Författararkiv: Christian Lundahl

Om Christian Lundahl

Christian Lundahl (f. 1972) är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Han disputerade 2006 vid Uppsala universitet på avhandlingen: ”Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola” Lundahl forskar om utbildningshistoria, internationella jämförelser, kunskapsbedömning och utbildningspolitik bland annat utifrån ett läroplansteoretiskt perspektiv. Han har undervisat på Studie och yrkesvägledarprogrammet, lärarutbildningen och rektorsutbildningen kring statlig styrning, utvärdering och bedömning, där också flera av hans böcker ingått som kurslitteratur. Lundahl har också tillsammans med kollegor och med Skolverket 2013 utvecklat Sveriges första MOOC för lärarfortbildning med över 30000 kursdeltagare i en kurs om betyg och bedömning. Lundahl utbildar också skolledare och kommunala skolförvaltningar om Skola på vetenskaplig grund och utifrån beprövar erfarenhet. Lundahl är vetenskaplig ledare för flera olika forskningsprojekt kring kunskapsbedömning och utbildningshistoria, bland annat det från Vetenskapsrådet finansierade projekt Det globala laboratoriet – Torsten Husén och internationaliseringen av pedagogisk forskning. Lundahl leder också ett större skolutvecklingsprojekt i Stockholm kallat Hållbart lärande. Han har publicerat ett stort antal böcker och artiklar (se https://www.oru.se/personal/christian_lundahl). Han twittrar aktivt om pedagogisk forskning under kontot @drlundahl.

Nostalgin i svensk skoldebatt

Publicerat av
12

Det fanns en tid då svensk skola hade visioner. Det spelar ingen roll att dessa visioner var naiva. Det är nästan ett svenskt signum faktiskt, att ha naiva visioner. Ett så litet land som Sverige har haft två stora bilmärken, vi har kämpat om världsandelar på telefon- och vitvarumarknader, vi tävlar om idrottsliga och kulturella framgångar som om vi inte förstod vilket litet land vi är. Vi var ett av de första länderna i världen med en 9-årig allmän odifferentierad grundskola. Att ha visioner är en lyx ett välmående land kan unna sig. Visionerna faller inte alltid väl ut, men skänker en stolthet åt medborgarna, gemensamma mål att sträva mot och en tro på framtiden. Nostalgi däremot uppstår i tider av ovisshet, upplösning och rädsla. Nostalgi träder in där visioner för att ta oss ur detta saknas: ”Nostalgia (from nostos – return home, and algia – longing) is a longing for a home that no longer exists or has ever existed” (Boym, 2001, xiii). Nostalgi är ett rop efter enklare tider och ett enklare samhälle – en tid då det fanns hegemoniska ideal.

När jag nyligen surfade på utbildningsdepartementets hemsida såg jag ingenstans något om regeringens visioner för skolan. Det jag ser är en informativ, ja närmast från ideologi och visioner helt ren webbplats. Är det för att regeringen saknar visioner eller är det därför att man valt att dölja sin ideologi bakom rekorderlig byråkrati? Att regeringen gör saker på skolans område har väl inte undgått någon. Reformerna har framställts som måsten mot en skola som, framför allt av regeringen själv, beskrivits som misslyckad. Det är dock ytterst osäkert om regeringens reformer kommer att lösa de problem som skolan beskrivits ha. Finanspolitiska rådet som består av ekonomer förhöll sig tveksamma till skolreformernas påstådda effekter i en rapport för ett år sedan (2011). Reformerna signalerar dock handlingskraft, att man gör något. Det är just detta som är regeringens ideologi – och som utbildningsdepartements ideologiskt nakna webbplats är ett uttryck för – att framställa sitt sätt att göra och se på omvärlden som det enda möjliga, utan att förtydliga vilka tänkbara ideologiska grundvalar man utgår ifrån, eller kanske snarare vilka man inte väljer att framhålla.

Regeringens reformer projiceras mot en bakgrund av att det var bättre för. För att dagens konservativa skolpolitik skulle få fäste i den allmänna opinionen behövde den svenska skolan skjutas i sank. Svartmålningen tog inte hänsyn till de ideal svensk skola byggts kring, framför allt att vara en skola för alla, utan kritiken sköt in sig på att svensk skola inte kunde hävda sig mot andra länders skolor i internationella kunskapsmätningar. Med fokus på resultat får skolan problem som förefaller byråkratiska och möjliga att lösa med systemförändringar. I själva verket är detta en ideologisk förskjutning, en konservativ restaurering av skolan mot värden som individuell nytta, familjens ansvar, konkurrens och disciplin. Dessa ideal som så effektivt förklätts till opolitisk administration i form av skolinspektion, tidigare betyg och förslag om studentexamen, finner också ett skydd i nostalgin.

Svetlana Boym skiljer i boken The Future of Nostalgia (2001) mellan två typer av nostalgi – den som reflekterar över det förflutna (reflective nostalgia) och den som vill återskapa det förflutna (restorative nostalgia). Den reflekterande nostalgin handlar om att minnas tillbaka, stanna i minnet och uppskatta minnet så som ett minne. Den återskapande nostalgin går ett steg längre och önskar att saker och ting var som förut. Den har tre kännetecken skriver Boym. Först och främst ser den sig inte som nostalgi. Den ser sig som sanning. Sanningen har kommit på avvägar och nu är det så dags att vi återställer det som riktigt var och återtar våra traditioner. Föreställningen om att sanningen finns i det förflutna skapar en idémässig passivitet. Ett tydligt exempel på det är den av regeringen nyligen tillsatta utredningen om när genomförda reformer ska ge effekt (Dir 2012:53). Istället för att blicka framåt, t.ex. mot PISA 2015 som kommer mäta ICT-kunnande och problemlösning i grupp, biter sig regering fast vid en bild av att nu har allt återställts, och då är det bara att vänta in resultaten. Reformerna formulerades i opposition i slutet av 1990-talet. Även om de skulle vara korrekta då, eller nu så är det inte säkert att de är adekvata om sju år. Men det finns ingen vision för vad man önskar om skolan om sju år, mer än bättre resultat så som resultaten mäts idag. Utbildningspolitik har blivit resultatadministration.

För det andra bestäms det riktiga som det ursprungliga, så som skolan såg ut innan den utsattes för 60- och 70-talets vänsternycker. Det ursprungliga är emellertid högst selektivt. Det är knappast växelundervisning man drömmer sig tillbaka till, utan den skola där moderna konservativa ideal om tävling och disciplin rådde – efterkrigstidens läroverk där det verkligen kunde löna sig att plugga och göra som läraren sa. Ett viktigt steg i en konservativ restaurering är att göra sig av med minnet av att den skola som vuxit fram, och som man nu vill bli av med, vuxit fram med hjälp av kritik mot just den typen av skola man nu vill återskapa. 1960-års gymnasieutredning försökte bland annat råda bot på gymnasieelevernas omvittnat höga arbetsbörda, t.ex. genom att föreslå Centralprov som ersättning för lärarnas omfångsrika provbjudning. Under 1970-talet tillsattes en särskild utredning, SIA-utredningen, för att modernisera arbetsmiljön i skolan i syfte att främja jämlikhet, livslångt lärande, självständighet, samverkan mellan skola, hem och arbetsliv samt internationalisering. I grunden handlade det om att arbeta för en i stort och smått mer välkomnande attityd gentemot eleverna. Ytterligare ett exempel är hur Skolöverstyrelsen 1970 gjorde en undersökning där både föräldrar och lärare upplevde att de fått en mycket bättre dialog med varandra efter att de tidiga betygen försvunnit (här och här).

Det tredje inslaget i Boyms karakteristik av den återskapande nostalgin är konspirationen. Det finns i dagens skoldebatt talrika inslag, t.ex. i Maciej Zarembas reportageserie om skolan 2011, av att det är vissa personer och vissa beslut som orsakade skolans kris och förflackning. Ett typiskt drag i den svenska skoldebatten handlar om det överdrivna intresset för syndabockar. Syndabockstänkande är typiskt för nostalgikern. Hade inte den eller den gjort si eller så, då hade det varit bra nu. Egentligen är detta bara en jakt på den enkla lösningen, om t.ex. kommunaliseringen var felet är lösningen att (åter)förstatliga skolan, vilket många debattörer idag ropar efter. Men är ett förstatligande per automatik lösningen på en havererad decentraliseringsreform eller går det faktiskt att utveckla reformen vidare? Många upplevde nog i slutet på 80-talet att kommunaliseringen var rätt väg att gå, eftersom den statliga regelstyrda skolan kört sin legitimitet i botten. Det fanns med andra ord goda skäl till kommunaliseringen av skolan som vi idag sällan talar om, men lägg till det den nya skolans uppdrag som är mer komplext än tidigare, och staten hade kanske lyckats ännu sämre än kommunerna under de senaste decennierna. Det finns också exempel där en långt driven decentralisering inte behöver leda till resultatförsämringar. I Hong Kong har man t.ex. sett att gemensamma visioner för utbildningsväsendet hos huvudmän och föräldrar förenar både hög grad av valfrihet och marknadsstyrning med goda studieresultat (se t.ex. här). Nostalgikerna har dock redan bestämt sig för att städa upp efter syndabockarna och återgå till det som var innan skolan ”förstördes”.

Dessa karakteristika i nostalgin: sanningsanspråket, den selektiva historieskrivningen och konspirationsteorierna, lägger grunden för en passiv och passiviserande politik. Den har ingen egen agenda. Den utgår ifrån andras fel. Därmed minskar risken att bli ifrågasatt baserat på sina egna initiativ. De egna initiativen handlar ju bara om att restaurera och återskapa det som var. Nostalgisk politik gör det förflutna till nuet och möter inte den osäkerhet som ligger i framtiden. Nostalgisk politik handlar dock inte bara om osäkerhet inför framtiden. Den utgör också en slags hämnd för reformer som gjort att gamla och enkla lydnadsideal inte lönat sig så som man kanske en gång i tiden blev förespeglad (Reynolds opublicerat manus). Vissa tog sig stora friheter, medan andra försökte passa in i de traditionella normerna. Det är dessa, som istället för att omfamna friheten, avfärdar den. Nietzsche kallade detta slavmoral, ressentiment. Ressentiment ”is the triumph of the weak as weak, the revolt of the slaves and their victory as slaves” (Deleuze 2006, s. 117).

Fel begås inte i det förflutna. Lösningarna finns inte heller i det förflutna. Det som finns är nu, en erfarenhet och en stundande framtid. De misstag eller framsteg vi gör sker alltid nu. I det perspektivet är det inte säkrare att vara konservativ än progressiv. Däremot kan vi vara nästan säkra på att det inte går att forma en skola för framtiden med blicken uteslutande på det förflutna. Svensk skola behöver visioner utifrån var den befinner sig idag, inte baserade på var den befann sig för 20 år sedan. Jag tror att svensk skola kan bli världens modernaste skola!

Den uppmätta skolan

Publicerat av
1

Det påstås att vi i Sverige är för rädda för att mäta i skolan (t.ex. av Svensk Näringsliv), men Sverige är historiskt sett ett av världens mest mätintensiva länder på skolområdet. För att ta några spridda och kanske mindre kända exempel (ur Lundahl 2006):

Under 50-talets sommarlov utbildades 1000-tals lärare i intelligenstestning på Barnens Ö. De fick bland annat öva på de skollediga arbetarbarnen (till dessas odelade glädje…).

Under 1960-talet ingick det i trebetygskursen i pedagogik i Uppsala att man skulle intelligenstesta skolbarnen i staten. Lärarna uppskattade denna hjälp till betygsunderlag.

Under 70-talet hamnade 30-40 procent av eleverna i grundskolan periodvis i hjälpklass pga dåliga testvärden (och på grund av en dålig idé kring resursfördelning).

Svenska pedagogiska forskare var under 1960-1980-talen starkt bidragande till att skapa det som är dagens internationella kunskapsmätningar. Precis som nu spelade tongivande provkonstruktörernas hemland viss roll för detta lands resultat – Sverige nådde som regel topplaceringar.

Det uppföljnings- och utvärderingssystem som Sverige och Skolverket byggde upp under 1990-talet var internationellt sett unikt till sin omfattning. Vi skulle vara det land i världen som visste mest om sitt skolsystem.

Sverige är ett av de få länder som har haft standardprov och nationella prov. Dagens Nationella prov anses världsledande i sin kvalitet. Få länder har även haft så detaljerade betygskriterier som de vi haft sedan 1995/1996.

När Svenskt Näringsliv skriver att vi i Sverige är rädda för att mäta elever är det med andra ord djupt okunnigt! Jämte USA, England, Skottland och gamla Sovjet har få länder studerat och mätt sina barn som här i Sverige.

I den mån vi idag är rädda för att mäta elever har det att göra med att vi har rika erfarenheter av att det inte alltid är bra – i varje fall har det inte bidragit till internationella topplaceringar.

Betygsmotståndet som raderade ut sig själv

Publicerat av
6

I would … propose, as a very first definition of critique, this general characterization: the art of not being governed quite so much (Foucault 1978/1997, s. 29)

I slutet av 1990-talet föreläste jag på Elevorganisationen. Organisationens ordförande berättade då om ett möte han haft med Ylva Johansson innan hon slutade som skolminister 1998. När Ylva kom till socialdemokraterna från VPK var hon betygsmotståndare. Hon reserverade sig i ett särskilt yttrande mot betyg i grundskolan i 1992 års betygsberedning. Helst ville hon inte alls se betyg i grundskolan, men det kunde finnas en poäng med att eleverna vande sig (SOU 1992:86). Några år senare drev hon inte längre något betygsmotstånd. Till elevorganisationens ordförande hade hon sagt att Statsminister Göran Persson tydligt markerat att betygsmotstånd – det var inget annat än ett politiskt självmord.

Förmodligen hade betygsmotståndarna redan i sak påbörjat sitt självmord innan Ylva Johansson blev skolminister. Det klassiska betygsmotståndet i svensk utbildningsdebatt utgick från två marxistiska föreställningar.

Den ena är idén om att kapitalet ska fördelas rättvist. Betyg kan utifrån marxistisk teori ses som ett symboliskt kapital, och som likt alla typer av kapital skapar bättre möjligheter för den som har mer av varan jämfört med de som inte har. Eftersom skolan hade det innehåll den hade kom arbetarbarn att få sämre betyg än de från medel- och överklassen, vilket innebar att de senare genom betyg gavs en ökad förmåga att skaffa sig ett materiellt välstånd. Skolan bidrog med betygen till klassamhällets reproduktion, hette det.

Den andra är att de som arbetar primärt för kapitalet kommer att alienera sig med sitt arbete och på sikt också från sin egen inre mening. Betyg bidrog till att barnen tidigt vande sig vid klassamhällets struktur, de högre betygen och de lägre betygen motsvarade de framtida klasserna eleverna skulle socialiseras in i. Om betygen upplevdes bekräfta en klasstillhörighet blir det svårt att känna mening med studier. Betygen skulle ge en samhällsposition i konkurrens med andra. Höga resultat kunde ge bättre möjligheter senare i livet men hade inget egenvärde som bildning.

Även om betygsmotståndarna såg pedagogiska fördelar med att avskaffa betygen, såsom att det utan betyg skulle vara lättare att involvera eleverna i undervisningen, så gjordes betygskampen huvudsakligen till en klasskamp (Lundahl 2006). Det var inte främst skolan som skulle ändras utan samhället, men med skolan som medel. Att bli av med betygen var bara det första steget i kampen mot en produktionsordning som skapade ojämlikhet. Den orättvisa produktionsordningen skulle kännas värre när man började arbeta om man inte som elev hade vant sig vid dess logik redan via betygen. I ett redaktionellt förord till den pedagogiska vänstertidskriften KRUT varnar man för att betyg gör oss avtrubbade inför samhällets orättvisor:

Kanske behövs inte betygen längre. Men att ta bort dem skulle inte upphäva sorteringen. Det sker inte förrän den nuvarande produktionsordningen byts ut. Om betygen tas bort kan den sortering som sker i arbetslivet bli mer tydlig och kännas mer brutal. Förhoppningsvis kommer den därför att väcka större motstånd, när eleverna ställs direkt inför den. (Krut 1978 nr 5, s. 7)

Hade eleverna inte vant sig vid orättvisor genom skolans betyg skulle chocken bli större när de kom ut i arbetslivet, och revolutionsivern skulle därmed näras. Genom att relativt ensidigt under 1970 – 1990 talet fokusera på betygens klassorterande bieffekter försvann ett av betygsmotståndarnas huvudargument när gymnasieskolan i praktiken blev tillgänglig för alla. Betygsmotståndarna var nog förvisso också nöjda med att ha bidragit till att tidiga betyg avskaffades och att det relativa betygssystemet försvann. Man hade likt många marxister vid tiden gått i fällan att stirra sig blind på den ojämlika distributionen utan att reflektera över de mekanismer som låg bakom denna ojämlikhet, och de mer djupgående konsekvenserna av dessa mekanismer. Man hade man glömt vad ”kapitalet” (betygen) gjorde med de som satte vinsten först. Marx efterlyste inte bara jämlik resursfördelning utan varnade även för hur kapitalet i sig kunde korrumpera; hur bytesrelationer ersätter tillfredställandet av ömsesidiga och grundläggande behov. När kapitalet frikopplas från arbete förlorar arbetaren sitt egenvärde. Hade betygsmotståndarna i större utsträckning hållit fast vid betygens (kunskaps)alienerande effekter snarare än dess sorterande effekter, då hade grunden för motståndet inte lika enkelt kunnat avfärdas, eller som det kanske snarare blev – upplösas.

Bild 1. Vykort från provbojkotten. ur Krut 1983 nr 27/28, s. 67.

Under 20 år har det rått relativ borgfred mellan betygsvänner och betygsmotståndare. Sena betyg i få steg och egentligen utan egentligen urvalsfunktion har inte varit så mycket att bråka om. Det som är intressant, är därför att betygsmotståndet inte kommer tillbaka nu när det blir betyg i fler steg, i lägre åldrar och då meritmedelvärden fått en förstärkt betydelse. Elevorganisationen som av hävd och gammal vana varit motståndare mot betyg valde att inte avge något yttrande till utredningarna och propositionerna för betyg i 6 steg respektive betyg från årskurs 6. Däremot har de kämpat för rätten att överklaga betyg (här). Socialdemokraterna gick aktivt ut och stödde propositionen både om betyg i 6 steg och från årskurs 6. Miljöpartiet och Vänsterpartiet teg still, åtminstone i den offentliga debatten. Lärarförbundet som förut varit kritisk mot i alla fall tidig betygssättning, verkar ha kohandlat bort alla innehållsfrågor i skoldebatten för att (tro sig få) lärarlegitimationer.

Om vi återvänder till citat från tidningen KRUT kan vi nog säga att en viss avtrubbning skett, både så att vi vant oss vid betyg och vid marknadsbaserade fördelningsprinciper. Till och med hos RKU – Revolutionär Kommunistisk Ungdom – har betygen vunnit acceptans. Däremot är de oroade, som de flesta andra, för betygsinflationen och vad den gör med rättvisan (här). Ett annat sätt att säga detta är att det skett en acceptans av systemet som sådant. Detta sker i en tid när tecknen är mycket tydligare än de var på 70- och 80-talet på att betyg kan ha negativa effekter på motivation och lärande (Dweck & Elliot 2005, Lundahl, Riis & Román 2010, Klapp-Lekholm kommande). Att många betraktar betyg som oproblematiska kan ses som ett uttryck för det som inom marxistisk ideologi kallas falskt medvetande.

Betygsmotståndet i Sverige har varit för ensidigt inställt på betygskamp som likställd klasskamp. Detta har skymt annan och, har det visat sig, viktigare kritik av betygen. Om vi i svensk utbildningsdebatt inte kan föra en kritisk diskussion om betygen, där dessa får ifrågasättas, så går vi miste om en viktig debatt om människosyn och kunskapssyn i skolan. Dessutom är betygen idag mycket mera också betyg på lärare och skolor. I en konkurrensutsatt verksamhet som styrs med mål och resultat blir det också viktigt att resa frågor om mätbarhet och likvärdighet. Internationellt sätt är Sverige unikt i att betygsfrågan hanteras med en lekmannaterminologi. Utomlands förs snarare dessa diskussioner i termer av validitet och reliabilitet, och utifrån dessa begrepp kan man inte tycka hur och vad som helst. Framstående psykometriker som Daniel Koretz (2008) och Royce Sadler (2005) menar t.ex. att kriteriebaserade betyg kan vara direkt olämpliga som mått på likvärdighet. En kritisk analys av betygen som resultatmått och marknadsvärdering är ett välkommet inslag i dagens skoldebatt, men vad har hänt med den pedagogiska kritiken? Betyg har inget egenvärde utan har sitt berättigande i sina funktioner och konsekvenser. Låt oss därför titta sakligt på dessa och väga olika fördelar mot nackdelar utifrån försöksverksamhet och utvärdering. Låt oss också ta nya infallsvinklar och diskutera exempelvis: frivillig betygssättning, olika betygsskalor i olika ämnen, tydliga mål men med kvalitativ återkoppling för yngre barn, barns rätt till värderingsfria zoner, den sammantagna dokumentationsbördan för lärarna, vad föräldrar egentligen vill veta, skolors bedömningspolicy. Ingenting är mer förödande för ett kunskapsområde, än frånvaron av kritik.

Referenser

Foucault, M. (1978/1997). Whats is Critique? S. Lotringer (Red.): The politics of thruth, 23–82. US: Semitext(e).

Kunskapspanik i skoldebatten

Publicerat av
1

Debatten om skolan 2011 antog drag av moralpanik. Det tycks finnas en rädsla för att barn inte lär sig vad de behöver i skolan. Ibland framstår det nästan som att skolan lär barnen fel saker. Det är en kunskapsutveckling i ”fritt fall” som Marcej Zaremba uttryckt det (här).

En lösning som just nu prövas är ökad inspektion och kontroll. Strax innan jul kom regeringen exempelvis med förslaget om att återinföra studentexamen. Dessa förslag bygger på väldigt tunna teorier om att människor presterar bättre när de utsätts för krav och kontroll, men framför allt har de en moralisk underton av att lärare och elever inte gör sitt bästa.

Men denna lösning har uppenbara problem. Redan under 1990-talet lanserades termen technologies of mistrust för att beskriva baksidan av ökad kontroll inom offentlig sektor (Power 1997). Ett synliggörande av resultaten i offentlig sektor leder ofta till ökad misstro eftersom resultaten inte säger något om verksamhetens förutsättningar och processer. McKinsey&Company (2010) har också visat att ökad uppföljning och utvärdering är tämligen verkningslöst och kan ofta ha motsatt effekt i system som har en nedåtgående trend. Även om de som fasar för en kunskapsnedgång skulle ha rätt, tycks medicinen med mer inspektion och kontroll inte särskilt effektiv.

En annan lösning som lanserats i skoldebatten är att vi ska lära av vårt grannland Finland. Även denna lösning vilar på skakig grund. Det har, menar Pasi Sahlberg (2011) tagit Finland 30 år att bygga upp det skolsystem de har idag. Är det dagens finska skola som ska ligga till förebild för den skola vi vill ha i Sverige om 30 år?

I skoldebatten hävdas allt oftare att svensk skola måste hitta tillbaka. Det håller jag med om – tillbaka till sina kärnvärden men utan rädsla inför framtiden.

Moralpanik uppstår i rädslan inför det okända. Inom utbildning har lärare i alla tider sedan Platon gett uttryck för en oro över att nya generationer inte kan tillräckligt mycket, eller på annat sätt beter sig olycksbådande. Begreppet moralpanik, så som sociologen Stanley Cohen först använde det i sin bok om mods och rockers (1972), ligger nära begreppet masshysteri. Bakom masshysteri ligger vissa särintressen och personer med förmåga att jaga upp stämningen. På engelska talar man om moral entrepreneurs. I svensk skoldebatt har vi liknande entreprenörer som låter sina rädslor för den nya generationens kunskaper underminera en mer sansad diskussion om vad svenska elever egentligen kan (och då utöver det som mäts), vilka kunskapsbehov vårt nuvarande samhälle ställer (och på vad sätt de eventuellt inte tillgodoses), samt vilka kompetenser som kan behövas i framtiden. Inte minst saknas det en diskussion om skolans bidrag för elevernas sociala och emotionella utveckling.

Den moderna svenska skolan som växte fram under andra halvan av 1900-talet vilade på en tillförsikt och respekt för de unga, som kom till uttryck genom termer som elevinflytande, elevperspektiv och lust att lära. Skolan skulle utgå ifrån att det var eleven som stod i centrum för lärandet. Detta var värden som skrevs in i styrdokumenten oftast genom parlamentariska överenskommelser. Det var värden som elever, lärare och föräldrar, oavsett social bakgrund kunde enas kring. Det var värden som vuxit fram i kontrast till det tidiga 1900-talets auktoritära skola som sållade bort 75 procent av eleverna innan högstadieåldern. Svensk skolas värderingar kring barn och unga har varit världsledande. Att utgå ifrån eleverna och ge dem inflytande behöver dock inte innebära att läraren abdikerar och slutar att ställa krav. Om eleverna ska utveckla självständiga motiv till lärande, behöver läraren vara väldigt närvarande och ge rätt typer av utmaningar baserat på en kunskap om elevernas kapacitet och behov (se ett tidigare inlägg om detta här). Här är det lätt att gå fel om man som lärare till exempel inte ser sitt övergripande ansvar när elever har eget arbete. Kritikerna till den elevcentrerade skolan har dock ofta blandat ihop de värderingar skolan vilat på med undervisningens genomförande.

Grunden till ett fungerande skolsystem är en samsyn kring dess kärnvärden. Det är sådant som kan få skolans olika parter att dra åt ett och samma håll. Det går inte att nå en samsyn i det system som nu byggs upp med en stark kontrollapparatur som skapar splittring mellan systemets olika delar och underminerar lärares professionalitet. Om nu skolan skulle befinna sig i ”fritt fall”, så är det troliga att de lösningar som lanserats snarare accelererar fallet än dämpar det. Uppriktigt sagt, vem ser en ljusnande framtid i ökad kontroll?

En skola utan mening

Publicerat av
9

I sin nya bok Finnish lessons – what can the world learn from educational change in Finland? (2011) beskriver Pasi Sahlberg varför den finska skolan hamnat i topp i internationella kunskapsmätningar vid varje mätning det senaste decenniet. Det enkla svaret är att man skapat en skola som upplevs meningsfull för lärare, elever och för det finska samhället. Pasi Sahlberg har i flera år åkt jorden runt och föreläst om den finska skolan. Sahlberg var lärare i matematik och fysik innan han blev lärarutbildare. Han har disputerat i pedagogik och har arbetat både för Världsbanken och UNESCO. Sahlberg är nu generaldirektör för Centre for International Mobility and Cooperation under finska Undervisnings- och kulturministeriet. Den egna goda kännedomen om finsk skolkultur och erfarenheterna från den internationella miljön ger honom ett kombinerat inifrån och utifrån perspektiv. Hans beskrivningar av finsk utbildning är såväl initierade som kritiskt reflekterande. Vad kan andra länder egentligen lära av Finland och vad kan Finland trots sina framgångar fortfarande lära sig av andra länder?

När jag läser Finnish lessons går tanken ganska snart till en annan bok, den franska politiska filosofen Zaki Laïdis A world without mening (1998) och jag slås av hur den svenska skolan i kontrast till den finska totalt tycks ha förlorat sin mening.

Laïdis tes är att de flesta länder hamnade i en meningskris efter det kalla kriget. Alla kan vi uppleva individuell mening i det vi gör men i bemärkelsen en mening som i en förenande princip (foundation) runt en sammanhållen idé (unity) mot ett gemensamt mål (final goal) gick något förlorat. Makt och menings skiljdes åt. Ingen sida fick rätt. I stället uppstår en global marknadsdemokrati som hela tiden visualiserar för oss hur allt är möjligt och därmed också att allt är relativt. Bristen på ideologiska ledstjärnor i en allt mer komplex omvärld försätter oss i en upptagenhet vid problem i nuet. Vi fastnar i organisatoriska frågor och föreställning om att allt kan och måste lösa sig omedelbart i stället för att arbeta med långsiktiga mål. Akuta kriser är inte ett meningsskapande projekts första steg, skriver Laïdi, det är dess aktiva motsats. Vi får marknadsanpassade samhällsinstitutioner och styrprinciper för att lösa våra problem men vilka per definition gör det svårare att känna en mening för ett gemensamt mål, då marknadslösningar bygger på att någon vinner på det andra förlorar.

Laïdi menar därmed inte att det skulle vara omöjligt att skapa mening – men det sker inte av sig själv i en global marknadsdemokrati, utan genom att vi bestämmer oss för att fördjupa vår dialog kring vissa centrala begrepp för samhällets organisering. Det är just detta som skett i Finland. Medan de flesta länder under 1990-talet likt Sverige rusade in i en marknads- och resultatstyrning av skolan, valde Finland en annan väg, eller snarare att hålla fast vid den väg man slagit in på under 1970 och 1980-talet, nämligen att i varje utbildningspolitisk reform sätta undervisningen, lärandet och kunskapen främst. Vad är bra undervisning, hur sker lärande, vilka kunskaper behövs? Den finska skolan betraktades som ett sammanhållet system för att ge alla elever en så bra utbildning som möjligt. Skolan blev allas ansvar och man skyllde inte på varandra och konkurrerade inte med varandra. Denna värdegrund har öppnat upp för att lärare, forskare och utbildningsadministratörer långsamt och metodiskt kunnat gå till botten med pedagogiska frågeställningar. Sahlberg nämner det så kallade akvariumprojektet som under 1990-talet möjliggjorde vad kom att bli avgörande reformer för det finska skolundret. I samband med att Finland precis som Sverige gjort några år tidigare, gick mot ökad decentralisering i skolan startade den finska staten ett stort projekt som syftade till nätverksskapande mellan skolor och regioner som ville leda utvecklingen. I början av 1997 pågick 1000 olika projekt inom Akvarium och ungefär 5000 lärare och 500 skolledare medverkade och hade regelbundna kontakter med varandra kring centrala pedagogiska frågor.  Även om det inledningsvis fanns inslag av tävlan kom målet om en skola för alla att bli det som förenade de olika aktörerna i en gemensam känsla av mening för den finska skolan. Akvariumprojektet, skriver Sahlberg, värderade erfarenhetsutbyte och gemensam problemlösning så högt att man slutade betrakta varandra som konkurrenter. I Sverige kommer 1997 förordningen om kvalitetsredovisning i skolan, vilken under lång tid kommer att öka den administrativa bördan väsentligt för svenska lärare och skolledare, utan att resultera i synbar kvalitetsförbättring.

Sahlbergs viktigaste budskap, mellan raderna, är att skolan måste ses som allas angelägenhet och att vi kommer längre med lyhördhet och med en ödmjuk vilja till samarbete mellan inblandade aktörer, än med påskyndade populistiska reformer. Sahlberg lyfter också fram några ganska konkreta orsaker till de finska framgångarna som han tror att andra länder kan lära sig av: 1) Skapa en gedigen lärarutbildning med mastersnivå i huvudämnen – inte minst för att det öppnar för alternativa karriärer. 2) Begränsa testandet av eleverna till ett minimum och låt lärarna själva stå för kunskapsbedömningarna. 3) Uppmuntra kreativt lärande, risktagande och innovationer i undervisningen men bejaka också traditionella metoder om de fungerar. 4) Placera tillit och ansvar före utvärdering och kontroll på alla nivåer. 5) Forma nätverk mellan lärare och pedagoger på olika nivåer i systemet. 6) Se till att ledningen för skolan består av professionella pedagoger.

Den tillit till lärare och pedagoger som finns i Finland har inte funnits på länge i svensk skoldebatt. I stället beskrivs skolan i en kris som omedelbart måste lösas, med ännu mer förvaltning och regelverk. Som kontrast kan nämnas att när Sahlberg intervjuade finska lärare om vad som skulle kunna få dem, om något, att sluta som lärare svarade de: nationella prov och skolinspektion.

Det finns en risk med att snegla på andra länders modeller för skolframgångar om man samtidigt bortser från vad det egna landet gör bra. Sahlberg menar att även Finland kan utvecklas inför framtiden och betonar att det behövs kompetenser som det finska systemet är dåligt på att ge sina ungdomar; som social framåtanda, problemlösning och samarbete. Han spår att finsk skola behöver satsa mer på individuellt arbete, temaarbete och projekt och mindre på modersmål, matematik och naturvetenskap.

Även om det känns som att Sahlberg gått i den klassiska fällan att vilja ha mer av det man inte har, kanske vi i Sverige borde tänka oss för innan vi helt överger den typen av undervisning som vi har och som Sahlberg önskar också för den finska skolan. Det behövs en initierad diskussion om vilka kunskaper det är som kan bli användbara i framtiden och om svensk skola redan tillgodoser några av de behoven. Det är naivt att tro att svensk skola misslyckats i alla avseenden bara för att resultaten i några utvalda kunskapsområden gått ner.

Kejsarens nya betyg

Publicerat av
7

Skolverket klär ut politik till verklighet. När Skolverket motiverar varför betyg införs i årskurs 6 nästa år skriver man så här på sin hemsida:

Betyg i årskurs 6 kommer att synliggöra resultaten i ett så pass tidigt skede att verkningsfulla åtgärder blir möjliga. Det blir också tydligare för huvudmännen hur resultaten i skolan ser ut, vilket i sin tur möjliggör åtgärder på övergripande nivå.

Betyg i årskurs 6 ger tillsammans med utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner ökade möjligeter [sic!] för en förbättrad information om, och en mer systematisk uppföljning av, elevernas kunskapsutveckling. Därmed stärks elevens rättigheter att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås samt därutöver utvecklas så långt som möjligt.

Det här resonemanget är som hämtat från direktiven till betygsutredningen – en utredning som inte någonstans visar att tidiga betyg har dessa effekter (Ds 2010:15). Vad hjälper det Kalle att han ska få betyg i december när han har problem med att räkna bråktal i september? Det finns inget som hindrar läraren att hjälpa Kalle innan han har fått ett betyg – det är väl snarare en förutsättning för lärande. Om åtgärder sätts in först efter att eleverna fått betyg har skolan redan misslyckats. Forskning om feedback visar ett den måste vara direkt och konkret i anslutning till uppgiften om den ska vara verkningsfull (Lundahl, Román & Riis 2010 för översikt). Det finns inga studier som visar att betyg är den typ av signaler som behövs för att få elever, generellt sett, att lära sig mer. Inte sällan går forskningsresultaten i den motsatta riktningen. De länder som tillämpar riktigt tidig betygssättning hamnar regelmässigt under de som tillämpar senare betygssättning. Mellan att ge betyg i årskurs 6 eller årskurs 8 finns inga skillnader i länders resultat (Lundahl, Román & Riis 2010). Andra strukturella faktorer har större betydelse.

Vårt styrsystem för skolan utgår ifrån en logik om att resultat och prestationer förbättras genom att de redovisas och när vi får jämförelser och tävlan i systemet, men det finns ingen empiri för att det faktiskt fungerar. Skolverket (2009) har själv visat att endast en bråkdel av kommunerna faktiskt utgår ifrån elevresultat när de fördelar resurser. McKinsey&Companey som allt oftare åberopas som auktoritet även på skolans område visar att resultatuppföljning inte fungerar för att vända en nedåtgående trend (Mourshed, Chijioke, Barber 2010). Staten har konstruerat en logik kring resultatstyrning som många trodde på i näringslivet under 1980-talet men som inte ens där längre gäller i samma renodlade form som i diskussioner om skolan. Anställda vid moderna företag som Google eller Toyota är inte främst ansvariga för att nå goda resultat, utan för att upprätthålla god kvalitet och god arbetsmiljö under arbetsprocessen. Då blir på sikt resultaten också bättre (Pink 2010), men just genom att man inte fokuserar på dem hela tiden.

Skolverkets retorik på hemsidan uttrycker en förhoppning om att tidiga betyg ger bättre resultat formulerat närmast som ett sakförhållande. Det är inte helt lyckligt att en myndighet klär ut en politisk vision till faktisk verklighet. Det är skillnaden mellan preskription och deskription och det bör en myndighet som Skolverket få vara tydlig med. Verkligheten blir inte det vi vill att den ska bli bara för att vi säger så.

Men Finland går det ju bra för och där har man tidiga betyg – nja, det är frivilligt för skolorna att välja när de ska sätta betyg i Finland, men senast ska de göra det i klass 8. Hälften av skolorna gör det och de flesta lärare väljer då i årskurs 5 och 6 att inte använda betygssymboler utan att ge en deskriptiv beskrivning av elevens kunskaper, likt våra skriftliga omdömen. I finska förklaringar till varför det gå så bra för Finland brukar i stället framhållas frånvaron av: resultatstatistik, jämförelser, tävlan, skolinspektion, nationella prov, betygskriterier (man har ett kriterium på mittenbetyget) och klåfingriga politiker (Sahlberg 2011). I den mån tidiga betyg skulle kunna förklara finska framgångar, är du just för att lärarna själva får välja om de vill ge dem – höga resultat är alltså ytterst en fråga om professionell tillit och autonomi.

Det senaste numret att Educational leadership handlar om Grading (vilket i princip men inte alltid är det samma som betygssättning) och där betonas vikten av att vara tydlig med syftet med betyg. Betygens främsta syfte i lägre skolår, dvs. som de faktiskt också kan fylla, är att de är en typ av information till föräldrarna. Vilken information man vill ha om sina barn borde väl då vara en fråga för föräldrarna att avgöra. Det enda rimliga utifrån vad vi vet idag om betygens effekter hade varit att införa betyg från klass 6 på frivillig basis och att det är skolorna själva som väljer att införa dem eller inte (som i Finland). Det hade dels gett pedagogiskt medvetna föräldrar en möjlighet att välja bort tidig betygssättning, dels hade det lett till bra möjligheter till jämförande utvärdering – så att vi kan gå från preskription mot deskription i betygsfrågan.

Vad hände med edukationsprocessen?

Publicerat av
2

I tider då många gör anspråk på det utbildningsvetenskapliga forskningsfältet är det relevant att fundera över vad som kan vara den pedagogiska disciplinens tillskott. Kan pedagogisk forskning bidra till pedagogiska frågor på ett sätt som exempelvis inte nationalekonomisk forskning gör?

Inför skrivandet av studieplanerna i pedagogik läsåret 1969 – 1970 vid Uppsala universitet tog professor Wilhelm Sjöstrand (1909-1989) tillfället i akt att klargöra vad pedagogik och pedagogisk forskning var. Sjöstrand var kontroversiell inom pedagogiken i det att han i det mesta hade en konservativ syn. Bland den tidens professorer i pedagogik var han sannolikt den mest bildade, med exempelvis stora kunskaper i pedagogikens historia, pedagogisk filosofi och mätlära.  Den text Sjöstrand skrev under det ur ett högskoleperspektiv stormiga 1969 är intressant på flera vis och kom att ges ut på Natur och kultur som boken Pedagogiken, sedermera också översatt till finska och danska.

Pedagogik handlar om den så kallade edukationsprocessen slår Sjöstrand fast. Utgångspunkten för boken är att kraven på ”s.k. tvärvetenskaplig forskning … vuxit sig allt starkare”. Varje disciplin måste dock finna sig själv för att kunna samarbeta med andra, menar Sjöstrand. Och pedagogikens specialitet var just edukationsprocessen. Detta rent språkligt sett osköna ord sammanför uppfostran med undervisning. Pedagogik handlar om båda sakerna i samma utsträckning:

Edukationsprocessen innebär en målriktad aktivitet, vars syfte är att påverka en levande organism med hjälp av metoder, som är så adekvata som möjligt, på ett sådant sätt att organismen genom inlärning formas till optimal överensstämmelse med de mål, som förelegat för inflytandet ifråga. (Sjöstrand 1970, s. 21)

Noterbart här är att pedagogik kunde definieras utan att blanda in lärare och elever. Den abstraktionsnivå Sjöstrand lägger sig på, och som givetvis är nödvändig om man vill åstadkomma en grunddefinition, kompletteras med en för tiden typiskt överarbetad modell.

Bild 1. Edukationsprocessen (Sjöstrand 1970, s.21)

Sjöstrand fortsätter med ytterligare ett klargörande:

Edukationsprocessen synes inte vara knuten till någon viss tid eller till någon speciell plats. Den har ägt rum och äger rum, varhelst det finns människor, som skapar något slags kultur, vilken förmedlas från det ena släktledet till det andra. (Sjöstrand 1970, s. 26)

Nu vet vi att edukation också handlar om människor (inte vilka organismer som helst), men att det inte spelar någon roll för den pedagogiska forskningen var och när de utövar kulturförmedling, eller för den delen hur denna ser ut. Detta är intressant och ger den pedagogiska forskningen ett potentiellt sett väldigt stort forskningsområde. Därför består pedagogiken av diverse deldiscipliner, eller hjälpvetenskaper. De Sjöstrand lyfter fram är psykologi, filosofi och historia. Idag skulle man kanske säga att utbildningssociologi, utbildningsekonomi och utbildningshistoria är den moderna pedagogikens hjälpvetenskaper (även om listan kunde göras väldigt lång, se Lidegran och Broadys inventering över forskning med utbildningsvetenskaplig relevans här). Frågan om vad som är hjälpvetenskap till vad hänger dock ihop med vad man anser är den mer grundläggande funktionen och här var Sjöstrand tydlig i ställningstagandet att edukationsprocessen var helt central för samhällets utveckling.

Idag har begreppet edukationsprocessen fallit i glömska. En gissning är att det sociologiska begreppet reproduktionsprocess kom i dess ställe. Det betyder emellertid inte att den pedagogiska vetenskapens anspråk blev mindre, men som disciplin var inte pedagogiken stark nog att hålla fast vid sin egen terminologi och förlorade den. Med sociologiska perspektiv kom under 1970-talet nya (mestadels marxistiskt präglade teorier) att införlivas i pedagogikens tolkningar av hur uppfostran och undervisning går till. Istället för att fokus riktas mot ”organismen” och ”kulturens förmedlande”, blev nu ”det sociala” lärandets orsaker; klasstillhörighet, hemförhållanden och boendeort blev viktigare i reproduktionsterminologin.  Det är de socialvetenskapliga disciplinernas gång att ta färg av varandra (se Wagner, Wittrock och Whitley 1991) och idag har statsvetenskapliga och ekonomiska frågor stort inflytande på den pedagogiska forskningen. Men den dag pedagoger helt släpper fokus på sitt specifika studieobjekt, eller den dag då utbildningsforskningens avnämare inte längre bryr sig om den pedagogiska forskningens begreppsapparat och perspektiv i tolkningen av dessa processer, riskerar uppfostran och utbildning främst att bli ekonomiskt administrativa begrepp.

Det finns en risk att pedagogisk forskning blir av med en del av sitt naturliga forskningsfält om pedagoger inte blir bättre på att markera det som är pedagogikens särskilda bidrag till kunskapen om utbildning. Vad det sedan är från tid till annan måste givetvis diskuteras inom disciplinen, men en disciplin förblir inte en disciplin om vi som verkar inom den inte utför vad Thomas Gieryn kallar ”Boundary work”. I ett disciplinärt gränsarbete är det centralt att reflektera över ämnets traditioner och kunskapskärna. Inför hotet att bli av med sitt renommé i frågor om edukationsprocessen när andra discipliner trängde på, skrev Sjöstrand så här om pedagogikämnets framtid:

En förändring till det bättre kan på längre sikt endast åstadkommas, om varje vetenskap för sig besinnar sig på sin egenart och förmår att göra denna gällande på ett rättvisande sätt samt ge livsrum åt sina närliggande discipliner enligt skäliga jämlikhetskrav. (Sjöstrand 1970, s. 79)

Ny webbplats: Bedömning för lärande

Publicerat av
Svara

I veckan lanseras webbplatsen Bedömning för lärande. En av grundtankarna bakom webbplatsen är att den ska växa och förändras med dess användare. Forskning om kompetensutveckling för lärare visar att den ofta är ineffektiv (Garet, Porter, Desimone, Birman and Yoon, 2001) – med undantag när den bygger på att lärare lär sig av varandra. Professionsutveckling förutsätter också ett uppriktigt engagemang inom det område som ska utvecklas och långsiktighet. Det går inte att ändra en skolas förhållningssätt till bedömning över en termin, då även elever och föräldrar behöver förstå genom erfarenhet att det går att göra på andra sätt än de invanda (se vidare Thompson och Wiliam 2007). Det är just dessa iakttagelser som ligger till grund för webbplatsen Bedömning för lärare och förhoppningen är att det ska bli en resurs lärare själva bidrar till och ofta återvänder till.

Webben görs inom ramen för ESF-projektet STEPS, Strategiskt entreprenörskap i skolan, och har utvecklas i ett samarbete mellan GR Utbildning Pedagogiskt Centrum och Christian Lundahl. Läs mer om STEPS. Ansvarig för webbplatsen är malin.frykman@grkom.se

Ignorance is bliss

Publicerat av
Svara

Ibland är det skönt att inte veta! Regeringen genomför i dagsläget flera genomgripande reformer på skolområdet. För första gången i betygens historia går vi mot en betygsreform som innebär tidigare betygssättning och i fler steg än förutvarande praxis. Vad får det för konsekvenser? För första gången genomförs en gymnasiereform som innebär minskade möjligheter till vidare eftergymnasial utbildning. Vad får det för konsekvenser? För första gången införs kursplaner som innebär en starkare innehållslig styrning än i förutvarande system. Vad får det för konsekvenser?

Att regeringen initierat dessa reformer på lös grund och att man sedan bortsett ifrån vad kritiska remissinstanser lyft fram, må vara en sak. Men att regeringen nu inte verkar särskilt intresserad av att följa upp implementeringsarbetet eller reformerna som sådana är ett större problem. Det finns om man tittar på gymnasieskolornas kurskataloger redan indikationer på att gymnasieskolor infört möjlighet att komplettera till studieförberedande behörighet, därför att få annars söker de yrkesförberedande programmen. Den nya betygsskalan med relativa kunskapskrav upplevs problematisk av många lärare. Lärare för de yngre barnen känner oro inför att deras verksamheter blir mer målrationella. I ljuset av den typen av signaler är det förunderligt att exempelvis Skolverket inte fått ökade anslag för utvärdering. Vill vi få en bred grund att stå på kring vilka effekterna blir av att införa betyg i årskurs sex eller av att ta bort de studieförberedande inslagen på yrkesprogrammen, är det klokt att påbörja utvärderingen redan innan reformerna trätt i kraft.

När svensk skolförvaltning övergick till målstyrning med resultatansvar (som det ursprungligen hette) i slutet av 1980-talet var det delvis mot bakgrund av att det fanns för lite vägledande kunskaper om viktiga reformområden i utbildningssystemet. Svensk skola skulle inte bara bli ”Europas bästa”, som moderaterna hade som slogan. Sverige skulle också bli vägledande när det gällde att inhämta kunskaper om sitt utbildningssystem. Därför fick Skolverket stora anslag för utvärdering, uppföljning och sektorsforskning. Genom åren har dessa, utifrån Skolverkets årsredovisningar, skurits ned till förmån för bland annat kvalitetsgranskning och skolinspektion. Även om inspektionen fyller viktiga funktioner är dessa annorlunda än utvärderingens. Utvärdering ska vara vägledande i beslutsfattande.  När det saknas utvärderingar som visar om det exempelvis var en god eller dålig idé att införa betyg i årskurs 6 och varför, förblir den frågan alltjämt ideologisk. Det tjänar framför allt politiker på, men frågan är om vi faktiskt inte emellanåt också kan och bör ta reda på vad som fungerar och varför. Det skulle inte minst elever och lärare tjäna på.

 

Se även Thomas Strands (s) interpellation från 27 oktober med en liknande poäng.

Karin Boyes skolkris

Publicerat av
1

Karin Boyes anteckningar är lätta att skilja ut från hennes medstudenters på folkskollärarinneseminariet. Karin Boye hade en handstil som ser ut som hur flickor skriver idag medan hennes klasskamrater höll sig till en äldre skrivstilsnorm. Hennes lägsta betyg i folkskollärarexamen var också i välskrivning (jämte fysik/kemi och musik) – ett Ba. I övrigt hade hon främst stora A eller AB.

I Karin Boyes självbiografiska roman Kris som utspelar sig under hennes år som lärarinnestudent framgår att Karin Boye drev en försiktig revolt mot skolan som institution (se även Hammarström och Lundahl här och här). Huruvida handstilen ingick i den revolten låter jag vara osagt. Det är tydligt att hon mellan första och andra året ändrar uppfattning om vems vilja lärarinnan ska följa. Hon ifrågasätter om det yttre kallet verkligen sammanfaller med, åtminstone hennes eget, inre kall. Hon ifrågasätter den okritiska reproduktionen av sanning och normer (se härom också hennes sista roman Kallocain). Karin Boyes kris var en reproduktionskris. Hon ville inte fostras till att fostra. I slutet av romanen Kris får hennes alter ego en ingivelse när hon vid vårterminsavslutningen möter den klass sju som hon undervisat i:

Hon kände en plötslig lust att springa fram till dem och ropa: ”Nu är det helt annorlunda! Nu vet jag inte det där längre! Nu är jag hos er! Nu är jag en av er!”
– Men de skulle inte förstå, de skulle gå vidare och överlämnas i händerna på andra, som ännu visste och som inte var hos dem och som ville låta dem ärva allt detta och mycket värre. (Boye Kris 1934/2000:256f)

I verkligheten, åtminstone så som den framträder i arkivmaterial, var Boye studiemässigt lojal och fick som sagt idel höga betyg. En mindre revolt kan dock förnimmas i hennes uppsatser om Arbetsgläde och om Bergspredikan, men den antyds också i de så spännande hospiteringsanteckningarna. Varje student skulle ett par gånger per termin bevista en dag i skolan och därefter lämna en skriftlig redogörelse för sitt skolbesök med fokus på vad som förhördes och vad som preparerades (särskilt tillvägagångssättet) under lektionen, samt särskilda iakttagelser rörande barnen under lektionerna och rasterna.

Karins anteckningar tillhör de knappare. Bara det kan tolkas som en protest; mot uppgiften i sig. Men här finns också en ständigt närvarande reflektion över vad man kräver av barnen som skiljer Boyes anteckningar från hennes klasskamraters: ”Somliga av barnen sutto hela tiden som små ljus medan andra tydligen hade svårt att sitta stilla och otåligt vredo sig i pulpeten” (Modersmål 30 augusti 1920), ”Ibland småpratade de, men tystnade genast, bara lär. gav en allvarlig blick” (Räkning 30 augusti 1920), eller: ”Stickning av tvättvante. Barnen buro sig fumligt åt (på grund av fruktan)” (Slöjd 3 november 1920).

Med små små antydningar i sina anteckningar markerar Boye att hon ser barnens kamp mot skolans ordning; deras sakta socialisering till att tygla kroppen efter skolans normer. Flickan med elfenbensnacken, som hon beskrivs i boken Kris, Viva Liljewall som var Boyes förälskelse under folkskollärarinneutbildningen beskriver denna socialisering mer utförligt men också mindre kritiskt i ämnet hembygdskunskap för en förstaklass, 7 september 1920:

Lärarinnan började tala om pulpeterna, att de bestå av stol och bord med en låda. Därefter kom hon osökt in på hur man skulle sitta på sin stol i vanliga fall och när man skriver. Sedan fingo barnen höra berättelsen om ”Rakman och Krokman”, i vilket sammanhang lärarinnan talade något om nyttan av att vara rak. Alla barnen tyckte också, att det var vackrare att vara rak än krokig, och ville försöka vara det förra. Därefter kom frågan till hur man skulle stå vid pulpeten. Man fick icke hänga på pulpeten utan stå alldeles för sig själv och gå ett litet steg framåt, sedan man stigit ur den. Barnen fingo även ställa sig riktigt fint. Eftersom de nu stod och behövde någon omväxling, fingo de sjunga sången ”Många träd i skogen stå”. De gjorde det mycket bra och tydligt samt väl följande melodien. Till sången hörde flera arm- och kroppsrörelser varigenom även motion bereddes barnen. Därpå talades om vad man skulle ha i sina pulpeter och att där alltid skulle vara ordentligt. Barnen fingo därefter ur sina väskor upptaga ritbok, penna, gummi och färgkritor. De hade redan ritat flera illustrationer till de olika tecknen. Idag ritade de efter fru Dahlborgs [lärarinnan] teckning på tavlan av bild till tecknet ö, en liten ö, som låg i en sjö omgiven av skog.

Det som gör Karin Boye intressant idag ur ett pedagogisk perspektiv, är hennes mod att ifrågasätta värdet av att skolan reproducera vuxenvärldens sanningar. Jag skulle säga att den typen av ifrågasättande är ett, av flera, kännetecken på en professionell lärare. Sen kom Karin Boye, utifrån sina vänners beskrivningar, ändå att reproducera en lärarinnekultur som innebar alltför mycket arbete för hälsans bästa.

I natt gick gud under.
Kanske var det bara ett tomt namnskal, som gick under.
Men namnskalet drog makter som var dödens.
Jag kastar det. Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn.
Jag står alldeles ny på stranden av ett hav, och samvetet är inte längre mitt.
Jag kastar det.
Viljan till liv har gjort mig naken. Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som en kommer skall jag möta med nakna, seende ögon. (Boye Kris 1934/2000:145)