Om Christian Lundahl

Christian Lundahl (f. 1972) är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Han disputerade 2006 vid Uppsala universitet på avhandlingen: ”Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola” Lundahl forskar om utbildningshistoria, internationella jämförelser, kunskapsbedömning och utbildningspolitik bland annat utifrån ett läroplansteoretiskt perspektiv. Han har undervisat på Studie och yrkesvägledarprogrammet, lärarutbildningen och rektorsutbildningen kring statlig styrning, utvärdering och bedömning, där också flera av hans böcker ingått som kurslitteratur. Lundahl har också tillsammans med kollegor och med Skolverket 2013 utvecklat Sveriges första MOOC för lärarfortbildning med över 30000 kursdeltagare i en kurs om betyg och bedömning. Lundahl utbildar också skolledare och kommunala skolförvaltningar om Skola på vetenskaplig grund och utifrån beprövar erfarenhet. Lundahl är vetenskaplig ledare för flera olika forskningsprojekt kring kunskapsbedömning och utbildningshistoria, bland annat det från Vetenskapsrådet finansierade projekt Det globala laboratoriet – Torsten Husén och internationaliseringen av pedagogisk forskning. Lundahl leder också ett större skolutvecklingsprojekt i Stockholm kallat Hållbart lärande. Han har publicerat ett stort antal böcker och artiklar (se https://www.oru.se/personal/christian_lundahl). Han twittrar aktivt om pedagogisk forskning under kontot @drlundahl.

Varför heter det dum som en åsna?

Vår bildningsälskande drottning Kristina lät införa det så kallade åsnestraffet i svensk skola genom 1649 års läroplan. Åsnestraffet är ett skamstraff som gick ut på att en elev som ertappats med att tala på sitt modersmål på rasten, och inte latin som de skulle, tvingades bära ett konstgjort åsnehuvud på sina axlar, alternativt sitta på åsnepallen: ”lata skola sättas på åsnepallen [’scamno asinorum’] eller bära åsnebilden [’asini picturam’] (1649 års skolstadga). Åsnestraffet byggde på en lek som hette åsnan och vargarna. Det var klasskamraterna som skulle hålla efter och ange om någon brutit mot latinplikten, de var så att säga de sluga vargarna på jakt efter den dumma åsnan.

Bild. Åsnestraffet. Träsnitt från 1479 (ur Siegvald 1935, s. 9)

Skolstraffens historia är både bisarr och brutal. Drottning Kristinas skamstraff ska dock ses som en parentetisk lindring av skolans annars och fram till 1950 talet mer fysiskt straffande kultur. Med förstadierna till det moderna samhället växte sig humanistiska ideal starkare och den fysiska brutaliteten i samhället minskade, särskilt inom straffande institutioner. Detta ska emellertid inte bara förstås som att maktutövningen inom dessa institutioner minskade utan att den ändrade form. Brutala straff slog tillbaka i avsky mot den straffande institutionen. Bättre då att appellera till själen: att väcka skam och samvete. Om detta har Michel Foucault skrivit en av samhällsvetenskapens riktiga klassiker, Övervakning och straff (1974). Han menar att humanistiska strömningar ledde till att: ”själen blev kroppens fängelse”. I skolans värld ska åsnestraffet och andra skamstraff således förstås också för att de kunde skapa lydnad och lärande på ett mer effektivt sätt än vad spöstraff och slag gjorde. Och att banka in lärande, det hade man gjort mycket under 1400 och 1500-talet. Exempelvis ska Luther ha fått en hel del stryk – upp mot 15 gånger på en förmiddag. Det ledde emellertid inte till att Luther ville avskaffa spöstraffet, men kanske till att han också betonade värdet av belöningar: äpplet skola ligga bredvid riset, lär han ha yttrat.

I så måtto uttryckte 1649 års skolordning en mer human hållning vilket också låg i linje med kyrkans praktik om skriftermålet (en form av bikt), bekännelsen och avlösningen (förlåtelse). På 1600 talet ansåg man att barn i 7, 8 års ålder kunde skilja mellan gott och ont, rätt och fel och därmed slås av samvetskval. Så unga barn ansågs kunna komma till sitt första skriftermål, enskilt eller i grupp och därmed även till sin första nattvardsgång (förhörsjournal från Bygdeå 1600-tal). Under 1700-talet fick späkningen genomslag (via Calvinismen) och förlåtelsen tonades ned inom kyrkan. I Europa finns vittnesmål om skolaga av häpnadsväckande slag. Rektor Johann Jakob Häuberle (d. 1782) i Schwaben kunde efter 51 års tjänstgöring påvisa att han hunnit dela ut 124010 rottingslag, 136715 örfilar, 911527 käpprapp och 1115800 pannsmällar och luggningar – dvs. någonstans mellan 100 och 200 slag per dag (jfr. Herman Siegvald, Om kroppsagan 1935).

Våldsbestraffningarna i den svenska skolan kom heller inte att upphöra med 1649 års läroplan. I Sverige avskaffades formellt sett rätten att aga läroverkselever 1928 och folkskoleelever först 1958 (se vidare Joakim Landahl, Auktoritet och ansvar 2006). Men åsnestraffet representerar början på en utveckling där skolan vänder sig till barnets inre. Så småningom börjar det också bli mer självklart att resonera med barnen om rätt och fel. Då är vi framme vid 1970-talet. Barnen får nu rätt att delta i samtal om moral och uppförande.

Glaskulans förbannelse

Det har sagts att den ryske psykologen Ivan Pavlov (1849-1936) som med sina experiment på hundar lade en viktig grund för teorin om betingning – uttryckt bestörtning över att man med behaviorismens intåg i 1910-talets USA gjorde liknande experiment med människor (se särskilt John B. Watson 1913). Sant eller inte kan man fascineras över hur föräldrar och lärare väljer att betinga sina barn med glaskulor och dylikt där det så ofta är lättare att vädja till barnens naturliga vilja att samarbeta.

Glaskulemetoden, guldstjärnor och andra symboler, teckenekonomier, har fått ett visst genomslag i svensk barnuppfostran det senaste decenniet bland annat genom de så kallade nannyprogrammen där en ”proffsuppfostrare” söker snabba resultat med vanartiga barn. Även i skolans värld används glaskulor för att belöna önskvärda personligheter eller läsfärdigheter. Genom skamstraff och belöningar lär sig barnen gilla det som är goda beteenden och känna obehag inför sina dåliga beteenden. De vuxna vet bäst för barnen. Självklart fungerar också metoderna. Det är väldigt lätt att betinga barn och ganska snart sköter de sig bättre än innan. Detta emellertid inte utan en viss kostnad. På lång sikt blir belöningarna ett straff. Om detta har den amerikanska vänsterpedagogen Alphi Kohn skrivit en utmärkt, om än något agitatorisk, bok: Punished by rewards (1993).

Det första som sker när vi uppfostrar barn med symboliska belöningar, skriver Kohn, är att barnen vänjer sig vid att underordna sig auktoriteter. Visst ska barn lära sig att lyssna på vuxna men betingningsmetodernas inneboende logik är att se det önskvärda beteendet mer i termer av svart eller vitt. I sina extremer bygger de på blind lydnad – man får eller får inte en glaskula beroende på om man lyder eller inte. Det är dock inte så att pappa och mamma eller läraren alltid har rätt. Den vuxne som fullt ut förstår barns behov och viljor finns inte, och inte så sällan finns det goda skäl bakom barnens trots eller motstånd som vuxenvärlden inte lyckats förstå. Uppfostran är ytterst en fråga om att få till samförstånd mellan vuxen och barn. Det mest rättvisa sättet att nå samförstånd är lyssna till varandras viljor och argument. Med belöningar, menar Kohn, förstärker vi den asymmetriska relationen som finns mellan barn och vuxna. När någon är i beroendeställning till någon annan blir belöningen mer effektiv, men också mer cynisk. Det är inte bara så att man ignorerar barnens argument, utan den vuxne tar sig inte ens tid att lägga fram sina egna argument.

En annan konsekvens är att barnet inte utvecklar en egen inre moralisk kompass. Barnet lär sig ta ut föräldrarnas eller lärarnas kompassriktning men förstår inte av sig själv varför det ska göra på det ena eller andra sättet, mer än att det leder till fler eller färre glaskulor. Kohn skriver att barn som vänjer sig vid den här typen av belöningar tenderar att bli ögontjänare samt hämmas i utvecklingen av egna motiv för att göra rätt. När belöningen uteblir finns inget eget intresse av att fortsätta göra det riktiga.

Belöningens straff är alltså en moralisk vilsenhet och att barnen fråntas sin integritet. Snällhet eller motivation till studier är egenskaper som inte kan köpas. De föds ur upplevelser av samhörighet, självbestämmande och kompetens (se Handbook of competence and motivation 2005 för forskningsöversikt).

 

För fler perspektiv se även Tomas Englund och Ingemar Engströms artikel i Pedagogiska magasinet 2011: Behaviorismens återkomst i svensk skola.

SvD hade en artikelserie om belöningssystem 2009: ”Peppa eller pressa”.

Se även beteendevetaren och doktorn i politisk psykologi Petra Krantz Lingrens blogg om varför hon är emot belöningssystem.

Ta också del av Martin Karlbergs avhandling 2011: Skol-Komet – Tre utvärderingar av ett program för beteendeorienterat ledarskap i klassrummet.

Leder resultatstyrning till sämre resultat?

Med övergången till mål och resultatstyrning anfördes grovt sätt tre huvudmotiv: 1) att skolorna skulle utvecklas och bli bättre om stat och kommun kunde fördela resurser på ett kompensatoriskt sätt utifrån resultat, 2) att skolors utveckling också gynnades av att jämföras med varandra, samt 3) att lärarna skulle känna ett tydligare ansvar inför sina elevers resultatutveckling och måluppfyllelse (prop. 1988/89:4, prop. 1990/91:18). Utifrån de resultatmått som brukar användas för att diskutera skolans resultat kan vi konstatera att mål och resultatstyrning i alla fall inte bidragit till att svensk skola blivit bättre. Kan det rent av vara så att resultatstyrningen i sig är en bov i dramat?  

I Sverige har de senaste åren allt fler ekonomer börjat intressera sig för den svenska skolans resultat. Med olika statistiska modeller visar de på bristande likvärdighet, betygsinflation och resultattapp. Många gångar förordar de mer kontroll, centralisering och ansvarsutkrävande (t.ex. här och här). ”Skolfolk” har anklagats för att inte förstå hur incitament fungerar och hur marknader bör regleras för att resultatstyrning inte ska korrumperas. Skärpta regler kring lärares resultatansvar i syfte att minska lärarnas incitament och möjligheter att sätta glädjebetyg tycks vara kungsvägen. De ekonomer som uttalar sig kring detta må ha rätt i sina analyser av den bristande likvärdheten i betyg och provbetyg men slutsatserna och åtgärdsförslagen vittnar om bristande förståelse för skolan som institution och organisation. Är det ett större ansvar för skolans resultat som bör avkrävas lärarna? Jag tror inte det. Däremot bör lärarna känna ett stort ansvar för de pedagogiska processerna och elevernas kunskapsutveckling. Skillnaden kan tyckas hårfin men uppmätta resultat är långt ifrån det samma som faktiskt lärande.

I USA tog administrationen under George W. Bush 2001 initiativ till en genomgripande reform i syfte att utjämna skillnaderna mellan dåliga och bra skolor. Reformen kallas No Child Left Behind . Den har både rosats och kritiserats i USA och internationellt. Nu 10 år efter införandet har allt fler kritiska röster kommit att höjas – inte minst för att reformen inte tycks ha gett de resultat som politikerna önskade. I Syfte att förstå hur det kunde gå fel tillsatte den amerikanska regeringen en kommitté bestående av både forskare inom ekonomi och psykologi. 2010 kom en huvudrapport med titeln Incentives and Test-Based Accountability in Education. Rapporten visar hur ekonomisk och psykologiskt forskning identifierat olika men kompletterande mekanismer till varför resultatstyrning inte alltid ger önskade, eller väntade, resultat.

Ur det ekonomiska perspektivet framhålls två principer för hur resultatstyrning kan ge goda effekter. Den första principen har att göra med att personer som inte gillar att jobba med press på goda mätbara resultat tenderar att sluta sitt arbete. Dessa personer har också oftare svårare att prestera höga mätbara resultat. När de slutar går således resultaten går upp (Lazar 2006). Den andra principen bygger på att resultatstyrning skapar en extra kraftansträngning och fokusering kring målen. Här finns dock ett problem. I rapporten visar man att resultatstyrning antingen kan leda till att man börjar arbeta med hela läroplanen då man tror att det också ger de bästa resultaten, eller så är man mer strategisk och fokuserar på det som kommer att mätas, dvs. ingå i resultatmåttet. Den första strategin ger bäst lärande, medan den andra kan ge bättre resultat. Resultatstyrning förutsätter därför ytterligare indikatorer som ger en förståelse om vad som ligger bakom resultaten om för att resultatet ska bli rättvisande. Ett sammanhängande problem som ekonomisk forskning identifierat är att resultatstyrning kan bli missvisande när resultatet bygger på effekten av mångas olika ansträngningar. Vem är det som ska hållas ytterst ansvarig för en elevs resultat; rektor, läraren, eleven eller kanske föräldrarna?

Den ekonomiska forskningen om incitament i resultatstyrning har i hög grad fokuserat på  vem som ska få vad, hur mycket och för vad. Den psykologiska forskningen om incitament har mer intresserat sig för hur incitamenten ser ut, i vilken kontext de ges och hur de kommuniceras. Skillnaden mellan de två forskningsperspektiven kan beskrivas som den mellan kvantitet och kvalitet avseende incitament.

De incitament psykologer intresserat sig för är ofta mer symboliska än de ekonomiska incitamenten: det handlar t.ex. om beröm, återkoppling, betyg. Centralt inom den psykologiska forskningen är också att skilja mellan yttre och inre motiv till att prestera samt betydelsen av hur olika valmöjligheter och effekter beskrivs och uppfattas. De viktigaste metastudierna kring motivation pekar ganska tydligt på att yttre incitament påverkar den inre motivationen negativt och är hämmande för mer avancerat lärandet. Men det som är intressant är att om de yttre incitamenten uppfattas som mindre tvingande avtar den negativa effekten. En elev som läser läxor för att föräldrarna tvingar henne med exempelvis hot om indragen veckopeng kommer lära sig mindre än en annan elev, som också mot sin vilja, läser läxorna men förstår att det kan gynna henne längre fram i livet. Poängen är att motivation gynnas av självbestämmande, dvs. att man känner autonomi i det man gör. Om yttre belöningar uppfattas som kontroll minskar motivationen och kvaliteten i arbetet. En ytterligare komponent är att motivation är starkt påverkad av känslan av att man utvecklar sin kompetens. Yttre symboliska belöningar flyttar fokus från individens reella kunskapsutveckling och förlägger dem, psykologsikt sett, till faktorer som individen kommer uppfatta som svåra att påverka: tur, otur, medfödd begåvning, missförstådd etc. 

Både ur ett ekonomiskt och psykologiskt forskningsperspektiv visar sig relationen mellan incitament och beteende mycket mer komplext än vad som brukar göras gällande i resultatstyrningsreformer. Särskilt komplext är incitamentens betydelse inom utbildningssektorn där verksamhetens resultat är svåra att mäta och där själva mätandet kan få negativa effekter för det verksamheten syftar till: lärandet. En fungerande resultatstyrning måste mer fokusera på processerna och ansvarstagandet bakom resultaten än på själva resultaten. Först om vi vågar släppa fokus på höga resultat i skolan kommer vi att nå dem.