Hatad i livet – glömd i döden! Gustaf och snillevalet

 

Hatad i livet – glömd i döden! Vad har man gjort för att förtjäna ett sådant omnämnde i minnesböcker? Beskrivningen gäller privatläraren och skoldebattören Gustaf Ruder som på 1730-talet blev den första i Sverige att på allvar tala för det vi ser som självklart idag – att urval till högre utbildning baseras på meriter. De mest lämpade skulle väljas, i stället för barn till välbärgade föräldrar. Idag är det ju betyg och resultat på högskoleprovet som avgör.

Gustaf Ruder förordade alltså att meriter skulle vara grunden för urval till universitet, det som då benämndes snilleval. Men hur kunde detta vara så kontroversiellt att det väckte sådant hat mot Ruder som person? 

Under Frihetstiden i Sverige på 1700-talet hade en ny generation politiker, färgade av upplysningens idéer, kommit till makten. Undervisning och uppfostran debatterades och en ny syn på begåvning och urval trädde fram. Utbildning kostade staten mycket och det fanns en risk att de ”tärande yrkena” – Gustaf Ruder använde just de orden – som exempelvis tjänstemän i staten inte gavs till de mest lämpade. 

Genom snilleprövning skulle det gå att sätta rätt man på rätt position menade Ruder. Därmed blev han indirekt en företrädare för ståndscirkulation, vilket väckte en del ont blod. Skulle nu plötsligt vem som helst få utbilda sig? 

Ett sätt att förstå Gustaf Ruders resonemang är att låna sociologen Zygmunt Baumans (1925–2017) åtskillnad mellan skogvaktarstaten och trädgårdsmästarstaten. 

Snilleväljaren, som Gustaf Ruder också kallar för trädgårdsmästare, är klart pro-aktiv. Han låter inte trädgården växa vilt, utan han sår, ansar och gallrar. Han vill få ut mer av trädgården än vad den kan ge utan vård. 

Samhällets praxis speglade snarare då skogvaktarstatens hållning om en naturlig sållning. Biskopen i Västerås skriver:

Man kan omöjligen veta, hvilkens snillegåfvor med tiden torde blifva förvärrade eller förbättrade, så lärer man ock i förtid ej med någon särdeles visshet kunna säga, hvad var och en yngling i mandomsåren skall blifva mest fallen och skicklig till. 

Det handlar alltså om att barn utvecklas på olika vis och i olika takt. Lärarens roll är att följa detta med ro, likt en skogvaktare som ger träden tid att växa och bli vad de är förutbestämda att bli. Lektorerna vid Växjö gymnasium anförde:

Alla dagar ser man väl det att den ene lärjungen är qvickare än den andre, har bättre minne och kan nu fortare göra reda för sin lexa än dess kamrat, som fast trögare, dummare, långsammare, ofta med full börd seglar den förre förbi, då dess judicium [omdöme] kommer till större mognad.

Rent praktiskt tänkte sig Ruder att snilleväljaren har tillgång till ett antal gossar  och att man bland annat studerar deras läsförmåga, skrivkunnighet, minne, kristendomskunskap samt inbillnings- och föreställningskraft. Dessutom granskas gossarnas omdömet, och deras ”affekter och sinnesböjelser”. Resultaten stämdes sedan av mot deras ”kropp och utvärtes skapnad”. 

Gustaf Ruder knyter här an till den så kallade temperamentsläran grundad av den antika läkaren Hippokrates och som delar in människan i fyra temperament formade av kroppsvätskornas sammansättning. Det är sangviniker (blod), flegmatiker (slem), koleriker (gul galla), melankoliker (svart galla). Han gör sedan en uppdelning av olika typer av yrkesgrupper och länkar varje temperament till olika uppgifter inom respektive yrkesgrupp. I staten kan koleriker till exempel bli ministrar, medan flegmatiker mer lämpar sig som betjänter. I handel kan koleriker och melankoliker bli ”rika storhandlare” medan sangviniker och flegmatiker blir ”fattiga småhandlare”. 

Den dåvarande riksdagen är enhälligt skeptiskt till dessa tankar. Förutom rent praktiska argument mot snillevalet, som att det skulle bli dyrt, framfördes teoretiska argument som tvivlade på temperamentsläran över huvud taget. Dessutom härskade den praxis som biskopen Västerås gav uttryck för ovan. 

Ruders tankar föll i glömska och ett meritokratiskt skolväsende skulle låta vänta på sig långt in på 1900-talet. 

Även om vi idag tar meritokrati för självklart när det gäller utbildning finns en ständigt närvarande diskussion om när, hur och vem som har rätten och kompetens att bedöma barns kunskaper och potential. I Sverige har de betyg lärarna sätter stor betydelse för elevernas fortsatta möjligheter – men vi litar inte helt på dem. 

Mer objektiva och externa bedömningar som de nationella proven ska beaktas vid betygssättningen. Det finns också flera förespråkare för att dessa ska få mycket större betydelse och rättas centralt av staten inte minst för att öka likvärdigheten. Det är då viktigt att komma ihåg att lärarnas betyg vilar på observationer av elevernas lärande och utveckling, ofta över flera år. Ett enskilt prov vid ett provtillfälle kan aldrig ersätta detta.

Denna text är en återpublicering av en tidigare vetenskapskrönika i NA 221209

Se vidare om Ruder här

Bortom Sputnik

Hösten 1957 drabbades USA av den så kallade Sputnik-chocken. Den 4 oktober lyckades Sovjetunionen med en bedrift som ingen annan nation lyckats med tidigare: att sända upp en satellit – Sputnik – som cirkulerade kring jordklotet. Sputnik var en klotformad satellit, stor ungefär som en badboll, som med en hastighet av 30 000 kilometer i timmen gjorde ett varv runt jorden på cirka 96 minuter.

sputnikfrimärke

Den runda satelliten, som i början liknades vid en konstgjord måne, skapade stark oro i USA.  Detta var under det kalla krigets dagar, där motsättningarna mellan USA och Sovjetunionen var starka. Till viss del handlade frågan om den militära konkurrenskraften. Den som kunde skjuta upp satelliter kunde också tänkas skjuta upp missiler. Men frågan stannade inte vid det militära utan kom att beröra frågan om skolors kvalitet (Clowse 1981; Lenz 2015; Haugsbakk 2013). Det hävdades att skolorna inte var tillräckligt bra. Böcker och artiklar skrevs som behandlade vad som var fel med den amerikanska skolan och på vilka sätt Sovjet var överlägsen. En av böckerna sammanfattar diskussionen redan i sin titel: What Ivan knows that Johnny doesn’t. (Trace 1961). Framförallt riktades i diskussionerna uppmärksamhet mot matematik och naturvetenskap, det var dessa ämnen som framförallt ansågs behövas i den internationella konkurrensen. Den före detta presidenten Herbert Hoover kommenterade bristen på naturvetare och ingenjörer i tidningen Times, kort efter Sputnik:

The trouble is that we are turning out annually from our institutions of higher education perhaps fewer than half as many scientists and engineers as we did seven years ago. The greatest enemy of all mankind, the Communists, are turning out twice or possibly three times as many as we do. (Tröhler 2013:145).

Sputnikkrisen berörde i första hand förstås USA, men även i ett land som Sverige kom debatten av föras kring hur man kunde förstå den amerikanska skolans utveckling. Två inflytelserika pedagogikprofessorer: Torsten Husén och Wilhelm Sjöstrand drog helt olika slutsatser av Sputnikkrisen, vilket exemplifierar att receptionen av internationella idéströmningar kan påverkas av den ideologiska positionen hos mottagaren.

Torsten Husén, professor i praktisk pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, var anhängare av idén om en enhetsskola för alla samhällsklasser. I februari 1959 skrev han i Dagens Nyheter tidningsartikeln ”Amerikansk skoldebatt i satellitåldern”. Han menade att Sputnik hade skapat ett helt nytt intresse för vad som försiggick i de sovjetiska skolorna.

Tidigare hade det ansetts vara omstörtande och halvt förrädiskt att besöka Ryssland för att studera något där. Sedan något år har det varit högsta mod  att bege sig dit för att studera de förträffliga ryska skolorna. Jag har börjat få jäktade besök av amerikanska kolleger som gör en hastig mellanlandning i Skandinavien innan de far vidare öster ut (Husén, 1959).

Det Husén beskrev här var en pedagogisk Sovjet-turism som möjligen var lite sårande ur svensk synvinkel. Det svenska experimentet med enhetsskola, som pågått sedan 1950 i form av en försöksverksamhet, var uppenbarligen ingenting som intresserade de amerikanska kollegorna nämnvärt i spåret av Sputnik. Sverige var bara en plats man mellanlandade på. Han raljerade också över den nyvunna expertstatus som nya aktörer fått, trots att de saknade erfarenhet av forskning i pedagogik:

Den som under de senaste två åren följt den amerikanska skoldebatten har stundom haft anledning begrunda innebörden i ordspråket att den enögde blir kung i de blindas rike. Personer som tidigare inte ägnat skolan något intresse, t ex satellitforskningsgeneraler och atomfysiker, eller som i varje fall haft en rätt avlägsen kontakt med denna, har plötsligt utnämnt sig till överdomare då det gäller att konstatera vad den amerikanska skolan ’producerar’. I samma veva som Sputnik hösten 1957 sändes upp publicerade US Office of Education en rapport om det ryska skolväsendet. Denna blev föremål för en betydande publicitet och lade ytterligare kol på glädjen hos dem som utförde mera avancerade självplågarnummer på temat den dåliga amerikanska skolan (Husén, 1959).

Wilhelm Sjöstrand, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Uppsala universitet, hade en helt annan inställning än Husén till både enhetsskolan och diskussionerna i samband med Sputnikkrisen. 1960 publicerade han en bok kallad För och mot den nya skolan där han samlade artiklar han skrivit under de senaste åren, och där han gick till angrepp mot vad han kallade ”det doktrinära enhetsskoletänkandet” (Sjöstrand 1960: 95). Sjöstrand var kritisk till idén om en enhetsskola och progressiva metoder, och han använde sig av internationella argument för att driva igenom sin ståndpunkt.

En av bokens artiklar, ursprungligen publicerad i juli 1959, heter ”Sputnikskräck eller pedagogisk självbesinning?” Sjöstrand menade här att man i Sverige försökt bagatellisera den utveckling som skett i USA och som enligt honom inneburit en kritik av den progressiva och ineffektiva pedagogiken i USA. Han tog upp amiral Rickovers inflytelserika bok Education and freedom som ett positivt exempel på ett tillnyktrande i den amerikanska debatten. I uppskattande ordalag beskrev Sjöstrand hur Rickover gjort upp med den amerikanska självgoda övertygelsen om den egna förträffligheten som gjort dem oförmögna att lägga märke till undervisningsväsendets brister. Sjöstrand försvarade också Rickovers kunskaper. Man behöver inte vara professor i pedagogik för att ha auktoritet i pedagogiska frågor, menade Sjöstrand. Han fann det fördomsfullt och övermaga att hävda ”att en militär i framskjuten ställning inte skulle äga några som helst förutsättningar för ett framgångsrikt deltagande i den pedagogiska debatten” (Sjöstrand 1960: 111).

Som stöd för sitt omdöme hänvisade han till att Rickover var en bildad man med stor kännedom om det europeiska bildningsväsendets historia. Den amerikanska allmänheten hade också varit förståndig nog att lyssna på vad han hade att säga. ”Den [amerikanska allmänheten] föredrar tydligen en högt bildad företrädare för krigsmakten framför en frälst progressivist som bekläder en lärostol i pedagogik.”(Ibid: 111) Sjöstrand menade vidare att Rickovers yrkeserfarenheter inte var en begränsning när det gällde att bedöma kvaliteten i det amerikanska utbildningsväsendet. Tvärtom, hans position gav honom en närmast unik förmåga att bedöma hur eliter utbildades i landet (Ibid: 114-115).

Debatten om Sputnik uppvisar både tidstypiska och generella drag för hur en kris uppstår och behandlas i pedagogiska sammanhang. Det unika var kopplingen till kalla kriget som gjorde att diskussionen framförallt kretsade kring två länder, USA och Sovjetunionen, även om också andra länder tog intryck av diskussionen. Samtidigt finns det också generella drag i denna diskussion som kan kännas igen även i senare tiders krisdiskussioner. Sådana frågor som är bekanta även idag är exempelvis: Är krisen reell eller ej? Vilka kunskaper bör ett skolsystem eftersträva? Vilka typer av aktörer kan göra legitima anspråk på att sitta inne med viktiga kunskaper om skolans tillstånd? Vidare är diskussionen om Sputnik ett exempel på hur en uppfattad kris i ett visst land kan inspirera till diskussioner i andra länder. Man kan tala om detta i termer av ”krislån”. I motsats till den typ av policylån som handlar om att importera en redan fungerande pedagogik, innebär detta att en krisdiskurs importeras, som i sin tur kan användas för att värna en redan existerande pedagogik på hemmaplan, eller en nyligen övergiven sådan (jfr Takayama 2007; Gruber 2004: 186). Som vi sett var det emellertid inte en självklarhet att göra dylika krislån. Där Wilhelm Sjöstrand ansåg att Sputnik borde fungera som en tankeställare även för Sverige, var Torsten Husén ytterst skeptisk.

Huséns skepsis till Sputnik-diskussionerna är intressant i sig, för den kan ha haft betydelse för den utveckling som snart skulle äga rum. Mycket snart skulle han nämligen få en central roll som ordförande i en ny internationell organisation som utvecklade ett alternativt sätt att jämföra skolors prestationer. De kom att genomföra mycket omfattande studier av elevers kunskaper i en rad länder. Organisationen kom snart att få namnet IEA, International association for the evaluation of educational achievement. Ytterst sett kan de betraktas som en organisation som ville frambringa en annan typ av data om skolsystem runt om i världen än vad den tidens debattörer hänvisade till. Det var en strävan att gå bortom Sputnik, att frambringa nya metoder och nya kunskaper för att uttala sig om skolan. Organisationen är idag kanske främst känd för att genomföra TIMSS och PIRLS, men deras största betydelse är kanske att de lade grunden för PISA.


Texten är ett lätt bearbetat utdrag ur Joakim Landahl, ”Kris och internationella jämförelser” i J. Landahl & C. Lundahl (red.) Bortom Pisa: internationell och jämförande pedagogik. Stockholm: Natur & kultur. pisabok

PISA-chocken, vår tids kärnkraftsolycka?

Den 10 augusti 1989 skrev Carl Bildt en debattartikel i vilken han kritiserade den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Han skisserade en bild av en skola i kris, präglad av frånvaro, vandalism, läraromsättning, mobbning, stagnerande standard och ett ökande antal ”funktionella analfabeter” (DN-debatt 10/8 1989). Han anklagade sina politiska meningsmotståndare för att inte ta krisen på allvar, och föreslog en rad åtgärder: en ny lärarutbildning, ökad decentralisering, ett återupprättande av kvalitet och kunskaper i skolan, ett nytt betygsystem etc. Gillande hänvisade han till den amerikanska skolkrisrapporten A nation at risk, som han beskrev som ett föredöme. Även Sverige borde tillsätta en skolkommission. ”Även Sverige är i dag en nation vars framtid är i fara. Jag tror att en oberoende skolkommission är vad som behövs för att öppna ögonen på dem som i dag blundar och bereda vägen för nya lösningar.”

Somligt som Bildt tog upp känns idag välbekant, men annat känns enormt exotiskt.  Det är fascinerande att se hur han beskriver den samtida skoldebatten. Bildt menade 1989 att skolan knappt debatterades alls: ”tänk om ledande politiker på sina håll kunde ägna i alla fall lika mycket tid åt utvecklingen av Sveriges kunskaper som åt avvecklingen av Sveriges kärnkraft.”

Idag skulle en sådan vision inte längre kunna formuleras, eftersom den med råge har överträffats. Kärnkraftens avveckling hör man nästan ingenting om, i motsats till den allestädes närvarande diskussionen om skolan. Hotet mot framtiden består inte längre i en kärnkraftsolycka, utan snarare i ett katastrofalt resultat i PISA. Denna remarkabla omkastning, som också sammanfaller och är liktydig med en mer generell förskjutning från globalt delade problem till nationella egenintressen, har förstås stimulerats av det sätt varpå OECD mäter och presenterar skolresultat.

Imorgon, 11:00, är det dags igen, då resultaten från PISA 2015 släpps. I olika länder väntar man med spänning på resultaten, och alla ställer sig precis samma frågor: går det bättre för ”oss” eller sämre? Men ur ett globalt perspektiv är förstås frågan inte om en kris kommer visa sig, utan var den kommer uppstå. OECD säljer ofta in sina studier med ett optimistiskt budskap. Studier visar, menar de, att olika länder kan förbättra sig på kort tid. Men det de inte säger lika tydligt är att samma framgångssagor förutsätter motsvarande nedåtgång för andra länder. Eftersom mätningen är relativ bygger den enes framgång på den andres motgång. Bland annat av den anledningen är PISA ett instrument för en utbildningskris som saknar lösning. För det individuella landet kommer det alltid att finnas möjligheter att förbättra sin position. Men på en global nivå kan man snarare säga att problemen flyttas runt. Ett problemland kan bli ett succéland, men problemländer kommer per definition alltid att finnas. Denna globala konsolidering av krisen skiljer sig från hur vi förstår andra samhälleliga kriser. Ekonomiska kriser eller miljökriser kan, åtminstone i teorin och åtminstone tillfälligt, få en lösning, och detta är också målsättningen. I den mån skolkriser mäts på ett relativt sätt är detta en omöjlighet. OECD genererar på så sätt skolkriser per automatik, och därmed också mediautrymme till skolan.

 

Dags för ett intellektuellt förhållningssätt till PISA

Den 6 december 2016 presenteras resultaten från 2015 års PISA-undersökning. Dessa resultat kommer få stor betydelse för den utbildningspolitiska diskursen om skolan de närmaste månaderna. Sverige kommer att jämföras med sig själv från tidigare år, och Sverige kommer att jämföras med andra länder. Ibland kommer jämförelserna och tolkningarna att vara rimliga men lika ofta kommer de att vara överdrivna och präglade av specifika intressen. Att genomföra internationella mätningar och göra tolkningar av dess resultat, och agera utifrån resultaten är en delikat och mycket svår uppgift. I debatten är det därför synd att den expertis som verkligen finns kring internationell och jämförande pedagogik sällan kommer fram.

Internationell och jämförande pedagogik har som forskningsinriktning en lång historia som spåras tillbaka redan till tidigt 1800-tal, då fransmannen Marc Antoine Jullien drog upp riktlinjerna för internationella jämförelser av utbildning (se t ex Kaloyannaki & Kazamias, 2009). Det var dock först under 1900-talet, framförallt efterkrigstiden, som forskningsfältet institutionaliserades med egna tidskrifter, sällskap och universitetskurser. Inom fältet finns en väl utvecklad begreppsapparat för att förstå möjligheterna och begränsningarna i internationella jämförande studier som PISA och TIMSS.

Sverige och särskilt pedagogikforskaren Torsten Husén (1916 – 2009) var drivande i utvecklingen av internationella jämförelser inom utbildningsväsendet. Den forskning i internationell och jämförande pedagogik som Husén lade grunden till, har dock i Sverige fört en något tynande tillvaro de senaste decennierna. Samtidigt har den blomstrat internationellt sett och idag finns flera framgångsrika forskare inom fältet. En som uppmärksammat detta är forskaren Will Brehm vid Tokyo universitet. I en mycket bildad podcast intervjuar han flera av världens främsta forskare i internationell och jämförande pedagogik. Inte minst diskuterar de olika positiva och negativa effekter PISA-undersökningarna har världen över. För hela utbudet se http://www.freshedpodcast.com.

Jag kan särskilt rekommendera:

Rethinking the PISA Debate (Keita Takayama)

Seeing Like PISA (Radhika Gorur)

PISA, policy referencing, and pantomime (Bob Adamson)

The problems with outcome-based approaches to education (David Edwards)

The history and development of international assessments (Dirk Hastedt)

PISA in Germany (Florian Waldow)

Det finns också ett internationellt forskningsnätverk, The Laboratory of International Assessment Studies, som samlar både de som arbetar med PISA och TIMSS och forskare som kritiskt studerar effekterna av den typen av International Large Scale Assessment (ILSA). Den senaste konferensen ägde rum i Berlin hösten 2016 och videoupptagningar samt bloggar från konferensen finns här.

På svenska kommer jag och Joakim Landahl snart också ut med boken: Bortom PISA. Internationell och jämförande pedagogik (Natur och kultur). Se vidare här.

pisabok

Boken består av tre delar och 12 olika kapitel skrivna av svenska och utländska forskare som arbetar med internationell och jämförande pedagogik. Del I, Perspektiv på PISA, diskuterar hur internationella storskaliga mätningar växt fram historiskt och vilken roll de spelar i dagens samhälle. Del II, Undervisningens nationella variationer, ger exempel på hur nationella skolsystem kan jämföras på andra sätt än genom storskaliga kvantitativa mätningar av elevers resultat. Del III, Transnationella flöden, behandlar processen varmed pedagogiska idéer och praktiker rör sig från ett nationellt sammanhang till ett annat. Boken kommer i januari 2017 och är en produkt från vårt gemensamma projekt From Paris to PISA, som finansieras av Vetenskapsrådet.

Referenser

Kaloyannaki, P & Kazamias, A.M. (2009) ”The Modernist BEginnings of Comparative Education. The Proto-Scientific and the Reformist-Meliorist Administrative Motif.” I R. Cowen & A.M. Kazamias, (red.) (2009). International handbook of comparative education. Dordrecht: Springer.

Den svenska skolan och IKEA

Vad har svensk skola och IKEA gemensamt? I vårt projekt From Paris to PISA finansierat av Vetenskapsrådet undersöker vi den svenska skolan ur ett historiskt internationellt jämförande perspektiv. I ett nytt blogginlägg på vår projektblogg skriver Martin Lawn om Swedish Design, Soft Power and the Pedagogy of Modernism , där han argumenterar för att Sverige från slutet av 1800-talet och under 1900-talet skickligt på att ”pedagogisera” – i meningen föra ut och genomföra – sin version av det moderna samhället. Det var ett samhälle som genom skolan och ämnen som slöjd, teckning och idrott, knöt an till det förflutna (via hantverkstraditionerna) men som också bl. a. genom dessa ämnen visualiserade en framtid där skolan bidrog till samhällets förnyelse. En framtid man också hann i kapp och gjorde till sitt nu. Sverige blev internationellt sett den första trovärdiga modellen för det moderna samhället. Skolan liksom IKEA fungerade under dessa processer som varumärken för nationen – men hade också stor roll i dess faktiska materialiserande. Lawn skriver:

Swedish modernity was strongly associated with learning and knowledge, and not just with objects and their relation to each other. /…/ The policies and practices of Swedish society and the deliberate performance of modernity, operated by voluntary organizations with state support, and its focus on education and research, created a model and a mythology out of particular social circumstances which was to become a brand, a form of soft power in which our project subjects were located and received.

Läs mer på vår projektblogg – www.paristopisa.com

Från Paris till PISA. Styrning av utbildning genom internationella jämförelser 1867 – 2015

Två av Skolöverstyrelsens skribenter, Christian Lundahl och Joakim Landahl har tillsammans med Martin Lawn och Sotiria Grek vid University of Edinburgh fått forskningsmedel från Vetenskapsrådet för ett projekt kallat: Från Paris till PISA. Styrning av utbildning genom internationella jämförelser 1867 – 2015.

Internationella jämförelser mellan utbildningssystem är inte en ny företeelse även om det kan upplevas så i och med att exempelvis PISA och TIMSS på senare tid fått väldigt stor uppmärksamhet. I själva verket har mer systematiska internationella jämförelser påverkat våra utbildningssystem sedan mitten av 1800-talet. Detta har emellertid inte uppmärksammats särskilt väl av utbildningshistoriker. I det här projektet använder vi Sverige som ett nav för att undersöka och analysera hur nationella utbildningssystem, policy och innovationer vuxit fram med hjälp av jämförelser. Sverige har under långa perioder sedan slutet av 1800-talets betraktas som ledande vad gäller utbildning och utbildningsfrågor. Sverige har dock inte bara varit ett land andra länder haft som förebild utan svenska representanter har i allra högsta grad också påverkat de olika system som möjliggör internationella jämförelser.

Syftet med projektet är undersöka just samspelet mellan nationella utbildningssystem och internationella praktiker för jämförelser av utbildningskvalitet. Vi kommer att undersöka på vilket sätt dessa jämförelser uppstått, vad som jämförts, hur jämförelserna används och vilka konsekvenser de får. Vi undersöker betydelsen av internationella jämförelser för svensk skola men också, och inte minst, Sveriges betydelse i formandet av internationella ideal.

Utbildningshistorisk forskning har av tradition framställt framväxten av moderna utbildningssystem från 1800-talets slut som en process utvecklad inom gränserna för nationen och förvaltad av staten. Vad dessa beskrivningar systematiskt har bortsett från är effekterna av hur resor, utställningar, konferenser, korrespondens och internationella forskningsprojekt/databaser skapat flöden av idéer, tekniker och jämförelser av såväl konkreta undervisningsplaner som utbildningspolicy. Detta har förhindrat en förståelse både av hur internationella trender påverkar det nationella utbildningssystemet, liksom hur en enskild nation kan ge upphov till internationellt spridda ideal. Det är just dessa två luckor som vårt projekt syftar till att fylla genom att beskriva och analysera utvecklingen av Sverige som en modell för moderna utbildningssystem i en konstant tvåvägskommunikation med världen utanför. Sverige är ett särskilt intressant fall att studera då Sverige på många sätt varit banbrytande inom utbildningsplanering och i perioder rönt stor internationell uppmärksamhet.

Resultat på internationella kunskapsmätningar får idag stort utrymme i media och i den nationella utbildningspolitiken. Betydelsen av specifika platser, personer, idéer och relationer för vad som blir ett internationellt ideal och hur detta sedan tas emot på specifika, ibland unikt regionala sätt, är av stort intresse för jämförande pedagogisk forskning. Det finns dock ett behov av historiska perspektiv och teoriutveckling inom detta fält, där vi menar att projektet kommer bidra. Genom att särskilt studera Sveriges betydelse på utbildningsområdet i tidiga världsutställningar och skolmuseer runt sekelskiftet 1900 och under de tidiga internationella pedagogiska konferenserna under 1920-1940 samt i de internationella kunskapsmätningarnas framväxt från 1950-talet till nutid, vill vi bidra till den teoretiska förståelsen av hur sociala och historiska processer formar specifika internationella pedagogiska ideal och/eller bidrar till att andra försvinner. Vi kommer särskilt undersöka vilka idéer, modeller, metoder och policy som Sverige exporterat och vilken bild det bidragit till om svensk skola utomlands. Genom omfattande arkivstudier i såväl svenska som utländska arkiv samt analyser av vetenskapliga tidskrifter, policydokument och dagspress kommer projektet att bidra med nya kunskaper om hur internationella jämförelser växer och utvecklas till en betydande kraft i policy och i utbildningsforskning. Projektets empiriska fallstudier täcker in områden som endast sporadiskt, om alls, beskrivits i tidigare forskning. Projektet bidrar således till att fylla utbildningshistoriska luckor. Projektet har hög vetenskaplig relevans genom att bidra med förståelse för hur internationella kunskapscenter bildas, hur de formar kunskaper och hur dessa sprids och får effekter. Projektet bidrar också till den allmänna debatten om skolan och kommer att kunna informera både den internationella och den svenska utbildningspolitiska debatten.

 

Läs med om Vetenskapsrådets bidragsbeslut för utbildningsvetenskap 2014 här.

Hur stor är en skolreform?

Utbildningsminister Jan Björklund har ofta hävdat att den pågående skolreformen är den största sedan 1842 års skolreform. Vad betyder detta? För det första måste vi reda ut hur begreppet reform kan definieras. För det andra behöver vi diskutera vilka olika sätt en reform kan vara stor på. För det tredje behöver vi kunna säga något om olika skolreformers olika storlek.

En vanlig uppfattning är att reformer skiljer sig från revolutioner i det att en reform är en sedan länge förberedd förändring (t.ex. NE.se). En reform tänks ofta syfta till en förbättring, t.ex. att man inför något nytt som saknats eller råder bot på, tar bort, något erkänt problem (Websters Dictionary). Någon menar att en reform är en förändring som föregåtts av en utredning och sedan genomförs med utredningen som stöd (t.ex. Wikipedia). Vi borde med detta som utgångspunkt kunna enas om att en reform är en väl förberedd förändring som syftar till att göra något bättre än vad det var.

Reformers storlek kan avgöras på många sett. En reform kan vara stor om den bygger på långa och eller många utredningar. En reform kan vara stor om den berör många, eller om den kostar mycket. En reform vara stor till sina konsekvenser.  I forskning om reformer brukar man skilja på reformens implementering och dess institutionalisering, där det senare representerar just reformens långsiktiga effekter (Lingard & Gerrick 1997). En reform kan också vara principiell, t.ex. att staten med 1842 års skolstadga påbörjade övertagandet av skolan från kyrkan, eller att 1990 års skolreformer ändrade fokus från styrning med regler till styrning med mål.

Frågan om reformers storlek kan diskuteras med ett historiskt perspektiv. Några nedslag får räcka och ytterligare flera andra viktiga reformer kunde diskuterats på likande sätt. Med ett historiskt perspektiv på 1842 års skolreform kan vi se att den i några avseenden inte var så stor som man kanske kan tro. I grunden handlade det om en stadgad rätt till utbildning, men stadgan sa t.ex. inget om hur omfattande utbildningen skulle vara. Stadgan var inte direkt produkten av många stora utredningar. Folkskolan var en ganska naturlig utveckling av husförhören och hemundervisningen. Det fick på pappret en del stora konsekvenser, men i praktiken gick det långsamt de följande 50 – 60 åren. 10 år efter ”reformen” undervisades fortfarande en tredjedel av eleverna i hemmen (Lirén 1986). 1901 gick drygt 50 procent av 716 799 folkskoleelever i halvtidsläsning och många tog bara några få år i folkskolan, och fick därmed inget avgångsbetyg. 1915 – 1919 var det drygt 20 procent av befolkningen som inte fullföljt någon utbildning, varav 12 procent aldrig börjat (SCB 1974:5). Förmodligen skulle man säga att avskaffandet av realskolan och införande av enhetsskolan under 1960-talet var en mer underbyggd, och mer direktverkande reform än 1842 års skolreform. Det samma gäller även några av 1990-talets reformer:

  • Ändrad politisk styrning och omfördelat ansvar för skolans verksamhet
  • Ändrad myndighetsstruktur där Skolverket ersätter skolöverstyrelsen
  • Ändrade läroplaner och kursplaner mot mål- och resultatstyrning
  • Ändrat betygssystem från ett relativt till ett målrelaterat betygssystem
  • Införandet av en treårigt program- och kursuppbyggd gymnasieskola
  • Ett fristående skolsystem med skolpeng införs
  • Barnomsorg och skolbarnsomsorg blir en del av skolsektorn och Förskoleklassen etableras. (Se vidare Lundgren 2014)

Det senaste decenniets reformer är förstås i flera avseenden större än 1840-talets, men kanske inte principiellt lika viktiga. Även jämfört med 1990-talets reformer kan vi diskutera hur stora de principiella förändringarna är. I mångt och mycket är pågående förändringar snarare re-reformer av redan införda principiella förändringar. Det nya ”betygssystemet” lanserades exempelvis inte som ett nytt betygssystem utan just som en ”förändring av skalan”. Läroplanerna är vidare förtydliganden av tidigare läroplaner och bygger inte på en principiellt ny kunskapssyn eller ett nytt uppdrag för skolan. Resultatstyrning infördes med 1990-talets reformer, men kontrollen har nu skärps via fler nationella prov och ökade mandat för Skolinspektionen. Däremot kan lärarlegitimationen ses som något principiellt nytt.

Vi kan också fråga oss hur stor en reform är genom att räkna med utredningsarbete, parlamentariska förberedelser och beslutsprocesser (motion, direktiv, utredning, remiss, proposition m.m.). Svaret förutsätter ett mer omfattande empirisk arbete än vad som gjorts här, men den nuvarande reformens mer centrala utredningar (gymnasieutredningen, nya läroplaner, utredningen om ny lärarutbildning, lärarlegitimation, 7-gradig betygsskala, betyg från åk 6) har i huvudsak varit 1 – 1,5 åriga enmansutredningar eller departementsskrivelser (se här). Dessa utredningar är väsentligt snabbare och tunnare än tidigare centrala skolutredningar. Mest extrem är 1940 års skolutredning med sina 10 000 sidor men fram till 1990-talet var det inte ovanligt med 4-8 år långa utredningar med fleråriga försök och experiment som grund för sina ställningstaganden. Försöket med enhetsskola inleddes exempelvis 1949 och omfattade då 2 483 elever; 1961 pågick det fortfarande och omfattade 436 595 elever, vilket motsvarade 52 procent av alla eleverna (Marklund 1981, s. 25, 97). Uppfattningen var att stora och viktiga förändringar på skolans område inte fick ske på svaga grunder.

Det tålamod som kännetecknade införandet av enhetsskolan finns inte idag. Redan utredningar under senare delen av 1990-talet och fram till regeringsskiftet 2006 var kortare än de traditionella skolutredningarna, men utredningstiden har sedan dess kortats ytterligare och bruket av enmansutredningar med hur-direktiv snarare än om-direktiv förefaller dominera under Alliansens regering. Sedan har Alliansen tagit fram osedvanligt många utredningar under, men dessa kan inte samtliga knytas till en reform utan är ibland mer justeringar och tillägg till andra reformer.

Ett annat sätt beskriva en reforms storlek är genom dess långsiktiga konsekvenser. Införandet av folkskolestadgan lade grunden för vidare reformer, där den mest viktiga var skolplikten (1878), som stärktes 1900 med regeln att barn inte fick anställas om de saknade betyg från folkskolan. Så småningom kring 1930-talet gick i princip alla barn i folkskolan dagligen i 6 år. Om det är denna reformperiod på över 80 år mot en allmän skolgång Björklund syftar på, ja då är nuvarande reformer ännu så länge klart mindre, då de inte direkt lett fram till motsvarande så genomgripande förändring.

En reform kan också få andra eller ytterligare effekter än de avsedda. I grunden har modern tids skolreformer handlat om rätten till skola och rätten att lyckas i skolan. Dessa vägledande principer har dock också haft ekonomiska delvis oväntade effekter. Om folkskolan fick alla barn till skolan, skulle grundskolan enkelt uttryckt ge dem samma förutsättningar att lära sig i skolan. Rätten till utbildning ersattes med rätten att nå sin fulla potential (jfr Hadenius 1990). Skolan skulle inte diskriminera vid inträdet men heller inte vid utträdet. Elever med sämre sociala eller kognitiva förutsättningar skulle få kompensatoriskt stöd. Skolan kom också genom Lgr 80, SIA-utredningen (Skolans Inre Arbete) och liknande initiativ att få ett tydligare demokratifostrande uppdrag. Detta ackompanjeras kring skiftet 1980/90-talet med decentraliseringsreformer vad gäller själva förvaltningen av skolan. Oavsett vad vi anser om dessa ”reformpaket” följde de en idé om skolan som viktig för demokratin, både till sitt innehåll men också genom att vara en förbild så som en antiauktoritär institution, förankrad i lokala behov och med transparens i beslutprocesserna. Mårten Palme har i olika studier visat att införandet av enhetsskolan/grundskolan, med sina fel och brister, totalt sett varit en väldigt god samhällsekonomisk investering (sammanfattning här). Samtidigt hade införandet av grundskolan beskrivits snarare som en jämlikhetsstärkande reform än en ekonomistärkande reform (jfr Lundgren 2014).

Vilka långsiktiga effekter pågående reformer får vet vi inte. Regeringens egeninitierade utredning Det tar tid!, om när reformerna får effekt, pekar mot att vi vet om de får önskad effekt runt 2017.  Men för att en reform ska kunna mätas i sina effekter måste även vi veta vad den har ställt sig för utsikter. Trots att det är lite svårt att se vad det är som håller samman regeringens skolreformer får man kanske beskriva dem som en skolresultatsreform. Om 1842 års skolreform i backspegeln kan förstås som en 80 år lång skolrättighetsreform, och 1960 till 90-talets reform som en jämlikhetsreform framstår regeringens ambition vara bättre skolresultat. Vi ska nå högre och bättre resultat än flertalet länder i internationella kunskapsmätningar!

Men vad är skolans resultat? Är vi överens om det? Vilka kunskaper, kompetenser och sociala egenskaper vill vi att barnen ska ta med sig in i framtiden? Vilka olika alternativ finns det? Regeringen har genomfört många utredningar väldigt fort, åtminstone ur ett historiskt perspektiv. Mastodontutredningarna under 1930 – 1950-talet och även 70 – 80-talets omfattande utredningar är kanske ett svunnet (omöjligt) ideal, men svensk skola förtjänar nu analyser och diskussioner som tar regeringens kunskapsambitioner på allvar. Vi kan behandla dessa ambitioner mer seriöst än vad regeringen hittills gjort, med riktiga expertutredningar kring kunskapssyn och lärande samt med gedigna utvärderingar av de reformer som redan initierats. Vi kan inte bara nöja oss med resultatmåtten från internationella mätningar – de säger till exempel väldigt lite om hur elever ser på sig själva och om deras framtidstro, deras värderingar och deras förmåga och vilja att lära sig lära.

Det är märkligt att retoriken om reformerna inte diskuterats mer. En sak vi kan vara rätt säkra på är att reformer får effekter och att vi inte alltid vet vilka dessa blir. Därför går det inte heller att flytta ansvarsutkrävandet mot framtiden eller skylla allt på tidigare reformer. Att vara minister för ett verksamhetsområde borde innebära att man tar det yttersta ansvaret för hur situationen ser ut nu, oavsett hur stor egen skuld man själv har. Att stolt slå fast reformernas storlek, eller som oppositionen hävda att förändringarna varit för många, tycks vara ett bekvämt sätt att dölja bristen på visioner. Vilka är de principiella förändringar svensk skola står inför – och bör stå inför?

 

Referenser

Hadenius, K. (1990). Jämlikhet och frihet: politiska mål för den svenska grundskolan. Diss. Uppsala universitet. Uppsala.

Lingard, B. & Gerrick, B. (1997). Producing and practising social justice policy in Education: a policy trajectory study from Queensland, Australia. I Marshall, J. & Peters, M. (red) Education Policy. Cheltenham: Edward Elgar.

Lirén, G. (1986). Facklärarna i skolans och arbetsmarknadens perspektiv: en kamp för jämlika villkor. Del: 1800-1950. Utgiven av Svenska Facklärarförbundet (SFL).

Lundgren, U. P. (2014). Det livslånga lärandet – att utbilda för ett kunskapssamhälle. I Lundgren, U. P., Säljö, R. & Liberg, C. (red). Lärande, Skola, Bildning. Tredje utgåvan. Stockholm: Natur och kultur.

Marklund, S. (1981). Skolsverige 1950–1975 : Del 2 : Försöksverksamheten. Stockholm: Liber.

SCB promemorior Nr 1974:5 ”Elever i obligatoriska skolor 1847 – 1962”, av Vinge, M.,  november 1974.

Se även:

Skolverket (2013). Forskning om skolreformer och deras genomslag. Skolverkets aktuella analyser 2013.

 

Framtiden är här!

…och den använder sig av transparenta material, en spegel som kastar ljus genom en lins, och en pedagog som aldrig behöver vända sig bort från klassen. OH-projektorn var extremt futuristisk när det begav sig, vilket bilden från den statliga utredningen Hjälpmedel i skolarbetet (1961) nedan illustrerar. När man läser bildtexten är det lätt att se hur den nya tekniken kändes som en revolutionerande nyhet. OH2

I det senaste numret av History of education skriver jag i artikeln ”The eye of power(-lessness) lite mer om OH-projektorns intåg i den svenska skolan, men framförallt om det disciplinära problem som projektorn sågs som ett svar på. Sedan 1800-talets andra halva hade två motstridiga disciplinära ideal presenterats för lärare. Å ena sidan förväntades de övervaka eleverna noggrant från sin kateder. Å andra sidan skulle de helst skriva så mycket som möjligt på tavlan. Dessa ideal var inte riktigt kompatibla, vilket tydligt illustrerades i Skolöverstyrelsens film ”Läraren och klassen” från 1960-talet. Filmen skildrar i detalj hur en lärare utan framgång försöker att kombinera de båda idealen.

 

Försämringens historia, del 5

I ljuset av dagens PISA-rapport kan det vara en poäng att åter reflektera kring vilken roll bilden av försämringar spelar när det gäller att forma samtalet om skolan. En distinktion som jag tror är av värde är den mellan absoluta och relativa kunskapsbrister. När PISA-studierna riktar fokus mot kunskapsbrister är det alltid fråga om relativa kunskapsbrister: att svenska elever presterar sämre än tidigare år, eller sämre än elever i andra länder. Genom jämförelser över tid finns det utrymme för att uttala sig om kunskapsbrister i termer av försämring. Denna problembeskrivning skapar nästan oundvikligen en viss typ av tillbakablickande lösningsstrategi. Om något har försämrats, bör vi rimligen försöka att återuppliva detta något som gjorde att vi tidigare presterade så mycket bättre.

Denna lösningsstrategi behöver inte i sak vara felaktig, men den har en blind fläck: den ser inte framtiden. Synliggörandet av försämring tenderar att osynliggöra frågan om vilka kunskaper vi tror oss behöva i framtiden.

Ett annat sätt att tala om kunskapsbrister återfinns exempelvis i betänkandet från 1946 års skolkommission. I ett avsnitt beskrevs där en studie som gjorts av värnpliktigas kunskaper i samhällsorientering. Slutsatsen var att kunskaperna var mycket låga:

Det torde vara en allmän mening, att ungdomens kännedom om samhällsfrågor är mycket mindre, än man skulle önska. Denna uppfattning har bestyrkts av undersökningar av de värnpliktigas samhällsorientering, vilka företagits för ett par år sedan. Omkring 50 procent visste, att den i Sverige vanligaste vaccinationen är avsedd som skydd mot smittkoppor, cirka 35 procent kunde räkna upp de politiska partierna i riksdagen, och mindre än 20 procent kunde rätt ange vilka av följande tre grupper som förlorar på en försämring av penningvärdet: fordringsägare, skuldsatta, personer med oförändrad penninglön (SOU 1948:27).

Detta var inte en relativ kunskapsbrist, det var inte en minskning av kunskaperna som beskrevs som problemet . Kunskapsbristen var absolut, den var ett problem eftersom kunskaper om det allt mer komplicerade samhället antogs bli allt viktigare. Skolkommissionen drev därför inte någon tes om att äldre ämnen skulle återupprättas. Man argumenterade exempelvis inte för att läroverkens ”Historia med samhällslära” skulle ges fler timmar. Nej, det man istället argumenterade för, det var att den kommande enhetsskolan skulle få ett helt nytt ämne. Det ämnet skulle heta samhällskunskap.

Mer kunskaper, fler kompetenser, bättre bildning – vad behövs egentligen för framtiden?


Det samtida offentliga samtalet om skolan kommer alldeles säkert karaktäriseras som påvert av framtida utbildningshistoriker. Trots att svensk skola genomgår ”den största reformeringen sedan 1842” enligt utbildningsministern (se här) så är idédebatten vad vi egentligen vill med skolan påtagligt dränerad och istället fixerad vid slogans som ”mer kunskaper” och ”bättre resultat” parat med en ström av enskilda åtgärder som ska fixa problemen. I detta inlägg ställs frågan om vi egentligen kan vara så säkra på att vi vet vad elever som i år börjar första klass behöver då de lämnar utbildningssystemet, 2025? Och, kan dagens testindustri fånga och mäta de kunskaper som kommer att bli viktiga i framtiden? I inlägget görs en efterlysning av en historiskt grundad framtidsdebatt om vilka kunskaper skolan egentligen bör leda till.

Är kanske framtidskompetenser framtiden? I höstas (DN Debatt 2012-08-12) kom ett utspel av Svenskt näringsliv och Lärarnas Riksförbund. I en gemensam debattartikel ville de väcka diskussionen om elevers framtidskompetenser. De tog stöd i en undersökning som Demoskop genomfört (summerad av Jan Hylén här). Utgångspunkten tas i den definition av kompetens som Swedish Standards Institute tagit fram med tydlig koppling till EU:s nyckelkompetenser. En utökad PRAO blev – i allt väsentligt – lösningen på framtida kompetensförsörjningsproblem. Utan att förringa försöket menar jag att debatten ekar tomt. Den saknar substans och riktning, samtidsdiagnos och värdevision. Frågan är hur vi kunde hamna i en sådan tomhet mitt i de oceaner av tillgänglig information och data om skolan. Förklaringen skulle jag vilja hävda är denna: ingen vettig framtidsdiskussion utan historia. Och, inga framtidskompetenser utan historiskt grundade kunskaper.

Ändå är just framtidskompetenser något som nu debatteras och förespråkas av tunga internationella aktörer. Ett ministermöte inom OECD hösten 2010 konstaterade i sina slutsatser att ”nu behövs fokus på nya kompetenser och hur dessa ska komma alla till del.” OECD har också tagit fram en Skills Strategy som nu lanseras med massivt tryck. Inom EU finns samma perspektivskifte och en ökad betoning på nyckelkompetenser. Eurydice kom i höstas med en rapport som beskriver olika nationella strategier för att implementera och stärka de åtta nyckelkompetenserna (DeSeCo). Framtidskompetenserna är alltså redan här. Så långt, så gott. Men vad ligger egentligen bakom detta nya tal om framtidskompetenser och vad är det som talar för att framtidskompetenser är framtiden även för svensk skola?

För att åtminstone ta ett något litet historiskt grepp om frågan, är framtidsforskare intressanta att vända sig till. Inte minst när man i backspegeln med facit i hand kan utvärdera deras prognoser. Historisk framtidsforskning kan hjälpa till med att avtäcka kollektiva förhoppningar och rädslor som inte minst avslöjar sig i läroplaner och styrdokument för skolan. Alvin Toffler är en av de mest inflytelserika i denna “framtidsgenre” som hade sin peak under 1980-talet. Toffler var uppenbarligen i sin bok ”Future chock” något av våra kollektiva farhågor på spåret redan för 40 år sedan. Med ”future shock” menade han det tillstånd vi oundvikligen hamnar i allt oftare när vi upptäcker att det statiska tillstånd vi planerar våra dagliga liv utifrån, visar sig vara enbart kulisser. Toffler menade att förändringarna idag går så snabbt att vi tvingas konstruera bilder av säkerhet och kontroll för att få våra mellanhavanden att fungera. De saknar dock täckning. Även om det runnit mycket vatten under broarna sedan 1970 då boken skrevs är tydligt att Toffler med sina framtidsanalyser träffade det centrala nervsystemet på den moderna samtidsmänniskan. Vem skulle inte t.ex. ge Toffler rätt för vad han kallade en accelerande ”information overload”? Fastän framtidshorisonterna på många sätt radikalt ändrat skepnad från 70-talets utkikspunkter så är den under ytan något desorienterade samtidsmänniskan sig rätt lik.

Så, vad är det som gör att det nya talet om framtidskompetenser ekar så tomt? Ja, ett problem är att det så ensidigt vetter mot skolans kvalificeringsuppdrag. De kommer framför allt utifrån, en av nödvändighet rätt spekulativ, analys av framtidens arbetsmarknader. Det svarar illa – och väger bristfälligt in – dimensioner om skolans socialiseringsuppdrag och subjektifieringsuppdrag (att växa som politisk medborgare, social varelse och unik person). En skola som bara arbetar med osäkra framtida arbetsmarknader i sikte kommer aldrig kunna mobilisera den motivation, tillit, framtidshopp som är lärandets motorer. För detta krävs en värdevision om vad vi ska ha skolan till. EU:s och OECD:s framtidskompetenser saknar en berättelse om vilket samhälle de ska betjäna. De blir snarare talande tecken på en narrativ kollaps. Den enda förklaringen som ges till varför vi bör satsa på framtidskompetenser är att den ökande internationella konkurrensen kräver det (se även Lundahls blogginlägg, ”En skola utan mening”.

Denna fixering vid det mätbara som drivs fram av en konkurrenslogik av ständiga jämförelser av elever, skolor och länder kan ses som ett resultat av en historielöshet, avsaknad av framtidsanalys tillika en avsaknad av berättelser om skolans mål och mening. I en färsk uppföljare till Tofflers Future shock, driver Rouskoff tesen att vi idag befinner oss, inte i en framtidschock, utan i en ”present shock”, totalt uppslukade av nuet. Vi har fastnat i ett distraherat nu där krafter i periferin uppförstoras och de omedelbart framför oss ignoreras. I ett sådant tillstånd av presentism blir talet om framtidskompetenser tomt, just för att de saknar innehåll och riktning framåt.

Ett talande tecken för detta är den svenska framtidskommissionens nyligen publicerade slutrapport (här). Utbildningsfrågorna är märkligt nog helt frånvarande. Trots att vi sägs befinna oss i ett informations- och kunskapssamhälle där utbildning ofta deklareras spela en avgörande roll hamnar skolans kunskaper och värden inte ens på agendan. Hur är detta möjligt? Den enda rimliga förklaringen är att skoldebatten bedrivs väl isolerat från det större samtalet om samhällets framtidsutmaningar.

Det saknas alltså en läroplansdiskussion riktad mot framtiden om vad som ska räknas som kunskap i skolan. Är vi verkligen så säkra på att det vi undervisar om och mäter med prov är också är de kunskaper som eleverna kommer att behöva? Inom forskarvärlden är detta just nu en av de stora diskussioner som pågår. Bakom boktitlar som ”Kunskapens politik”, ”Bringing Knowledge back in”, ”Reinventing the curriculum” ställer forskare frågor om vad som ska ingå i läroplaner, vilka kunskaper och vilka principer för urval som bör vara vägledande etc. Vad många forskare pekar på är, att istället för att enbart sikta in sig på vad som mäts i internationella tester borde vi väga in betydligt fler aspekter (inte minst icke-kognitiva). Det borde arbetas fram utvecklade idéer om vettiga principer för urval av nödvändiga kunskaper i det samhälle och utmaningar som växer fram.

Så, hur utveckla hållbara kunskaper och värden för framtiden? I den viktiga antologin ”Svenska bildningstraditioner” (Bergdahl et al, 2012) ställs frågan om det inte är dags att återuppta bildningsdiskussionen igen. Inte då den romantiskt tillbakablickande, utan den historiskt grundade framtidsorienterade. En hållbar navigering mot framtiden borde ju rimligen rymma konkret kunskap om människor, samhälle och natur som kan ge överblick och perspektiv, lust och mod att möta livets utmaningar, värden som gör det rikt och spännande att leva tillsammans. Där är vi kanske något av viktiga framtidsförmågor på spåret.