Författararkiv: Joakim Landahl

Om Joakim Landahl

Joakim Landahl (f. 1974) är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Nyligen publicerade han Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg. Hans forskning är huvudsakligen utbildningshistoriskt orienterad och har inte minst diskuterat frågor kring disciplinering och utbildningens sociala dimensioner. Bland publikationer märks avhandlingen Auktoritet och ansvar (2006), rapporten Den läsande läraren (2009) samt boken Stad på låtsas (2013).

PISA-chocken, vår tids kärnkraftsolycka?

Den 10 augusti 1989 skrev Carl Bildt en debattartikel i vilken han kritiserade den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Han skisserade en bild av en skola i kris, präglad av frånvaro, vandalism, läraromsättning, mobbning, stagnerande standard och ett ökande antal ”funktionella analfabeter” (DN-debatt 10/8 1989). Han anklagade sina politiska meningsmotståndare för att inte ta krisen på allvar, och föreslog en rad åtgärder: en ny lärarutbildning, ökad decentralisering, ett återupprättande av kvalitet och kunskaper i skolan, ett nytt betygsystem etc. Gillande hänvisade han till den amerikanska skolkrisrapporten A nation at risk, som han beskrev som ett föredöme. Även Sverige borde tillsätta en skolkommission. ”Även Sverige är i dag en nation vars framtid är i fara. Jag tror att en oberoende skolkommission är vad som behövs för att öppna ögonen på dem som i dag blundar och bereda vägen för nya lösningar.”

Somligt som Bildt tog upp känns idag välbekant, men annat känns enormt exotiskt.  Det är fascinerande att se hur han beskriver den samtida skoldebatten. Bildt menade 1989 att skolan knappt debatterades alls: ”tänk om ledande politiker på sina håll kunde ägna i alla fall lika mycket tid åt utvecklingen av Sveriges kunskaper som åt avvecklingen av Sveriges kärnkraft.”

Idag skulle en sådan vision inte längre kunna formuleras, eftersom den med råge har överträffats. Kärnkraftens avveckling hör man nästan ingenting om, i motsats till den allestädes närvarande diskussionen om skolan. Hotet mot framtiden består inte längre i en kärnkraftsolycka, utan snarare i ett katastrofalt resultat i PISA. Denna remarkabla omkastning, som också sammanfaller och är liktydig med en mer generell förskjutning från globalt delade problem till nationella egenintressen, har förstås stimulerats av det sätt varpå OECD mäter och presenterar skolresultat.

Imorgon, 11:00, är det dags igen, då resultaten från PISA 2015 släpps. I olika länder väntar man med spänning på resultaten, och alla ställer sig precis samma frågor: går det bättre för ”oss” eller sämre? Men ur ett globalt perspektiv är förstås frågan inte om en kris kommer visa sig, utan var den kommer uppstå. OECD säljer ofta in sina studier med ett optimistiskt budskap. Studier visar, menar de, att olika länder kan förbättra sig på kort tid. Men det de inte säger lika tydligt är att samma framgångssagor förutsätter motsvarande nedåtgång för andra länder. Eftersom mätningen är relativ bygger den enes framgång på den andres motgång. Bland annat av den anledningen är PISA ett instrument för en utbildningskris som saknar lösning. För det individuella landet kommer det alltid att finnas möjligheter att förbättra sin position. Men på en global nivå kan man snarare säga att problemen flyttas runt. Ett problemland kan bli ett succéland, men problemländer kommer per definition alltid att finnas. Denna globala konsolidering av krisen skiljer sig från hur vi förstår andra samhälleliga kriser. Ekonomiska kriser eller miljökriser kan, åtminstone i teorin och åtminstone tillfälligt, få en lösning, och detta är också målsättningen. I den mån skolkriser mäts på ett relativt sätt är detta en omöjlighet. OECD genererar på så sätt skolkriser per automatik, och därmed också mediautrymme till skolan.

 

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Slaget om betygen har börjat

Att införa betyg i årskurs sex var enkelt för Björklund. Det motstånd som fanns mot reformen var alltför begränsat och centrala aktörer var alltför splittrade. Varken lärare, elever, forskare, media  eller myndigheter talade med någon samstämmig röst mot reformen. Lärarorganisationerna bjöd inget motstånd och Lärarnas riksförbund var tydligt för betyg från sexan.  Elevorganisationerna lade ned sin röst. Varken Sveriges elevråd eller Sveriges Elevråds Centralorganisation lämnade in något remissyttrande, trots att de erbjudits möjlighet därtill. Forskarvärlden var relativt tyst. Myndigheterna samarbetade lydigt. Skolinspektionen var positiv till tidiga betyg, liksom på det stora taget media. Landets största morgontidning  Dagens Nyheter hade absolut inget emot att betygsåldern sänktes.

Idag är situationen radikalt förändrad. Förslagen från SD och alliansen om ännu tidigare betyg möts av ett motstånd som saknar motstycke. Lärarorganisationerna talar nu med en enig stämma mot tidigare betyg. Elevrösterna hörs tydligare än på länge. Myndigheter, forskare och media protesterar högljutt. Även Dagens Nyheter är denna gång starkt kritiska.  Att ”förgifta samtalsklimatet genom att fortsätta mucka gräl om något så oviktigt som betyg från årskurs 4, vore inget annat än ett svek mot lärarna och eleverna”, skriver de idag på ledarplats.

Björklund ter sig alltmer marginaliserad – som ett udda exempel på en impopulär populist. Förmodligen har han kraftigt underskattat motståndet mot tidigare betyg. Men det förhindrar inte att han och oppositionen kan driva igenom en betygsreform som väldigt få vill ha. Det är en alldeles outgrundlig hållning, en örfil mot landets lärare och elever.

Nu undrar jag bara en sak: när och var blir det en demonstration mot de tidiga betygen? Hur många lärare, elever, föräldrar, forskare och kulturpersonligheter skulle inte sluta upp för en sådan sak?

IMG_5765Omslag från Elevfront 1977, från tiden när betygsfrågan kunde engagera tusentals demonstranter.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Vad hände med löftet om en lyhörd utbildningspolitik?

Vågen av kritik mot de tidiga betygen växer, men Alliansen backar inte. Hur kan vi förstå denna ovilja att lyssna på invändningar mot betyg i årskurs 4?

En titt i backspegeln visar att Alliansens monumentala arrogans i denna fråga inte är naturgiven. Utvecklingen hade faktiskt kunnat bli annorlunda.

Den 14 mars 2012 presenterade moderaterna en ny idé om hur skolan kunde utvecklas. Man skulle tillsätta en arbetsgrupp för skolfrågor med namnet ”Världens bästa skola.” Det kanske inte låter så revolutionerande, men det intressanta är att man utlovade att lärarna nu verkligen skulle få komma till tals. Arbetsgruppen skulle nämligen anlita en lärarpanel bestående av 100 lärare.

100 lärare.  En både exakt och hög siffra som antydde att man hade både höga och färdigritade planer för hur man skulle samla in synpunkter från lärare. Man uttryckte också en stark övertygelse om värdet av att lyssna på lärarna. Det beskrevs rentav som en förutsättning för att skapa en bättre skola. Margareta Pålsson, arbetsgruppens ordförande, skrev:

Om vi har höga ambitioner för skolan måste vi börja med att vara lyhörda för lärarnas åsikter.”

Hon utlovade också att lärarnas medverkan skulle ge tydliga avtryck i arbetsgruppens förslag:

”De förslag som arbetsgruppen presenterar ska vara ett resultat av de konkreta problem och utmaningar som lärarpanelen identifierar.”

Planerna tycktes signalera ett paradigmskifte i svensk utbildningspolitik. I en tid när den björklundska monologen började låta allt mer innehållsfattig, samtidigt som allt fler uppmärksammades på hur den finska skolan var befriad från politisk klåfingrighet (Pasi Sahlbergs storsäljare Finnish lessons var nysläppt) verkade moderaternas nya strategi ligga i tiden. Det var en lyhördhetens strategi som man kunde ana sig till. Man skulle inte nöja sig med att fyra av tvärsäkra plattitydprojektiler från Rosenbad. Man skulle gå ut och lyssna!

Så blev det som bekant inte. Något hände på vägen. Kanske var förklaringen att arbetsgruppens ordförande fick ett nytt jobb, som landshövding i Skåne län. Ersättare blev Tomas Tobé, som också blev skoltalesperson för moderaterna. Arbetsgruppen fortsatte sitt jobb, men dess eventuella samarbete med lärare tycks ha skett under ytterst oklara former. I slutrapporten från 2013 talas om att man ”lyssnat aktivt till vad elever, föräldrar, lärare, rektorer, forskare, fackliga företrädare och skolhuvudmän ser för utmaningar i skolan” och att man ” gjort många skolbesök och träffat skolforskare.”

Tanken på en lärarpanel tycks ha skrotats under processens lopp, och därmed hade gruppen givit sig själv ett helt nytt spelrum att kasta fram förslag som inte var förankrade inom lärarkåren. Det mest kända förslaget från arbetsgruppen var att betyg skulle införas i årskurs 3. (se även DN-debatt 14/2 2013)

Förslaget om så tidiga betyg väckte kritik. På DN-debatt kunde man för ovanlighetens skull läsa repliker inlägg både från lärare och från rektorer. Nu fanns således en ny chans att lyssna på vad skolpersonalen tyckte i frågan. Tobé replikerade emellertid med en insinuation om att hans kritiker själva hade ett ansvar för skolans påstådda förfall och således inte var värdiga att tas på allvar: ”Många av de debattörer som nu går emot vår skolpolitik var de som stödde utvecklingen mot den skola som kom att leverera lägre resultat och mer av ojämlikhet.”

Nyligen infann sig en ny möjlighet för Alliansen att visa prov på lyhördhet. Denna gång handlade det om remissvaren på Martin Ingvars utredning om tidiga betyg. I remissvaren framfördes återigen hård kritik mot förslaget om tidiga betyg, från flera instanser. Alliansen har emellertid ännu inte visat några försök att lyssna på kritiken. Anna Kinberg Batra har exempelvis klart för sig vem hon lyssnar på i sådana här frågor: Tomas Tobé.

– Jag tycker det är viktigt att mäta tidigt och är övertygad om att ju tidigare man vet hur det går, desto tidigare kan man sätta in extrastöd. Och vi har utvecklat de här förslagen i samråd med expertis.

Vilken expertis hänvisar du främst till?

– Jag är inte skolexpert. Jag hänvisar till Tomas Tobé (partisekreterare och tidigare skolpolitisk talesperson för M, reds anm) som är expert. (SvD 17/1 2015)

Vad ska man säga? Cirkeln är sluten, eller kanske kortsluten. 2012 års löfte om att lyssna på lärarna har år 2015 förvandlats till en försäkran om att man lyssnar på Tomas Tobé. Så kan man ju också bedriva utbildningspolitik.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

En impopulär utbildningsminister

Storbritanniens utbildningsminister heter Michael Gove. Han är minst sagt impopulär inom lärarkåren. En av hans första idéer var att använda Sverige som en modell för utbildning. Det svenska friskolesystemet talade han väl om 2008. ”I have seen the future in Sweden, and it works”, sa han då, och när han sedan blev minister 2010 såg han till att införa statsfinansierade friskolor. Det var ett av hans många misstag. Kritiken mot den reformglade utbildningsministern har bland annat gått ut på att han har en konservativ kunskapssyn och försöker vrida klockan tillbaka tillbaka till 1800-talet, att han inte visar någon respekt för lärarkåren, att han själv helt saknar lärarerfarenhet och således inte vet vad han talar om (han är journalist i grunden), att han försöker hetsa lärarna till att ständigt prestera bättre resultat, att han vill införa prestationsbaserade löner, att det är för mycket administration, och att väldigt många lärare hoppar av yrket i förtid till följd av oacceptabla arbetsvillkor. Fackförbunden har tydligt markerat sin kritik mot honom, och har förklarat att de saknar förtroende för honom,

I onsdags denna vecka ordnade fackförbundet NUT en endagarsstrejk för att protestera mot den förda skolpolitiken (se t ex #m26 på twitter). Genom centrala London ringlade ett demonstrationståg på cirka 10 000 lärare. Här är några bilder:

 

 

Part of the NUT demonstration in London

Embedded image permalink

 

Embedded image permalink

Frustrationen bland lärarna förefaller vara monumental. Måttet är rågat. Utbildningsministern ses som en destruktiv kraft vars reformer gör mer skada än nytta, samtidigt som han själv prisar sina insatser. Som en uppgiven bloggare förklarar i texten ”why I strike”:

If UK education was a window, then every single Education Secretary in history has complained that it is dirty. And they have all attempted to clean it, through one method or another. National Curriculum ‘89 and ‘99, National Strategies, Literacy and Numeracy Hours, Synthetic Phonics, Creative Curriculum. Gove is the first to smash the window, pay people to take away the shards without knowing if they even know how to clean and then has the audacity to tell us he’s the greatest window cleaner in history.

 

 

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Försämringens historia, del 6

Idag frågar sig många när den svenska skolan började tappa fotfästet. I sökandet efter någon sorts urkatastrof är det vanligt att kommunaliseringen anges som en förklaring.  Betydligt färre skulle idag hävda att skolans största problem bottnar i dess sekularisering. Historiskt sett har det dock varit en förklaringsmodell som varit minst lika kraftfull när det gäller att mobilisera kritik mot det rådande tillståndet.

Den mest spektakulära manifestationen av denna kritik ägde rum på 1960-talet. 1964 skrev Lewi Pethrus en ledare i tidningen Dagen med titeln ”Nytt politiskt parti?” Det här var på den tiden då det ännu inte fanns något kristet politiskt parti i Sverige, och enligt Pethrus märktes detta främst på skolpolitiken. Hans uppfattning var att den svenska skolan hade urartat ända sedan 1919 års undervisningsplan.

Alltsedan 1919 års undervisningsplan har kristendomens plats i våra skolor systematiskt inskränkts och den nu föreliggande gymnasieutredningen går med stora steg mot samma mål. […] Var och en bör kunna se att det svenska folket med denna utveckling inom kort hamnar i en renodlad ateistisk materialism.

Utvecklingen hade gått snabbt, och den hade gått åt fel håll. Skolreformerna hade gått ”med raska steg i avkristningens tecken.” Exemplen var lätta att finna:

Man behöver bara nämna sådana exempel som skoldansen, sexualundervisningen, borttagandet av morgonandakterna, införandet av regelrätt teaterundervisning och nu senast nedskärningen av religionsundervisningen och borttagandet av namnet kristendomskunskap ur gymnasiet (Dagen 24/1 1964).

Urkatastrofen var således 1919 års undervisningsplan (då katekestvånget togs bort). Denna katastrof hotades nu enligt Pethrus att upprepas, eftersom gymnasieutredningen föreslagit att ämnets Kristendomskunskap skulle byta namn till Religionskunskap, och att antalet timmar dessutom skulle minska.

Pethrus var långt ifrån ensam i sin kritik av sekulariseringen. Kring gymnasieutredningens förslag hade det under hösten 1963 utspelat sig en intensiv debatt. Kristna debattörer hade organiserat sig i Samkristna skolnämnden, som arrangerade en namninsamling för att rädda kristendomsämnet. Den här demonstrationen ingick i kampanjen.

IMG_8491

Namnen samlades in genom dörrknackning, och ambitionerna var skyhöga. Tusentals eller ens tiotusentals namn var inte en siffra som man skulle nöja sig med. Nej, en miljon namn satsade man på att samla in. Denna monumentala ambition lyckades man faktiskt med råge överträffa. Drygt 2,1 miljoner namnunderskrifter samlades in!  Lewi Pethrus kunde i slutet av 1963 konstatera att kristendomen inte bara var utsatt för ett hot, den hade också ett massivt stöd.

Det storartade resultatet av namninsamlingen med mer än dubbelt så många namn man väntat sig säger något om den kristna opinionens styrka i detta land. Finns det någon rim och reson uti att de kristna med detta röstunderlag låter sig ledas allt längre på avkristningens väg? Det skall bli intressant att se vilka lärdomar våra skolmyndigheter kommer att hämta från denna opinionsyttring. Utan tvekan bör också de kristna genom vad som hänt stärkas i sin tro på möjligheten av en politisk strömkantring i kristen riktning (Dagen 17/12 1963).

Denna önskan om en ”politisk strömkantring i kristen riktning” skulle 1964 förverkligas i form av ett nytt politiskt parti. Då bildades nämligen Kristen Demokratisk Samling, med den nu 80-årige Pethrus som vice ordförande.Därmed hade Sverige fått ett nytt politiskt parti, med rötterna i en kritik av skolans försämring.

När det väl blev dags för riksdagsval i september 1964 var dock medvinden borta. KDS fick endast 1,8 procent av rösterna. Den optimism som namninsamlingen frambringat var nu som bortblåst. Ett par år senare lät Pethrus bitter när han kommenterade skolans utveckling i sin nya bok Ny mark: ”Inte nog med att pojkarna får röka och flickorna får bli gravida, det har också lagfästs i vårt land, att ogifta lärarinnor får vara gravida, utan att de skils från skolan.” (Pethrus 1966:17).

Hos Pethrus var 1919 års undervisningsplan den urkatastrof som inledde 1900-talets sekularisering av skolan. Det innebar att han kunde peka ut en startpunkt i form av ett årtal och en påföljande försämringsprocess. Han kunde antyda att försämringen skulle fortsätta i det oändliga om inte något gjordes, men han kunde också hävda att utvecklingen kunde vändas. Man kan säga att han formulerade en sorts formel för hur försämringens historia kan skrivas. Senare tiders politiker har, och kommer säkerligen i framtiden, att utnyttja samma formel, om än i sekulariserad form.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Framtiden är här!

…och den använder sig av transparenta material, en spegel som kastar ljus genom en lins, och en pedagog som aldrig behöver vända sig bort från klassen. OH-projektorn var extremt futuristisk när det begav sig, vilket bilden från den statliga utredningen Hjälpmedel i skolarbetet (1961) nedan illustrerar. När man läser bildtexten är det lätt att se hur den nya tekniken kändes som en revolutionerande nyhet. OH2

I det senaste numret av History of education skriver jag i artikeln ”The eye of power(-lessness) lite mer om OH-projektorns intåg i den svenska skolan, men framförallt om det disciplinära problem som projektorn sågs som ett svar på. Sedan 1800-talets andra halva hade två motstridiga disciplinära ideal presenterats för lärare. Å ena sidan förväntades de övervaka eleverna noggrant från sin kateder. Å andra sidan skulle de helst skriva så mycket som möjligt på tavlan. Dessa ideal var inte riktigt kompatibla, vilket tydligt illustrerades i Skolöverstyrelsens film ”Läraren och klassen” från 1960-talet. Filmen skildrar i detalj hur en lärare utan framgång försöker att kombinera de båda idealen.

 

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Försämringens historia, del 5

I ljuset av dagens PISA-rapport kan det vara en poäng att åter reflektera kring vilken roll bilden av försämringar spelar när det gäller att forma samtalet om skolan. En distinktion som jag tror är av värde är den mellan absoluta och relativa kunskapsbrister. När PISA-studierna riktar fokus mot kunskapsbrister är det alltid fråga om relativa kunskapsbrister: att svenska elever presterar sämre än tidigare år, eller sämre än elever i andra länder. Genom jämförelser över tid finns det utrymme för att uttala sig om kunskapsbrister i termer av försämring. Denna problembeskrivning skapar nästan oundvikligen en viss typ av tillbakablickande lösningsstrategi. Om något har försämrats, bör vi rimligen försöka att återuppliva detta något som gjorde att vi tidigare presterade så mycket bättre.

Denna lösningsstrategi behöver inte i sak vara felaktig, men den har en blind fläck: den ser inte framtiden. Synliggörandet av försämring tenderar att osynliggöra frågan om vilka kunskaper vi tror oss behöva i framtiden.

Ett annat sätt att tala om kunskapsbrister återfinns exempelvis i betänkandet från 1946 års skolkommission. I ett avsnitt beskrevs där en studie som gjorts av värnpliktigas kunskaper i samhällsorientering. Slutsatsen var att kunskaperna var mycket låga:

Det torde vara en allmän mening, att ungdomens kännedom om samhällsfrågor är mycket mindre, än man skulle önska. Denna uppfattning har bestyrkts av undersökningar av de värnpliktigas samhällsorientering, vilka företagits för ett par år sedan. Omkring 50 procent visste, att den i Sverige vanligaste vaccinationen är avsedd som skydd mot smittkoppor, cirka 35 procent kunde räkna upp de politiska partierna i riksdagen, och mindre än 20 procent kunde rätt ange vilka av följande tre grupper som förlorar på en försämring av penningvärdet: fordringsägare, skuldsatta, personer med oförändrad penninglön (SOU 1948:27).

Detta var inte en relativ kunskapsbrist, det var inte en minskning av kunskaperna som beskrevs som problemet . Kunskapsbristen var absolut, den var ett problem eftersom kunskaper om det allt mer komplicerade samhället antogs bli allt viktigare. Skolkommissionen drev därför inte någon tes om att äldre ämnen skulle återupprättas. Man argumenterade exempelvis inte för att läroverkens ”Historia med samhällslära” skulle ges fler timmar. Nej, det man istället argumenterade för, det var att den kommande enhetsskolan skulle få ett helt nytt ämne. Det ämnet skulle heta samhällskunskap.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Försämringens historia, del 4

Fram till för inte så länge sedan var konsten att skriva vackert en helt central kompetens. I skolorna var välskrivning ett ämne som betygsattes, på seminarierna där lärarna utbildades gavs undervisning i ämnet, och det utarbetades en stor mängd metoder för undervisning i välskrivning. Trots, eller snarare tack vare, den vikt som lades vid denna förmåga, hävdades det ibland att handstilen genomgått en försämring. 1947 påstods följande:

Det är ju påfallande, hur dålig handstil folk i allmänhet har. För femtio år sedan var tillståndet relativt bra, men numera är en verkligt god skrivare en sällsynthet. Vilka är orsakerna?

Man kan hänvisa till tidens jäkt och skrivmaskinens segertåg. En annan orsak – kanske den viktigaste – ligger emellertid hos den använda skrivstilen. Denna är en frukt av barockens och rokokons smak samt baserad på kopparstickares och litografers skicklighet. Under 1800-talet kunde man tack vare stor ambition skriva denna riktigt svåra stil riktigt bra. Men numera har man helt och hållet förlorat tålamodet med den.

Orden var skrivna i häftet ”Normalskrift” från 1947 som lanserade en ny handstil, utarbetad av rektorn Bror Zachrisson och den så kallade välskrivningskommittén från 1942. Efter engelsk och amerikansk förebild utarbetades en ny handstil som var mer lätt att skriva och lätt att läsa, och dessutom ansågs mer internationellt gångbar. Bokstäverna i denna nya  handstil påminde mer om tryckta bokstäver än de snirkliga 1800-talskrumelurer som alltså nu ansågs ha gått ur tiden.

Det är lite fascinerande att betrakta det allvar med vilken man tog sig an frågan om handstilens modernisering. Från 2000-talets mer individualistiska horisont kan idén om att utforma normer för handstil upplevas som ganska främmande. Idén om att tillsätta en kommitté för hur bokstäver ska se ut skulle knappast födas idag. Samtidigt finns det också något inspirerande med hur man här tog sig an frågan om handstilens upplevda försämring.

Detta var en tid när man fortfarande trodde att tiden var en pil med en riktning – framåt. Att dra tillbaka klockan var varken möjligt eller önskvärt. Detta skapade en ambivalent hållning till det förflutnas handstil. Å ena sidan ansågs alltså att man då skrev bättre, men å andra sidan skrev man på ett sätt som var främmande för den moderna människan – handstilen avfärdades som ”pretentiös.” Den nya handstilen var i relation till detta något helt annorlunda. Den beskrevs som en modernisering av den gamla, och därmed upphörde det förflutna att fungera som en relevant måttstock för den samtida pedagogiken. Även om man på ett generellt plan talade om en försämring, var det uppenbart att man inte ville tillbaka till 1800-talet. Man ville framåt, mot en ny människa och en ny handstil. I denna acceleration skulle avståndet mellan framtiden och det förflutna bli så pass stort att de inte längre kunde jämföras med varandra. Därmed blev också talet om försämring delvis desarmerat, och ersatt av ett annat tal: om förändring. Även om handstilen på det stora hela försämrats, kunde man åberopa individuella exempel på hur den nya metoden för välskrivning skapat en förbättring. Före och efter-bilder kunde illustrera den nya metodens förträfflighet:

Intresset för handstilens förnyelse var inte på något sätt ett exklusivt svenskt fenomen. 1948 arrangerade UNESCO och I.B.E. en internationell konferens på temat ”The teaching of handwriting.” I rapporten visades hur man i land efter land var i färd med att klippa förtöjningarna till historien. I den tillsynes lilla frågan om hur man kan undervisa skolbarn i att skriva besvarades också en mer generell fråga om hur skolan bör förhålla sig till framtiden och det förflutna.

 

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg

Försämringens historia, del 3

Allt tal om försämring är selektivt. När man säger att skolan, eleverna, lärarna eller lärarutbildningen försämras, är det alltid vissa aspekter som lyfts fram. Beskrivningar av försämringar säger därför ofta lika mycket om värderingen av viktig kunskap, som de säger något om hur kunskaper rent generellt har försämrats. Hur avlägsen känns exempelvis inte nedanstående rubrik från Svensk skoltidning 1973?

På två uppslag diskuterade här en logoped frågan om elever börjat tala sämre. Författaren  arbetade på lasarettet i Falun, och enligt ingressen mötte hon föräldrar och lärare ”över hela landet som är oroade inför utvecklingen.” Visserligen fanns det inte någon tillförlitlig statistik som kunde belägga att en försämring skett, men utifrån egna erfarenheter och utsagor av lärare och föräldrar gav hon ändå bilden av att en försämring sannolikt skett. Barnen talade mindre tydligt och hade ett sämre ordförråd. Dessutom tycktes det som att hesheten hade ökat.

Vad berodde då denna utveckling på? Logopeden presenterade här flera tänkbara orsaker. Det handlade om moderns förvärvsarbete som gav henne mindre tid till barnen, det handlade om TV-tittandets utträngning av naturlig kommunikation mellan människor, om ändrade umgängesvanor där ungdomar mindre umgås med vuxna. En attitydförändring låg också bakom, nämligen att det blivit ”inne att vara nonchalant och slapp.” Att ungdomar talade otydligt kunde också ha att göra med att de var så vana vid att lyssna på tal som överförs via mikrofon och högtalare. Detta kunde ha en negativ inverkan på tydligheten i deras eget tal

med tanke på att de i TV ständigt iakttar människor som står eller hänger på endast några decimeters avstånd och som därför fordrar eller inbjuder till en mindre energisk artikulation.

Artikelförfattaren sökte även förklara hesheten  på ett snarlikt sätt. Visserligen var det inte belagt att hesheten verkligen ökade, men det var en vanlig uppfattning bland lärare, och även föräldrar beklagade sig över skrikande barn. En möjlig förklaring till detta ökande problem var att ungdomarna lät radioapprater och bandspelare stå på på högsta volym. I sina försök att överrösta dem blev de hesa. Att de rökte gjorde heller inte saken bättre.

Hur kan denna försämringstext förstås? Varför publicerades en text om just detta problem vid denna tid? Bortsett från att den säkerligen kan ha haft sin grund i rent faktiska förändringar i normer för hur man talar under den aktuella tiden, tror jag att man grovt kan skilja mellan två anledningar till att en viss typ av försämring uppmärksammas: Antingen har det uppstått ett nytt sätt att mäta försämringen, eller så är själva förmågan som antas genomgå en försämring något som tillmäts stor vikt. I detta fall handlade det inte om att mätbarheten skulle ha ökat – tvärtom underströk författaren avsaknaden av statistik. Mer begriplig blir artikeln mot bakgrund av att det funnits en lång tradition inom skola och lärarutbildning av att tillmäta just talet en stor vikt.

Inom lärarutbildningen har det funnits talträning, och heshet kunde på 1950-talet innebära att man inte fick komma på utbildningen. I skolan har man motarbetat dialekter, svordomar och ”slarvigt” språk. Ett exempel på hur viktigt ett vårdat tal var ges i en läsebok i medborgarkunskap från 1949, Läs om ditt samhälle. Där berättar författaren en historia om några flickor som han en dag iakttog på spårvagnen. Vid en första anblick fann han dem vara mönstergilla:

De hade inte dolt sin naturliga ansiktsfärg under ett lager av smink och puder. De hade inte svärtat sina ögonbryn och ögonfransar. De hade inte rödlackerade naglar. De var välklädda men inte eleganta. Jag tänkte: ”Det där är flickor från enkla men goda hem. De är väluppfostrade. Tänk vad svenska folket klär sig bra och för sig väl!”

Men just som författaren satt där och myste över de ordentliga svenska flickorna som inte svärtade sina ögonfransar hände något som omkullkastade det första intrycket. En av flickorna började tala.

 Just då vände sig den ena flickan till den andra och sade något, det kan göra detsamma vad. Ett ord bara – och hela intrycket var förstört. Hon hade avslöjat sig som en slarvtalare. Hennes trevliga yttre var bara yta.

I detta fall räckte det med ett enda ord för att ändra författarens mening om flickorna. Från att framstå som representanter för det svenska folkets höga klass, föreföll de nu som avvikande ”slarvtalare.” Talet blev själva nyckeln till flickornas personlighet. Att bedöma dem utifrån deras yttre, det visade sig vara ytligt, men att bedöma dem utifrån deras tal, det var inte alls ytligt. Tvärtom bar talet på möjligheten att  ”avslöja” en människa:

Det finns inte mycket, som så avslöjar en människa som ett slarvigt tal. Det finns inte mycket, som gör ett så gott intryck, ett intryck av hyfsning och uppfostran, som ett vårdat talspråk. (alla citat, s. 64).

Efter denna text från 1940-talet hade det väl hänt en hel del, så när Svensk skoltidning i början av 1970-talet ställde frågan om en försämring av talet, skulle man nog inte tala lika entydigt om värdet av ett vårdat tal. Men att frågan om en försämring ändå kunde ställas kan relateras till den längre tradition av att tillmäta det vårdade talet en betydelse.

Använd Facebook för att kommentera detta inlägg