Glaskulans förbannelse

Det har sagts att den ryske psykologen Ivan Pavlov (1849-1936) som med sina experiment på hundar lade en viktig grund för teorin om betingning – uttryckt bestörtning över att man med behaviorismens intåg i 1910-talets USA gjorde liknande experiment med människor (se särskilt John B. Watson 1913). Sant eller inte kan man fascineras över hur föräldrar och lärare väljer att betinga sina barn med glaskulor och dylikt där det så ofta är lättare att vädja till barnens naturliga vilja att samarbeta.

Glaskulemetoden, guldstjärnor och andra symboler, teckenekonomier, har fått ett visst genomslag i svensk barnuppfostran det senaste decenniet bland annat genom de så kallade nannyprogrammen där en ”proffsuppfostrare” söker snabba resultat med vanartiga barn. Även i skolans värld används glaskulor för att belöna önskvärda personligheter eller läsfärdigheter. Genom skamstraff och belöningar lär sig barnen gilla det som är goda beteenden och känna obehag inför sina dåliga beteenden. De vuxna vet bäst för barnen. Självklart fungerar också metoderna. Det är väldigt lätt att betinga barn och ganska snart sköter de sig bättre än innan. Detta emellertid inte utan en viss kostnad. På lång sikt blir belöningarna ett straff. Om detta har den amerikanska vänsterpedagogen Alphi Kohn skrivit en utmärkt, om än något agitatorisk, bok: Punished by rewards (1993).

Det första som sker när vi uppfostrar barn med symboliska belöningar, skriver Kohn, är att barnen vänjer sig vid att underordna sig auktoriteter. Visst ska barn lära sig att lyssna på vuxna men betingningsmetodernas inneboende logik är att se det önskvärda beteendet mer i termer av svart eller vitt. I sina extremer bygger de på blind lydnad – man får eller får inte en glaskula beroende på om man lyder eller inte. Det är dock inte så att pappa och mamma eller läraren alltid har rätt. Den vuxne som fullt ut förstår barns behov och viljor finns inte, och inte så sällan finns det goda skäl bakom barnens trots eller motstånd som vuxenvärlden inte lyckats förstå. Uppfostran är ytterst en fråga om att få till samförstånd mellan vuxen och barn. Det mest rättvisa sättet att nå samförstånd är lyssna till varandras viljor och argument. Med belöningar, menar Kohn, förstärker vi den asymmetriska relationen som finns mellan barn och vuxna. När någon är i beroendeställning till någon annan blir belöningen mer effektiv, men också mer cynisk. Det är inte bara så att man ignorerar barnens argument, utan den vuxne tar sig inte ens tid att lägga fram sina egna argument.

En annan konsekvens är att barnet inte utvecklar en egen inre moralisk kompass. Barnet lär sig ta ut föräldrarnas eller lärarnas kompassriktning men förstår inte av sig själv varför det ska göra på det ena eller andra sättet, mer än att det leder till fler eller färre glaskulor. Kohn skriver att barn som vänjer sig vid den här typen av belöningar tenderar att bli ögontjänare samt hämmas i utvecklingen av egna motiv för att göra rätt. När belöningen uteblir finns inget eget intresse av att fortsätta göra det riktiga.

Belöningens straff är alltså en moralisk vilsenhet och att barnen fråntas sin integritet. Snällhet eller motivation till studier är egenskaper som inte kan köpas. De föds ur upplevelser av samhörighet, självbestämmande och kompetens (se Handbook of competence and motivation 2005 för forskningsöversikt).

 

För fler perspektiv se även Tomas Englund och Ingemar Engströms artikel i Pedagogiska magasinet 2011: Behaviorismens återkomst i svensk skola.

SvD hade en artikelserie om belöningssystem 2009: ”Peppa eller pressa”.

Se även beteendevetaren och doktorn i politisk psykologi Petra Krantz Lingrens blogg om varför hon är emot belöningssystem.

Ta också del av Martin Karlbergs avhandling 2011: Skol-Komet – Tre utvärderingar av ett program för beteendeorienterat ledarskap i klassrummet.

Detta inlägg postades i Bedömning och utvärdering och märktes , , den av .

Om Christian Lundahl

Christian Lundahl (f. 1972) är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Lundahl bedriver forskning om prov, betyg och intelligensmätningar i ett historiskt och internationellt perspektiv. Han har undervisat på Studie och yrkesvägledarprogrammet, lärarutbildningen och rektorsutbildningen kring statlig styrning, utvärdering och bedömning. Disputerade 2006 på avhandlingen: Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola. 2009 kom Lundahl ut med boken Varför nationella prov? – framväxt, dilemman, möjligheter. Christian Lundahl har tillsammans med Maria Folke-Fichtelius gett ut antologin Bedömning i och av skolan. Praktik, principer, politik (2010), och 2011 kom boken Bedömning för lärande. Lundahl ingår i flera internationella nätverk kring bedömning, utvärdering och utbildningspolitik och samverkar med Humboldt universitetet i Berlin, Universitetet i Edinburgh samt Oslo universitet. Tillsammans med kollegor från Linköpings universitet, Göteborgs universitet och Högskolan i Kristianstad har Lundahl ett 5 årigt forskningsprojekt från Vetenskapsrådet för att studera effekter av godkänt gränser i betygssättning samt av betygsättning från åk 6. Lundahl är också forskningsledare för projektet From Paris to PISA vilket finansieras av Vetenskapsrådet och handlar om internationella skoljämförelsers historia. Lundahl har publicerat ett flertal artiklar kring bedömning i svenska och internationella tidskrifter och antologier. Lundahl har också tillsammans med kollegor vid Karlstads universitet 2013-2014 utvecklat Sveriges första MOOC för lärarfortbildning med runt 30 000 kursdeltagare i en kurs om betyg och bedömning. Han har också tidigare arbetat som utredare vid Skolverket under 10 år. www.paristopisa.com Följ även Christian Lundahl via Twitter: @DrLundahl

5 reaktion på “Glaskulans förbannelse

  1. Martin Karlberg

    Tack för en intressant text om belöningar och uppmuntran!

    Påståendet att uppmuntran leder till problem med utveckling av moral och integritet väcker min nyfikenhet. Det vore intressant att ta del av de studier som visar att uppmuntran leder till att barnen inte utvecklar en egen moralisk kompass och fråntas sin integritet. Det måste ju varit en utmaning att operationalisera och mäta svårdefinierbara begrepp som ”inre kompass” och ”integritet”. Hur fick forskarna reda på att just de uppmuntrade barnen berövades sin inre kompass? Var det inga andra barn som berövades sin inre kompass? Hur yttrade sig förlusten av den inre kompassen? Lika viktiga är så klart dessa frågor avseende integritet. Nu kanske läsare av detta tycker att jag borde läsa texterna som Lundahl refererar till (och det vore ju rimligt). Samtidigt skulle denna debatt bli mycket tråkigare om jag bara satt på min kammare och läste och sade ”hmmm” och ”aha, det var så forskarna tänkte”.

    Beteendemodifierande program avser påverka lärarnas beteenden så att lärarna skall lära sig att inte bara fokusera på elevernas eventuella brister. Elever som utmanar lärarnas auktoritet och skolans normer får som regel ta del av mycket skäll och tjat. Syftet med exempelvis Skol-Komet är att öka den positiva kommunikationen mellan lärare och elever, förbättra relationen mellan lärare och elever samt förbättra relationen mellan eleverna. Ett resultat jag fann i utvärderingen av Skol-Komet var att de normbrytande elever som fick ta del av programmet fick (i genomsnitt) en ny kompis i klassen. Detta är givetvis värdefullt för en elev som riskerar utanförskap.

    Ansvaret ligger på Lundahl och hans meningsfränder att visa att de tar ansvar för de elever som riskerar utanförskap och ohälsa. Att bara kritisera program (som visat sig i vissa, men inte alla, avseende vara effektiva) hjälper förmodligen inte de elever som är i behov av stöd. Enligt min (och Socialstyrelsens) mening är det viktigt att visa att insatser inte gör skada. I andra hand är det viktigt att kartlägga om programmet har några positiva effekter och i så fall varför. Lundahl uppmanas att komma med förslag på variabler som bör kartläggas för att styrka hans sak. Visst vore det intressant med en studie där man undersöker om uppmuntran förstör den inre kompassen?

    Som läget är nu står jag bakom Skol-Komet. Programmet är inte en perfekt skapelse och som alla andra program kan det användas på ett bristfälligt eller felaktigt sätt. Samtidigt finns det i vissa avseenden bevis för att programmet minskar utanförskap och minskar risken för en utveckling som präglas av ohälsa. Om programmet skulle visa sig göra mer skada än nytta är jag redo att ompröva mitt stöd för programmet. I förlängningen skulle jag förmodligen utveckla programmet för att komma tillrätta med uppenbara brister.

    Att implementera ett program som gör mer skada än nytta är oetiskt. Lika oetiskt är det att inte utvärdera skolans arbete, oavsett ifall lärare arbetar med program eller ej. Nu tänker kanske många lärare att de inte arbetar med något program och det stämmer säkert såtillvida att de inte arbetar med något namngivet program. Alla lärare har dock en ledarstil som går att kategorisera. Att inte utvärdera olika ledarstilar eller program är oetiskt. Frågan man kan ställa sig är ifall en tjatande och skällande lärare som inte arbetar efter ett program är en god garant för integritet och moral.

    Studier har visat att frekventa störande beteenden är det som lärare tycker är svårast att hantera i klassrummet. Det vanligaste sättet att bemöta dessa störande beteenden är att läraren tjatar eller ger reprimander. Detta leder ofta till att problemen förvärras och att relationerna mellan eleverna samt mellan eleverna och läraren försämras. Att istället systematiskt försöka förbättra relationerna och minska störande beteenden ökar möjligheterna för alla elever i klassen att tillgodogöra sig undervisningen och minskar risken för utanförskap. Det är detta som är syftet med Skol-Komet.

    Jag hade kanske fler frågor än svar men jag ser fram emot en fortsatt diskussion i ämnet.

    Se även mitt svar på Engström och Englunds artikel i Pedagogiska Magasinet. Kommer i nästa nummer, den 16 september.

    Vänligen,

    Martin Karlberg

    Svara
    1. Christian Lundahl Inläggsförfattare

      Hej Martin och tack för din kommentar!

      Det som intresserar mig med ämnet belöningar är skillnaden mellan externa och interna drivkrafter i lärande och uppförande. Jag är inte särskilt ute efter att kritisera specifika pedagogiska modeller utan just bara att fästa uppmärksamheten vid nämnda skillnad. Min forskning kretsar kring bedömning och dess olika konsekvenser. Det du kallar uppmuntran är en del i det bedömningsforskning kallar feedback eller respons. I studier av olika typer av feedback hamnar straff och beröm (punishment and praise) på genomgående väldigt låga effektnivåer, särskilt när det gäller att främja mer komplext lärande och beteende (se Kluger och DeNisis inflytelserika metastudie om feedback). Om en respons på ett elevbeteende eller läromoment ska leda till optimala effekter måste det fokusera på problemet i sig och innehålla ett förståelseorienterat förslag på hur barnet ska lösa problemet. Därigenom ökar möjligheten att aktivera en inre motivation där barnet engagerar sig för sakens skull och den inre tillfredsställelse som kommer av att klara av problemet. Inre drivkrafter är ihärdigare men samtidigt mer avspända än externa drivkrafter.

      Hur operationaliserar man integritet och moralisk kompass? Alfie Kohns bok är en metastudie vilket innebär att olika studier med varierande indikatorer analyseras och kopplas till olika begrepp. Begreppen integritet och moral är inte operationaliserade och uppmätta egenskaper utan det är begrepp som används som tolkningar och slutsatser av ett stort antal effektstudier. Oavsett svårigheten att mäta om specifika belöningsmetoder berövar barn integritet eller gör dem moraliskt vilsna, finns det ett stark teoretiskt stöd i Kohns bok för att så kan bli fallet. Om det sedan tar bort det övergripande värdet av t.ex. Skol-komet är en helt annan fråga (hur viktar man en extra kompis mot integritet?). Jag hade dock gärna sett att företrädare för belöningssystem ställer frågor om hur metoderna påverkar exempelvis: barns mod att säga nej, modet att erkänna när man gjort fel, att göra rätt för att det känns rätt – och att göra det även när ingen ser på.

      Var mitt ansvar som forskare börjar och slutar, som du också är inne på, är en stor fråga till vilken jag tänker återkomma i ett särskilt inlägg vid tillfälle.

      Vänligen Christian

      Svara
  2. Kristina Israelsson

    Hej!
    Jag snurrade in på denna tråd då jag sökte avhandlingar och litteratur inom ämnet belöningar och straff i skolan. Jag tycker detta är ett extremt intressant område då jag går ut som färdig lärare nu till hösten. Jag vore väldigt tacksam om ni kan hjälpa mig mig fler tips, utöver denna lilla guldgruva, som kan hjälpa mig att finna information om hur straff eller belöningar utvecklar barnen i sitt agerande. Vad blir konsekvenser av att de belönas med guldstjärnor eller glaskulor?

    MVH: Tina

    Svara
  3. Oscar Semb

    Belöningar och bestraffningar är extremet komplext om man tittar på det så här. Ska man ha några överhuvudtaget? Vad händer om man inte har det? Vad måste man göra istället?

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *