En skola utan mening

I sin nya bok Finnish lessons – what can the world learn from educational change in Finland? (2011) beskriver Pasi Sahlberg varför den finska skolan hamnat i topp i internationella kunskapsmätningar vid varje mätning det senaste decenniet. Det enkla svaret är att man skapat en skola som upplevs meningsfull för lärare, elever och för det finska samhället. Pasi Sahlberg har i flera år åkt jorden runt och föreläst om den finska skolan. Sahlberg var lärare i matematik och fysik innan han blev lärarutbildare. Han har disputerat i pedagogik och har arbetat både för Världsbanken och UNESCO. Sahlberg är nu generaldirektör för Centre for International Mobility and Cooperation under finska Undervisnings- och kulturministeriet. Den egna goda kännedomen om finsk skolkultur och erfarenheterna från den internationella miljön ger honom ett kombinerat inifrån och utifrån perspektiv. Hans beskrivningar av finsk utbildning är såväl initierade som kritiskt reflekterande. Vad kan andra länder egentligen lära av Finland och vad kan Finland trots sina framgångar fortfarande lära sig av andra länder?

När jag läser Finnish lessons går tanken ganska snart till en annan bok, den franska politiska filosofen Zaki Laïdis A world without mening (1998) och jag slås av hur den svenska skolan i kontrast till den finska totalt tycks ha förlorat sin mening.

Laïdis tes är att de flesta länder hamnade i en meningskris efter det kalla kriget. Alla kan vi uppleva individuell mening i det vi gör men i bemärkelsen en mening som i en förenande princip (foundation) runt en sammanhållen idé (unity) mot ett gemensamt mål (final goal) gick något förlorat. Makt och menings skiljdes åt. Ingen sida fick rätt. I stället uppstår en global marknadsdemokrati som hela tiden visualiserar för oss hur allt är möjligt och därmed också att allt är relativt. Bristen på ideologiska ledstjärnor i en allt mer komplex omvärld försätter oss i en upptagenhet vid problem i nuet. Vi fastnar i organisatoriska frågor och föreställning om att allt kan och måste lösa sig omedelbart i stället för att arbeta med långsiktiga mål. Akuta kriser är inte ett meningsskapande projekts första steg, skriver Laïdi, det är dess aktiva motsats. Vi får marknadsanpassade samhällsinstitutioner och styrprinciper för att lösa våra problem men vilka per definition gör det svårare att känna en mening för ett gemensamt mål, då marknadslösningar bygger på att någon vinner på det andra förlorar.

Laïdi menar därmed inte att det skulle vara omöjligt att skapa mening – men det sker inte av sig själv i en global marknadsdemokrati, utan genom att vi bestämmer oss för att fördjupa vår dialog kring vissa centrala begrepp för samhällets organisering. Det är just detta som skett i Finland. Medan de flesta länder under 1990-talet likt Sverige rusade in i en marknads- och resultatstyrning av skolan, valde Finland en annan väg, eller snarare att hålla fast vid den väg man slagit in på under 1970 och 1980-talet, nämligen att i varje utbildningspolitisk reform sätta undervisningen, lärandet och kunskapen främst. Vad är bra undervisning, hur sker lärande, vilka kunskaper behövs? Den finska skolan betraktades som ett sammanhållet system för att ge alla elever en så bra utbildning som möjligt. Skolan blev allas ansvar och man skyllde inte på varandra och konkurrerade inte med varandra. Denna värdegrund har öppnat upp för att lärare, forskare och utbildningsadministratörer långsamt och metodiskt kunnat gå till botten med pedagogiska frågeställningar. Sahlberg nämner det så kallade akvariumprojektet som under 1990-talet möjliggjorde vad kom att bli avgörande reformer för det finska skolundret. I samband med att Finland precis som Sverige gjort några år tidigare, gick mot ökad decentralisering i skolan startade den finska staten ett stort projekt som syftade till nätverksskapande mellan skolor och regioner som ville leda utvecklingen. I början av 1997 pågick 1000 olika projekt inom Akvarium och ungefär 5000 lärare och 500 skolledare medverkade och hade regelbundna kontakter med varandra kring centrala pedagogiska frågor.  Även om det inledningsvis fanns inslag av tävlan kom målet om en skola för alla att bli det som förenade de olika aktörerna i en gemensam känsla av mening för den finska skolan. Akvariumprojektet, skriver Sahlberg, värderade erfarenhetsutbyte och gemensam problemlösning så högt att man slutade betrakta varandra som konkurrenter. I Sverige kommer 1997 förordningen om kvalitetsredovisning i skolan, vilken under lång tid kommer att öka den administrativa bördan väsentligt för svenska lärare och skolledare, utan att resultera i synbar kvalitetsförbättring.

Sahlbergs viktigaste budskap, mellan raderna, är att skolan måste ses som allas angelägenhet och att vi kommer längre med lyhördhet och med en ödmjuk vilja till samarbete mellan inblandade aktörer, än med påskyndade populistiska reformer. Sahlberg lyfter också fram några ganska konkreta orsaker till de finska framgångarna som han tror att andra länder kan lära sig av: 1) Skapa en gedigen lärarutbildning med mastersnivå i huvudämnen – inte minst för att det öppnar för alternativa karriärer. 2) Begränsa testandet av eleverna till ett minimum och låt lärarna själva stå för kunskapsbedömningarna. 3) Uppmuntra kreativt lärande, risktagande och innovationer i undervisningen men bejaka också traditionella metoder om de fungerar. 4) Placera tillit och ansvar före utvärdering och kontroll på alla nivåer. 5) Forma nätverk mellan lärare och pedagoger på olika nivåer i systemet. 6) Se till att ledningen för skolan består av professionella pedagoger.

Den tillit till lärare och pedagoger som finns i Finland har inte funnits på länge i svensk skoldebatt. I stället beskrivs skolan i en kris som omedelbart måste lösas, med ännu mer förvaltning och regelverk. Som kontrast kan nämnas att när Sahlberg intervjuade finska lärare om vad som skulle kunna få dem, om något, att sluta som lärare svarade de: nationella prov och skolinspektion.

Det finns en risk med att snegla på andra länders modeller för skolframgångar om man samtidigt bortser från vad det egna landet gör bra. Sahlberg menar att även Finland kan utvecklas inför framtiden och betonar att det behövs kompetenser som det finska systemet är dåligt på att ge sina ungdomar; som social framåtanda, problemlösning och samarbete. Han spår att finsk skola behöver satsa mer på individuellt arbete, temaarbete och projekt och mindre på modersmål, matematik och naturvetenskap.

Även om det känns som att Sahlberg gått i den klassiska fällan att vilja ha mer av det man inte har, kanske vi i Sverige borde tänka oss för innan vi helt överger den typen av undervisning som vi har och som Sahlberg önskar också för den finska skolan. Det behövs en initierad diskussion om vilka kunskaper det är som kan bli användbara i framtiden och om svensk skola redan tillgodoser några av de behoven. Det är naivt att tro att svensk skola misslyckats i alla avseenden bara för att resultaten i några utvalda kunskapsområden gått ner.

Detta inlägg är publicerat under Internationellt, Utbildningsfilsofi, Utbildningspolitik och märkt , , , av Christian Lundahl. Bokmärk permalänken.

Om Christian Lundahl

Christian Lundahl (f. 1972) är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Han disputerade 2006 vid Uppsala universitet på avhandlingen: ”Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola” Lundahl forskar om utbildningshistoria, internationella jämförelser, kunskapsbedömning och utbildningspolitik bland annat utifrån ett läroplansteoretiskt perspektiv. Han har undervisat på Studie och yrkesvägledarprogrammet, lärarutbildningen och rektorsutbildningen kring statlig styrning, utvärdering och bedömning, där också flera av hans böcker ingått som kurslitteratur. Lundahl har också tillsammans med kollegor och med Skolverket 2013 utvecklat Sveriges första MOOC för lärarfortbildning med över 30000 kursdeltagare i en kurs om betyg och bedömning. Lundahl utbildar också skolledare och kommunala skolförvaltningar om Skola på vetenskaplig grund och utifrån beprövar erfarenhet. Lundahl är vetenskaplig ledare för flera olika forskningsprojekt kring kunskapsbedömning och utbildningshistoria, bland annat det från Vetenskapsrådet finansierade projekt Det globala laboratoriet – Torsten Husén och internationaliseringen av pedagogisk forskning. Lundahl leder också ett större skolutvecklingsprojekt i Stockholm kallat Hållbart lärande. Han har publicerat ett stort antal böcker och artiklar (se https://www.oru.se/personal/christian_lundahl). Han twittrar aktivt om pedagogisk forskning under kontot @drlundahl.

9 svar på ”En skola utan mening

  1. Beträffande ”akvarium” vill jag påminna om den nätverksbaserade processverksamhet som Myndigheten för skolutveckling framgångsrikt hade etablerat i Sverige då de lades ner och ersattes med Skolinspektionen år 2008. Ett kontraproduktivt och obegripligt politiskt misstag som förr eller senare lär komma upp till ytan.
    Man bör nog också hålla i minnet att Finland är ett, relativt sett, homogent och traditionsstyrt samhälle. Se på Svensktoppen i skolsammanhang. Bland de väntade höginkomstkommunerna är det i första hand de homogena glesbygdskommunerna som slår sig in. Jag vågar sätta en femtiolapp på att de välfärdssjukdomar som nådde USA för 10 år sedan, som nu grasserar i Sverige, når Finland någon gång på 2020-talet (är sannfinnländarna ett första omen?). Så dumt då att leka Följa John istället för att uppmärksamma den egna tankeförmågan.

    • Hej Klas

      De svenska och finska skolreformerna följdes åt ganska länge. Faktiskt var det så att Finland sneglade en hel del på hur svensk skola decentraliserades (Sahlberg 2011). Sen vek Sverige av från den inslagna vägen mot att stärka lärares professionalitet just runt 1997 för att istället öka den statliga kontrollen över skolan, medan Finland fortsatte att ytterligare försöka stärka lärarnas autonomi. Den svenska utvecklingen som bland annat innebar att Skolverkets sektorsforskningsanslag försvann, att processorienterade utvärderingar tonades ned och så småningom nedläggningen av MSU skedde i många små steg och tog sin början under den serie socialdemokratiska skolministrar som fick problem med Björklunds retorik. Den nuvarande regeringen har egentligen bara förstärkt den kontrollapparat, och inte minst gett den legitimitet med sin retorik om krav och ansvar, som den socialdemokratiska regeringen öppnade för genom att inte våga fullfölja decentraliseringsreformerna så som de var tänkta.

      I sin avhandling från 1986 skriver Ingrid Carlgren om statens iver att tänka åt lärarna och att en egentlig decentralisering inte kan ske förrän lärarna får mandat att tänka själva. Här är båda de politiska blocken lika skyldiga. Och det är här Finland skiljer sig från Sverige. Jag håller med om att vi inte ska ”följa John”, men sätter man sig in i Finsk skolreform ser man att det som svenska politiker brukar lyfta fram som värt att snegla på, inte är det man från finsk håll lyfter fram som framgångsrecept. Pasi Sahlberg (2011) som står för den mest gedigna beskrivningen av finsk skola just nu betonar frånvaron av nationella prov, en löst hållen läroplan som lärarna själva ska konkretisera, endast betygskriterier för ett betyg (mittenbetyget), lärarna bestämmer när det ska börja sätta betyg (dock senast i åk 8), alla skoladministratörer måste ha varit lärare först, inga friskolor, inget offentliggörande av rankinglistor samt en gedigen lärarutbildning. Men finsk skola och utbildning är inte utan egna problem och utmaningar. En intressant motbild är att svenska universitet rankas klart högre än finska (se t.ex. http://www.shanghairanking.com/ARWU2011.html).

  2. Hej Christian, tack för intressant inlägg. Jag undrar om du såg UR:s Världens bästa skitskola? I ett av programmen gjordes ett besök i en finsk skolklass. Jag vet itne om denna klass var representativ för en vanlig finsk klass, men i det korta klippet framstod skolan som auktoritär och gammaldags. Eleverna stod till exempel upp när läraren kom in i rummet.
    (http://urplay.se/165326 ca 36 min in i programmet)
    Det känns inte som en skola att sträva efter.
    Sedan funderar jag lite på Sahlbergs tips till andra länder, ffr allt då tips 2, att lärarna själva skall stå för kunskapsbedömningen. Jag undrar hur det ska fungera i ett land med allt fler friskolor, där elevantalet är direkt kopplat till skolans ekonomi, och indirekt till lärarens anställning? Jag tänker alltså på skolornas krav på lärare att sätta ”glädjebetyg” för att ha kvar elevantalet och skolpengen.

    • Hej Katrin
      Finland hade inte en lika genomgripande ungdomsrevolt som den i många andra europeiska länder under 1960-talet. Jag tror att det har en ganska stor betydelse för vad som är möjligt att göra med finska barn jämfört med svenska barn. Vi är inne på vår andra och delvis tredje generation som vuxit upp utan rädsla för auktoriteter. Det skapar enorma möjligheter, men givetvis också viss strukturlöshet.

      Jag såg den dokumentären du nämner och även om jag inte tror det var en representativ klass, så är det något oroande med barn som är alltför skolanpassade. Skola, hur bra den än är, innebär alltid en socialisering till bestämda normer. En socialisering till samhälleliga normer, oavsett hur rimliga och riktiga de är, bör inte ske utan ifrågasättande. Men det är inte ett ifrågasättande hur som helst som kan vara idealet, utan möjligheten att ifrågasätta sådant som man spontant har svårt att tro, förhålla sig till eller acceptera. Barn som ifrågasätter visar att de tänker om det de lär sig (om de inte ifrågasätter för ifrågasättandets skull, dvs.). Lärande på riktigt är ofta mödosamt. De som tror att vi kan skapa en finsk skola eller en auktoritär lärarkår har missat sitt tåg med 40 år. Däremot finns det en hel del att lära av Finland i synen på hur skolans styrs, i synen på lärarnas autonomi över skolans innehåll och bedömning och från lärarutbildningen. Men som jag skriver i slutet på mitt inlägg, det är också så att Pasi Sahlberg ser mycket finsk skola har att lära, framför allt gäller det just mötet mellan lärare och elev, och kring elevernas självständighet, där svensk skola länge varit i framkant.

      Det finns många problem kopplade till skolpeng och konkurrensutsatt skola som t.ex. att lärare medvetet eller omedvetet sätter glädje betyg. Vi vet inte exakt hur stort detta problem är och vad det egentligen får för konsekvenser, men frågan är om inte priset för ökad kontroll av lärare är mycket högre än konsekvensen av ett eller annat glädjebetyg. Den stora utmaningen är trots allt bristande likvärdighet i undervisningen. Lärare må bedöma elever hur likvärdigt som helst men om elever inte ens får chansen att nå de högre kunskapskraven spelar det mindre roll att deras låga betyg är likvärda.

  3. Det är något som inte stämmer med recensentens analys: det talas om att den finska skolan lyckas skapa mening för såväl elever som pedagoger, det är ju toppen. Att uppleva sin tillvaro som meningsfull och helst även påverkbar (känsla av kontroll och inflytande) är kan kanske det bästa sättet att främja en god lärmiljö men även att förebygga psykisk ohälsa. Den vanligaste typen av psykisk ohälsa är depression. Depressioners yttersta konsekvens är självmord. Finland har länge toppat ligan av suicid bland unga. De är hästlängder över nivåerna bland t.ex. svenska ungdomar, Finland har 15,51 suicid per 100.000 unga mellan 15-19 år, motsvarande siffra för Sv. ungdomar är 6,3 (Wasserman, D., Cheng, Q. & Jiang, G-X, 2005). Eftersom ungdomar spenderar en betydande del av sin vakna tid i skolan kan man omöjligen bortse från skolmiljön som möjlig påverkan till dessa höga suicidtal. Jag tror inte att valet nödvändigtvis står mellan mediokra skolresultat i internationella jämförelser och levnadsglada ungdomar och dess motsatser men jag tror att nivåerna av ungdomssuicid i vårt granland gör att vi skall vara försiktiga med vilka slutsatser vi drar från finska skolor.

    • Hej

      Det är helt uppenbart att vi ska vara försiktiga i hur vi inspireras av eller sneglar mot andra länders skolor. Pasi Sahlberg inleder sin bok just med att varna för att försöka göra finsk skola. Jag tror svenska elever upplevt sin skolgång mer meningsfull än vad finska elever gjort, just därför att vi betonat respekten för elevernas person och personliga intressen. Pasi Sahlberg lyfter fram som detta som den finska skolans största utmaning för framtiden: ”First and foremost, Finnish school must continue to become more pupil-friendly so that it allows more personalized learning paths. /…/ Indeed, the new Finnish school must be a socially inspiring and safe environment for all pupils to learn the social skills that they need in their lives” (Sahlberg 2011, s. 140). Det jag ser som värt att lyfta fram med den finska skolan är den samhälleliga uppslutningen bakom dess inriktning och lärarnas autonomi. När svenska politiker inför valet 2010 började tala om en skola för var och en övergav man ytterligare ett potentiellt meningsskapande ideal som finns i uttrycket en skola för alla. Oavsett hur väl skolan lyckas med att motverka psykiskt ohälsa behöver den gemensamma skolan vila på vissa gemensamma övertygelser. Vi har haft sådan kring hur vi ser på barn och unga, Finland har fokuserat kunskapsreproduktionen. I dagsläget upplever jag att det inte finns några visioner för svensk skola utöver att vi ska hävda oss i den internationella konkurrensen. Den typen av visioner inte meningsskapande.

  4. Pingback: Gemensam meningsbild « christerhellberg

  5. Pingback: Läsvärt | Löneuppropet

  6. Pingback: Att rädda världen kan börja med Varför | #Skolvåren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.