Hur används ”pedagogisk forskning” i riksdagsdebatter

I den här texten följer jag upp ett tidigare inlägg om hur PISA används i riksdagsdebatter med att studera hur ”pedagogisk forskning” används. I riksdagsdebatterna januari 2000 – april 2017 används termen pedagogisk forskning vid 94 tillfällen i 27 olika riksdagsprotokoll (sökningen är genomförd här). Utbildningsvetenskaplig forskning finns omnämnt i 30 riksdagsprotokoll och didaktisk forskning omnämns i 23 protokoll för samma tid. Om vi söker mer brett genom att låta orden forskning och skola finnas inom 50 ords avstånd från varandra får vi träffar i 100 protokoll. Just denna studie är dock avgränsad till pedagogisk forskning.

Jämfört med min tidigare analys av hur PISA används i riksdagsdebatter är det ett intressant resultat i sig att den explicita hänvisningen till pedagogisk forskning är runt en sjättedel av mängden hänvisningar till PISA under samma period. Precis som med termen PISA ser vi vidare att pedagogisk forskning används i det politiska spelet, där vänstern beskyller högern för att inte ta till sig forskning och vise versa. Vanligast är dock att Pedagogisk forskning dyker upp i forskningspolitiska sammanhang, t.ex. i debatter om forskningspropositioner och budgetpropositioner (Tabell 1).

Tabell 1. Hur ofta ”pedagogisk forskning” använts på olika sätt i riksdagsdebatter 2000 – 2017 (kvartal 1). Kodning genomförd med NVivo 11.0.

Nodes Number of coding references
Beskyller vänstern för att inte ta till sig forskning 1
Det behövs mer forskning för att vi ska veta vad vi ska göra 1
Forskning och autonomi 1
Forskningen anses vara politiserad 1
Ifrågasättande av forskningsresultat 1
Pedagogisk forskning för praktikfrånvänd 1
Beskyller hur vänstern använder forskningsresultat 2
Kritik mot lärosätena för att inte satsa på utbildningsvetenskap 2
Pedagogisk forskning som argument för något 2
Argument för specifik forskningsinriktning 3
Hjärnforskning och pedagogisk forskning 3
Pedagogisk forskning och skolkommissionen 4
Ifrågasätter tolkning av forskningsresultat 4
Om att sprida forskning till skolan 5
Pedagogisk forskning som argument mot något 5
Beskyller högern för att inte ta till sig pedagogisk forskning 7
Satsning på pedagogisk forskning 9
Argumenterar för mer praktiknära forskning 10
Beskyller andra för att inte satsa på pedagogisk forskning 15
Satsning på utbildningsvetenskaplig forskning 17
94

 

Resultat från pedagogisk forskning används påfallande sällan i en argumentation för specifika reformer och åtgärder. När pedagogisk forskning används är det med svepande referenser, t.ex.

I läro- och kursplaner föreskrivs inte ett visst arbetssätt. Det råder emellertid ingen tvekan om att ett ämnesintegrerat och varierat arbetssätt med både teoretiska och praktisk-tekniska inslag har starkt stöd i pedagogisk forskning och praxis. (Prot. 2000/01:61, Ingegerd Wärnersson, S, Svar på interpellationer)

Det finns betydande forskningsstöd för att ett skolklimat med ordning, trygghet och studiedisciplin innebär att eleverna lär sig mer. En av orsakerna till att svenska elever i dag presterar sämre i skolan är att vi har en tilltagande oordning och mindre studiedisciplin än förut. Ordning och reda i skolan räcker ju inte för att elever ska lära sig något. Det krävs kunniga lärare och massor av andra förutsättningar. Men ordning och reda är en förutsättning för att elever ska kunna lära sig saker. Jag vill säga att det framför allt är de elever som kommer från en bakgrund där föräldrarna inte har höga krav och en akademisk tradition som är betjänta av att skolmiljön erbjuder ordning, lugn och trygghet. Ett av flumskolans största missgrepp har varit att tro att man är snäll mot barn som har taskiga förutsättningar genom att liksom låta det vara högljutt i klassrummet. Det är precis tvärtom. Det är de barnen som behöver allra mest ordning och trygghet i skolan. (Prot. 2008/09:13 Jan Björklund, Fp, Partiledardebatt)

Något vanligare är att referera till pedagogisk forskning mot en reform. Även då sker det med svepande referenser. Ofta har det handlat om betyg, t.ex.

För det andra är det Vänsterpartiets uppfattning att betygen bör avskaffas eftersom de styr undervisningen och är mycket dåliga för att förutse studieresultat. Egentligen är situationen lite märklig. Trots en omfattande kritik inom den pedagogiska forskningen avfärdas den betygsfria skolan med ganska grovhuggna argument. Betygen behövs, påstås det ofta, för att eleverna ska få bevis på uppnådda kunskaper, och betygen behövs som urvalsinstrument till gymnasieskolan och högre studier. Men mot bakgrund av de obligatoriska utvecklingssamtalen finns det ju ett bättre sätt att reda ut vilken kunskap eleven uppnått än några bokstäver på ett papper. Och alltfler alternativa urvalsmetoder används vid antagning till högre utbildning. Gymnasieskolan skulle kunna öppna för att elever väljer och också får gå sitt förstahandsval. (Prot. 2001/02: Kalle Larsson, V, Gymnasieskolan)

Det finns givetvis också exempel på svepande referenser som inte handlar om betyg:

Herr talman! Jan Björklund pratade fint om forskning i sitt anförande. Poängen med forskningen ökar om man använder sig av de resultat den kommer fram till, och poängen minskar något när resultaten ignoreras. Folkpartiet har bland annat drivit att ungdomar inte ska få prata sina egna modersmål i skolan, om det inte är svenska förstås. Folkpartiet har använt sig av statistik om skolan på ett häpnadsväckande sätt för att motivera förslag som inte har stöd i forskning. Folkpartiet vill ha betyg från ettan trots att pedagogisk forskning inte kan påvisa att det har någon kunskapshöjande effekt. Frågan är om det börjar bli dags att ompröva det här. Är Björklund för en forsknings- och kunskapsbaserad skolpolitik? Det finns forskning som tydligt visar att en levande flerspråkighet, god kunskap i det egna modersmålet och ibland faktiskt även stödundervisning på elevens modersmål, om det är ett annat än svenska, i till exempel ämnen som matematik har goda effekter på kunskapen både i själva skolämnet och i svenska. Däremot har jag inte sett någon som helst forskning som visar att elever lär sig bättre utan keps. Är det dags att ompröva skolpolitiken och låta den bli kunskaps- och forskningsbaserad? (Prot. 2008/09:13 Maria Wetterstrand, Mp, Partiledardebatt)

Vid ett tillfälle används faktiskt specifika referenser till forskning och då i en debatt om betygen i åk 4. Här blir det tydligt att olika partier gör olika värdering av pedagogisk forskning.

När jag gick i skolan hade vi betyg från årskurs 1, och jag tror att många här i kammaren också hade det. Jag hade inte bästa betyg i alla ämnen. Jag kom hem till mamma och pappa. Pappa sa väl inte mycket. Mamma muttrade och blev lite sur, och jag skärpte till mig, läste lite mer och höjde betygen. Det är väl så betyg ska fungera i de allra flesta fall. De flesta barn som har för dåliga betyg – och det gäller speciellt pojkar – arbetar och läser på för lite. De måste få en tydlig signal, helt enkelt.

Jag har läst en del artiklar i ämnet. De flesta av dem är negativa till betyg i låga åldrar. Men de flesta av de här artiklarna – de flesta av dem som kommer upp tidigt när man googlar på ämnet – utgår från en enda källa, och det är en intervju med Christian Lundahl, professor i pedagogik. Han tycker att vi här i riksdagen ska fatta beslut på vetenskapliga, evidens- baserade, grunder. Men intervjun med honom var inte evidensbaserad alls. Går man närmare in i texten ser man att han säger vad han tycker i frågan i mångt och mycket. Jag har kollat upp källorna, och det är ytterst bristfälliga källor som det handlar om. (Prot. 2016/17:76 Robert Stenkvist, SD, En försöksverksamhet med betyg från och med årskurs 4)

Vänsterpartiet däremot visar större tilltro till forskningen i frågan:

Herr talman, riksdagskollegor och åhörare! År 2015 presenterade Vetenskapsrådet en forskningsrapport där idén med tidiga betyg sågades. Christian Lundahl har nämnts tidigare här i talarstolen. Han är professor i pedagogik, till skillnad från den som nämnde honom. Lundahl ledde arbetet med rapporten och kom tillsammans med sina kollegor fram till att tidiga betyg har negativ inverkan på många elever, framför allt på de elever som har det svårast i skolan. Eleverna presterar däremot bättre om de får kontinuerlig återkoppling med positiv information om hur de kan förbättra sitt arbete. (Prot. 2016/17:76 Daniel Riazat, V, En försöksverksamhet med betyg från och med årskurs 4)

Vänsterpartiets Daniel Riazat ifrågasätter sedan också vilket forskningsstöd Liberalerna har för tidiga betyg. I en replik kontrar Liberalerna med att hänvisa till hjärnforskning, något de även gjort i andra debatter om pedagogisk forskning.

Herr talman! Jag kan börja med att hänvisa till modern hjärnforskning. Jag tycker att Daniel Riazat ska läsa också den och inte bara pedagogisk forskning. Det finns modern hjärnforskning som visar på behovet av struktur och ordning och reda i skolan. (Prot. 2016/17:76 Christer Nylander, Fp, En försöksverksamhet med betyg från och med årskurs 4)

Överlag vill politikerna annars gärna satsa mer pengar på pedagogisk forskning, men då inte vilken som helst. De ser helst mer av praktiknära forskning.

Om Sverige ska ha en högkvalitativ förskola, skola och vuxenutbildning krävs att undervisningen står på solid vetenskaplig grund. En stärkt utbildningsvetenskaplig forskning av högsta vetenskapliga kvalitet har därför en stor strategisk betydelse. Det är också viktigt att bygga broar mellan forskning och lokal skolutveckling. Vi behöver därför en ny organisation som kan sammanställa och sprida forskningsresultat till skolan. Vi vill också se att fler yrkesverksamma lärare får möjlighet att forska. (Prot. 2011/12:100, Thomas Strand, S,  Forskning, forskarutbildning och rymdfrågor)

Ett annat exempel kommer från Kristdemokraterna som vill att det forskas mer på ämnesdidaktisk detaljnivå:

Rymdforskningen och energiforskningen – ja, det är framtiden. Vi gör jättestora satsningar där. Vi håller oss inte bara kvar vid den kunskap som har varat och varar. Den behövs, åtminstone stora delar av den, men vi måste ta nya stora kliv för att finnas med i framtiden. Sist men inte minst vill jag säga att vi har utbildningsvetenskaplig forskning. Det lät på Socialdemokraterna som att den var bortglömd. Nej, det är utmärkt att vi ska ha forskning för skola och förskola, och vi har lagt uppdrag på olika ställen. Vi är måna om att det finns en god utbildning hela vägen från förskola till och med forskningen. Därför har vi lagt in att det ska startas ämnesdidaktiska centrum. Vi skulle kunna gå ned på detaljnivå inom NO, teknik och matematik. Det pågår ett arbete med att iscensätta detta. Vi skulle kunna gå in på detaljer lite varstans i den här propositionen, och många skulle bli förvånade, men vi kan inte ta fram allt, så mycket är det, under en debatt. (Prot. 2012/13:68, Yvonne Andersson, Forskning och innovation)

Nuvarande skolminister Gustav Fridolin understryker också värdet av praktiknära forskning i ett svar på en interpellation (2016/17:282) om höjd kompetens i Sveriges skolor från Moderaternas Michael Svensson.

Fru talman! Tack, Michael Svensson, för både interpellationen och inlägget! Ja, jag delar helt uppfattningen att vi behöver fler forskarutbildade i skolan. Alla som arbetar i svensk skola ska arbeta på vetenskaplig grund. All undervisning ska ske på vetenskaplig grund. Stödet att göra det blir så mycket starkare om det i lärarlaget och kollegiet finns forskarutbildade och personer som parallellt med sin lärargärning väljer att beforska sin praktik. Den utveckling vi är inne i i dag där den utbildningsvetenskapliga och pedagogiska forskningen går alltmer mot och värderar det praktiknära allt högre – det som faktiskt sker i klassrummet, det som ger lärande – stärks också genom att vi har fler verksamma lärare som forskar. Läraryrket ska framför allt vara ett forskande yrke snarare än ett yrke som det forskas om (Prot. 2016/17:78 Gustav Fridolin, Mp, Svar på interpellationer).

Genomgående för den politiska debatten om pedagogisk forskning är att det behövs mer av den, men att det då är den här typen av praktiknära, ämnesdidaktiska och för skolans resultat förment nyttiga forskningen som efterfrågas. Behovet av mer systemkritisk och argumentativ eller teoretisk grundforskning lyfts aldrig.

Några preliminära slutsatser

Ett tydligt resultat av min genomgång av omnämnande av pedagogisk forskning i riksdagsdebatter är att det inte sker särskilt ofta. PISA är betydligt mer ”användbart” som argument och motargument. Samtidigt värnar riksdagsledamöterna den pedagogiska forskningen och tycker att den är viktig, om den sker praktiknära och blir nyttig för skolorna. Man kan bara spekulera i varför det är så här. En anledning är förmodligen att riksdagsledamöter inte läser särskilt mycket pedagogisk forskning. Det finns t.ex. en stor mängd läroplansteoretisk forskning och policykritisk forskning som kunde vara nyttig på systemnivå, men man pratar bara om den skolnära forskningen vilken kanske dessutom är lättare att intuitivt förstå värdet av.

Ett sätt att förstå varför PISA är mer populärt bland politiker jämfört med pedagogisk forskning är att PISA ger praktiknära förslag utifrån ett policy perspektiv. Behovet av en skola på vetenskaplig grund och en utbildningspolitik på vetenskaplig grund ställer möjligen den utbildningsvetenskapliga forskningen inför krav den inte kunnat leva upp till. OECD tycks förstå vad politiker vill ha på ett sätt forskare inte gör… eller vill göra. Och PISA ”doesn’t talk back!” Det finns ingen representant för OECD som går ut och säger att nä, så kan man inte tolka PISA. PISA levererar mängder med resultat som kan bekräfta nästan vilken ideologisk hållning som helst kring skolan och rättfärdiga t.ex. såväl ökad disciplin i klassrummen som ökat elevinflytande.

Vilket ansvar kan vi som forskare i pedagogik ta för en större perspektivrikedom i den politiska debatten och de skolpolitiska reformerna? Jag tror framför allt att vi måste förstå den politiska logiken bättre. Vi behöver vara mer aktiva i sociala medier och åtminstone cirkulera artiklar och information som är av hög kvalitet. Vi behöver ta debatten men vi behöver även hitta närmare samarbeten med etablerade journalister för att få ut vår forskning. Skulle inte dagspress kunna vara lika intresserade av att popularisera samhällsvetenskaplig forskning som den idag så dominerande naturvetenskapliga forskningen, om vi visade vad som finns? Vi behöver nyansera och perspektivera policyrelevanta resultat, inte minst kring internationella storskaliga kvantitativa studier (som i boken Bortom PISA), men också höja våra anspråk – i synnerhet för kvalitativa studier. Slutligen tror jag att vi på lärarutbildningarna behöver få in mer av goda exempel på praktiknära forskning men också mer av policykritisk och läroplansteoretisk forskning.

 

Hur används PISA i riksdagsdebatter?

Frågan om hur PISA används i riksdagsdebatter kan låta lite märklig. Handlar det inte hur det talas om PISA, eller om att PISA-resultaten får konsekvenser för debatterna i riskdagen? Det gör det givetvis också, men i detta sammanhang har jag särskilt studerat hur PISA används för att legitimera eller dislegitimera vissa positioner och beslut. Jag vill också undersöka om det faktiskt verkar som att riksdagsledamöter tycks dra lärdom av internationella jämförelser. Jag har därför studerat de 151 riksdagsdebatter mellan den 10 april 2002 då PISA första gången dyker upp i en riksdagsdebatt och den 14 mars 2017 där ordet PISA senast användes. Den totala träffbilden är 176 riksdagsdebatter men då har riskdagens sökmotor några gånger räknat med komPISAr och några gånger det s.k. Pisa-fördraget som inte har med skola att göra. Sverige deltog första gången i PISA år 2000 och resultaten redovisades i december 2001. Under de 15 år som ingår i min undersökning har PISA-studierna genomförts var tredje år och det präglar också träffbilden. Vi ser att PISA debatteras något mer de år rapporten släpps 2001/02 och vart tredje år framåt, men vi ser också en ganska markant ökning av användandet av PISA i riksdagsdebatter över åren (Figur 1).

pisa statistik

Figur 1. Antal riksdagsdebatter (N=176) där ordet PISA används riksdagsåret 2001/02 till 2016/17 (kvartal 1).

I urvalet ingår samtliga typer av riksdagsdebatter som finns nedtecknade i kammarens protokoll (partiledardebatter, interpellations debatter, aktuella debatter, allmänpolitiska debatter etc). I det slutliga urvalet om 151 debatter används PISA sammanlagt ca 600 gånger och det är dessa användningar jag har klassificerat, vilket jag återkommer till. Uppenbart så här långt är att PISA använts allt oftare i olika riksdagsdebatter. Detta sammanfaller också i tid med en väldigt reformintensiv period på skolans område särskilt från 2010 och framåt, med nya läroplaner, nytt betygssystem, lärarlegitimation etc.

Ett sätt att närma sig reformförändringarnas orsaker och karaktär är att följa olika centrala beslut, hur de förbereds och vilka effekter de får i skolförvaltningen. Frågor som vilka var de centrala idéerna, var kom de ifrån, vem/vilka drev dem och hur blev de omsatta blir då centrala ingångar. Samtidigt har forskning, inte minst inom neoinstitutionell teoribildning, pekat på att förändring av styrning, organisation och ledning världen över tycks följa ganska liknande modeller. Alternativen är med andra ord inte oändliga. Snarare handlar förändring om att en specifik uppsättning alternativ plötsligt får legitimitet. Enligt neoinstitutionalismen är legitimitet, snarare än effektivitet, fundamental för en organisations överlevnad. I den forskning som växte fram under sent 1970-tal formulerades teorin att en organisations legitimitet i samhället minskar om den inte lever upp till de normer och föreställningar som institutionaliserar den (Meyer & Rowan 1991). En sådan norm är att beslut ska fattas med stöd i vetenskap, eller i data. En annan norm som blivit allt mer central är att vara internationellt orienterad i det nationella institutionsbyggandet. Detta tycks synnerligen gälla för utbildningspolitiska beslut och reformer.

Ett centralt begrepp för att förstå de senaste decenniernas utbildningspolitiska reformer har därför blivit begreppet ’policy borrowing’ (t.ex. Steiner-Khamsi and Waldow, 2012) ’Policy borrowing’ handlar om hur ”policy makers in one country seek to employ ideas taken from the experience of another country” (Phillips, 2004: 54). Begreppet har dock på senare tid fått en mer allmän innebörd relaterad till hur länders policy är influerad av andra länders policy. En central aspekt av policy borrowing är hur selektiva hänvisningar till andra länders policy kan användas för att legitimera det egna landets policy förändringar (Schriewer & Holmes, 1988). Detta brukar kallas för externalisering. Andra vanliga former av externalisering inom utbildningspolitik är till vetenskap, organisation, historia (Schriewer 1990). Vem eller vilka som man refererar till kan, som Schriewer och Martinez påpekar, förändras över tid (2004), men det handlar ofta om att man söker legitimitet för (politiska) förändringar genom att hänvisa till andra länder eller internationella organisationer. Att legitimera betyder att rättfärdiggöra (se vidare t.ex. Andersen 2009), exempelvis varför man ska ha betyg i tidigare åldrar. Att då hänvisa, eller externalisera till exempelvis hur det ser ut i andra länder eller till forskning eller till PISA, kan vara ett effektivt sätt att rättfärdiggöra en ny betygsreform.

Frågan som uppstår då är om vi kan se att användandet av PISA mer tycks handla om externalisering för att legitimera nationella partipolitiska frågor och ideal, eller om hänvisningar till PISA tycks representera ett lärande från andra länder – en strävan efter att hitta nya och kanske effektivare lösningar än de som finns i det egna landet. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra men hur PISA används får betydelse för hur diskursen, ”sättet att tala”, om skolan formas. Om man utnyttjar PISA-resultat för att argumentera för idéer som inte nödvändigtvis har koppling till hur andra länder gör får vi en resultat-reformdiskurs. Om man med utgångspunkt i PISA utförligt studerar praktiker i andra länder får vi en lärande-reformdiskurs. Dessa diskurser kan illustreras med två exempel:

Det betyder att jag tror att de åtgärder vi behöver vidta under nästa mandatperiod, utöver it-strategin, handlar om att gå ned med betygen till fyran. Vi måste ha ett tydligare resultatfokus i den svenska skolan. Att det i svensk skolpolitik finns en sådan enorm rädsla för att mäta och utvärdera resultat har varit förödande. Det är den betygsfria skolan som har skapat nedgången i PISA-undersökningarna – 30 år av betygsfrihet där man bara har betyg de tre sista terminerna. Vi började sist i världen. (Prot. 2013/14:93.Utbildningsminister Jan Björklund i en interpellationsdebatt om behovet av en likvärdig digital utbildning i skolan)

Här används sjunkande PISA-resultat för att legitimera en reform om tidigare betyg trots att OECD aldrig visat att det finns ett sådan samband (Lundahl m.fl. 2015). Här hänvisas inte heller till specifika länder som lyckas i PISA på grund av tidig betygssättning. PISA hade egentligen inte behövt användas här, men fungerar bra för att förstärka ett ganska allmänt argument om sjunkande resultat och att det därför behövs något nytt.

Ett annat sätt att använda PISA är då debattörer lyfter särskilda och intressanta exempel från OECDs rapporter eller från andra länder som medverkar i PISA:

Vad visar PISA-undersökningen? I 65 länder, varav 34 OECD-länder, undersöktes 15-åringar i huvudämnena läsförståelse, matematik och naturvetenskap. År 2000 ligger Sverige i toppklass. År 2010 har vi dykt rakt nedåt. Men det finns ett annat land nära oss som ligger i toppklass, nämligen Finland. Varför har Finland dessa goda resultat? Man pekar på några saker, nämligen att skolan har hög status i Finland, läraren är en auktoritet i Finland, det sker hela tiden uppföljningstester och det ges särskilt stöd. Om en elev har varit borta några dagar eller varit sjuk kan särskilt stöd sättas in så att eleven snabbt ska komma i fatt. Det är klassgenomgångar. Är det någon som på allvar tror att en tioåring själv kan forska fram den kunskap som behövs för sådana internationella tester jämfört med en lärare som sköter huvudundervisningen? Vad har vi gjort redan nu åt detta? Jo, redan nu har Sverige försökt att höja skolans status. Vi har gjort det genom att höja lärarens status med en legitimation. Vi har gjort det genom att tala om skolans betydelse i samhällsutvecklingen och kunskapsutvecklingen så att vi i framtiden kan behålla Sverige som en kunskapsnation. (Prot. 2010/11:48 Yvonne Andersson KD, Aktuell debatt: Svenska elevers skolresultat)

Här används PISA för att legitimera redan genomförda reformer men det sker i en diskurs som signalerar att här har man tittat på framgångsrika länder mer i detalj och försökt lära sig av dem. Här finns en rational i argumentet som går att se och därmed förstå. Om vi tittar på den totala användningen av PISA i riksdagsdebatter så är den senare formen dock klart mer ovanlig. Explicit hänvisning till vad man kan lära sig från andra länder förekommer bara 22 gånger.

Totalt sett i mitt material yttras PISA i samband med skolan 581 gånger. Ibland används ett yttrande av ordet PISA i samband med att 2-3 olika åtgärder nämns vilket gör att mängden kodade PISA användningar blir något högre än antalet faktiska yttranden, exempelvis ”Pisa visar att våra reformer X, Y och Z var rätt”. Ett yttrande kan således kodas i flera olika kategorier men givetvis aldrig mer än en gång per kategori. Siffrorna i tabellen nedan anger hur många gånger jag kodat olika yttranden till olika kategorier. Kategorierna utgår från vad man explicit talat om och kan således anses som hyfsat objektiva. Däremot har kodningen skett för hand och mängden kodade utsagor kan skilja sig plus minus någon enhet mot protokollen. Det är svårt att vara exakt i så här stora textmaterial och att kontrollräkna kodningen är för tidsödande mot vad en större exakthet skulle föra med sig i värde. Kategorierna i tabellen utgår från exempel där PISA har använts för att legitimera eller dislegitimera olika reformer eller åtgärder. Tabellen innehåller således användning av PISA både som för- och motargument, även om PISA som allra oftast använts för att argumentera för något , som pro-argument. Totalt har PISA kodats 356 gånger som argument i samband med 34 olika reformer eller åtgärder (Tabell 1).

Tabell 1. Hur ofta PISA använts för att argumentera för (och i enstaka fall emot) särskilda reformer och åtgärder 2002 – 2017 (kvartal 1). Kodning genomförd med NVivo 11.0.

Nodes Number of coding references
PISA för att satsa på familjen 1
PISA för att införa bedömningsstöd 1
PISA för lärarlegitimation 1
PISA för mindre klasstorlekar 1
PISA för skolnära forskning och beprövad erfarenhet 1
PISA och internationell konkurrenskraft 1
PISA som grund för nya fördjupade utredningar 1
PISA för att satsa på de duktiga eleverna 2
PISA för skolbibliotek 2
PISA och arbetsmiljö 3
PISA för att utveckla lärarutbildningen 3
PISA för att diskutera högre studier 3
PISA för ökad undervisningstid 3
PISA och vikten av ledarskap 3
PISA och barns hälsa 4
PISA och katederundervisning 4
PISA och friskolor 4
PISA och vinstintresse 5
PISA och ökade förväntningar från samhället 8
PISA för och emot kommunalisering el förstatligande 8
PISA och invandring 9
PISA och det fria skolvalet 10
PISA och gymnasieskolan 11
PISA och ungdomsarbetslöshet 14
PISA för att ställa högre krav eller för en kunskapsskola 17
PISA och digital kompetens 20
PISA som stöd för satsning på förskolan 20
PISA för elever i behov av stöd 21
PISA för ökad ordning och disciplin 22
PISA för tidiga betyg 23
PISA för att inte sänka skatten utan satsa mer på skolan 26
PISA för att satsa på lärarna 45
PISA för likvärdig och jämlik skola 59
Total number of coding references 356

Det totalt sett vanligaste sättet att använda PISA är i en argumentation för att svensk skola behöver bli mer jämlik, även om några av dessa siffror står för tidiga exempel från PISA 2000 som visade att svensk skola var mer jämlik än andra länders. Det är med andra ord tydligt att PISA används i en svensk kontext där frågan om jämlikhet och likvärdighet av tradition engagerar politiker i alla partier. Frågan om jämlikhet och likvärdighet är också lika närvarande över hela den studerade perioden. Möjligen kunde dessa siffor sett annorlunda ut i andra länder där andra frågor haft högre prioritet. Det näst vanligaste sättet att använda PISA är i en argumentation om att satsa på lärarna. Det mesta kodade materialet här kommer i kölvattnet av PISA 2012. Det gäller också för frågor om PISA och mer stöd i skolan. Argument om mer ordning och disciplin och högre krav kom framför allt i samband med PISA 2009, vilket även gäller frågan om digital kompetens. Frågor om PISA i relation till invandring har ensidigt drivits av SD. På samma sätt har ordnings och disciplinfrågor och frågor om tidigare betyg främst drivits av högern och motstånd mot friskolor, vinstuttag eller skattesänkningar i samband med PISA, har drivits av vänstern. Det finns med andra ord både historiska förändringar och partipolitiska skillnader i frågan om vad PISA används till att argumentera för.

PISA kan användas som argument på olika vis. Det vanligaste är att en reform lanseras mot bakgrund av sjunkande resultat. I materialet finns 68 exempel på hur man hänvisar till försämring över tid och 21 exempel på att vi är under genomsnittet. I början och i slutet av undersökningsperioden finns också motsatta exempel, men de är färre. Detta speglar förstås resultatutvecklingen i PISA men det är också ett känt fenomen i politologisk forskning att det är väldigt effektivt att hänvisa till en kris, ett ras eller en försämring när man söker legitimitet för en ny reform (Nordin 2014, König 2016, Landahl & Lundahl 2017). Det finns också några exempel i materialet på debatter om att PISA övertolkas, eller inte ger en tillräcklig bild. Generellt sett utgår dock de flesta debatterna från att PISA-resultaten stämmer både i nedgång och uppgång. Endast 6-7 gånger hänvisar man till forskning i samband med PISA resultat. Däremot nämns ofta Skolverket i dessa debatter.

Det är vidare också uppenbart att PISA används i ett rent politiskt spel, i ett blame game. Det finns 32 exempel i materialet där vänstern använder PISA för att misskreditera högern:

Herr talman! Det finns en ljusglimt i PISA: Det finns länder som visar att det går att vända utvecklingen och att det går att göra det snabbt. I alla dessa länder har man varit beredd att lätta på prestigen och samverka för skolans bästa. Det behöver vi göra i Sverige också. Vi vill bjuda in till en bred skolkommission med företrädare för lärare, elever, skolledare, politiken och den pedagogiska forskningen. Kommissionen ska ha i uppgift att utifrån vetenskap och erfarenhet lägga förslag om hur vi utformar ett skolsystem för alla. Inget annat är gott nog.
Vi föreslår en bred skolkommission. Jan Björklund föreslår en utredning om ordning och reda och kepsar. Jan Björklund, det är dags att vakna! Du är inte längre oppositionellt skolborgarråd i kamp mot Göran Persson. Så ser inte skiljelinjerna ut längre. Du är utbildningsminister, och du har varit det i sju år, och du har ansvaret. I stället för en kepsutredning bör vi tillsätta en bred skolkommission som kan ta fram förslag som är förankrade i lärarkåren och i vetenskapen när det gäller hur vi bygger ett bra skolsystem. (Prot. 2013/14:48. Gustav Fridolin, MP. Aktuell debatt: De svenska resultaten i PISA 2012)

Högern har misskrediterat vänstern i 24 fall, exempelvis:

Herr talman! Den PISA-rapport som presenterades för tre år sedan blev, tillsammans med Skolverkets nationella utvärdering samma år, en ögonöppnare för många av oss och framför allt för Socialdemokraterna. De här rapporterna innebar att det inte längre gick att hävda att allt stod bra till i den svenska skolan även om man fortsatte att trumfa ut det budskapet. Den dåvarande oppositionen ville ta in en hel del förslag som vi nu kan genomföra i regeringsställning men som Socialdemokraterna då sade nej till. Frånvaron av åtgärder och bristen på initiativförmåga hos den dåvarande regeringen blev pinsamt uppenbara, och i dag är de alldeles oerhört uppenbara. Jag tror att Socialdemokraterna själva har kommit till insikt om att det kanske var där grunden lades till den valförlust som man tvingades uppleva 2006. (Prot. 2007/08:42. Gunilla Kärnberg, KD. Utbildning och universitetsforskning)

Det finns emellertid också några få exempel på försoning, nyansering, gemensamt ansvarstagande och att man vill undvika att göra PISA och skolan till slagträ i den politiska debatten.

Några preliminära slutsatser

Dessa preliminära resultat ingår i en större pågående studie (se vidare www.paristopisa.com) och kommer ytterligare kompletteras och analyseras. Några tentativa slutsatser ka dock dras. För den som har kännedom om den svenska utbildningspolitiska debatten de senaste 20-30 åren blir det uppenbart att PISA kommer in i och används till ett nationellt politiskt skyttegravskrig om sådant som: tidiga eller sena betyg, förskola eller vårdnadsbidrag, friskolor eller sammanhållen skola, traditionella ämnen och undervisningsformer eller nya, kommunalisering eller återförstatligande etc. Vi kan notera att påfallande sällan handlar PISA debatten om verkliga internationella jämförelser och internationella influenser. Hänvisningar till PISA är med andra ord exempel på hur politiker externaliserar i syfte att legitimera eller dislegitimera reformer. Fallande eller stigande PISA-resultat är ett enkelt och lättillgängligt argument att använda. Ja, ofta det enda argument som behövs för en reform. PISA anses trovärdigt. PISA bygger på siffror, statistik och tabeller och sträcker sig långt utanför det egna landets gränser. Men frågan är om inte PISA så här lättvindigt använt ibland också står i vägen för mer forsknings- och erfarenhets underbyggda argument? PISA-resultat blir ett legitimt problem för lokala lösningar, men bidrar inte så mycket med internationell inspiration.

Referenser

Andersen, J. A. (2009). Organisasjonsteori. Fra argument og motargument til kunnskap. Oslo: Universitetsforlaget.
König, P. D. (2016). Communicating austerity measures during times of crisis: A comparative empirical analysis of four heads of government, The British Journal of Politics and International Relations, 18:3, 538-558.
Landahl, J. & Lundahl, C. (2017). Bortom PISA. Internationell och jämförande pedagogik. Stockholm: Natur och Kultur.
Lundahl, C., Hutlén, M., Klapp, A. & Mickwitz, L. (2015). Betygens geografi – forskning om betyg och summativa bedömningar i Sverige och internationellt. Delrapport från skolforsk-projektet. Vetenskapsrådet. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Nordin, A. (2014). Crisis as a discursive legitimation strategy in educational reforms: A critical policy analysis, Education Inquiry, 5:1, 240-247.
Phillips, D.. (2004). Towards a Theory of Policy Attraction in Education, I Steiner-Khamsi, G. (ed)., The Global Politics Of Educational Borrowing And Lending, New York: Teachers College Press.
Schriewer, J. (1990). The method of comparison and the need for externalization: Methodological criteria and sociological concepts, in Schriewer J. & Holmes, B. (eds.), Theories and methods in comparative education, Bern: Lang.
Schriewer, J. & Martinez, C. (2004). Constructions of Internationality in Education. In Steiner-Khamsi, G. (ed.). The Global Politics of Educational Borrowing and Lending. New York: Teachers College Press.
Schriewer, J. & Holmes, B. (eds) (1988). Theories and Methods in Comparative Education, Frankfurt am Main etc.: Peter Lang.
Steiner-Khamsi, G. & Waldow, F. (eds.) (2012). World Yearbook of Education 2012:
Policy borrowing and lending in education, London: Routledge.

PISA-chocken, vår tids kärnkraftsolycka?

Den 10 augusti 1989 skrev Carl Bildt en debattartikel i vilken han kritiserade den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Han skisserade en bild av en skola i kris, präglad av frånvaro, vandalism, läraromsättning, mobbning, stagnerande standard och ett ökande antal ”funktionella analfabeter” (DN-debatt 10/8 1989). Han anklagade sina politiska meningsmotståndare för att inte ta krisen på allvar, och föreslog en rad åtgärder: en ny lärarutbildning, ökad decentralisering, ett återupprättande av kvalitet och kunskaper i skolan, ett nytt betygsystem etc. Gillande hänvisade han till den amerikanska skolkrisrapporten A nation at risk, som han beskrev som ett föredöme. Även Sverige borde tillsätta en skolkommission. ”Även Sverige är i dag en nation vars framtid är i fara. Jag tror att en oberoende skolkommission är vad som behövs för att öppna ögonen på dem som i dag blundar och bereda vägen för nya lösningar.”

Somligt som Bildt tog upp känns idag välbekant, men annat känns enormt exotiskt.  Det är fascinerande att se hur han beskriver den samtida skoldebatten. Bildt menade 1989 att skolan knappt debatterades alls: ”tänk om ledande politiker på sina håll kunde ägna i alla fall lika mycket tid åt utvecklingen av Sveriges kunskaper som åt avvecklingen av Sveriges kärnkraft.”

Idag skulle en sådan vision inte längre kunna formuleras, eftersom den med råge har överträffats. Kärnkraftens avveckling hör man nästan ingenting om, i motsats till den allestädes närvarande diskussionen om skolan. Hotet mot framtiden består inte längre i en kärnkraftsolycka, utan snarare i ett katastrofalt resultat i PISA. Denna remarkabla omkastning, som också sammanfaller och är liktydig med en mer generell förskjutning från globalt delade problem till nationella egenintressen, har förstås stimulerats av det sätt varpå OECD mäter och presenterar skolresultat.

Imorgon, 11:00, är det dags igen, då resultaten från PISA 2015 släpps. I olika länder väntar man med spänning på resultaten, och alla ställer sig precis samma frågor: går det bättre för ”oss” eller sämre? Men ur ett globalt perspektiv är förstås frågan inte om en kris kommer visa sig, utan var den kommer uppstå. OECD säljer ofta in sina studier med ett optimistiskt budskap. Studier visar, menar de, att olika länder kan förbättra sig på kort tid. Men det de inte säger lika tydligt är att samma framgångssagor förutsätter motsvarande nedåtgång för andra länder. Eftersom mätningen är relativ bygger den enes framgång på den andres motgång. Bland annat av den anledningen är PISA ett instrument för en utbildningskris som saknar lösning. För det individuella landet kommer det alltid att finnas möjligheter att förbättra sin position. Men på en global nivå kan man snarare säga att problemen flyttas runt. Ett problemland kan bli ett succéland, men problemländer kommer per definition alltid att finnas. Denna globala konsolidering av krisen skiljer sig från hur vi förstår andra samhälleliga kriser. Ekonomiska kriser eller miljökriser kan, åtminstone i teorin och åtminstone tillfälligt, få en lösning, och detta är också målsättningen. I den mån skolkriser mäts på ett relativt sätt är detta en omöjlighet. OECD genererar på så sätt skolkriser per automatik, och därmed också mediautrymme till skolan.

 

Dags för ett intellektuellt förhållningssätt till PISA

Den 6 december 2016 presenteras resultaten från 2015 års PISA-undersökning. Dessa resultat kommer få stor betydelse för den utbildningspolitiska diskursen om skolan de närmaste månaderna. Sverige kommer att jämföras med sig själv från tidigare år, och Sverige kommer att jämföras med andra länder. Ibland kommer jämförelserna och tolkningarna att vara rimliga men lika ofta kommer de att vara överdrivna och präglade av specifika intressen. Att genomföra internationella mätningar och göra tolkningar av dess resultat, och agera utifrån resultaten är en delikat och mycket svår uppgift. I debatten är det därför synd att den expertis som verkligen finns kring internationell och jämförande pedagogik sällan kommer fram.

Internationell och jämförande pedagogik har som forskningsinriktning en lång historia som spåras tillbaka redan till tidigt 1800-tal, då fransmannen Marc Antoine Jullien drog upp riktlinjerna för internationella jämförelser av utbildning (se t ex Kaloyannaki & Kazamias, 2009). Det var dock först under 1900-talet, framförallt efterkrigstiden, som forskningsfältet institutionaliserades med egna tidskrifter, sällskap och universitetskurser. Inom fältet finns en väl utvecklad begreppsapparat för att förstå möjligheterna och begränsningarna i internationella jämförande studier som PISA och TIMSS.

Sverige och särskilt pedagogikforskaren Torsten Husén (1916 – 2009) var drivande i utvecklingen av internationella jämförelser inom utbildningsväsendet. Den forskning i internationell och jämförande pedagogik som Husén lade grunden till, har dock i Sverige fört en något tynande tillvaro de senaste decennierna. Samtidigt har den blomstrat internationellt sett och idag finns flera framgångsrika forskare inom fältet. En som uppmärksammat detta är forskaren Will Brehm vid Tokyo universitet. I en mycket bildad podcast intervjuar han flera av världens främsta forskare i internationell och jämförande pedagogik. Inte minst diskuterar de olika positiva och negativa effekter PISA-undersökningarna har världen över. För hela utbudet se http://www.freshedpodcast.com.

Jag kan särskilt rekommendera:

Rethinking the PISA Debate (Keita Takayama)

Seeing Like PISA (Radhika Gorur)

PISA, policy referencing, and pantomime (Bob Adamson)

The problems with outcome-based approaches to education (David Edwards)

The history and development of international assessments (Dirk Hastedt)

PISA in Germany (Florian Waldow)

Det finns också ett internationellt forskningsnätverk, The Laboratory of International Assessment Studies, som samlar både de som arbetar med PISA och TIMSS och forskare som kritiskt studerar effekterna av den typen av International Large Scale Assessment (ILSA). Den senaste konferensen ägde rum i Berlin hösten 2016 och videoupptagningar samt bloggar från konferensen finns här.

På svenska kommer jag och Joakim Landahl snart också ut med boken: Bortom PISA. Internationell och jämförande pedagogik (Natur och kultur). Se vidare här.

pisabok

Boken består av tre delar och 12 olika kapitel skrivna av svenska och utländska forskare som arbetar med internationell och jämförande pedagogik. Del I, Perspektiv på PISA, diskuterar hur internationella storskaliga mätningar växt fram historiskt och vilken roll de spelar i dagens samhälle. Del II, Undervisningens nationella variationer, ger exempel på hur nationella skolsystem kan jämföras på andra sätt än genom storskaliga kvantitativa mätningar av elevers resultat. Del III, Transnationella flöden, behandlar processen varmed pedagogiska idéer och praktiker rör sig från ett nationellt sammanhang till ett annat. Boken kommer i januari 2017 och är en produkt från vårt gemensamma projekt From Paris to PISA, som finansieras av Vetenskapsrådet.

Referenser

Kaloyannaki, P & Kazamias, A.M. (2009) ”The Modernist BEginnings of Comparative Education. The Proto-Scientific and the Reformist-Meliorist Administrative Motif.” I R. Cowen & A.M. Kazamias, (red.) (2009). International handbook of comparative education. Dordrecht: Springer.

Hönan och tågvagnen – om vardagsspråk och skolspråk

Min gamla handledare berättade en gång om när han besökte en skola i ett afrikanskt utvecklingsland på 70-talet där de undervisade om jordbruk. Skolan var en lerhydda med stora hål där man kunde väntat sig dörr och fönster. Inuti salen pågick undervisning om hönor med hjälp av skolplanscher, för så gör man i skolan. Samtidigt sprang riktiga höns omkring på golvet.

När jag häromdagen åkte tåg till Falun för att närvara vid en disputation om kommunikation i matematik, steg en skolklass på i min nästan tomma tågvagn. Läraren ropade ut de förbokade – men utspridda platserna – medan tåget började att rulla. Eleverna försökte snappa upp vad läraren sa för att hitta sin plats. Efter ett par minuter avbryter en elev – ”men kan vi inte bara sätta oss där det är ledigt!” Läraren kommer på sig själv och skrattar, ”ja gör det – vi ska ju bara en station!” För så gör man utanför skolan.

Avhandlingen som lades fram handlar om matematisk kommunikation i skolan där elevers korrekta problemlösningar ibland missförstås av lärare då eleverna beskriver sin lösningsprocess i vardagliga termer, snarare är på det matematiskt riktiga skolsättet. Se vidare Anna Teledahl: Knowledge and Writing in School Mathematics. A Coomunicational Approach. Örebro Studies in Education 53.

Vems fel är det?

Jag vet inte hur många gånger jag bråkade med mina systrar om vems fel det var i vår ungdom. Kanske hör denna typ av bråk även vuxenlivet till. Vems fel var det? Vem var den ytterst ansvarige? Vem ska hängas ut? Vem bör göra avbön?

DN-debatt den 25 augusti skriver Jonas Linderoth, spelforskare och professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och aktuell med boken Lärarens återkomst: från förvirring till upprättelse (Natur & Kultur), att det är dags för oss pedagoger att göra just avbön. Han tänker föregå som gott exempel, detta genom att säga förlåt för de idéer han själv gav uttryck för i sitt tidiga yrkesliv som forskare (vilket jag gissar kan vara sent 90-tal). De idéer han gav uttryck för då understödde enligt Linderoth den typ av pedagogik som ligger bakom svenska elevers sjunkande kunskapsresultat så som det mäts bland annat i PISA-undersökningarna.

Om jag förstår Linderoths argument i artikeln rätt ser det ut som följer: Pedagogikforskare började argumentera för behovet av en annan typ av pedagogik i skolan, en där läraren inte längre skulle föreläsa för barnen utan barnen själva skulle få upptäcka och undersöka och på så sätt, och med hjälp av läraren, nå kunskap. Denna typ av lärarroll, menar Linderoth, fick fäste i och med 1994 års läroplan, Lpo 94. Och eftersom lärare följde Lpo 94 så blev detta också implementerat i skolan, vilket lett till sjunkande elevresultat under 2000-talet. Låt oss borra lite i den här argumentationskedjan.

Först måste man komma ihåg att det i och med 1994 års läroplan infördes en ny typ av styrning av skolans verksamhet, en så kallad mål- och resultatstyrning. De politiska direktiven till Läroplanskommittén var tydliga med att läroplanen därför inte skulle få föreskriva någon särskild sorts arbetssätt utan att läraren själv skulle välja det arbetssätt hen ansåg bäst bidrog till att målen nåddes. Denna princip påtalas även av Läroplanskommittén i deras slutförslag. Linderoth måste alltså mena att när riktlinjer för arbetssätt saknades i läroplanen så vände sig alltså lärare till någon form av pedagogisk elit för vägledning. Han verkar mena att även om inte denna nya lärarroll påtalades direkt i läroplanen så skedde det indirekt. Linderoth anger som det starkaste tecknet på detta förekomsten av ord som “upptäcka” och “undersöka” i 1994 års läroplan. Men han har måste ha letat väldigt noggrant, för de förekommer endast ett fåtal gånger, i Läroplanskommitténs betänkande i alla fall (länk till betänkandet). För naturvetenskapliga ämnens del kan man läsa om följande målområde för årskurs 1-5 i ämnet naturlära:

Undersöka och upptäcka

Eleven skall ges rika möjligheter till både egna experiment och till iakttagelser av omvärlden. Elevernas eget frågande och diskuterande uppmuntras konsekvent. En träning av ett naturvetenskapligt arbetssätt påbörjas.

Ja, man kan hitta några ytterligare passager där ord och påståenden som uppmuntrar till elevaktivitet snarare än till föreläsande lärare förekommer, såsom att det i undervisningen i naturvetenskapliga ämnen i årskurs 6-9 ges utrymme “till fri undersökning med möjligheter till egna upptäckter. Elevernas egna frågor och diskussioner uppmuntras konsekvent.” Dessa citat återfinns under rubriken “Det naturvetenskapliga sättet att tänka och experimentera”. Eleverna ska enligt kursplaneförslaget utföra egna systematiska experiment, använda kvalitativa modeller för att förklara och förutsäga experiment, studera enskilda variablers betydelser vid experimentell verksamhet osv. Det kanske låter som rena flummet för Linderoth men jag tycker det påminner mig om det vi försökte uppnå på Chalmers där jag jobbade med undervisning av civilingenjörer åren 1996-1999.

Hursomhelst, vill man söka bland lömska ord i läroplaner och kursplaner kan man dock finna gott om dem i historien. Begrepp som signalerar progressiva idéer, dvs att eleven själv ska ta ansvar för sitt lärande och inte enbart lära sig rabbla fakta utan även utveckla förmågor såsom förmågan att genomföra naturvetenskapliga undersökningar. Denna typ av uttryck står att finna i anvisningar till exempelvis 1962 års läroplan, som dessutom var mkt tydligare i att det var just anvisningar om hur undervisningen skulle bedrivas. I naturvetenskapliga ämnen skulle undervisningen ge “överraskande effekter och resultat”, “motivera” mm. Det låter ju lite vagt i mina öron, det håller jag med om.

Men ja, enstaka ord i all ära, men det som verkligen gällde i 1994 års läroplan var betygskriterierna. Det är i sammanhanget viktigt att påminna sig om dessa, för de var de starkast styrande för läraren och dennas undervisning. Det nya betygssystemet skulle göra att alla elever nådde ett godkänt kunskapsresultat. Låt oss därför se vilka grunder dessa krav gav i relation till lärarens arbetssätt. Så här såg betygskriterierna för godkänd ut i fysik (nionde året) i förslaget till kursplan (SOU 1993:2), för att ge exempel från ett ämne som mäts av PISA:

Eleven skall:

Vara förtrogen med den experimentella metoden

Kunna skilja mellan oaccelererad och accelererad rörelse och mellan tyngd och tröghet

Veta att värme kan överföras på olika sätt och uppfattas som en oordnad rörelse hos materiens beståndsdelar

Veta att ljud kan uppfattas som en mekanisk svängningsrörelse och känna till hur man definierar och mäter ljudstyrka

Ha kunskap om elektriska laddningar och elektriska fält

Veta vad som menas med en elektrisk krets och känna till begreppen ström, motstånd och spänning samt elektrisk energi och effekt

Veta att ljuset utbreder sig linjärt, kan reflekteras och brytas och att det kan uppfattas som en elektromagnetisk vågrörelse

Ha kännedom om några olika slags energiformer och känna till att energin vid dessa omvandlingar alltid bevaras

Känna till de tekniskt viktigaste energiomvandlingarna och därmed förenade miljö- och säkerhetsproblem

Ha översiktlig kunskap om den moderna fysiken och dess tillämpningar

Ha kunskap om universums uppbyggnad

Känna till något om hur den fysikaliska kunskapen utvecklats

Jag vet inte vad ni som läser ovanstående säger, men för mig signalerar det inte på något tydligt sätt att undervisningen ska vara kunskapslös och ske med läraren som någon form av passiv handledare. Nåja.

Det kan i sammanhanget vara intressant att söka rötterna till den nya typen av lärarroll som Linderoth nämner, för den var ingalunda en produkt av 1990-talet. Linderoth nämner ett par namn, men de är från närtid. För att ta de naturvetenskapliga ämnena som jag själv är mest bekant med, och för svensk del, så utvecklades de progressiva idéerna kring sekelskiftet 1900 vid läroverken. Så här uttryckte en fysiklärare vid Nya elementarskolan i Stockholm sina erfarenheter av det nya arbetssättet:

Det har varit en glädje att se, med hvilken ifver och förtjusning lärljungarna utan undantag ägnat sig åt sina laborationsöfningar. Tillsägelsen “Nu måste Ni sluta för denna gång” kom oftast som en ovälkommen öfverraskning, och likväl hade “Börja” knappt hunnit utsägas, förrän alla voro i nästan feberaktig verksamhet. Läxboken och den myckna minnesläsningen ha säkerligen i dessa öfningar fått en nästan farlig konkurrent, men skolan en kraftig hjälpare i de ungas forstran. Det ligger ju för manlig ungdom i denna ålder något motbjudande i att blott vara eftersägare. Hur öfverensstämmer det däremot icke med det vaknade själfständighetssinnet att själv få iakttaga, på egen hand undersöka och vinna resultat. (Gustaf Hellsten i ett citat från 1906/07)

Vill man kritisera de som låg bakom utvecklandet av undervisningsidéer som krävde att läraren frångick sin roll som den som skulle tala om hur det låg till med naturlagarna och elevens roll som passivt mottagande av dessa fakta ska vi för svensk del och i relation till naturvetenskapliga ämnen nog framhålla lärare vid läroverken i det tidiga 1900-talssverige som de stora bovarna. Enligt dessa skulle eleven själv och genom experiment “upptäcka” hur det förhöll sig i naturen.

Men vi har lite andra saker att reda ut i Linderoth argumentation. Vilka stod exempelvis bakom förslaget till ny läroplan, det som kom att bli Lpo 94? Linderoth vänder sig till pedagogerna i Läroplanskommittén, de som tog fram förslaget till ny läroplan. Det var bland annat Ulf P. Lundgren, ordförande i kommittén och vid den tiden generaldirektör för Skolverket (den förste för detta då nyinrättade verk) och Ingrid Carlgren, medlem av gruppens sekretariat, vid den tiden docent i pedagogik vid Uppsala universitet.

Det är rätt att dessa och en hel del andra pedagoger ingick i Läroplanskommittén, men Linderoth får inte glömma att gruppens sammansättning var lite större än så, förutom en politisk styrgrupp så finner vi även Tor Ragnar Gerholm, professor emeritus inom avdelningen för kärnfysik vid Stockholms universitet, som medlem i Läroplanskommittén. Gerholm hade en central roll i skrivandet av kursplanerna för de naturvetenskapliga ämnena.

Att Gerholm skulle bidra till att skriva kursplanerna för de naturvetenskapliga ämnena var dock inte del av ursprungstanken. Gerholm kom in först en bit in i kommitténs arbete, tillsatt av den Borgerliga regeringen som tog över stafettpinnen 1991. Ansvariga för kursplanerna inom de naturvetenskapliga ämnena hade i början av kommitténs arbete varit en grupp från Linderoths eget universitet, Göteborgs universitet. Gruppen bestod av lärare och naturvetare som forskarutbildat sig inom det pedagogiska området och leddes av Björn Andersson, vid tiden Sveriges första professor i ämnesdidaktik, alltså en grupp pedagogiska forskare om man så vill.

Men nu var det inte deras förslag som återfanns i förslaget till kursplan utan ett utarbetat av Tor Ragnar Gerholm. Göteborgsgruppens förslag förkastades på målsnöret varpå gruppen tog avstånd från Gerholms och kommitténs förslag. Alltså, om vi ska hålla oss till naturvetenskapliga ämnen måste man kanske snarare säga att det var fysikernas fel att vi fick de kursplaner vi fick. Till skaran av de som bör göra avbön bör alltså läggas naturvetare och ingenjörer i stort, nu när vi ändå håller på att dra alla inom en gruppering över en och samma kam.

Men ja, det är lite mer komplicerat än så. Det fanns pedagoger i Läroplanskommittén och det fanns pedagoger knutna till den parlamentariska Betygsberedningen. Större motsättningar än dem mellan pedagogerna i Betygsberedningen och de i Läroplanskommittén får man leta efter. Den som likt jag anser att Betygsberedningens förslag hade störst påverkan på skolans faktiska utformning kan därför skylla på de unga och nytänkande lärare och pedagoger som politikerna i Betygsberedningen knöt till sig. Lutar man likt Linderoth åt att Läroplanskommitténs förslag var det styrande för hur det blev kan man istället skylla på de vid den tider mer etablerade pedagogerna som återfanns där. Summa sumarum: vill man kasta skit över pedagoger är man så att säga helgarderad, de fanns på båda sidor. Och där har pedagogerna funnits i alla tider, skulle jag vilja säga. Kampen mellan progressiva och konservativa pedagoger är närmast evig och en del av skolans större samhälleliga förankring och dynamik.

Men ansvarsfrågan har fler ben, ett av dem jag inte berört än är politikerna. Läroplanskommittén och Betygsberedningen var båda politiskt tillsatta, med direktiv från först en socialdemokratisk och sedan en borgerlig regering. Fyra regeringar kom och gick under reformperioden. Och vad mer: Den nya typ av styrning av offentlig verksamhet som låg till grund för politikernas direktiv hade utarbetats av statsvetare och ekonomer i utredningar som Långtidsutredningen 1990 och Maktutredningen 1989. Till skaran av ansvariga bör alltså läggas statsvetare och ekonomer samt politiker: chefsarkitekterna bakom den nya offentliga förvaltningen. Det enda parti som inte stödde betygsberedningens förslag var Ny Demokrati, så väljare som röstade på dem behöver kanske inte göra avbön.

Men vi är inte klara med skuldfrågan ännu. För vem är det som egentligen la grunden till att den nya typen av offentlig verksamhet kunde genomföras? Vem såg till att Skolöverstyrelsen, bromskloss i skolförändring och övergång till målstyrning, lades ned och ett mer politiskt följsamt Skolverket inrättades? För att detta skulle ske krävdes att skolan i dess dåvarande form hade blivit föremål för starkt missnöje, det vill säga att förtroendet för den skola som fanns innan 1990-talets reformer var, mer eller mindre, kört i botten.

Ja, mediedebatten vittnar om att många elever var trötta på skolan så som den såg ut innan 1990-talets reformer. Många lärare likaså. Kändisar från Lasse Åberg till Jokkmokks Jokke uttalade sig i pressen kritiskt till den dåvarande skolan. Jag tycker att vi till skaran av de som ska göra avbön även bör lägga dåtidens elever, lärare och kändisar. Utan en stark och brett förankrad misstro mot skolan hade inga reformer varit möjliga. 

Det kan i sammanhanget sägas att denna skrapa kritik mot grundskolan grundlades redan i dess tidiga skede. Grundskolan infördes under efterkrigstiden och var mer eller mindre fullt genomförd först runt 1970. Vare sig vänster eller höger gillade denna nya skola, den så kallade grundskolan. TV-serien “Lära för livet” från 1977 av Carin Mannheimer är ett exempel på hur kontroversiell grundskolan var redan från start. Serien fick stort genomslag, 3,5 miljoner tittare per avsnitt. Den visar hur ideologiskt laddad grundskolan var (länk till serien på Youtube).

Jag skulle vilja påstå att hela grundskolan som idé, en gemensam skola för alla, är svår för ett heterogent samhälle att hantera. Kanske för svår. Spänningar uppstår. Vi människor verkar trivas bäst med våra egna. Det ser vi inte minst idag när andra samlande samhällsprojekt skakar, såsom EU. Om 1990-talets skolreformer var något, så var de ett steg tillbaka från en “socialdemokratisk” skola för alla. Upplevelsen som många hade var att skolan likriktade och inte gav individen möjlighet att utvecklas på sitt sätt.  I slutet av 1980-talet fanns inte längre stöd för den sammanhållna skolan, valfriheten var ordet på allas läppar och den mål- och resultatstyrda skolan, med skolval, skolpeng och friskolor skulle minska på spänningarna. Det var Ingvar Carlsson, Bengt Göransson och Göran Persson som drog upp de första viktiga riktlinjerna för den nya skolan (se t.ex. proposition 1988/89:4 och 1990/91:18).

Det har gjorts mycket bra och mycket skit för skolan, den saken är säker. Exakt vems fel det är och varför är en intressant fråga. Jag försöker reda i det själv för tillfället i arbetet med en bok om 1990-talets reformer. Som jag ser det blev 1994 års läroplan, Lpo 94, en delvis tandlös produkt. Läroplanskommittén trodde sig med “strävansmål” funnit ett sätt att moderera den starka styrningen som det nya betygssystemet kunde ge (och den individuella och inte alltid lika intellektuellt utmanade undervisning som infördes av lärarna för att möta betygskraven, framför allt arbetet med att få elever att nå gränsen för godkänt betyg), men ack så fel de fick. De var naiva, liksom de flesta andra. Men ansvariga för skolans förfall? Ja, lika mycket som alla vi som på något sätt stod bakom dessa reformer, endera som elever och på något sätt kritiska till skolan under 1980-talet, som lärare trötta på relativa betyg eller som föräldrar eller som röstande på partierna som med stor enighet skrev direktiv till och genomdrev 1990-talets reformer, det vill säga Moderaterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Ja, jag slutar här. 1990-talets reformer är mycket intressanta att rota i. Arbete med att bearbeta det som hände då, varför och vilka effekter de fick kommer fortgå i flera decennier framöver.

Betyg som räddning: perspektiv från andra sidan Atlanten

För svensk del har betyg länge och av många setts som ett “otyg”. I synnerhet betyg till elever i grundskolans tidiga år. Jag har själv argumenterat för att undvika tidiga betyg, framför allt mot bakgrund av att betyg missgynnar de redan missgynnade. Vid mitt senaste besök i USA blev det dock tydligt att jag missat en viktig aspekt av betyg: betyg som ett ljus i testtunneln.

Jag har framför allt fokuserat på likheter mellan betygs- och testkritik, mot att reducera barn och skolans resultat till siffror och mot att få barn att dömas ut redan innan dom fått en ärlig chans i livet. Men saker och ting är sällan goda eller onda i sin egen rätt, utan allt är beroende användning och sammanhang: Betyg kan faktiskt framstå som en räddare i nöden.

Vid årets stora amerikanska pedagogkonferens AERA hölls en session på temat 100 år av betygsforskning: 100 years of grading research: Meaning and value in the most common educational measure. Seminariet anordnades av några av världens främsta betygsforskare: Susan Brookhart, Thomas Guskey, Alex Bowers, James McMillan, Megan Welsh, Jeffrey och Lisa Smith. Resultatet ska publiceras i en av AERAs topprankade tidskriften inom utbildningsområdet.

Det första som ska sägas är att det ingalunda var en homogen skara forskare som presenterade, även om de enas av sitt intresse för betyg. Det andra att betygsforskning sträcker sig längre tillbaka i tiden än 100 år. Avgränsningen gjordes för att anknyta till AERAs hundraårsfirande.

Anledningen till att USA tidigt övergav betyg till förmån för test var att forskare dömde ut betyg som ett opålitlidgt mått, som ett ”hodgepodge”, ett hopkok. Eller som Swineford uttryckte det 1947: det är uppenbart att betyg är ett tillförlitligt mått på något, vi vet bara inte vad.

IMG_2851

Bild från Bowers föredrag. What is it that grades asses? ”In any event, the data [in this study] clearly show that marks assigned by teachers in this school are reliable measures of something but there is apparently a lack of agreement on just what that something should be. – Swineford (1947)

Brookhart gav i sin presentation exempel på forskning som pekade på otillförlitligheten i betyg redan från 1888 (se bild nedan). Troligtvis finns det ännu tidigare exempel på forskning på otillförlitlighet i lärarsatta betyg. I början av 1900-talet börjar forskare att försöka föreslå vägar framåt och det är då de första förslagen på standardbaserad/kriteriebaserad betygssättning kommer. 

IMG_2846

Edge worth (1888): Three sources of error in grades: chance; personal differences among graders; taking examinee answers as representative of proficiency (generalizing to domain)

IMG_2847

Sources of variation in grades: Criteria; Scale; Task; Students’ work quality; Teacher error. Brookhart listar här tidiga studier som påpekat brister i lärares betygssättning.

IMG_2850

Conclusion: Variability can be greatly reduced: clear criteria; agreement on the weights of each criterion; criteria about learning, not following directions.

Ovan, bilder från Brookharts presentation. Sist hennes slutsatser om vägen framåt mot att stärka betygens tillförlitlighet: tydligare kriterier, ökat samsyn kring viktning av olika kriterier samt att undvika att bedöma annat än sådant som har med lärande att göra. 

Den väg som Brookhart pekar ut för att öka tillförlitlighet och likvärdighet i betyg drar mot mer standardbaserade principer för betygssättning. Det finns dock uppenbara risker i att gå denna väg, i att gå mot att allt mer spela på testernas bedömningsdomän där det är (hyfsat) tydligt vad som bedöms och hur.  Betyg kommer alltid bli slagna av test – ”det kommer fortfarande finnas variation i betygssättningen”, som Brookhart konstaterade.

Det finns dock ett annat sätt att se på betyg kontra test som jag tycker tydligare pekar ut en möjlig väg framåt. De tyngsta och tydligaste argumenten för detta gav Bowers i sin presentation.

Bowers menade att oavsett de framsteg som gjorts när det gäller betygssättningens principer så talar 100 års betygsforskning sitt tydliga språk: korrelationen mellan lärarsatta betyg och test har varit och är fortsatt 0,5 (bild från Bowers presentation nedan. 0,5 = 25 procent gemensam varians).

IMG_2854

Man kan dra olika slutsatser av detta menade Bowers: Ett är att man som betygsförespråkare kastar in handduken till förmån för test. Ett annat att ta fasta på just detta att betyg ger en kompletterande bild av elevers kunskaper och förmågor jämfört med test. Betyg verkar framför allt vara ett bra mått på socioemotionella kunskaper, vilka bättre än testresultat korrelerar med elevens förmåga att lyckas i skolarbete och på arbetsmarknaden. Både betyg och test behövs därför i ett utbildningssystem, menade han.

Both tests and grades are useful but orthogonal measures of what we want out of schooling as students learn cognitive and conative skills (engaged participation). (Bowers, AERA 2016)

Det kan ju som parentes sägas att det finns forskning som pekar på just det, att en kombination av lärarbetyg och test kan ge än bättre information om elevers förmåga att lyckas i sina fortsatta studier jämfört med dessa mått var för sig. Detta talar för att det bästa måttet vid antagning till högre studier skulle vara en kombination, vilket det finns exempel på länder som tillämpar.

Det blev också tydligt under sessionen att den forskning som framför allt intresserar mig och mina kollegor i Sverige, den om hur betyg påverkar undervisning och motivation, lyser med sin frånvaro i den amerikanska betygsdebatten. Och det kan man förstå när alternativet är flervalstest som i USA.

Sammanfattningsvis pekar allt mot att betyg och test båda kommer vara viktiga delar av resultat- och utvärderingssystem i skolan även framöver. Det vi måste lära oss mer om är relationen mellan betyg och test, vilka styrkor dessa båda har och vilken riktning de bör utvecklas för att deras respektive styrkor ska stärkas. Något som bör ske med hänsyn till betyg och test som kompletterande resultatpraktiker, inte uteslutande.

Jag tycker detta sänder en tydlig signal till den svenska betygsdiskussionen: det handlar inte nödvändigtvis om att söka ”tydliga kriterier”, snarare om att lyfta fram och vårda betygens styrkor och fördelar jämfört med test och snarare fokusera på hur man trots betygens brister kan skapa legitimitet i betygssystem. Allt tyder på att Björklunds tjat om ”tydliga kriterier” och den senaste revisionen av vårt betygssystem snarare lett till minskad legitimitet för betyg.

Slutligen, skillnaden mellan kontinenter och traditioner blev än mer uppenbar när forskarparet Smiths kort nämnde Europa och gjorde sig lustiga över det samelsurium av olika betygssystem som finns där. Det ser så olika ut att europerna tvingats införa ett byråkratiskt översättningssystem, ECTS, menade herr Smith och skrattade. För mig som betygsforskare blev det, för att citera förordet i en lärobok i naturvetenskap för barn från 1828, tydligt att “all möda oaktadt, mycket ligger för oss inswept i mörker.” Betygs- och testdebatten lär fortgå.

Linda Darling-Hammond och The “New Accountability” – se hennes keynote från AERA!

De senaste fyra åren har jag försökt följa utvecklingen i USA på skolans område. De första åren var situationen minst sagt pressad. Det hade blivit tydligt för de flesta, från vänster till höger, att No Child Left Behind (NCLB) var en till största delar misslyckad reform, och att den slog hårdast mot de minoritetsgrupper den var utformad för att hjälpa. “No child’s behind left” som reformen även kallas, med parallel dragen till den Katolska kyrkans övergrepp på barn. Obama stod länge bakom reformen och att hans egen “race to the top” 2009 snarare förstärkte än mildrade effekterna av NCLB. Många uttryckte oro inför framtiden.

Idag möts man av hopp när man kommer till USA. “Vindarna har vänt” sa en amerikansk kollega i vintras. Viktiga händelser senaste året har varit att NCLB ersatts av en ny lag, Every Student Succeeds Act (ESSA). Många menar att ESSA innebär ett paradigmskifte när det gäller hur accountabilitysystem på skolans område ska utformas. ESSA har en mycket bredare och därtill mer flexibel ingång till hur skolans resultat ska mätas och följas upp, även om det finns områden som lagen lämnar därhän, såsom den ojämlika resurstilldeldningen: de stater som ger mest per student ger mer än dubbelt jämfört med de som ger minst. Dessa skillnader spär därtill på redan föreliggande ojämlikheter då det är fattiga områden, där skatteintäkterna är låga, som har de lägsta resursnivåerna. Går man ned på skolnivå så kan det skilja så mycket som en faktor tio mellan hur mycket pengar som spenderas per elev!

Hopp är det intryck jag lämnas med efter årets AERA (The American Educational Research Association), en konferens Christian också rapporterade ifrån i ett blogginlägg nyligen. Deras årliga konferens hölls nu i april i Washington D.C. på temat ”Public Scholarship to Educate Diverse Democracies”. Platsen var såklart inte vald av en slump. Medan tidigare års AERA präglats av kritiska och ibland närmast desperata inlägg kring det ökade trycket på mätbarhet och prestation så präglades årets konferens av hopp och blick mot framtiden.

Den som på konferensen fick personifiera den nya inriktning på amerikansk skolpolitik var professor emerita Linda Darling-Hammond. En av de mest inflytelserika personerna på policyområdet inom utbildning i USA. Hon genomförde årets AERA Distinguished Lecture. Titeln på hennes föredrag var “Designing the ‘New Accountability:’ How Public Scholars Can Contribute to a Productive Policy Framework for Education”. I sitt framförande beskrev hon utvecklingen från införandet av NCLB fram till och med ESSA och vad hon ser som en ny typ av accountability, en utveckling till vilken hon själv varit en starkt bidragande faktor.

Det är en av de bättre föreläsningarna inom policyområdet jag lyssnat på, kanske över huvud taget inom utbildningsområdet. Darling-Hammond är en inte bara knivskarp och kraftfull forskare, utan också en forskare som förmår leverera sitt budskap med intelligent och kvick humor. Lyssna på hennes keynote och 13 andra live-streamade föredrag och sessioner som finns fritt tillgängliga via registrering på http://freeman-cloud.com/aera2016/

Det är självklart inte så att det som händer i USA alltid händer här, med fördröjning. Men likheterna är många. NCLBs starka fokus på att få alla elever ”proficient” (godkända), trots att alla indikatorer pekade på det orimliga i detta mått, och kunskapastester som enda godtagbara mått på skolans resultat kan jämföras med sveriges outtröttliga fokus på att få alla elever godkända trots att den årliga utvecklingen visar på orimligheten i detta måldröm (utvecklingen har väl snarast varit den motsatta), samt PISA som den stora sanningen om skolans resultat. Låt Darling-Hammond visa vägen mot en ny skolpolitik. 

Perspektiv på vinstuttag i skolan – The Saloon (A non-profit pub in Washington, D.C.)

I april var jag på AERA-konferensen i Washington D.C. AERA står för American Educational Research Association, en organisation för utbildningsvetenskapliga forskare i USA som i år fyllde 100år. Deras konferenser med mellan 12000 – 15000 deltagare och nära på 3000 presentationer är världens största för pedagogisk forskning. Jag var där för att presentera två olika papers, ett om skillnaden mellan amerikansk och europeisk bedömningstradition och ett om konsten att beskriva olika länders utbildningssystem på ett rättvisande sätt.

En kväll gick jag och några kollegor ut för att ta en öl. Vi sökte oss till U Street som är en känd restaurang- och bargata i Washington D.C. Av en ren tillfällighet valde vi en bar med det klassiska namnet The Saloon. När vi satt oss i baren och beställt varsin öl såg vi att det satt små lappar och plakat här och där på väggarna. Där stod det bland annat – This is a non-profit pub. Help us build new schools around the world! Vi hade lycktas sätta oss på en bar som investerade sin vinst i skolor!

This is a non-profit pub

This is a non-profit pub

Bring a friend

Bring a friend

Puben drivs av en allvarlig och hårt arbetande man som inte ville berätta vad han heter eller var han kommer från då han anser att identitet och nationalitet är oväsentligt. Han berättar dock gärna och stolt om The Kamal Foundation som är den organisation han startat och som samlar in pengar framför allt för att bygga skolor i fattiga delar av världen, men även bostäder och hälsokliniker. När vi var där hade de snart samlat in nog med pengar för att bygga sin 19:e skola!

The Kamal Foundation

Det är kanske onödigt att tillägga att vår dricks denna kväll vida översteg kostnaden för ölen. Vi berättade också vad vi jobbade med och att vi blev starkt berörda av deras engagemang. Vi berättade dock inte att det i Sverige är möjligt att ta ut vinst ur skolorna – för att exempelvis investera i fina viner (här).

Möjligheter till stöd och tillgång till lärande i matematik

Helt nyligt släpptes rapporten Tid för matematik, tid för utveckling från Lärarnas Riksförbund. De har frågat lärare om den satsning som gjorts för att höja elevers resultat i matematik genom  fler undervisningstimmar och fortbildning till lärarna. Eftersom jag arbetat med och studerat elever i behov av stöd i matematik blir jag intresserad. Att varje elev får utvecklas i matematik handlar i hög grad om att undervisningen ger denne tillgång till matematiken. Detta sker ibland med hjälp av god undervisning och andra gånger genom extra anpassningar eller särskilda stödinsatser. Rapportens titel får mig att tänka på propositionen 2013/14:160 Tid för undervisning – lärares arbete med stöd, särskilt stöd och åtgärdsprogram som ledde till en kraftig minskning av antalet åtgärdsprogram. Det främsta motivet var att avlasta lärarna något av deras tunga arbetsbörda. Därför lyssnar jag kanske med ett särskilt öra på det som står i denna rapport, är det något mer som man menar att lärarna behöver avlastas för att kunna ägna sig åt undervisning, som ordförande Bo Jansson kommenterade rapporten på förbundets hemsida: Vi måste få bättre förutsättningar för att kunna höja elevernas resultat. Det handlar om att renodla undervisningsuppdraget, låta lärare få vara lärare. Men det är också avgörande att få mer specialpedagogiskt stöd och att kunna ha mindre undervisningsgrupper.

I rapporten dras sammanfattningsvis slutsatsen att utökad undervisningstid och kompetensutveckling i matematik behövs. Dessutom efterfrågas fler speciallärare i matematik och specialpedagogiska resurser. En fråga som inte ställts i undersökningen och som därför inte har kunnat besvaras av lärarna är om de anser sig ha behov av kompetensutveckling i specialpedagogik. Detta trots att undervisningen av just eleverna i behov av stöd tycks vara det som oroar. I anslutning till denna del av undersökningen finns anledning att göra några reflektioner kring situationen för verksamhetsområdet som består av kombinationen specialpedagogik och matematikdidaktik. Det vill säga: det uppdrag och den kompetens som skolan har för att stödja alla elevers lärande i matematik utifrån deras behov och förutsättningar.

Om avsaknad av nivågruppering står i rapporten: ”Detta indikerar att många elever saknar den möjlighet till stöd de behöver för att nå målen”. Enligt forskning om att nivågruppera elever i matematik så är det inte självklart positivt och ibland till och med negativt för lärandet. Detta går att läsa mer om i Skolverkets rapport Elevgrupperingar – en kunskapsöversikt med fokus på matematikundervisning. Att specialpedagogiskt stöd behövs som en del i undervisningen är däremot självklart, frågan är hur det ska ges. Vidare står det i Lärarnas riksförbunds rapport att man oftare nivågrupperar när man har en speciallärare tillgänglig, vilket man tycks mena är positivt. Detta kan faktiskt också tyda på att vissa elever inte ingår i lärarens uppdrag eller att det saknas kompetens för just dessa elevers lärande. Det troliga är då inte att det är matematikdidaktisk kompetens som saknas, utan specialpedagogisk. För att kunna göra matematiken tillgänglig och därmed stimulera ett gott lärande krävs naturligtvis det som Lärarnas riksförbund frågar lärarna om: ämnesdidaktiska kunskaper. I tillägg till detta behövs kunskaper om specialpedagogiska arbetssätt, metoder och verktyg i klassrummet. Det behövs hos varje lärare. Annars är vi snart inne i ett förhållningssätt där elever med ett ”speciellt” lärande eller där undervisningen behöver anpassas bemöts utanför undervisningens ordinarie ram. Vad jag försöker belysa är att vem som behöver och ska ges särskilt stöd i mångt och mycket är en fråga som beror av vilken grundberedskap som finns i en skolenhet att möta behovet. En skola som har erfarenhet, rutiner och kompetens i att möta varierade utbildningsbehov i matematik kommer också att arbeta med extra anpassningar i högre utsträckning inom ramen för den ordinarie undervisningen än en skola som inte har beredskap. Att få anpassningar och särskilt stöd för sitt lärande är en rättighet som elever har. Därför är det positivt att det nu finns ett regeringsbeslut (U2015/05783/S)  om uppdrag till Skolverket om att tillse att skolorna kompetensutvecklas även angående specialpedagogik och då med ett särskilt fokus på de senare skolåren. Detta kommer förhoppningsvis att bidra till att lärare får en ökad möjlighet att möta alla elevers lärande.

Då det gäller elever som inte når målen i matematik har det gjorts en rad satsningar från regeringens håll: en utökad timplan, revideringen av Lpfö och Mattelyftet för att nämna några. Dessa satsningar tycks inte ha gett några större effekter på måluppfyllelsen. Ändå är det mer av samma som efterfrågas i rapporten, fler timmar och mer matematikdidaktik. Mer av samma är också vad elever i behov av stöd tyvärr ofta får möta, vilket inte alltid är en bra stödåtgärd. Idag har dessvärre de elever som inte når målen i matematik allt oftare kommit att användas som mått på hur god utbildningens kvalitet är i den allmänna debatten. Detta är olyckligt och dessutom ett globalt fenomen. Lägg till då att det ibland talas om elever i behov av stöd som ett hot mot lärarens möjlighet att genomföra sitt uppdrag och mot en god undervisning. Kvalitet i undervisning och lärande utgörs troligen av mycket annat än meritpoäng och grad av måluppfyllelse, det är till och med så att graden av emotionellt stöd som klassrumskvalitet har effekt på provresultat (Plank & Condliff, 2013).

I rapportens inledning finns det en formulering som man kan roa sig med att fundera över: ”Inför Pisa 2015 har en rad åtgärder sjösatts för att nå det som är undervisningens mål…” Detta skulle kunna tolkas som (även om jag inser att det inte är avsikten) att undervisningens mål är att se till att vi kan konkurrera bättre om rankingen i PISA. Så reagerar också flertalet utbildningssystem på PISA-mätningarna. Frågan är om vi vill ha dessa målsättningar som skolans ”endgame” eller om det finns andra värden och målsättningar som kanske kommit i skymundan och som behöver lyftas fram. Till exempel alla elevers lärande och rätt till en likvärdig utbildning. Frågor om vad kvalitet i lärande och undervisning är och hur detta hör samman med likvärdighetsfrågor behöver då diskuteras både bland verksamma pedagoger och beslutsfattare i skolan. Genom att ge elever möjligheter till stöd kan de också ges tillträde till lärande i matematik. Hur detta stöd ska utformas bör planeras utifrån vad som är känt om elever i behov av stöd i matematik och det speciella lärandet i matematik. Det finns en rad frågor att ta ställning till som rör förhållningssätt till den lärande och till lärande i matematik. Ska eleverna i behov av stöd i matematik i första hand mötas av höga förväntningar och få en hög kvalitet på undervisning inkluderade i sin grupp? Ska sådant ske med speciella pedagoger utanför klassrummet eller kan man finna en utvecklande balans så att ramen för vad som är ordinarie undervisning växer? Kanske i så fall också i takt med växande framtidstro och självförtroende hos lärare och elever.

Skolverket Elevgrupperingar- en kunskapsöversikt med fokus på matematikundervisning

Plank, S. B., Condliffe, B.F. (2013). Pressure of the season. American Educational Research Journal, 50(5), 1152-1182.