Nostalgin i svensk skoldebatt

Det fanns en tid då svensk skola hade visioner. Det spelar ingen roll att dessa visioner var naiva. Det är nästan ett svenskt signum faktiskt, att ha naiva visioner. Ett så litet land som Sverige har haft två stora bilmärken, vi har kämpat om världsandelar på telefon- och vitvarumarknader, vi tävlar om idrottsliga och kulturella framgångar som om vi inte förstod vilket litet land vi är. Vi var ett av de första länderna i världen med en 9-årig allmän odifferentierad grundskola. Att ha visioner är en lyx ett välmående land kan unna sig. Visionerna faller inte alltid väl ut, men skänker en stolthet åt medborgarna, gemensamma mål att sträva mot och en tro på framtiden. Nostalgi däremot uppstår i tider av ovisshet, upplösning och rädsla. Nostalgi träder in där visioner för att ta oss ur detta saknas: ”Nostalgia (from nostos – return home, and algia – longing) is a longing for a home that no longer exists or has ever existed” (Boym, 2001, xiii). Nostalgi är ett rop efter enklare tider och ett enklare samhälle – en tid då det fanns hegemoniska ideal.

När jag nyligen surfade på utbildningsdepartementets hemsida såg jag ingenstans något om regeringens visioner för skolan. Det jag ser är en informativ, ja närmast från ideologi och visioner helt ren webbplats. Är det för att regeringen saknar visioner eller är det därför att man valt att dölja sin ideologi bakom rekorderlig byråkrati? Att regeringen gör saker på skolans område har väl inte undgått någon. Reformerna har framställts som måsten mot en skola som, framför allt av regeringen själv, beskrivits som misslyckad. Det är dock ytterst osäkert om regeringens reformer kommer att lösa de problem som skolan beskrivits ha. Finanspolitiska rådet som består av ekonomer förhöll sig tveksamma till skolreformernas påstådda effekter i en rapport för ett år sedan (2011). Reformerna signalerar dock handlingskraft, att man gör något. Det är just detta som är regeringens ideologi – och som utbildningsdepartements ideologiskt nakna webbplats är ett uttryck för – att framställa sitt sätt att göra och se på omvärlden som det enda möjliga, utan att förtydliga vilka tänkbara ideologiska grundvalar man utgår ifrån, eller kanske snarare vilka man inte väljer att framhålla.

Regeringens reformer projiceras mot en bakgrund av att det var bättre för. För att dagens konservativa skolpolitik skulle få fäste i den allmänna opinionen behövde den svenska skolan skjutas i sank. Svartmålningen tog inte hänsyn till de ideal svensk skola byggts kring, framför allt att vara en skola för alla, utan kritiken sköt in sig på att svensk skola inte kunde hävda sig mot andra länders skolor i internationella kunskapsmätningar. Med fokus på resultat får skolan problem som förefaller byråkratiska och möjliga att lösa med systemförändringar. I själva verket är detta en ideologisk förskjutning, en konservativ restaurering av skolan mot värden som individuell nytta, familjens ansvar, konkurrens och disciplin. Dessa ideal som så effektivt förklätts till opolitisk administration i form av skolinspektion, tidigare betyg och förslag om studentexamen, finner också ett skydd i nostalgin.

Svetlana Boym skiljer i boken The Future of Nostalgia (2001) mellan två typer av nostalgi – den som reflekterar över det förflutna (reflective nostalgia) och den som vill återskapa det förflutna (restorative nostalgia). Den reflekterande nostalgin handlar om att minnas tillbaka, stanna i minnet och uppskatta minnet så som ett minne. Den återskapande nostalgin går ett steg längre och önskar att saker och ting var som förut. Den har tre kännetecken skriver Boym. Först och främst ser den sig inte som nostalgi. Den ser sig som sanning. Sanningen har kommit på avvägar och nu är det så dags att vi återställer det som riktigt var och återtar våra traditioner. Föreställningen om att sanningen finns i det förflutna skapar en idémässig passivitet. Ett tydligt exempel på det är den av regeringen nyligen tillsatta utredningen om när genomförda reformer ska ge effekt (Dir 2012:53). Istället för att blicka framåt, t.ex. mot PISA 2015 som kommer mäta ICT-kunnande och problemlösning i grupp, biter sig regering fast vid en bild av att nu har allt återställts, och då är det bara att vänta in resultaten. Reformerna formulerades i opposition i slutet av 1990-talet. Även om de skulle vara korrekta då, eller nu så är det inte säkert att de är adekvata om sju år. Men det finns ingen vision för vad man önskar om skolan om sju år, mer än bättre resultat så som resultaten mäts idag. Utbildningspolitik har blivit resultatadministration.

För det andra bestäms det riktiga som det ursprungliga, så som skolan såg ut innan den utsattes för 60- och 70-talets vänsternycker. Det ursprungliga är emellertid högst selektivt. Det är knappast växelundervisning man drömmer sig tillbaka till, utan den skola där moderna konservativa ideal om tävling och disciplin rådde – efterkrigstidens läroverk där det verkligen kunde löna sig att plugga och göra som läraren sa. Ett viktigt steg i en konservativ restaurering är att göra sig av med minnet av att den skola som vuxit fram, och som man nu vill bli av med, vuxit fram med hjälp av kritik mot just den typen av skola man nu vill återskapa. 1960-års gymnasieutredning försökte bland annat råda bot på gymnasieelevernas omvittnat höga arbetsbörda, t.ex. genom att föreslå Centralprov som ersättning för lärarnas omfångsrika provbjudning. Under 1970-talet tillsattes en särskild utredning, SIA-utredningen, för att modernisera arbetsmiljön i skolan i syfte att främja jämlikhet, livslångt lärande, självständighet, samverkan mellan skola, hem och arbetsliv samt internationalisering. I grunden handlade det om att arbeta för en i stort och smått mer välkomnande attityd gentemot eleverna. Ytterligare ett exempel är hur Skolöverstyrelsen 1970 gjorde en undersökning där både föräldrar och lärare upplevde att de fått en mycket bättre dialog med varandra efter att de tidiga betygen försvunnit (här och här).

Det tredje inslaget i Boyms karakteristik av den återskapande nostalgin är konspirationen. Det finns i dagens skoldebatt talrika inslag, t.ex. i Maciej Zarembas reportageserie om skolan 2011, av att det är vissa personer och vissa beslut som orsakade skolans kris och förflackning. Ett typiskt drag i den svenska skoldebatten handlar om det överdrivna intresset för syndabockar. Syndabockstänkande är typiskt för nostalgikern. Hade inte den eller den gjort si eller så, då hade det varit bra nu. Egentligen är detta bara en jakt på den enkla lösningen, om t.ex. kommunaliseringen var felet är lösningen att (åter)förstatliga skolan, vilket många debattörer idag ropar efter. Men är ett förstatligande per automatik lösningen på en havererad decentraliseringsreform eller går det faktiskt att utveckla reformen vidare? Många upplevde nog i slutet på 80-talet att kommunaliseringen var rätt väg att gå, eftersom den statliga regelstyrda skolan kört sin legitimitet i botten. Det fanns med andra ord goda skäl till kommunaliseringen av skolan som vi idag sällan talar om, men lägg till det den nya skolans uppdrag som är mer komplext än tidigare, och staten hade kanske lyckats ännu sämre än kommunerna under de senaste decennierna. Det finns också exempel där en långt driven decentralisering inte behöver leda till resultatförsämringar. I Hong Kong har man t.ex. sett att gemensamma visioner för utbildningsväsendet hos huvudmän och föräldrar förenar både hög grad av valfrihet och marknadsstyrning med goda studieresultat (se t.ex. här). Nostalgikerna har dock redan bestämt sig för att städa upp efter syndabockarna och återgå till det som var innan skolan ”förstördes”.

Dessa karakteristika i nostalgin: sanningsanspråket, den selektiva historieskrivningen och konspirationsteorierna, lägger grunden för en passiv och passiviserande politik. Den har ingen egen agenda. Den utgår ifrån andras fel. Därmed minskar risken att bli ifrågasatt baserat på sina egna initiativ. De egna initiativen handlar ju bara om att restaurera och återskapa det som var. Nostalgisk politik gör det förflutna till nuet och möter inte den osäkerhet som ligger i framtiden. Nostalgisk politik handlar dock inte bara om osäkerhet inför framtiden. Den utgör också en slags hämnd för reformer som gjort att gamla och enkla lydnadsideal inte lönat sig så som man kanske en gång i tiden blev förespeglad (Reynolds opublicerat manus). Vissa tog sig stora friheter, medan andra försökte passa in i de traditionella normerna. Det är dessa, som istället för att omfamna friheten, avfärdar den. Nietzsche kallade detta slavmoral, ressentiment. Ressentiment ”is the triumph of the weak as weak, the revolt of the slaves and their victory as slaves” (Deleuze 2006, s. 117).

Fel begås inte i det förflutna. Lösningarna finns inte heller i det förflutna. Det som finns är nu, en erfarenhet och en stundande framtid. De misstag eller framsteg vi gör sker alltid nu. I det perspektivet är det inte säkrare att vara konservativ än progressiv. Däremot kan vi vara nästan säkra på att det inte går att forma en skola för framtiden med blicken uteslutande på det förflutna. Svensk skola behöver visioner utifrån var den befinner sig idag, inte baserade på var den befann sig för 20 år sedan. Jag tror att svensk skola kan bli världens modernaste skola!

Detta inlägg postades i Utbildningsfilsofi, Utbildningshistoria, Utbildningspolitik och märktes den av .

Om Christian Lundahl

Christian Lundahl (f. 1972) är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Lundahl bedriver forskning om prov, betyg och intelligensmätningar i ett historiskt och internationellt perspektiv. Han har undervisat på Studie och yrkesvägledarprogrammet, lärarutbildningen och rektorsutbildningen kring statlig styrning, utvärdering och bedömning. Disputerade 2006 på avhandlingen: Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola. 2009 kom Lundahl ut med boken Varför nationella prov? – framväxt, dilemman, möjligheter. Christian Lundahl har tillsammans med Maria Folke-Fichtelius gett ut antologin Bedömning i och av skolan. Praktik, principer, politik (2010), och 2011 kom boken Bedömning för lärande. Lundahl ingår i flera internationella nätverk kring bedömning, utvärdering och utbildningspolitik och samverkar med Humboldt universitetet i Berlin, Universitetet i Edinburgh samt Oslo universitet. Tillsammans med kollegor från Linköpings universitet, Göteborgs universitet och Högskolan i Kristianstad har Lundahl ett 5 årigt forskningsprojekt från Vetenskapsrådet för att studera effekter av godkänt gränser i betygssättning samt av betygsättning från åk 6. Lundahl är också forskningsledare för projektet From Paris to PISA vilket finansieras av Vetenskapsrådet och handlar om internationella skoljämförelsers historia. Lundahl har publicerat ett flertal artiklar kring bedömning i svenska och internationella tidskrifter och antologier. Lundahl har också tillsammans med kollegor vid Karlstads universitet 2013-2014 utvecklat Sveriges första MOOC för lärarfortbildning med runt 30 000 kursdeltagare i en kurs om betyg och bedömning. Han har också tidigare arbetat som utredare vid Skolverket under 10 år. www.paristopisa.com Följ även Christian Lundahl via Twitter: @DrLundahl

12 reaktion på “Nostalgin i svensk skoldebatt

  1. Pingback: Framtiden börjar nu! « sarabeche

  2. Jan Lenander

    Osant, osant, tyvärr gör analysen ett antal felaktiga hopp och hamnar helt fel, trots ett ganska intressant anslag.

    Ja, jag håller med om att regeringens visioner för skolan är för få, det känns som att de gjorde en så kraftig satsning på nytt att det känns som att luften börjar gå ur dem. Det är förstås ett gigantiskt misstag men inte fråga om nostalgi utan om att de möter ett så kompakt motstånd från de som vill fortsätta med en skola på fel väg.

    Den allra tydligaste trenden i det moderna samhället är att mätning och uppföljning är på kraftig tillväxt. Regeringen gör här helt rätt men det är sorgligt hur allt motstånd gör att det blir så svårt att hitta de bästa formerna för uppföljning.

    Det finns en enda del i regeringens politik som har drag åt att vara en återställare och det handlar om att återupprätta läraryrkets status genom att öka autonomin för lärare och skolor, betona yrkesrollens ledarskap och tydliggöra kompetens och kompetensskillnader. För dessa åtgärder har regeringen omfattande stöd både i exempel och från länder med mer lyckosamma system.

    Jag håller med om att att Sverige fått ett syndabockstänkande som är destruktivt men det började 1982 med Gösta Brodin i Åstorp och har varit riktat helt mot lärarna. Jag ser Zarembas serie och ett antal andra inlägg som lyft andra aktörers roll som en befrielse, något som börjar lyfta ok:et från lärares axlar och lägga konsekvenser där ansvaret finns.

    Svara
    1. Christian Lundahl

      Tack Jan för kommentar!

      Du inleder med att påstå att det jag säger är osant. Detta väljer du sedan att inte precisera. Men jag tror inte det är de ställen i texten där jag reser sanningsanspråk som du ifrågasätter utan snarare min tolkning av den pågående skoldebatten. En tolkning är dock per definition inte sann eller osann, den kan bara vara mer eller mindre rimlig. En sak som ökar rimligheten i en tolkning är om den bygger på etablerade teoretiska antaganden. Här har jag använt Boym och Deleuze. Det intressanta är att svensk skoldebatt följer samma mönster som konservativ debatt inom flera politikområden och i flera länder. Kan man anta att reformåtgärder snarare bygger på symbolisk legitimitet än sakskäl, blir det viktigt att ha en kritisk tolkning av det som sker.

      Du skriver: ”Den allra tydligaste trenden i det moderna samhället är att mätning och uppföljning är på kraftig tillväxt. Regeringen gör här helt rätt men det är sorgligt hur allt motstånd gör att det blir så svårt att hitta de bästa formerna för uppföljning.”

      McKinsey&Companey som allt oftare åberopas som auktoritet även på skolans område visar att resultatuppföljning inte fungerar för att vända en nedåtgående trend (Mourshed, Chijioke, Barber 2010).

      Du skriver också att: ”Det finns en enda del i regeringens politik som har drag åt att vara en återställare och det handlar om att återupprätta läraryrkets status genom att öka autonomin för lärare och skolor, betona yrkesrollens ledarskap och tydliggöra kompetens och kompetensskillnader. För dessa åtgärder har regeringen omfattande stöd både i exempel och från länder med mer lyckosamma system.”

      Inte minst Pasi Sahlberg i boken Finnish Lessons (2011) har visat att det du lyfter fram som framgångsfaktorer faktiskt är det, men att just de tekniker regeringen (åter)använder motverkar sina syften. Detta har också konstaterats i en stor rapport som analyserat varför reformen ”No child left behind” inte fungerade som heter: Incentives and Test-Based Accountability in Education. Den resultatuppföljning som har betydelse för elevers lärande är den läraren gör i slutet av varje lektion, inte den staten gör en gång om året. Ändå lägger svenska lärare oerhört mycket mer tid på att rätta nationella prov än att arbeta med sin kompetensutveckling av klassrumsbedömningar. Nu finns det kompetensutvecklande inslag i de nationella proven, men är det mer effektiva än lärares lärlag i formativ bedömning? Jag tror inte det. I Borås kommun där lärare arbetat tillsammans med att utveckla sin formativa bedömningspraktik under fyra år har elevernas betygs stigit mer de senaste åren än i jämförbara kommuner.

      Svara
  3. Anette Bagger

    Ja, var är visionerna. På samma ställe som värdegrunden kanske. Självklart finns en värdegrund nu med, frågan är vilka mål den har. Den värdegrund som var ideologisk och syftade mot allas lika värde och likvärdighet, är den jag avser. En sådan måste beskrivas som en vision finnas som en strävan inom skolans alla nivåer. Den är svår att omfatta med poäng och statistik. Kanske försvinner den med den politik som förs där det är viktigt med ranking.

    Jag vill då påminna PISA undersökningen som det rapporterades om 2010. Där hade vi framförallt fallit i poäng vad gäller likvärdighet. Det rapporteras också om hur elever i behov av stöd får det allt svårare och en del av de överklaganden av åtgärdsprogram talar sitt eget språk. Det är en kränkning att inte få sina behov tillgodosedda och inte få möjligheten att lära.

    Åter till PISA, där det konstaterades att anledningen inte var att övriga länder inspirerats av vårt goda värdegrundsarbete och ”klivit upp” några steg. Som några gärna ville tro. Analyser visar istället på att det helt enkelt är Sverige som blivit sämre.

    Så hoppas visionerna och värdegrunden tar sig snart igen. För varje barns skull. En skola för ALLA barn. Istället för EN skola för alla barn.

    Svara
  4. Matz Ingvarsson

    Jag funderar på om förtjusningen i nostalgi (båda sorterna) också leder till fokus på formen istället för innehållet?? Mycket energi läggs på formen och då tappar vi innehållet. Ett litet exempel kan vara kravet på halvklass. Det går att göra fel i halvklass också. Formen garanterar inte lärandet.

    Svara
  5. Hans-Gunnar Liljenvall

    Hej

    Du har rätt i att man måste ha visioner och framtidstro. Du har även rätt i att Sverige är ett litet och uppkäftigt land som haft stora framgångar när det gäller industriutveckling, forskning, kultur, idrott och inte minst kunskapsresultat i skolan. Det sistnämnda har lagt grunden för framgångarna. Denna grund har raserats på två decennier. Du skriver ” Det fanns en tid då svensk skola hade visioner. Det spelar ingen roll att dessa visioner var naiva. Det är nästan ett svenskt signum faktiskt, att ha naiva visioner” och ”Visionerna faller inte alltid väl ut, men skänker en stolthet åt medborgarna, gemensamma mål att sträva mot och en tro på framtiden”. Känner du ingen oro när naiviteten har inneburit att Sverige har den mest negativa trenden av deltagande länder i PISA och TIMSS när det gäller kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse? Är kunskap i dessa ämnen underordnat andra mål och visioner?

    Du angriper regeringen på ett i vissa stycken vulgärt sätt. Du antyder att man har en dold agenda som kan syfta till att återgå till de gamla läroverkens kultur med disciplin, aga, relegering etc. Du misstänker kanske att man vill införa skolaga på nytt? Det du hotar med är varken trovärdigt eller seriöst.

    Du skriver ” efterkrigstidens läroverk där det verkligen kunde löna sig att plugga och göra som läraren sa”. Ska det inte löna sig att plugga? Är det inte hårt arbete(plugg) som krävs för att tillägna sig gedigna kunskaper? I de ämnen jag studerat är det så! Du pekar även på att i 1960 års gymnasieutredning försökte man råda bot på gymnasieelevernas höga arbetsbörda. Det har man verkligen lyckats med de senaste 20 åren. Med undantag för några av de mest teoretiska och krävande programmen vid gymnasiet så ägnar eleverna sig mer åt sina mobiltelefoner än att plugga. Vägen till kunskap är inte alltid lustfylld, även om många skolforskare anser att det alltid ska vara så. Du nämner inledningsvis att svensk idrott haft stora framgångar. Tror du att idrottsforskningen säger att träningen alltid ska vara lustfylld och att man för den skull ska minska dosen?

    Du kritiserar regeringen för att inte ha visioner. Det kan vara sant för närvarande, men måste ses mot bakgrund av vad man fått ta över efter föregående regering. Sitter man i ett sjunkande skepp är inte första åtgärden att blicka framåt och ta ut ny kurs, utan snarare att täta de största hålen för att komma upp till ytan. Vad tog man över?

    1. En skolmiljö där läraren gör som elever och föräldrar anbefaller och läraren får tåla en snyting då och då.
    2. En kunskapsfientlig kultur, som vuxit fram på grund av att helt andra saker prioriterats än kunskaper. Inte bara eleverna tycker att plugg är ”nördigt” utan även skolforskare ser annat än kunskap som viktigare att fokusera på.
    3. Minst två decenniers rekrytering av studenter till lärarutbildningen med för dåliga betyg i kombination med nedmontering av kunskapskraven. Detta har lett till att skolans viktigaste potential för att erbjuda undervisning av hög kvalitet har urholkats.
    4. En arbetsgivare för lärarna som har gjort om läraryrket till ett tredje eller fjärde klassens akademikeryrke. Pratet om att det vid tiden för kommunaliseringen var rätt beslut att genomföra densamma stämmer väl med din positiva syn på naivitet. Vilken kompetens hade kommunerna att leda en så komplex och avancerad institution som skolan? Vilka visioner har kommunerna haft i pedagogiska frågor? Man kan nu även se hur denna inkompetens påverkar valet av skolledare. Idag kan man finna skolledare som inte har behörighet att undervisa vid den skolenhet de är satta att utveckla – man tillsätter alltså rena administratörer som möjligen kan uppfylla kommunernas sparkrav genom att ålägga lärarna fler och fler uppgifter som inte har med undervisning att göra. För att vara lite nostalgisk kan nämnas att det vid de gamla läroverken var ovanligt att rektor inte hade disputerat i något av skolans läroämnen.
    5. Grundläggande kunskaper i fritt fall! Du skriver att regeringen inte blickar framåt och tar till sig att PISA 2015 innehåller ICT och problemlösning i grupp. Vad hjälper det om svenska elever är tränade i grupparbete om inte alla i gruppen har grundläggande kunskaper?

    Du skriver ” Men det finns ingen vision för vad man önskar om skolan om sju år, mer än bättre resultat så som resultaten mäts idag. Utbildningspolitik har blivit resultatadministration”. Jag förstår inte vad du menar. Är mätningarna av kunskaper i matematik, fysik, kemi, biologi och läsförståelse inte trovärdiga och är det inte viktigt att eleverna har kunskaper i dessa ämnen?

    Hellre än att naivt invänta den tid när svenska elevers kunskaper kommer till sin rätt genom att mätningarna görs på något helt annat än idag, tolkar jag regeringens mål, i nostalgins anda, som att återföra Sverige till den kunskapsnation som i början av 90 – talet tillhörde kunskapsmätningarnas toppnationer. En av de största bromsklossarna, som kan göra att man inte lyckas, är skolforskare som i likhet med dig kritiserar precis allt vad regeringen företar sig i skolans värld.

    Svara
    1. Christian Lundahl

      Tack Hans-Gunnar för din kommentar

      Du illustrerar väl den typ av röst i debatten som mitt inlägg handlar om. Just med fokus på resultaten så som de mäts i internationella kunskapsmätningar framstår dagens skola som mycket sämre än den tidigare varit. Jag ser också att resultaten sjunker. Men jag ser inte hos regeringen eller hos dig att det finns några förslag på hur resultaten kan bli bättre. Att bara beskriva en nedgång är ingen lösning. Det kan om det ges för mycket utrymme till och med vara kontraproduktivt som jag beskriver i mitt svar till Jan L ovan. Ett problem är att resultatbilden så som regeringen lyft fram dem ger dem klartecken för vilka reformer som helst. Få av dessa reformer har forskning, och då inte bara pedagogisk sådan, funnit vara särskilt effektiva. Jag representerar själv en forskningsinriktning som i åtskilliga internationella effektstudier visat sig ge bättre resultat än nästan allt annat; att arbeta med lärares bedömarkompetens i undervisningssituationen. Detta har regeringen inte alls uppmärksammat (och för den delen inte heller oppositionen i särskilt stor utsträckning). En anledning till att vi som forskar om skolresultat lägger oss debatten är att regeringen inte tillsätter expertutredningar och ignorerar våra remissvar på de departementsutredningar de själva genomfört och där direktiven är så preciserade att det inte går att komma fram till något annat än det som är beställt. Direktiven handlar sällan om reformen X ska genomföras utan hur det ska ske. Det får ställas rätt höga krav på den politiker som vet vad som är bäst redan i förväg. Mitt inlägg handlade dock inte enbart om vad regeringen gör utan om ett mönster i en större skoldebatt.

      Att bemästra något brukar man säga kräver 10000 timmars träning. Det är mer tid än vad en elev totalt går i grundskolan. Där samsas ett 15-tal olika ämnen om elevens uppmärksamhet. Ja, elever behöver plugga, men framför allt behöver de vilja plugga, eller lära sig som jag hellre kallar det. De elever du så föraktfullt beskriver bara sitter med sina mobiltelefoner hela dagarna kan man inte skrämma eller belöna till studier med fler betygssteg och nationella prov. Den insikten måste komma inifrån men den kan hjälpas fram av lärare som känner lust för sitt arbete. Jag kommer fortsätta att forska om och diskutera förutsättningarna för detta. Om du väljer att se mig som en syndabock som förstör för våra politiker så har jag full respekt för det.

      Svara
  6. Jens Jakobsson

    Visst begås fel i det förflutna. Det största felet är att svensk pedagogisk forskning varit praktiskt taget värdelös och producerat ideologi. Detta påpekas rakt ut av Socialstyrelsens granskning under Knut Sundell. (Se t.ex. http://www.skolvarlden.se/artiklar/det-svenska-forskningsfiaskot). Svensk pedagogisk forskning citeras ytterst sällan internationellt, bara någon procent av forskningen handlar om användbar pedagogik. Socialstyrelsen varnar för att svensk pedagogisk forskning är så isolerade att : ”grundläggande krav på kritisk distans till det egna studieobjektet försvinna i en konstruerad samstämmighet”. Med andra ord, att forskarna producerar ideologi istället för kritisk vetenskap. Det är rent förintande kritik, och den kommer alltså från myndigheterna.

    Ett första steg till en bättre skola är att sluta missbruka pedagogiken till att producera ideologi, så att man ha nytta av och lita på den pedagogiska forskningen. För det var fel att låta forskningen urarta och svenska pedagogiska forskare har del i skulden till att svensk skola inte utvecklats på rätt sätt. De har misskött sitt arbete. Du tillhör ju själv en ny generation forskare som försöker basera era åsikter på internationell forskning. Det är bättre att rensa ut nattstånden forskning än att skriva överslätande om ”syndabockstänkande”.

    Svara
  7. Hans-Gunnar Liljenvall

    Tack för svar

    Du har lätt för att ta till förutfattade meningar – bedriver du din forskning på samma sätt? Du skriver ” De elever du så föraktfullt beskriver bara sitter med sina mobiltelefoner hela dagarna kan man inte skrämma eller belöna till studier med fler betygssteg och nationella prov”. Vad i mitt inlägg ger dig anledning att skriva detta? Jag beskrev verkligheten, som den dagligen upplevs av f.d. kollegor i åk3 vid gymnasiet, d.v.s. myndiga elever. Jag har på intet sätt uttryckt förakt för dessa elever. Däremot är det ett uttryck för den kunskapsfientlighet jag skrev om i mitt förra inlägg och som, enligt min mening, vuxit fram därför att skolan de senaste decennierna fokuserat på annat än lärande.

    Du skriver ” Men jag ser inte hos regeringen eller hos dig att det finns några förslag på hur resultaten kan bli bättre. Att bara beskriva en nedgång är ingen lösning”. Anledningen till mitt inlägg var i första hand din konspiratoriska idé om att regeringen vill gå tillbaka till de gamla läroverkens kultur. Jag har självfallet åsikter om hur man kan förbättra skolan, men för att lyckas med det måste man ha klart för sig hur det är nu. Dessutom måste man analysera vad som utvecklats till det bättre respektive sämre de senaste 20 åren och behålla det som är bra. Det är på denna punkt det brustit i svensk skola om man jämför med Finland. Jag har inte sett någon analys från din sida om vad som är de allvarligaste problemen i den svenska skolan. Till största delen handlar dina inlägg om att allt regeringen företar sig är fel och har inget stöd i forskningen. Presentera gärna din analys av vad som är de allvarligaste problemen tillsammans med dina lösningar. Det är möjligt att du har gjort det i något annat sammanhang, men på denna blogg har jag inte sett något sådant.

    Regeringen har reformerat gymnasieskolan som bekant. Man har förändrat de yrkesinriktade programmen så att det inte är obligatoriskt att läsa in högskolebehörighet och samtidigt ökat den rent yrkespraktiska delen. Eleverna ska få större möjlighet till jobb direkt efter gymnasiet och de kan med vissa val även bli högskolebehöriga. Detta är skolpolitiska rådet positiva till i sin rapport 2011. Matematiken är som bekant ett sorgebarn i svensk skola. I nya gymnasiereformen har man här genomfört en efterlängtad reform. Tidigare har alla elever läst samma matematikkurs upp t.o.m. maB i gymnasiet. En helt ofattbar ordning! Den som ska studera matematik vid universitet läser samma kurser upp t.o.m. 17 års ålder som alla andra. Nu delas kurserna upp i tre nivåer och det ger helt andra möjligheter att anpassa kurserna till elevernas behov. Effekten av detta hade blivit ännu bättre om uppdelningen startat i åk7, med t.ex. två olika kurser som var fallet fram till mitten av 90 – talet. Är det en tillfällighet att tidpunkten för start av kunskapsförsämringen i matematik överstämmer med borttagandet av särskild kurs? En återgång till detta vore antagligen en alltför stark politisk utmaning och man kan som vanligt konstatera att politiska ideologier står över vettiga skolreformer. Anser du att de två nämnda reformerna är bra? Om så, varför nämner du inte det?

    Mc Kinsey – rapporten säger att ämnesdidaktiskt samarbete lärare emellan ger signifikant förbättrad undervisning. Där kan väl ditt forskningsområde vara ett moment och learning study ett annat. Ska detta vara möjligt måste man dock först övertyga en didaktiskt oförstående arbetsgivare och ofta även skolledningen om att denna typ av samarbete är viktigare än många andra arbetsuppgifter som åläggs lärare, ofta ur besparingssynpunkt. Det finns exempel på skolledningar som tror att learning study handlar om samarbete över ämnesgränser så någon ledning från det hållet är inte att vänta. Däremot skulle detta vara möjligt om en skolnära forskning infördes där ämnesteoretiskt disputerade lärare med t.ex. fem års undervisningserfarenhet kan forska ämnesdidaktiskt i skolan. De skulle kunna leda den pedagogiska utvecklingen.
    Ämnesdidaktiska metoder är viktigt, men Mc Kinsey – rapporten slår fast att den i särklass viktigaste faktorn för framgångsrika skolsystem är att lärare rekryteras bland toppstudenter. Om så inte sker reduceras andra positiva faktorer. I Sverige har vi haft problem med detta i minst 20 år. Blivande matematiklärare måste rekryteras bland de studenter som älskar matematik och inte bland de som tycker att matematik är svårt och jobbigt. En grundförutsättning för att få med sig eleverna är att man själv utstrålar entusiasm för ämnet. Idag examineras lärare i matematik och naturvetenskap som har så grunda ämneskunskaper att de inte klarar av att undervisa i alla de kurser de har behörighet för. Ansvaret för att ta oss ur detta problem är givetvis i första hand rikspolitikerna, men huvudskälet till att vi hamnat i situationen är tveklöst kommunaliseringen. På sikt måste staten ta ett betydligt större ansvar för skolan. SKL har ibland en rent fientlig inställning till lärare. Man har t.o.m. fått höra att om lärarna inte presterar ska de heller inte ha högre lön och samtidigt ökar man belastningen på lärarna.

    Vi har under 20 år successivt byggt upp två jätteproblem, den kunskapsfientliga kulturen och det ointressanta läraryrket. Löser vi inte dessa problem hjälper inga pedagogiska eller didaktiska metoder. Jag sitter inte inne med lösningen på dessa problem, men jag är beredd att säga att fortsätter vi med att inte fokusera på kunskap blir den första punkten bara värre och tar rikspolitikerna inte ett krafttag för lärarna så blir även den andra punkten bara värre.

    Svara
  8. Bertil Törestad

    Det är bra att Jens Jakobsson påminner om krisen i pedagogisk forskning. Den kvalitativa metodhegemonin är nästan total inom skolforskningen och kväver därmed försök till annan typ av ansatser. Det kvalitativa, semipostmodernistiska sättet att se på vetenskap och kunskap genomsyrar lärarnas utbildning och pedagogikprofessorernas
    tankevärld. Resultatet bli oprecisa, diffusa kunskaper kopplade till ett mer eller mindre svagt intresse för akademiska kunskaper. Skolan kan inte bli bättre förrän nya generationer med en sundare syn på vetenskap tar plats i lärarkollegierna på lärarutbildningarna.

    Svara
  9. Pernilla Nordberg

    Jag begriper inte hur man kan anföra att svensk skola lider under en kunskapsfientlig kultur. Vad är det då jag sysslar med om dagarna? Måste vara någon avancerad form av självbedrägeri detta, jag TROR att jag arbetar med unga människors kunskapsutveckling utifrån deras personliga förutsättningar och de styrdokument som föreligger mig, men i själva verket… går jag omkring och lallar?

    Skämt åsido. Det är lätt att vifta med ord som ”kunskapsförakt” eller ”kunskapsfientlighet”, inte bara här på Skolöverstyrelsen utan lite här och var i debatten. Gör man det, har man tydligt visat att man själv har vetorätt gällande vad kunskap egentligen är. Och därmed omöjliggörs vidare diskussioner av den fråga som ligger till grunden för alla dessa raffinerade resonemang; VAD ÄR KUNSKAP? Vilken kunskap krävs nu? Vad behöver vårt samhälle? Vad behöver våra medmänniskor?

    Så länge vi fortsätter att etikettera våra meningsmotståndare som ”kunskapsfientliga” eller ”inhumana” (drar till med en annan kränkande ytterlighet åt det motsatta hållet) missar vi möjligheter till dialog och utveckling.

    Si, det har jag lärt mig i svensk skola.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *