekvenser de får. Vi undersöker betydelsen av internationella jämförelser för svensk skola men också, och inte minst, Sveriges betydelse i formandet av internationella ideal.

Utbildningshistorisk forskning har av tradition framställt framväxten av moderna utbildningssystem från 1800-talets slut som en process utvecklad inom gränserna för nationen och förvaltad av staten. Vad dessa beskrivningar systematiskt har bortsett från är effekterna av hur resor, utställningar, konferenser, korrespondens och internationella forskningsprojekt/databaser skapat flöden av idéer, tekniker och jämförelser av såväl konkreta undervisningsplaner som utbildningspolicy. Detta har förhindrat en förståelse både av hur internationella trender påverkar det nationella utbildningssystemet, liksom hur en enskild nation kan ge upphov till internationellt spridda ideal. Det är just dessa två luckor som vårt projekt syftar till att fylla genom att beskriva och analysera utvecklingen av Sverige som en modell för moderna utbildningssystem i en konstant tvåvägskommunikation med världen utanför. Sverige är ett särskilt intressant fall att studera då Sverige på många sätt varit banbrytande inom utbildningsplanering och i perioder rönt stor internationell uppmärksamhet.

Resultat på internationella kunskapsmätningar får idag stort utrymme i media och i den nationella utbildningspolitiken. Betydelsen av specifika platser, personer, idéer och relationer för vad som blir ett internationellt ideal och hur detta sedan tas emot på specifika, ibland unikt regionala sätt, är av stort intresse för jämförande pedagogisk forskning. Det finns dock ett behov av historiska perspektiv och teoriutveckling inom detta fält, där vi menar att projektet kommer bidra. Genom att särskilt studera Sveriges betydelse på utbildningsområdet i tidiga världsutställningar och skolmuseer runt sekelskiftet 1900 och under de tidiga internationella pedagogiska konferenserna under 1920-1940 samt i de internationella kunskapsmätningarnas framväxt från 1950-talet till nutid, vill vi bidra till den teoretiska förståelsen av hur sociala och historiska processer formar specifika internationella pedagogiska ideal och/eller bidrar till att andra försvinner. Vi kommer särskilt undersöka vilka idéer, modeller, metoder och policy som Sverige exporterat och vilken bild det bidragit till om svensk skola utomlands. Genom omfattande arkivstudier i såväl svenska som utländska arkiv samt analyser av vetenskapliga tidskrifter, policydokument och dagspress kommer projektet att bidra med nya kunskaper om hur internationella jämförelser växer och utvecklas till en betydande kraft i policy och i utbildningsforskning. Projektets empiriska fallstudier täcker in områden som endast sporadiskt, om alls, beskrivits i tidigare forskning. Projektet bidrar således till att fylla utbildningshistoriska luckor. Projektet har hög vetenskaplig relevans genom att bidra med förståelse för hur internationella kunskapscenter bildas, hur de formar kunskaper och hur dessa sprids och får effekter. Projektet bidrar också till den allmänna debatten om skolan och kommer att kunna informera både den internationella och den svenska utbildningspolitiska debatten.

 

Läs med om Vetenskapsrådets bidragsbeslut för utbildningsvetenskap 2014 här.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

En impopulär utbildningsminister

Storbritanniens utbildningsminister heter Michael Gove. Han är minst sagt impopulär inom lärarkåren. En av hans första idéer var att använda Sverige som en modell för utbildning. Det svenska friskolesystemet talade han väl om 2008. ”I have seen the future in Sweden, and it works”, sa han då, och när han sedan blev minister 2010 såg han till att införa statsfinansierade friskolor. Det var ett av hans många misstag. Kritiken mot den reformglade utbildningsministern har bland annat gått ut på att han har en konservativ kunskapssyn och försöker vrida klockan tillbaka tillbaka till 1800-talet, att han inte visar någon respekt för lärarkåren, att han själv helt saknar lärarerfarenhet och således inte vet vad han talar om (han är journalist i grunden), att han försöker hetsa lärarna till att ständigt prestera bättre resultat, att han vill införa prestationsbaserade löner, att det är för mycket administration, och att väldigt många lärare hoppar av yrket i förtid till följd av oacceptabla arbetsvillkor. Fackförbunden har tydligt markerat sin kritik mot honom, och har förklarat att de saknar förtroende för honom,

I onsdags denna vecka ordnade fackförbundet NUT en endagarsstrejk för att protestera mot den förda skolpolitiken (se t ex #m26 på twitter). Genom centrala London ringlade ett demonstrationståg på cirka 10 000 lärare. Här är några bilder:

 

 

Part of the NUT demonstration in London

Embedded image permalink

 

Embedded image permalink

Frustrationen bland lärarna förefaller vara monumental. Måttet är rågat. Utbildningsministern ses som en destruktiv kraft vars reformer gör mer skada än nytta, samtidigt som han själv prisar sina insatser. Som en uppgiven bloggare förklarar i texten ”why I strike”:

If UK education was a window, then every single Education Secretary in history has complained that it is dirty. And they have all attempted to clean it, through one method or another. National Curriculum ‘89 and ‘99, National Strategies, Literacy and Numeracy Hours, Synthetic Phonics, Creative Curriculum. Gove is the first to smash the window, pay people to take away the shards without knowing if they even know how to clean and then has the audacity to tell us he’s the greatest window cleaner in history.

 

 

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Vad kan vi vänta oss av en internationell skolkommission? Några av OECD:s tidigare expertutredningar av Norge och Sverige

Frågan om vad kan vi lära av OECD:s tidigare expertutredningar aktualiseras av regeringens initiativ att tillsätta en internationell skolkommission. Regeringen har bett OECD att skapa en grupp av internationellt erkända skolforskare för att granska Sveriges utbildningssystem och komma med förslag på förbättringar. Den här typen av granskningar har OECD tidigare genomför i ett flertal länder, även i Sverige men då utifrån mer specifika aspekter. Ett aktuellt och nära exempel på ett mer vittgående samarbetet finns mellan OECD och Norge. Skillnaden mellan Sverige och Norge har emellertid varit väldigt stor vad gäller inte minst förvaltningen av skolan och det är inte rimligt att OECD:s experter kommer med samma samma synpunkter och förslag till Sverige. Det är heller inte säkert att det är experter tidigare associerade till OECD som väljs ut. Men det faktum att OECD ska ta fram lämpliga experter innebär rimligtvis ändå en viss styrning mot den typ av utvecklingsideal OECD står bakom. Det kan därför vara intressant att se vad OECD uppskattat respektive önskat mer av i sina tidigare studier av skolutvecklingen i Norge och i Sverige.

1988 genomförde OECD en analys av norsk utbildningspolicy (se vidare OECD 2002). En av huvudslutsatserna var att det i Norge saknats bra system för uppföljning och utvärdering av skolans resultat. Här har Norge traditionellt sett skiljt sig en hel del från Sverige i det att Norge, mer likt Finland låtit lärarna själva utvärdera sin verksamhet för sin egen skull. Dessutom har decentraliseringsgraden varit hög. Den nationella styrningen av den norska skolan ansågs även på andra punkter svag i Norge, t.ex. genom otydliga mål. Kritiken, eller synpunkterna, från OECD fick stora konsekvenser. Styrning och förvaltning kom att förändras med fokus på utvärdering och resultatuppföljning, särskilt i och med regeringsskiftet 2005 då staten stärkte tillsynen över skolan.

Norge bjöd in OECD:s experter igen 2010 med syfte att få belyst effekten av dessa satsningar. Inför den nya genomlysningen författade Utdanningsdirektoratet (Norska Skolverket) en egenvärdering Utdanningsdirektoratet, Country background report (2010).

Egenvärderingen låg till utgångspunkt för OECD:s följande granskning, men OECD:s experter genomförde även egna intervjuer (under en veckas besök). Efter ett år lämnades följande rapport OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education (2011) (eller i pdf). Rapporten ingick i en vidare internationell granskning där även Sverige granskades, vilket jag återkommer till, med fokus på utvärdering och bedömning: OECD Review on Evaluation and Assessment Frameworks for Improving School Outcomes.

De policyrekommendationer expertgruppen lämnade till Norge var (något förenklat):

  1. Fortsätt och förstärk arbetet med nationell kvalitetsuppföljning (NKVS).
  2. Utveckla tydligare lärandemål (betygskriterier) för att underlätta bedömningen av elever.
  3. Utveckla tydliga standards för vilken kompetens som krävs för att vara lärare/undervisa i specifika ämnen (jfr lärarlegitimation). Främja möjligheter till lärarfortbildning.
  4. Stärk skolledares kompetens att bedöma lärares arbete och skicklighet, samt att leda/utmana lärarna utifrån dessa bedömningar.
  5. Skapa tydliga karriärvägar för lärare med utgångspunkt i bedömning av deras skicklighet.
  6. Stärk den externa utvärderingen av skolorna men i syfte att utveckla ramverk för lokal självutvärdering.
  7. Utveckla utvärderingsverktyg för att bättre fånga arbetsprocesser i skolan och inte enbart resultat.
  8. Stärk den nationella resultatuppföljningen av kommunernas resultat.
  9. Utveckla resultatrapporteringssystemet så att det blir mer överskådligt (digitalt).
  10. Utveckla användningen av nationella prov så att det går att dra nationella slutsatser. (se s. 133ff.)

Överlag bedömdes dock Norge vara på rätt väg. Norge har också lagt vikt vid att balansera tillit och accountability vad gäller utvärdering och bedömning (se rapporten Balancing trust and accountability?- The Assessment for Learning Programme in Norway). Därmed bejakar man även OECD:s intresse för Bedömning för lärande (se här).

Sverige har inte haft samma policysamarbete med OECD som Norge, men i den motsvarande rapporten för Sverige ser vi liknande teman där Sverige överlag får beröm för att av sig själv så att säga slagit in på den rätta vägen: OECD Review of evaluation of assessment in education, Sweden. OECD pekar först på några styrkor och svagheter i Sverige (något förenklat):

  1. Sverige producerar mycket högkvalitativa data om sitt utbildningssystem men behöver bli bättre på att använda dessa.
  2. Det finns en stor tillit till den lokala nivån vilket främjar professionalism, men leder också till stora variationer i kvalitetsarbetet.
  3. Svenska bedömningar är allsidiga och såväl lärares bedömningar som nationella prov täcker in komplexa kunskaper. I de yngre åldrarna är bedömningarna främst formativa. Problemen uppstår i betygssättningen då svenska lärare rättar nationella prov själva.
  4. Det finns en hög tilltro till lärarna men de får litet professionellt stöd och feedback. Den svenska individuella lönesättning är relativt unik, men lärarna får snarare lön för ansträngning än prestation.
  5. Kopplingen mellan skolors/kommuners egna kvalitetsgranskningar och statens behöver stärkas. Den nationella kvalitetsgranskningen har fått för mycket slagsida åt skolinspektion vilket kan leda till att skolor inte uppfattar att deras kvalitetsarbete tas på allvar.
  6. Sverige producerar och offentliggör mycket data, men frågan är om data tjänar sina syften. För mycket tyngd ligger på betyg som resultatmått med den svagheten att lärarna själva producerar dessa resultat. Vidare saknas systematiska analyser på nationell nivå om prestationsskillnaderna mellan kommuner. (s. 8-10)

OECD följer upp sin analys av styrkor och svagheter med några konkreta råd:

  1. Sverige behöver en tydlig utvärderings och bedömningspolicy/plan som anger tydliga krav på utvärdering och bedömning på olika nivåer samt klargör ansvaret på de olika nivåerna. Sverige bör systematiskt kartlägga olika utvärderings och bedömningsmetoder och de kompetenser som idag finns i syfte att optimera bedömningspraktiken på olika nivåer.
  2. Sverige behöver stärka den kommunala uppföljnings och utvärderingskompetensen. Den policy som utvecklas på nationell nivå måste vara i samklang med kommunala behov av t.ex. resultatanalys.
  3. Öka reliabiliteten i de nationella proven med hjälp t.ex. av extern rättning.
  4. Det är lovvärt att Sverige fått tydligare kunskapskrav (Lgr 11) men det räcker inte utan staten behöver arbeta fram verktyg för lärares bedömningspraktik, t.ex. elevexempel för de olika kravnivåerna.
  5. Lärare behöver fortbildning i såväl summativ som formativ bedömning och särskilt vad gäller de dagliga formativa bedömningarna i klassrummet. Lärare i de yngre skolåldrarna behöver bli bättre på att tolka resultaten från diagnostiska prov.
  6. Sverige behöver formalisera hur lärare bedöms och värderas efter förtjänst så att det även blir tydligt vad som är en god undervisningspraktik.
  7. På lokal nivå måste det finnas utrymme för feedback, utvecklingsdialog och kollegialt lärande.
  8. Det behövs tydliga planer på skolnivå för hur lärares arbete ska utvärderas och bedömas.
  9. Sverige måste bli bättre på att bygga extern inspektion på intern självbedömning. Detta minskar kostnaden för inspektionen, ökar kvaliteten i den samt ökar motivationen hos skolor att utvärdera sig själva.
  10. Om den regelbundna inspektionen blir mer internt producerad via självbedömning kan den externa inspektionen fokusera på riskområden.
  11. Hjälp skolledare att bli bättre på att använda skolutvärderingar.
  12. Utforska olika sätt att förbättra den nationella uppföljningen via nationella prov, t.ex. genom sambedömning eller sampleutvärderingar.
  13. Sverige måste öka mobiliteten i sina resultatdata så att de enklare blir tillgängliga för systemets olika aktörer; mellan kommun och stat, mellan de statliga myndigheterna och mellan myndigheterna och forskning. (s. 10-14)

OECD:s Reviews of Evaluation and Assessment in Education var som sagt en stor internationell granskning som omfattade flera andra länder än Norge och Sverige. 2013 höll OECD en uppsummeringskonferens av projektet. Denna förlades till Norge, som uppenbart arbetat föredömligt med sina utvecklingsområden och ges möjlighet att visa upp The Norwegian Model (se här).

Norge har alltså varit en god elev till OECD vilket belönats enligt den måttstock OECD använder för att mäta skolresultat, PISA-undersökningen, och i enlighet med de ramverk OECD tagit fram för välfungerande utbildningssystem: OECD Review on Evaluation and Assessment Frameworks for Improving School Outcomes. Det intressanta är att Sverige i större utsträckning än Norge redan uppfyllt OECD:s grundläggande ”krav” på utvärdering och resultatuppföljning genom våra nationella prov, betygsstatisk offentligt via SIRIS/SALSA, nationell utvärdering och deltagande i internationella kunskapsmätningar, karriärvägar för lärare och yrkesstandards via lärarlegimtiationen. Det OECD pekar ut som våra förbättringsområden är snarare att se över hur vi använder de redskap vi både sedan länge och alldeles nyligen etablerat, att dessa harmonieras med varandra för olika systemnivåers syften samt att vi på alla nivåer i skolsystemet vidareutvecklar kompetensen att utvärdera och bedöma.

Vad den rapport, som väntas komma om drygt ett år ytterligare kan komma fram till utöver det vi idag redan idag vet är styrkor och svagheter ska bli spännande att se. Vilka ytterligare strängar har OECD på sin lyra? Det har ju inte precis saknats konkreta och tydliga förslag hittills. Kanske kommer det om ett år att handla om att se över hur och om dessa redan lagda förslag genomförts och vem som har haft ansvaret för det?

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg