Om Joakim Landahl

Joakim Landahl (f. 1974) är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Nyligen publicerade han Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg. Hans forskning är huvudsakligen utbildningshistoriskt orienterad och har inte minst diskuterat frågor kring disciplinering och utbildningens sociala dimensioner. Bland publikationer märks avhandlingen Auktoritet och ansvar (2006), rapporten Den läsande läraren (2009) samt boken Stad på låtsas (2013).

Forskarskola i tillämpad utbildningshistoria

Vetenskapsrådet har beviljat medel för en nationell forskarskola i utbildningshistoria, som ska utbilda totalt 9 doktorander vid Örebro, Stockholm, Uppsala och Umeå universitet. 


Forskarskolan som har namnet ”Perspektiv på dagens skola: Forskarskola i tillämpad utbildningshistoria (PEDASK)” har två mål. Det första är att utveckla lärarutbildares förmåga att med utgångspunkt från aktuella utbildningsfrågor analysera hur historien är direkt involverad i dagens skola. Forskarskolans andra mål är att ge ett grundläggande bidrag till det internationella utbildningshistoriska forskningsfältet genom att utveckla en ny forskningsinriktning: ”tillämpad utbildningshistoria”. Båda målen ska uppnås genom att forskarskolan fokuserar på tre teman som är grundläggande för vår förståelse av skolväsendet i en tid präglad av globalisering, intensifierat reformtryck och debatt kring skolans ideologiska innehåll: Skola i debatt och historieskrivning, Skolväsendets och skolreformernas historia, och Skola i internationellt och transnationellt perspektiv.


Forskarskolans föreståndare är huvudsökande Johannes Westberg (Örebro universitet), och dess styrgrupp består av Joakim Landahl (Stockholms universitet), Anna Larsson (Umeå universitet), Esbjörn Larsson (Uppsala universitet) och Daniel Lindmark (Umeå universitet). Forskarskolans doktorander kommer att antas under våren 2020, och dess verksamhet kommer att lanseras under ISCHE 2020 i Örebro 19-22 augusti. Frågor om kommande utlysningar riktas med fördel till forskarskolans föreståndare eller till medlemmarna av styrgruppen.

Mediadebatt om kränkning

Ett tankeexperiment: Ett sjuårigt barn besöker en vårdcentral. Av okänd anledning förlöper mötet mellan läkaren och barnet inte väl. Detaljerna om mötet i det stängda rummet vet vi inte så mycket om. Men enligt mediauppgifter slutar besöket med att det sjuåriga barnet spottar läkaren i ansiktet.

Läkaren reagerar i affekt och örfilar barnet.

Läkaren anmäls för sitt slag och snart blir det rättegång. Läkaren frias i Tingsrätten, men döms i Högsta domstolen att utbetala ett skadestånd på 5000 kronor.

I en stor morgontidning uppmärksammas domen i en ledarkrönika med rubriken ”Läkarauktoritet nödvändig inom sjukvården”. Tidningens ledande medicinjournalist tar den misshandelsdömda läkarens parti. Journalisten påpekar, som en förmildrande omständighet, att läkaren faktiskt har ”bett om ursäkt” för sitt fysiska våld. I övrigt riktas klander mot Inspektionen för vård och omsorg, och mot det sjuåriga barnet. Journalisten skriver om ”den kränkning barnet utsatt läkaren för genom att spotta henne i ansiktet.” Resonemanget stannar dock inte vid att påpeka att den enskilda läkaren kränkts av det sjuåriga barnet. Det talas även om ”den kränkning sjukvården som institution utsatts för.” Vidare åberopas familjens ansvar. Journalisten talar om det ”ansvar familjen har för den uppfostran de gett barnet” och att det är ”oerhört att en sjuåring spottar en läkare i ansiktet.” Det hela vävs in i en större berättelse om sjukvårdens och läkarkårens anseende. Det sägs att läkaren måste få vara en auktoritet. Resonemanget rundas av med politiska slutsatser. Lagar, domstolsväsen och sjukvårdsinspektion, antyds det, måste ses över. ”Så frågan är: vilka lagar har vi egentligen i Sverige, vilka domstolar och vilken sjukvårdsinspektion?”

Detta är som sagt ett tankeexperiment. En krönika av denna typ förefaller mig som en fullständig omöjlighet. Det ter sig som absurt att värnandet om läkarkårens status och anseende skulle vara avhängig rätten att slå sjuåriga patienter. Det ter sig också som osannolikt att den typen av journalistik skulle vara möjlig att publicera. En medicinjournalist som kämpar för en läkares rätt att undslippa ett mindre skadestånd för våldsutövning i tjänsten skulle nog snart betraktas som irrelevant och verklighetsfrånvänd.

Men för skolans del kan sådana artiklar faktiskt tryckas idag. Den tänka artikeln, inklusive citat som refereras ovan, bygger på en krönika som Inger Enkvist publicerat, och som handlar just om ett fall där en lärare fått betala skadestånd på 5000 efter att ha slagit en elev. http://www.svd.se/lararauktoritet-ar-nodvandig-i-skolan/om/ledare-kolumnister

Medan mitt tankeexperiment nog vore omöjligt att publicera var Enkvists krönika absolut inte omöjlig att publicera – snarare passerade den obemärkt förbi, som ett i raden av alla dessa debattinlägg vi matas med.  Krönikans underliggande antagande, att lärarkårens status på något sätt skulle gynnas av att en incident med ett sjuårigt barn ältas och att den slående, professionella läraren ömkas, finner jag både osmakligt och kontraproduktivt.

Symposium om 1968 och pedagogiken

I en uppmärksammad politisk manifestation ockuperade studenter i maj 1968 sitt eget kårhus i Stockholm. Den 25:e kom dåvarande utbildningsministern Olof Palme dit för att diskutera med de protesterande studenterna. Det är ett av de ikoniska ögonblicken i den svenska samtidshistorien.

Nu, exakt femtio år senare, arrangerar vi ett symposium om 1968 och pedagogiken. Även om en hel del på symposiet kommer att kretsa kring det som hände under den där händelserika majmånaden kommer det också handla om mycket annat. Ambitionen är att ta ett bredare grepp, utifrån en rad olika infallsvinklar, på pedagogik, skola och högre utbildning i Sverige under det som kallats det röda decenniet från 1965 till 1975. Det var en tid av stark politisering och ett ifrågasättande av tidigare givna sanningar, även inom pedagogikens område. Många drömde om och försökte också konkret arbeta med alternativa undervisnings- och utbildningsformer. Mycket var onekligen naivt, men det finns ändå skäl att så här ett halvt sekel senare fråga om vi idag, vad gäller det politiska och framför allt det pedagogiska, kan ha något att lära av denna så omvälvande period.

25 maj 2018 kl. 10.00–17.00
Södertörns högskola, lokal MB505

Preliminärt program:
10.00–10.10 Anders Burman och Joakim Landahl: Inledning
10.10–10.45 Kjell Östberg: Palme, utbildningspolitiken och maj 68
Kaffe
11.00–11.35 Alexander Ekelund: Studentorganisering vid sextiotalets slut
11.35–12.10 Kajsa Ohrlander: Dialogpedagogiken, kritiken och konstruktionen av en manlig intellektuell
Lunch
13.00–13.35 Sven-Eric Liedman: I skuggan av Vietnam och UKAS. Akademisk undervisning 1968
13.35–14.10 Janne Holmén & Johanna Ringarp: 1968 och reformer av högre utbildning i Sverige och Finland
Kaffe
14.30–15.05 Joakim Landahl & Daniel Lövheim: Ner med meritokratin!
15.05–15.40 Christian Lundahl: Tidningen Krut och betygsmotståndets dialektik
Paus
15.55–16.30 Anders Burman & Shamal Kaveh: 68, det politiska och det pedagogiska
Avslutande diskussion
Mingel

Symposiet, som är ett samarrangemang mellan idéhistorieämnet vid Södertörns högskola och Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet, är öppet för allmänheten och kräver ingen föranmälan. Fri entré.

Varmt välkoma!
Anders Burman & Joakim Landahl

1968 affisch

Bortom Sputnik

Hösten 1957 drabbades USA av den så kallade Sputnik-chocken. Den 4 oktober lyckades Sovjetunionen med en bedrift som ingen annan nation lyckats med tidigare: att sända upp en satellit – Sputnik – som cirkulerade kring jordklotet. Sputnik var en klotformad satellit, stor ungefär som en badboll, som med en hastighet av 30 000 kilometer i timmen gjorde ett varv runt jorden på cirka 96 minuter.

sputnikfrimärke

Den runda satelliten, som i början liknades vid en konstgjord måne, skapade stark oro i USA.  Detta var under det kalla krigets dagar, där motsättningarna mellan USA och Sovjetunionen var starka. Till viss del handlade frågan om den militära konkurrenskraften. Den som kunde skjuta upp satelliter kunde också tänkas skjuta upp missiler. Men frågan stannade inte vid det militära utan kom att beröra frågan om skolors kvalitet (Clowse 1981; Lenz 2015; Haugsbakk 2013). Det hävdades att skolorna inte var tillräckligt bra. Böcker och artiklar skrevs som behandlade vad som var fel med den amerikanska skolan och på vilka sätt Sovjet var överlägsen. En av böckerna sammanfattar diskussionen redan i sin titel: What Ivan knows that Johnny doesn’t. (Trace 1961). Framförallt riktades i diskussionerna uppmärksamhet mot matematik och naturvetenskap, det var dessa ämnen som framförallt ansågs behövas i den internationella konkurrensen. Den före detta presidenten Herbert Hoover kommenterade bristen på naturvetare och ingenjörer i tidningen Times, kort efter Sputnik:

The trouble is that we are turning out annually from our institutions of higher education perhaps fewer than half as many scientists and engineers as we did seven years ago. The greatest enemy of all mankind, the Communists, are turning out twice or possibly three times as many as we do. (Tröhler 2013:145).

Sputnikkrisen berörde i första hand förstås USA, men även i ett land som Sverige kom debatten av föras kring hur man kunde förstå den amerikanska skolans utveckling. Två inflytelserika pedagogikprofessorer: Torsten Husén och Wilhelm Sjöstrand drog helt olika slutsatser av Sputnikkrisen, vilket exemplifierar att receptionen av internationella idéströmningar kan påverkas av den ideologiska positionen hos mottagaren.

Torsten Husén, professor i praktisk pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, var anhängare av idén om en enhetsskola för alla samhällsklasser. I februari 1959 skrev han i Dagens Nyheter tidningsartikeln ”Amerikansk skoldebatt i satellitåldern”. Han menade att Sputnik hade skapat ett helt nytt intresse för vad som försiggick i de sovjetiska skolorna.

Tidigare hade det ansetts vara omstörtande och halvt förrädiskt att besöka Ryssland för att studera något där. Sedan något år har det varit högsta mod  att bege sig dit för att studera de förträffliga ryska skolorna. Jag har börjat få jäktade besök av amerikanska kolleger som gör en hastig mellanlandning i Skandinavien innan de far vidare öster ut (Husén, 1959).

Det Husén beskrev här var en pedagogisk Sovjet-turism som möjligen var lite sårande ur svensk synvinkel. Det svenska experimentet med enhetsskola, som pågått sedan 1950 i form av en försöksverksamhet, var uppenbarligen ingenting som intresserade de amerikanska kollegorna nämnvärt i spåret av Sputnik. Sverige var bara en plats man mellanlandade på. Han raljerade också över den nyvunna expertstatus som nya aktörer fått, trots att de saknade erfarenhet av forskning i pedagogik:

Den som under de senaste två åren följt den amerikanska skoldebatten har stundom haft anledning begrunda innebörden i ordspråket att den enögde blir kung i de blindas rike. Personer som tidigare inte ägnat skolan något intresse, t ex satellitforskningsgeneraler och atomfysiker, eller som i varje fall haft en rätt avlägsen kontakt med denna, har plötsligt utnämnt sig till överdomare då det gäller att konstatera vad den amerikanska skolan ’producerar’. I samma veva som Sputnik hösten 1957 sändes upp publicerade US Office of Education en rapport om det ryska skolväsendet. Denna blev föremål för en betydande publicitet och lade ytterligare kol på glädjen hos dem som utförde mera avancerade självplågarnummer på temat den dåliga amerikanska skolan (Husén, 1959).

Wilhelm Sjöstrand, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Uppsala universitet, hade en helt annan inställning än Husén till både enhetsskolan och diskussionerna i samband med Sputnikkrisen. 1960 publicerade han en bok kallad För och mot den nya skolan där han samlade artiklar han skrivit under de senaste åren, och där han gick till angrepp mot vad han kallade ”det doktrinära enhetsskoletänkandet” (Sjöstrand 1960: 95). Sjöstrand var kritisk till idén om en enhetsskola och progressiva metoder, och han använde sig av internationella argument för att driva igenom sin ståndpunkt.

En av bokens artiklar, ursprungligen publicerad i juli 1959, heter ”Sputnikskräck eller pedagogisk självbesinning?” Sjöstrand menade här att man i Sverige försökt bagatellisera den utveckling som skett i USA och som enligt honom inneburit en kritik av den progressiva och ineffektiva pedagogiken i USA. Han tog upp amiral Rickovers inflytelserika bok Education and freedom som ett positivt exempel på ett tillnyktrande i den amerikanska debatten. I uppskattande ordalag beskrev Sjöstrand hur Rickover gjort upp med den amerikanska självgoda övertygelsen om den egna förträffligheten som gjort dem oförmögna att lägga märke till undervisningsväsendets brister. Sjöstrand försvarade också Rickovers kunskaper. Man behöver inte vara professor i pedagogik för att ha auktoritet i pedagogiska frågor, menade Sjöstrand. Han fann det fördomsfullt och övermaga att hävda ”att en militär i framskjuten ställning inte skulle äga några som helst förutsättningar för ett framgångsrikt deltagande i den pedagogiska debatten” (Sjöstrand 1960: 111).

Som stöd för sitt omdöme hänvisade han till att Rickover var en bildad man med stor kännedom om det europeiska bildningsväsendets historia. Den amerikanska allmänheten hade också varit förståndig nog att lyssna på vad han hade att säga. ”Den [amerikanska allmänheten] föredrar tydligen en högt bildad företrädare för krigsmakten framför en frälst progressivist som bekläder en lärostol i pedagogik.”(Ibid: 111) Sjöstrand menade vidare att Rickovers yrkeserfarenheter inte var en begränsning när det gällde att bedöma kvaliteten i det amerikanska utbildningsväsendet. Tvärtom, hans position gav honom en närmast unik förmåga att bedöma hur eliter utbildades i landet (Ibid: 114-115).

Debatten om Sputnik uppvisar både tidstypiska och generella drag för hur en kris uppstår och behandlas i pedagogiska sammanhang. Det unika var kopplingen till kalla kriget som gjorde att diskussionen framförallt kretsade kring två länder, USA och Sovjetunionen, även om också andra länder tog intryck av diskussionen. Samtidigt finns det också generella drag i denna diskussion som kan kännas igen även i senare tiders krisdiskussioner. Sådana frågor som är bekanta även idag är exempelvis: Är krisen reell eller ej? Vilka kunskaper bör ett skolsystem eftersträva? Vilka typer av aktörer kan göra legitima anspråk på att sitta inne med viktiga kunskaper om skolans tillstånd? Vidare är diskussionen om Sputnik ett exempel på hur en uppfattad kris i ett visst land kan inspirera till diskussioner i andra länder. Man kan tala om detta i termer av ”krislån”. I motsats till den typ av policylån som handlar om att importera en redan fungerande pedagogik, innebär detta att en krisdiskurs importeras, som i sin tur kan användas för att värna en redan existerande pedagogik på hemmaplan, eller en nyligen övergiven sådan (jfr Takayama 2007; Gruber 2004: 186). Som vi sett var det emellertid inte en självklarhet att göra dylika krislån. Där Wilhelm Sjöstrand ansåg att Sputnik borde fungera som en tankeställare även för Sverige, var Torsten Husén ytterst skeptisk.

Huséns skepsis till Sputnik-diskussionerna är intressant i sig, för den kan ha haft betydelse för den utveckling som snart skulle äga rum. Mycket snart skulle han nämligen få en central roll som ordförande i en ny internationell organisation som utvecklade ett alternativt sätt att jämföra skolors prestationer. De kom att genomföra mycket omfattande studier av elevers kunskaper i en rad länder. Organisationen kom snart att få namnet IEA, International association for the evaluation of educational achievement. Ytterst sett kan de betraktas som en organisation som ville frambringa en annan typ av data om skolsystem runt om i världen än vad den tidens debattörer hänvisade till. Det var en strävan att gå bortom Sputnik, att frambringa nya metoder och nya kunskaper för att uttala sig om skolan. Organisationen är idag kanske främst känd för att genomföra TIMSS och PIRLS, men deras största betydelse är kanske att de lade grunden för PISA.


Texten är ett lätt bearbetat utdrag ur Joakim Landahl, ”Kris och internationella jämförelser” i J. Landahl & C. Lundahl (red.) Bortom Pisa: internationell och jämförande pedagogik. Stockholm: Natur & kultur. pisabok

PISA-chocken, vår tids kärnkraftsolycka?

Den 10 augusti 1989 skrev Carl Bildt en debattartikel i vilken han kritiserade den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Han skisserade en bild av en skola i kris, präglad av frånvaro, vandalism, läraromsättning, mobbning, stagnerande standard och ett ökande antal ”funktionella analfabeter” (DN-debatt 10/8 1989). Han anklagade sina politiska meningsmotståndare för att inte ta krisen på allvar, och föreslog en rad åtgärder: en ny lärarutbildning, ökad decentralisering, ett återupprättande av kvalitet och kunskaper i skolan, ett nytt betygsystem etc. Gillande hänvisade han till den amerikanska skolkrisrapporten A nation at risk, som han beskrev som ett föredöme. Även Sverige borde tillsätta en skolkommission. ”Även Sverige är i dag en nation vars framtid är i fara. Jag tror att en oberoende skolkommission är vad som behövs för att öppna ögonen på dem som i dag blundar och bereda vägen för nya lösningar.”

Somligt som Bildt tog upp känns idag välbekant, men annat känns enormt exotiskt.  Det är fascinerande att se hur han beskriver den samtida skoldebatten. Bildt menade 1989 att skolan knappt debatterades alls: ”tänk om ledande politiker på sina håll kunde ägna i alla fall lika mycket tid åt utvecklingen av Sveriges kunskaper som åt avvecklingen av Sveriges kärnkraft.”

Idag skulle en sådan vision inte längre kunna formuleras, eftersom den med råge har överträffats. Kärnkraftens avveckling hör man nästan ingenting om, i motsats till den allestädes närvarande diskussionen om skolan. Hotet mot framtiden består inte längre i en kärnkraftsolycka, utan snarare i ett katastrofalt resultat i PISA. Denna remarkabla omkastning, som också sammanfaller och är liktydig med en mer generell förskjutning från globalt delade problem till nationella egenintressen, har förstås stimulerats av det sätt varpå OECD mäter och presenterar skolresultat.

Imorgon, 11:00, är det dags igen, då resultaten från PISA 2015 släpps. I olika länder väntar man med spänning på resultaten, och alla ställer sig precis samma frågor: går det bättre för ”oss” eller sämre? Men ur ett globalt perspektiv är förstås frågan inte om en kris kommer visa sig, utan var den kommer uppstå. OECD säljer ofta in sina studier med ett optimistiskt budskap. Studier visar, menar de, att olika länder kan förbättra sig på kort tid. Men det de inte säger lika tydligt är att samma framgångssagor förutsätter motsvarande nedåtgång för andra länder. Eftersom mätningen är relativ bygger den enes framgång på den andres motgång. Bland annat av den anledningen är PISA ett instrument för en utbildningskris som saknar lösning. För det individuella landet kommer det alltid att finnas möjligheter att förbättra sin position. Men på en global nivå kan man snarare säga att problemen flyttas runt. Ett problemland kan bli ett succéland, men problemländer kommer per definition alltid att finnas. Denna globala konsolidering av krisen skiljer sig från hur vi förstår andra samhälleliga kriser. Ekonomiska kriser eller miljökriser kan, åtminstone i teorin och åtminstone tillfälligt, få en lösning, och detta är också målsättningen. I den mån skolkriser mäts på ett relativt sätt är detta en omöjlighet. OECD genererar på så sätt skolkriser per automatik, och därmed också mediautrymme till skolan.

 

Slaget om betygen har börjat

Att införa betyg i årskurs sex var enkelt för Björklund. Det motstånd som fanns mot reformen var alltför begränsat och centrala aktörer var alltför splittrade. Varken lärare, elever, forskare, media  eller myndigheter talade med någon samstämmig röst mot reformen. Lärarorganisationerna bjöd inget motstånd och Lärarnas riksförbund var tydligt för betyg från sexan.  Elevorganisationerna lade ned sin röst. Varken Sveriges elevråd eller Sveriges Elevråds Centralorganisation lämnade in något remissyttrande, trots att de erbjudits möjlighet därtill. Forskarvärlden var relativt tyst. Myndigheterna samarbetade lydigt. Skolinspektionen var positiv till tidiga betyg, liksom på det stora taget media. Landets största morgontidning  Dagens Nyheter hade absolut inget emot att betygsåldern sänktes.

Idag är situationen radikalt förändrad. Förslagen från SD och alliansen om ännu tidigare betyg möts av ett motstånd som saknar motstycke. Lärarorganisationerna talar nu med en enig stämma mot tidigare betyg. Elevrösterna hörs tydligare än på länge. Myndigheter, forskare och media protesterar högljutt. Även Dagens Nyheter är denna gång starkt kritiska.  Att ”förgifta samtalsklimatet genom att fortsätta mucka gräl om något så oviktigt som betyg från årskurs 4, vore inget annat än ett svek mot lärarna och eleverna”, skriver de idag på ledarplats.

Björklund ter sig alltmer marginaliserad – som ett udda exempel på en impopulär populist. Förmodligen har han kraftigt underskattat motståndet mot tidigare betyg. Men det förhindrar inte att han och oppositionen kan driva igenom en betygsreform som väldigt få vill ha. Det är en alldeles outgrundlig hållning, en örfil mot landets lärare och elever.

Nu undrar jag bara en sak: när och var blir det en demonstration mot de tidiga betygen? Hur många lärare, elever, föräldrar, forskare och kulturpersonligheter skulle inte sluta upp för en sådan sak?

IMG_5765Omslag från Elevfront 1977, från tiden när betygsfrågan kunde engagera tusentals demonstranter.

Vad hände med löftet om en lyhörd utbildningspolitik?

Vågen av kritik mot de tidiga betygen växer, men Alliansen backar inte. Hur kan vi förstå denna ovilja att lyssna på invändningar mot betyg i årskurs 4?

En titt i backspegeln visar att Alliansens monumentala arrogans i denna fråga inte är naturgiven. Utvecklingen hade faktiskt kunnat bli annorlunda.

Den 14 mars 2012 presenterade moderaterna en ny idé om hur skolan kunde utvecklas. Man skulle tillsätta en arbetsgrupp för skolfrågor med namnet ”Världens bästa skola.” Det kanske inte låter så revolutionerande, men det intressanta är att man utlovade att lärarna nu verkligen skulle få komma till tals. Arbetsgruppen skulle nämligen anlita en lärarpanel bestående av 100 lärare.

100 lärare.  En både exakt och hög siffra som antydde att man hade både höga och färdigritade planer för hur man skulle samla in synpunkter från lärare. Man uttryckte också en stark övertygelse om värdet av att lyssna på lärarna. Det beskrevs rentav som en förutsättning för att skapa en bättre skola. Margareta Pålsson, arbetsgruppens ordförande, skrev:

Om vi har höga ambitioner för skolan måste vi börja med att vara lyhörda för lärarnas åsikter.”

Hon utlovade också att lärarnas medverkan skulle ge tydliga avtryck i arbetsgruppens förslag:

”De förslag som arbetsgruppen presenterar ska vara ett resultat av de konkreta problem och utmaningar som lärarpanelen identifierar.”

Planerna tycktes signalera ett paradigmskifte i svensk utbildningspolitik. I en tid när den björklundska monologen började låta allt mer innehållsfattig, samtidigt som allt fler uppmärksammades på hur den finska skolan var befriad från politisk klåfingrighet (Pasi Sahlbergs storsäljare Finnish lessons var nysläppt) verkade moderaternas nya strategi ligga i tiden. Det var en lyhördhetens strategi som man kunde ana sig till. Man skulle inte nöja sig med att fyra av tvärsäkra plattitydprojektiler från Rosenbad. Man skulle gå ut och lyssna!

Så blev det som bekant inte. Något hände på vägen. Kanske var förklaringen att arbetsgruppens ordförande fick ett nytt jobb, som landshövding i Skåne län. Ersättare blev Tomas Tobé, som också blev skoltalesperson för moderaterna. Arbetsgruppen fortsatte sitt jobb, men dess eventuella samarbete med lärare tycks ha skett under ytterst oklara former. I slutrapporten från 2013 talas om att man ”lyssnat aktivt till vad elever, föräldrar, lärare, rektorer, forskare, fackliga företrädare och skolhuvudmän ser för utmaningar i skolan” och att man ” gjort många skolbesök och träffat skolforskare.”

Tanken på en lärarpanel tycks ha skrotats under processens lopp, och därmed hade gruppen givit sig själv ett helt nytt spelrum att kasta fram förslag som inte var förankrade inom lärarkåren. Det mest kända förslaget från arbetsgruppen var att betyg skulle införas i årskurs 3. (se även DN-debatt 14/2 2013)

Förslaget om så tidiga betyg väckte kritik. På DN-debatt kunde man för ovanlighetens skull läsa repliker inlägg både från lärare och från rektorer. Nu fanns således en ny chans att lyssna på vad skolpersonalen tyckte i frågan. Tobé replikerade emellertid med en insinuation om att hans kritiker själva hade ett ansvar för skolans påstådda förfall och således inte var värdiga att tas på allvar: ”Många av de debattörer som nu går emot vår skolpolitik var de som stödde utvecklingen mot den skola som kom att leverera lägre resultat och mer av ojämlikhet.”

Nyligen infann sig en ny möjlighet för Alliansen att visa prov på lyhördhet. Denna gång handlade det om remissvaren på Martin Ingvars utredning om tidiga betyg. I remissvaren framfördes återigen hård kritik mot förslaget om tidiga betyg, från flera instanser. Alliansen har emellertid ännu inte visat några försök att lyssna på kritiken. Anna Kinberg Batra har exempelvis klart för sig vem hon lyssnar på i sådana här frågor: Tomas Tobé.

– Jag tycker det är viktigt att mäta tidigt och är övertygad om att ju tidigare man vet hur det går, desto tidigare kan man sätta in extrastöd. Och vi har utvecklat de här förslagen i samråd med expertis.

Vilken expertis hänvisar du främst till?

– Jag är inte skolexpert. Jag hänvisar till Tomas Tobé (partisekreterare och tidigare skolpolitisk talesperson för M, reds anm) som är expert. (SvD 17/1 2015)

Vad ska man säga? Cirkeln är sluten, eller kanske kortsluten. 2012 års löfte om att lyssna på lärarna har år 2015 förvandlats till en försäkran om att man lyssnar på Tomas Tobé. Så kan man ju också bedriva utbildningspolitik.

En impopulär utbildningsminister

Storbritanniens utbildningsminister heter Michael Gove. Han är minst sagt impopulär inom lärarkåren. En av hans första idéer var att använda Sverige som en modell för utbildning. Det svenska friskolesystemet talade han väl om 2008. ”I have seen the future in Sweden, and it works”, sa han då, och när han sedan blev minister 2010 såg han till att införa statsfinansierade friskolor. Det var ett av hans många misstag. Kritiken mot den reformglade utbildningsministern har bland annat gått ut på att han har en konservativ kunskapssyn och försöker vrida klockan tillbaka tillbaka till 1800-talet, att han inte visar någon respekt för lärarkåren, att han själv helt saknar lärarerfarenhet och således inte vet vad han talar om (han är journalist i grunden), att han försöker hetsa lärarna till att ständigt prestera bättre resultat, att han vill införa prestationsbaserade löner, att det är för mycket administration, och att väldigt många lärare hoppar av yrket i förtid till följd av oacceptabla arbetsvillkor. Fackförbunden har tydligt markerat sin kritik mot honom, och har förklarat att de saknar förtroende för honom,

I onsdags denna vecka ordnade fackförbundet NUT en endagarsstrejk för att protestera mot den förda skolpolitiken (se t ex #m26 på twitter). Genom centrala London ringlade ett demonstrationståg på cirka 10 000 lärare. Här är några bilder:

 

 

Part of the NUT demonstration in London

Embedded image permalink

 

Embedded image permalink

Frustrationen bland lärarna förefaller vara monumental. Måttet är rågat. Utbildningsministern ses som en destruktiv kraft vars reformer gör mer skada än nytta, samtidigt som han själv prisar sina insatser. Som en uppgiven bloggare förklarar i texten ”why I strike”:

If UK education was a window, then every single Education Secretary in history has complained that it is dirty. And they have all attempted to clean it, through one method or another. National Curriculum ‘89 and ‘99, National Strategies, Literacy and Numeracy Hours, Synthetic Phonics, Creative Curriculum. Gove is the first to smash the window, pay people to take away the shards without knowing if they even know how to clean and then has the audacity to tell us he’s the greatest window cleaner in history.

 

 

Försämringens historia, del 6

Idag frågar sig många när den svenska skolan började tappa fotfästet. I sökandet efter någon sorts urkatastrof är det vanligt att kommunaliseringen anges som en förklaring.  Betydligt färre skulle idag hävda att skolans största problem bottnar i dess sekularisering. Historiskt sett har det dock varit en förklaringsmodell som varit minst lika kraftfull när det gäller att mobilisera kritik mot det rådande tillståndet.

Den mest spektakulära manifestationen av denna kritik ägde rum på 1960-talet. 1964 skrev Lewi Pethrus en ledare i tidningen Dagen med titeln ”Nytt politiskt parti?” Det här var på den tiden då det ännu inte fanns något kristet politiskt parti i Sverige, och enligt Pethrus märktes detta främst på skolpolitiken. Hans uppfattning var att den svenska skolan hade urartat ända sedan 1919 års undervisningsplan.

Alltsedan 1919 års undervisningsplan har kristendomens plats i våra skolor systematiskt inskränkts och den nu föreliggande gymnasieutredningen går med stora steg mot samma mål. […] Var och en bör kunna se att det svenska folket med denna utveckling inom kort hamnar i en renodlad ateistisk materialism.

Utvecklingen hade gått snabbt, och den hade gått åt fel håll. Skolreformerna hade gått ”med raska steg i avkristningens tecken.” Exemplen var lätta att finna:

Man behöver bara nämna sådana exempel som skoldansen, sexualundervisningen, borttagandet av morgonandakterna, införandet av regelrätt teaterundervisning och nu senast nedskärningen av religionsundervisningen och borttagandet av namnet kristendomskunskap ur gymnasiet (Dagen 24/1 1964).

Urkatastrofen var således 1919 års undervisningsplan (då katekestvånget togs bort). Denna katastrof hotades nu enligt Pethrus att upprepas, eftersom gymnasieutredningen föreslagit att ämnets Kristendomskunskap skulle byta namn till Religionskunskap, och att antalet timmar dessutom skulle minska.

Pethrus var långt ifrån ensam i sin kritik av sekulariseringen. Kring gymnasieutredningens förslag hade det under hösten 1963 utspelat sig en intensiv debatt. Kristna debattörer hade organiserat sig i Samkristna skolnämnden, som arrangerade en namninsamling för att rädda kristendomsämnet. Den här demonstrationen ingick i kampanjen.

IMG_8491

Namnen samlades in genom dörrknackning, och ambitionerna var skyhöga. Tusentals eller ens tiotusentals namn var inte en siffra som man skulle nöja sig med. Nej, en miljon namn satsade man på att samla in. Denna monumentala ambition lyckades man faktiskt med råge överträffa. Drygt 2,1 miljoner namnunderskrifter samlades in!  Lewi Pethrus kunde i slutet av 1963 konstatera att kristendomen inte bara var utsatt för ett hot, den hade också ett massivt stöd.

Det storartade resultatet av namninsamlingen med mer än dubbelt så många namn man väntat sig säger något om den kristna opinionens styrka i detta land. Finns det någon rim och reson uti att de kristna med detta röstunderlag låter sig ledas allt längre på avkristningens väg? Det skall bli intressant att se vilka lärdomar våra skolmyndigheter kommer att hämta från denna opinionsyttring. Utan tvekan bör också de kristna genom vad som hänt stärkas i sin tro på möjligheten av en politisk strömkantring i kristen riktning (Dagen 17/12 1963).

Denna önskan om en ”politisk strömkantring i kristen riktning” skulle 1964 förverkligas i form av ett nytt politiskt parti. Då bildades nämligen Kristen Demokratisk Samling, med den nu 80-årige Pethrus som vice ordförande.Därmed hade Sverige fått ett nytt politiskt parti, med rötterna i en kritik av skolans försämring.

När det väl blev dags för riksdagsval i september 1964 var dock medvinden borta. KDS fick endast 1,8 procent av rösterna. Den optimism som namninsamlingen frambringat var nu som bortblåst. Ett par år senare lät Pethrus bitter när han kommenterade skolans utveckling i sin nya bok Ny mark: ”Inte nog med att pojkarna får röka och flickorna får bli gravida, det har också lagfästs i vårt land, att ogifta lärarinnor får vara gravida, utan att de skils från skolan.” (Pethrus 1966:17).

Hos Pethrus var 1919 års undervisningsplan den urkatastrof som inledde 1900-talets sekularisering av skolan. Det innebar att han kunde peka ut en startpunkt i form av ett årtal och en påföljande försämringsprocess. Han kunde antyda att försämringen skulle fortsätta i det oändliga om inte något gjordes, men han kunde också hävda att utvecklingen kunde vändas. Man kan säga att han formulerade en sorts formel för hur försämringens historia kan skrivas. Senare tiders politiker har, och kommer säkerligen i framtiden, att utnyttja samma formel, om än i sekulariserad form.