Jag var på Skolverket igår för att höra undervisningsrådet Mats Björnsson presentera rapporten Grundskolan i internationella kunskapsmätningar – kunskap, skolmiljö och attityder till lärande. Förutom presentationen kommenterades rapporten av fyra inbjudna representanter för olika perspektiv på skolan: en rektor, en forskare, en utbildningsdirektör och en representant för en oberoende organisation med intresse för skolfrågor samt Skolverkets generaldirektör Anna Ekström (seminariet finns inspelat, här).

Senast Skolverket presenterade en liknande översikt var 2009, Vad påverkar resultaten i svensk skola? Rapporten som presenterades igår bekräftade den bild som gavs i 2009 års rapport samtidigt som den gav en fördjupad och till delar mer nyanserad bild av utvecklingen.

Att svenska elevers kunskapsresultat sjunkit inom områdena matematik, naturvetenskap och läsförståelse relativt andra länder råder det inget tvivel om. Men det verkar enligt Björnsson som att resultaten i årskurs 4 håller bättre jämfört med resultaten i årskurs 8. För de tidigare skolåren finns faktiskt indikationer på att resultaten legat jämt över tid och till och med ökat inom något område. Vad det kunde bero på, om det nu är så, kunde inte Björnsson svara på.

Bilden av klassrumsklimatet i svensk skola var också i huvudsak positiv. Möjligen verkar det blivit stökigare på matematiklektionerna, samtidigt som det är svårt att veta om den förändringen beror på förändrade arbetssätt i matematik (mindre av ensamräkning) eller något annat.

Men trots den till största delar nyanserade bild som gavs av Björnsson var min bestående känsla efter seminariet olust. Det var något som inte stämde. Trots en nyanserad presentation kom diskussionerna i huvudsak att gälla olika aspekter av ”de låga resultaten”. Det var exempelvis tydligt att det bara var en av alla deltagarna på seminariet – kommentatorer, presentatör och åhörare inräknat – som tydligt och om och om igen försökte bredda samtalet. Utan att lyckas.

Det var rektorn för en skola i Stockholmsområdet, en av de fyra inbjudna kommentatorerna. Hennes inlägg framstod som spända, delvis osammanhängande. Det var som om hon upplevde att det var hon och endast hon som av alla i rummet skulle stå till svars för skolans utveckling och att det var hon och endast hon som var den som skulle försvara de mer överordnade grundidéerna i svensk skola och skapa en kompletterande bild av skolan till den bild som kunskapstesterna ger.

En förödande sportlogik har vällt in i skolans värld och kommit att penetrera nästan varje nivå av skodiskussionen. Bjönsson kommenterade just detta inledningsvis, hur de internationella kunskapsmätningarna tydligt fört in metaforer från idrottens värld på skolans område. Han tog exemplet med den Norska utbildningsministerns Kristin Clemets (2001-2005) kommentar av Norges resultat på den första PISA-testen 2001: ”Dette er skuffende, nesten som å komme hjem fra et vinter-OL uten en eneste norsk medalje. Og denne gangen kan vi ikke skylde på at finnene er dopet”.

Varje placering räknas och allt fokus verkar vara på hur vi ska kunna vända utvecklingen så vi äntligen kommer kunna prestera som förut (dvs för svensk del på medelnivå, istället för som nu, strax under medelnivå). 

Jag är glad att den viktigaste representanten vid gårdagens seminarium – representanten för skolväsendet – var den som gav det nyktraste perspektivet på det hela. Som gång på gång vågade lyfta blicken och säga att ”Ja, det är så att vi tappat i de kunskaper som dessa tester mäter, men nej, jag vägrar låta mig styras av detta. Jag tror på en annan skola, med bredare visioner” (inget ordagrant citat, mer tänkt att fånga andemeningen i några av de inlägg rektorn gjorde)

Det är som skoldiskussionen av idag är oförmögen att diskutera och greppa annat än siffror och spel inom ramen för tydliga spelregler. I oändlighet kan vi diskutera hur vi ska kunna ta ut den bästa startelvan till landslaget, så slipper vi allt det komplicerade som finns runtomkring oss, livet i stort och dess mening.

Den bild jag får av skoldiskussionen är den av ett företag som tappat blicken för de mer övergripande visionerna. Tänkt dig följande: En representant för det företag du jobbar vid ska presentera det nya målstyrningssystemet som ska införas. Han inleder med att ge en mycket nyanserad och delvis kritisk bild av systemet. Det mäter inte allt. Det förvånar dig, du känner hopp. Han påpekar att vi måste se nyktert på de resultatmått som många i organisationen redan nu börjat ta till sig och inrikta sin verksamhet mot, annars kan det gå snett för verksamheten i stort. Resultaten säger inget om kvaliteten på verksamheten, säger han. Han tydliggör detta med att på talvan skriva upp: ”Resultat – kvalitet”. Du tänker ”Vad bra, det här företaget gillar jag. De verkar ha en nykter syn på mål- och resultatstyrning”. Men sakteliga förskjuts diskussionen. Nyanserna försvinner och plötsligt märker du hur alla omkring dig, precis alla, enbart diskuterar de där kvantitativa måtten och värdet av att optimera organisationen så att resultaten på dessa mått maximeras. Idén om kvalitet är som bortblåst. Kvar är siffrorna och målet att hamna överst på pallen.

Igår var det en ensam rektor för en skola i Stockholmsregionen som stod upp för ett bredare samtal om skolan. Som visade att en siffra kan vara viktig men likväl inte får tillåtas skymma övertygelsen om och diskussionen av vad en god skola ska vara.

Idag frågar sig många när den svenska skolan började tappa fotfästet. I sökandet efter någon sorts urkatastrof är det vanligt att kommunaliseringen anges som en förklaring.  Betydligt färre skulle idag hävda att skolans största problem bottnar i dess sekularisering. Historiskt sett har det dock varit en förklaringsmodell som varit minst lika kraftfull när det gäller att mobilisera kritik mot det rådande tillståndet.

Den mest spektakulära manifestationen av denna kritik ägde rum på 1960-talet. 1964 skrev Lewi Pethrus en ledare i tidningen Dagen med titeln ”Nytt politiskt parti?” Det här var på den tiden då det ännu inte fanns något kristet politiskt parti i Sverige, och enligt Pethrus märktes detta främst på skolpolitiken. Hans uppfattning var att den svenska skolan hade urartat ända sedan 1919 års undervisningsplan.

Alltsedan 1919 års undervisningsplan har kristendomens plats i våra skolor systematiskt inskränkts och den nu föreliggande gymnasieutredningen går med stora steg mot samma mål. […] Var och en bör kunna se att det svenska folket med denna utveckling inom kort hamnar i en renodlad ateistisk materialism.

Utvecklingen hade gått snabbt, och den hade gått åt fel håll. Skolreformerna hade gått ”med raska steg i avkristningens tecken.” Exemplen var lätta att finna:

Man behöver bara nämna sådana exempel som skoldansen, sexualundervisningen, borttagandet av morgonandakterna, införandet av regelrätt teaterundervisning och nu senast nedskärningen av religionsundervisningen och borttagandet av namnet kristendomskunskap ur gymnasiet (Dagen 24/1 1964).

Urkatastrofen var således 1919 års undervisningsplan (då katekestvånget togs bort). Denna katastrof hotades nu enligt Pethrus att upprepas, eftersom gymnasieutredningen föreslagit att ämnets Kristendomskunskap skulle byta namn till Religionskunskap, och att antalet timmar dessutom skulle minska.

Pethrus var långt ifrån ensam i sin kritik av sekulariseringen. Kring gymnasieutredningens förslag hade det under hösten 1963 utspelat sig en intensiv debatt. Kristna debattörer hade organiserat sig i Samkristna skolnämnden, som arrangerade en namninsamling för att rädda kristendomsämnet. Den här demonstrationen ingick i kampanjen.

Namnen samlades in genom dörrknackning, och ambitionerna var skyhöga. Tusentals eller ens tiotusentals namn var inte en siffra som man skulle nöja sig med. Nej, en miljon namn satsade man på att samla in. Denna monumentala ambition lyckades man faktiskt med råge överträffa. Drygt 2,1 miljoner namnunderskrifter samlades in!  Lewi Pethrus kunde i slutet av 1963 konstatera att kristendomen inte bara var utsatt för ett hot, den hade också ett massivt stöd.

Det storartade resultatet av namninsamlingen med mer än dubbelt så många namn man väntat sig säger något om den kristna opinionens styrka i detta land. Finns det någon rim och reson uti att de kristna med detta röstunderlag låter sig ledas allt längre på avkristningens väg? Det skall bli intressant att se vilka lärdomar våra skolmyndigheter kommer att hämta från denna opinionsyttring. Utan tvekan bör också de kristna genom vad som hänt stärkas i sin tro på möjligheten av en politisk strömkantring i kristen riktning (Dagen 17/12 1963).

Denna önskan om en ”politisk strömkantring i kristen riktning” skulle 1964 förverkligas i form av ett nytt politiskt parti. Då bildades nämligen Kristen Demokratisk Samling, med den nu 80-årige Pethrus som vice ordförande.Därmed hade Sverige fått ett nytt politiskt parti, med rötterna i en kritik av skolans försämring.

När det väl blev dags för riksdagsval i september 1964 var dock medvinden borta. KDS fick endast 1,8 procent av rösterna. Den optimism som namninsamlingen frambringat var nu som bortblåst. Ett par år senare lät Pethrus bitter när han kommenterade skolans utveckling i sin nya bok Ny mark: ”Inte nog med att pojkarna får röka och flickorna får bli gravida, det har också lagfästs i vårt land, att ogifta lärarinnor får vara gravida, utan att de skils från skolan.” (Pethrus 1966:17).

Hos Pethrus var 1919 års undervisningsplan den urkatastrof som inledde 1900-talets sekularisering av skolan. Det innebar att han kunde peka ut en startpunkt i form av ett årtal och en påföljande försämringsprocess. Han kunde antyda att försämringen skulle fortsätta i det oändliga om inte något gjordes, men han kunde också hävda att utvecklingen kunde vändas. Man kan säga att han formulerade en sorts formel för hur försämringens historia kan skrivas. Senare tiders politiker har, och kommer säkerligen i framtiden, att utnyttja samma formel, om än i sekulariserad form.

Sällan har siffror, trots sin oerhörda tyngd, känts så flyktiga som idag.

Att det var tunga siffror som levererades tycks alla vara överens om. Svenska skolresultat uppvisar den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder inom områdena matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Vore jag tidningsman skulle jag fundera över en dödsruna över svensk skola till morgondagens förstasida.

Men just där uppstår problemet, det lättflyktiga. För vilken skola är dödsrunan över? Björklunds? Den förra regeringens? 1990-talets? Kort sagt, vilken skola är det som satts under lupp i 2012 års PISA? Därom tvistade både lärde och olärde idag. Alla skyllde på alla medan man ömsom manade till lugn, ömsom sprutade förslag till ytterligare åtgärder. Detta dilemma – siffrornas tydlighet men orsakernas töcken – får mig att ta fasta på följande kommentarer i dagens PISA-diskussion:

• Resultaten pekar på ett systemfel (denna slutsats drogs bland annat av Skolverket. Läs även DN).
• PISA mäter inte allt, kanske inte ens det väsentliga (många som påpekade detta faktum idag, allra tydligast Louise Ankarcrona, ordförande för Stiftelsen Viktor Rydbergs Skolor i Studio ett).

Som Astrid Pettersson så klokt sa i Studio ett, det vore klädsamt om politikerna inte skyllde på varandra utan satte sig ner och fråga sig ”Vad ska vi göra nu?” Kanske bör man rent av, som professor Anders Jakobsson föreslår, inrätta en kriskommission.

Det får vara nog med enmansutredningar och skott från höften. Skolpolitiken har hamnat i ett moment 22 där många av de åtgärder som verkar kunna hjälpa skolan mest samtidigt blir angrepp på det rådande systemet (jag tänker på mät- och resultathetsen, friskolefrågan och det fria skolvalet). Men inte bara det, skolpolitiken har även hamnat i en retorisk återvändsgränd. Det krävs ett nytt samtal kring skolan. I jämförelse med dagens samtal skulle ett sådant:

• Ske mot en tydligare bakgrund av en vision om det framtida samhälle eleverna ska rustas för.
• Tydligare sätta skolan i sitt samhälleliga sammanhang. Ska skolan komplettera, motverka eller medverka till samhällstrender?
• Ta tydligare utgångspunkt i det som görs bra i svensk skola idag.
• Uppmuntra till lösningar ”utanför boxen” på lokal nivå.
• Söka lösningar i åtgärder som tillför eller reallokerar ekonomiska, intellektuella och personella resurser.

Men vilken skolpolitiker ska lyckas vända diskussionen om skolan? Jag kan inte se att någon ännu klivit fram som skolpolitikens nye nestor. Den som sätter agendan och tonen i skolfrågan. Men av dagens kandidater tror jag mest på Gustav Fridolin. Han är den enda jag ser som har den potential som krävs för att skapa ett nytt och mer positivt skolklimat. Om det kan få mig att rösta på Miljöpartiet återstår att se.

Till sist:

För den som inte hört hur diskussionen gick inför grundskolans införande rekommenderar jag radioprogrammet Skolan i omvandling från 1958.

PISA i andra länder, några nedslag:

http://www.theguardian.com/education/2013/dec/03/uk-students-education-oecd-pisa-report

http://www.lefigaro.fr/actualite-france/2013/12/03/01016-20131203ARTFIG00346-la-france-delaisse-ses-eleves-les-plus-faibles.php

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/Kristin-Halvorsen-Ingen-grunn-til-a-svartmale-situasjonen-7393812.html

Magnus Hultén och Christian Lundahl har tillsammans med Anders Jönsson och Alli Klapp fått 7,2 miljoner av Vetenskapsrådet för det femåriga projektet ”Elever på gränsen: Kunskapens organisering, likvärdighet och elevers lärande i ett kriteriebaserat betygssystem, en utvärdering av reformerna 1994 och 2011 med fokus på gränserna IG/G och Fx/E”.

I projektet ska vi studera vilka effekter gränser för godkända betyg får på kunskapssyn och elevprestationer i en mål- och resultatstyrd skola. Detta kommer att studeras ur tre olika perspektiv: formulerings-, medierings- och realiseringsarenans. Huvudfokus i analyserna kommer ligga på hur gränsen för godkänd prestation värderats, behandlats och diskuterats på dessa olika arenor och vid olika tidpunkter. Vi har planerat för sex delstudier, fördelade över de tre arenorna och av både kvantitativ och kvalitativ karaktär.

1. Beredningsarbetet och debatten som omgärdade reformerna 1994 och 2011.
2. Medias rapportering kring skolans resultat 1985-2015.
3. Skolmyndigheters mediering av den senaste reformen 2011.
4. Effekter av betyg i årskurs 6 på elevers kunskapsutveckling.
5. Effekter av lågpresterande elevers resultat före och efter införandet av mål- och resultatstyrning.
6. Lärares arbete med elever som ligger under gränsen för godkänd prestation.

Materialet som hämtas från perioden ca 1985 och fram tills idag utgörs av databaser med elevresultat, utredningsarkiv, föreskrifter, tidskrifter, enkäter och lärarintervjuer. De kvantitativa jämförelserna möjliggörs av att betygssystemet nyligen ändrats, och att det därför finns en unik möjlighet att jämföra elever i två målrelaterade system med avseende på elevers kunskaper i årskurs 6: de som inte fått betyg i årskurs 6 och de som fått det.

Genom vårt projekt kommer vi kunna svara på om tidigare betyg ger bättre kunskaper hos elever. Vi kommer också kunna svara på om en tydlig gräns för godkända resultat gynnar eller missgynnar elever med svaga resultat i skolan. Genom vårt projekt ämnar vi även bidra med kunskaper på vilka man kan argumentera för eventuella justeraringar av nuvarande reformer eller lägga en grund för framtida reformer inom betyg och mål- och resultatstyrning.

Hör gärna av dig till oss om du vill uppmärksamma oss på något du tycker att vi borde titta extra noga på eller om du vill diskutera projektet.

Allt tal om försämring är selektivt. När man säger att skolan, eleverna, lärarna eller lärarutbildningen försämras, är det alltid vissa aspekter som lyfts fram. Beskrivningar av försämringar säger därför ofta lika mycket om värderingen av viktig kunskap, som de säger något om hur kunskaper rent generellt har försämrats. Hur avlägsen känns exempelvis inte nedanstående rubrik från Svensk skoltidning 1973?

På två uppslag diskuterade här en logoped frågan om elever börjat tala sämre. Författaren  arbetade på lasarettet i Falun, och enligt ingressen mötte hon föräldrar och lärare ”över hela landet som är oroade inför utvecklingen.” Visserligen fanns det inte någon tillförlitlig statistik som kunde belägga att en försämring skett, men utifrån egna erfarenheter och utsagor av lärare och föräldrar gav hon ändå bilden av att en försämring sannolikt skett. Barnen talade mindre tydligt och hade ett sämre ordförråd. Dessutom tycktes det som att hesheten hade ökat.

Vad berodde då denna utveckling på? Logopeden presenterade här flera tänkbara orsaker. Det handlade om moderns förvärvsarbete som gav henne mindre tid till barnen, det handlade om TV-tittandets utträngning av naturlig kommunikation mellan människor, om ändrade umgängesvanor där ungdomar mindre umgås med vuxna. En attitydförändring låg också bakom, nämligen att det blivit ”inne att vara nonchalant och slapp.” Att ungdomar talade otydligt kunde också ha att göra med att de var så vana vid att lyssna på tal som överförs via mikrofon och högtalare. Detta kunde ha en negativ inverkan på tydligheten i deras eget tal

med tanke på att de i TV ständigt iakttar människor som står eller hänger på endast några decimeters avstånd och som därför fordrar eller inbjuder till en mindre energisk artikulation.

Artikelförfattaren sökte även förklara hesheten  på ett snarlikt sätt. Visserligen var det inte belagt att hesheten verkligen ökade, men det var en vanlig uppfattning bland lärare, och även föräldrar beklagade sig över skrikande barn. En möjlig förklaring till detta ökande problem var att ungdomarna lät radioapprater och bandspelare stå på på högsta volym. I sina försök att överrösta dem blev de hesa. Att de rökte gjorde heller inte saken bättre.

Hur kan denna försämringstext förstås? Varför publicerades en text om just detta problem vid denna tid? Bortsett från att den säkerligen kan ha haft sin grund i rent faktiska förändringar i normer för hur man talar under den aktuella tiden, tror jag att man grovt kan skilja mellan två anledningar till att en viss typ av försämring uppmärksammas: Antingen har det uppstått ett nytt sätt att mäta försämringen, eller så är själva förmågan som antas genomgå en försämring något som tillmäts stor vikt. I detta fall handlade det inte om att mätbarheten skulle ha ökat – tvärtom underströk författaren avsaknaden av statistik. Mer begriplig blir artikeln mot bakgrund av att det funnits en lång tradition inom skola och lärarutbildning av att tillmäta just talet en stor vikt.

Inom lärarutbildningen har det funnits talträning, och heshet kunde på 1950-talet innebära att man inte fick komma på utbildningen. I skolan har man motarbetat dialekter, svordomar och ”slarvigt” språk. Ett exempel på hur viktigt ett vårdat tal var ges i en läsebok i medborgarkunskap från 1949, Läs om ditt samhälle. Där berättar författaren en historia om några flickor som han en dag iakttog på spårvagnen. Vid en första anblick fann han dem vara mönstergilla:

De hade inte dolt sin naturliga ansiktsfärg under ett lager av smink och puder. De hade inte svärtat sina ögonbryn och ögonfransar. De hade inte rödlackerade naglar. De var välklädda men inte eleganta. Jag tänkte: ”Det där är flickor från enkla men goda hem. De är väluppfostrade. Tänk vad svenska folket klär sig bra och för sig väl!”

Men just som författaren satt där och myste över de ordentliga svenska flickorna som inte svärtade sina ögonfransar hände något som omkullkastade det första intrycket. En av flickorna började tala.

 Just då vände sig den ena flickan till den andra och sade något, det kan göra detsamma vad. Ett ord bara – och hela intrycket var förstört. Hon hade avslöjat sig som en slarvtalare. Hennes trevliga yttre var bara yta.

I detta fall räckte det med ett enda ord för att ändra författarens mening om flickorna. Från att framstå som representanter för det svenska folkets höga klass, föreföll de nu som avvikande ”slarvtalare.” Talet blev själva nyckeln till flickornas personlighet. Att bedöma dem utifrån deras yttre, det visade sig vara ytligt, men att bedöma dem utifrån deras tal, det var inte alls ytligt. Tvärtom bar talet på möjligheten att  ”avslöja” en människa:

Det finns inte mycket, som så avslöjar en människa som ett slarvigt tal. Det finns inte mycket, som gör ett så gott intryck, ett intryck av hyfsning och uppfostran, som ett vårdat talspråk. (alla citat, s. 64).

Efter denna text från 1940-talet hade det väl hänt en hel del, så när Svensk skoltidning i början av 1970-talet ställde frågan om en försämring av talet, skulle man nog inte tala lika entydigt om värdet av ett vårdat tal. Men att frågan om en försämring ändå kunde ställas kan relateras till den längre tradition av att tillmäta det vårdade talet en betydelse.

Häromveckan frågade jag min mor om hur hon såg på mål- och resultatstyrningsreformen 1994. Den vårdlinje hon jobbat med skulle med reformen bli omvårdnadsprogrammet. Hon svarar bra. Hurdå bra, frågar jag? Hon svarade:

Räkna upp benen i kroppen, nämn hundra bakterier… Det var mest fakta tidigare, det fanns inte ord för den sortens kunskap som vi värderade. Med 1994 års läroplan så kände jag att de värden och kunskaper som sågs som viktiga inom omvårdnadsprogrammet kom i fokus. Vi fick ord att formulera dessa med.

1994 års reform innebar en stor omställning för hela skolväsendet. Stora omställningar är sällan helt igenom väl emotsedda. Min mor stod på den sida som omfamnade reformen, som såg värdet av att, som de uppfattade, få ett skolsystem som värdesatte de mer kvalificerade kunskapskvaliteterna. För den tvååriga vårdlinjen från 1970, som blev till treårigt omvårdnadsprogram med Lgy 94, innebar det en smärre revolution. Från en relativt snävt inriktad, men rejäl, yrkesutbildning med fokus på färdigheter som att ta prover, städa och bädda samt kunskaper inom anatomi, mikrobiologi, läkemedel och farmakologi (en sorts läkarutbildning extra light) där det funnits få kopplingar som band ihop de olika inslagen, blev uppgiften för min mor och hennes kollegor att skapa något helt nytt med idén om omvårdnad och en helhetssyn på människan som bas.

Det fanns få riktlinjer att stödja sig på i Lpf 94, men det hade det goda med sig att man fick tänka till, enligt min mor.  Man var tvungen att koppla mål till innehåll. Reformen innebar att lärarna fick ökad makt över att formulera utbildningens mål. Makten försköts från central nivå till lokal. Läroplanens mål var bara övergripande riktlinjer, de verkligt styrande målen för verksamheten skulle formuleras lokalt, av lärarna själva. Så var det i alla fall tänkt.

När jag kom in i skolans värld tidigt tvåtusental var det framförallt andra röster som hördes. Lokala mål fanns i många fall bara plikskyldigt nedtecknade. De skulle ju finnas, enligt Skolverket. Därför fanns de i en pärm, någonstans. Den luftigt formulerade läroplanen sågs som just luftig. Idén om att luftighet kunde vara något i sig positivt tycktes vara bortblåst. De är så tolkningsbara, målen, sa lärare och lärarstuderande. Inget att ha. Många var förvirrade. Och mitt i allt detta hade en ny lärarutbildning sjösatts.

En bit in på tvåtusentalet accelererade utvecklingen. Skolpolitiken kom att betona ordning och tydlighet. Supertankern skolan skulle föras på rätt kurs igen. De vaga nationella målen skulle åtgärdas genom hårdare styrning av skolan, en utveckling som fick vind i seglen av TIMSS och PISA som svart på vitt sades visa var skolan stod i sin måluppfyllelse. Resultaten var nedslående. Ska vi tro de internationella testerna så sammanföll införandet av den mål- och resultatstyrda skolan med en nedåtgående trend för elevers kunskaper. Och vad värre är, dryga sex år av ökad tydlighet verkar enbart ha påskyndat fallet. Det som var tänkt som medicin var egentligen bara mer av det som redan plågade skolan: fokus på baskunskaper.

Drivkrafterna bakom denna utveckling är inte svåra att vare sig förstå eller finna tecken på. Ganska snart efter 1994 års reform började nämligen landets dagstidningar att skriva om de elever som inte nådde godkänt. Artiklarna var många och alarmerande i sin ton. 1997 skrev exempelvis Göteborgsposten en artikel där lärare och elever fick komma till tals: ”Tre av tio elever underkända. Nya betyg skapar osäkerhet på Almåsskolan”. I artikeln kan man läsa att ”Riktlinjerna från Skolverket och målen som har satts upp i kursplanen upplevs som alldeles för löst hållna.”

Vem förstå inte det? Om det införs ett system där eleverna inte som tidigare delas in i ett relativt system, utan i ett absolut med en central gräns kallad godkänd – icke godkänd. Och där det får stora konsekvenser för individen om han eller hon är på fel sida. Då kan vem som helst räkna ut att det kommer drivas fram krav på att distinktionen godkänd – icke godkänd blir GLASKLAR. Mycket riktigt, all kraft i skolsystemet kom att riktas åt den magiska (och absoluta) gränsen. Systemet hade slagit slint på sig själv.

Hur tänkte de egentligen?

Det intressanta med utveckling är att den till viss del förutsågs av de som låg bakom systemet. Ledamöterna i läroplanskommittén – de som utarbetade 1992 års betänkande Skola för bildning som utgjorde en av grunderna för 1990-talets mål- och resultatstyrda skola – var nämligen väl medvetna om att mål- och resultatstyrd verksamhet bar på ett svårfrånkomligt dilemma, nämligen risken att man låter mål och resultat sammanfalla:

Målstyrningen har två sidor, dels en styrning av verksamheten genom just målen, dels en styrning genom uppföljning och utvärdering. […] Hur relationen mellan mål och mätning av resultat utformas, utgör en grundläggande fråga som varje modell för målstyrning måste finna ett svar på.

En möjlighet är att uttrycka målen i termer av de resultat som skall uppnås. I sin yttersta konsekvens innebär detta att målen blir desamma som de mål på resultat som används eller att målen uttrycks i mätbara termer. Under tjugo- och trettiotalet och under femtio- och sextiotalet gjordes en rad försök att utveckla kursplaner efter denna tankelinje. Resultatet kom att bli dokument som endast uttryckte mål i direkt mätbara resultat. Målen blev omfattande och praktiskt svåra att hantera. Därmed begränsade de lärarnas möjligheter att höja kvaliteten i utbildningen. Måldokumenten blev torftiga kataloger på uppgifter som eleverna skulle lösa. Övergripande mål och mer kvalitativa mål kunde inte uttryckas. Själva tankemodellen är som abstraktion givetvis tilltalande och lever fortfarande i debatter.

Skola för bildning (SOU 1992: 94), 119-120.

Läroplanskommittén pekar här på ett välkänt problem med denna typ av managementmodeller där:

management [is] to control and limit people, enforce rules and regulations, seek stability and efficiency, design a top-down hierarchy, and achieve bottom-line results.

Från Richard L. Dafts storsäljande bok Management.

En god beskrivning av den managementinriktning som idag råder över skolans område. Det är ett starkt fokus på baskunskaper (godkänd/E), en typ av bottom-line resultat. I syfte att nå dit har kontrollen och styrningen av skolans verksamhet intensifierats, och det hela bedrivs huvudsakligen top-down.

Vi bör återigen ställa oss den fråga som läroplanskommittén ställde sig: Hur bör relationen mellan mål och mätning av resultat utformas? I betänkandet Skola för bildning gav ledamöterna ett entydigt svar: Dessa båda bör hållas isär. I dag är vi i en situation där vi knappt förstår varför de INTE ska sammanfalla.

Dags för utvärdering och omstart

Det är inte fel att mäta resultat och att utvärdera verksamhet, i synnerhet inte när den är skattefinansierad och därtill kan inverka kraftigt på barns livsmöjligheter. Det är inte heller fel att ange mål för barns kunskapsutveckling. Men när dessa båda hamnar i en osund relation kollapsar verksamheten.

Så som jag ser det måste fokus bort från gränsen godkänd och underkänd, för att riktas mot de långsiktiga målen. Dvs. bort från vad som i det nya betygssystemet är gränsen mellan F (även kallat ”ej godkänt resultat”) och E.

Jag föreslår att man helt frankt tar bort betyget F. Kvar blir A-E, dvs. inget icke-godkänt. Dessutom föreslår jag att man relativiserar betygssystemet, men att betygen, precis som nu, ska baseras på målen för undervisningen. Man behåller alltså det goda i dagens system, men skär bort sådant som stjäl tid från det väsentliga (såsom upptagenheten med att tolka Skolverkets kriterier och i synnerhet då gränsen för E).

Läraren ska alltså bedöma elevers kunskaper i relation till målen, men sätter sedan betyg utifrån den normfördelning som han eller hon har att hålla sig inom. Problemet med icke godkända som måste komplettera sina kunskaper för att nå upp till godkänt, en omfattande verksamhet i de flesta skolor idag, skulle kunna reduceras genom detta trick. Helt försvinner den dock inte. Samhället har ett ansvar för de elever som av olika skäl inte lyckas komma överens med sin skolgång.