Vems fel är det?

Jag vet inte hur många gånger jag bråkade med mina systrar om vems fel det var i vår ungdom. Kanske hör denna typ av bråk även vuxenlivet till. Vems fel var det? Vem var den ytterst ansvarige? Vem ska hängas ut? Vem bör göra avbön?

DN-debatt den 25 augusti skriver Jonas Linderoth, spelforskare och professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och aktuell med boken Lärarens återkomst: från förvirring till upprättelse (Natur & Kultur), att det är dags för oss pedagoger att göra just avbön. Han tänker föregå som gott exempel, detta genom att säga förlåt för de idéer han själv gav uttryck för i sitt tidiga yrkesliv som forskare (vilket jag gissar kan vara sent 90-tal). De idéer han gav uttryck för då understödde enligt Linderoth den typ av pedagogik som ligger bakom svenska elevers sjunkande kunskapsresultat så som det mäts bland annat i PISA-undersökningarna.

Om jag förstår Linderoths argument i artikeln rätt ser det ut som följer: Pedagogikforskare började argumentera för behovet av en annan typ av pedagogik i skolan, en där läraren inte längre skulle föreläsa för barnen utan barnen själva skulle få upptäcka och undersöka och på så sätt, och med hjälp av läraren, nå kunskap. Denna typ av lärarroll, menar Linderoth, fick fäste i och med 1994 års läroplan, Lpo 94. Och eftersom lärare följde Lpo 94 så blev detta också implementerat i skolan, vilket lett till sjunkande elevresultat under 2000-talet. Låt oss borra lite i den här argumentationskedjan.

Först måste man komma ihåg att det i och med 1994 års läroplan infördes en ny typ av styrning av skolans verksamhet, en så kallad mål- och resultatstyrning. De politiska direktiven till Läroplanskommittén var tydliga med att läroplanen därför inte skulle få föreskriva någon särskild sorts arbetssätt utan att läraren själv skulle välja det arbetssätt hen ansåg bäst bidrog till att målen nåddes. Denna princip påtalas även av Läroplanskommittén i deras slutförslag. Linderoth måste alltså mena att när riktlinjer för arbetssätt saknades i läroplanen så vände sig alltså lärare till någon form av pedagogisk elit för vägledning. Han verkar mena att även om inte denna nya lärarroll påtalades direkt i läroplanen så skedde det indirekt. Linderoth anger som det starkaste tecknet på detta förekomsten av ord som “upptäcka” och “undersöka” i 1994 års läroplan. Men han har måste ha letat väldigt noggrant, för de förekommer endast ett fåtal gånger, i Läroplanskommitténs betänkande i alla fall (länk till betänkandet). För naturvetenskapliga ämnens del kan man läsa om följande målområde för årskurs 1-5 i ämnet naturlära:

Undersöka och upptäcka

Eleven skall ges rika möjligheter till både egna experiment och till iakttagelser av omvärlden. Elevernas eget frågande och diskuterande uppmuntras konsekvent. En träning av ett naturvetenskapligt arbetssätt påbörjas.

Ja, man kan hitta några ytterligare passager där ord och påståenden som uppmuntrar till elevaktivitet snarare än till föreläsande lärare förekommer, såsom att det i undervisningen i naturvetenskapliga ämnen i årskurs 6-9 ges utrymme “till fri undersökning med möjligheter till egna upptäckter. Elevernas egna frågor och diskussioner uppmuntras konsekvent.” Dessa citat återfinns under rubriken “Det naturvetenskapliga sättet att tänka och experimentera”. Eleverna ska enligt kursplaneförslaget utföra egna systematiska experiment, använda kvalitativa modeller för att förklara och förutsäga experiment, studera enskilda variablers betydelser vid experimentell verksamhet osv. Det kanske låter som rena flummet för Linderoth men jag tycker det påminner mig om det vi försökte uppnå på Chalmers där jag jobbade med undervisning av civilingenjörer åren 1996-1999.

Hursomhelst, vill man söka bland lömska ord i läroplaner och kursplaner kan man dock finna gott om dem i historien. Begrepp som signalerar progressiva idéer, dvs att eleven själv ska ta ansvar för sitt lärande och inte enbart lära sig rabbla fakta utan även utveckla förmågor såsom förmågan att genomföra naturvetenskapliga undersökningar. Denna typ av uttryck står att finna i anvisningar till exempelvis 1962 års läroplan, som dessutom var mkt tydligare i att det var just anvisningar om hur undervisningen skulle bedrivas. I naturvetenskapliga ämnen skulle undervisningen ge “överraskande effekter och resultat”, “motivera” mm. Det låter ju lite vagt i mina öron, det håller jag med om.

Men ja, enstaka ord i all ära, men det som verkligen gällde i 1994 års läroplan var betygskriterierna. Det är i sammanhanget viktigt att påminna sig om dessa, för de var de starkast styrande för läraren och dennas undervisning. Det nya betygssystemet skulle göra att alla elever nådde ett godkänt kunskapsresultat. Låt oss därför se vilka grunder dessa krav gav i relation till lärarens arbetssätt. Så här såg betygskriterierna för godkänd ut i fysik (nionde året) i förslaget till kursplan (SOU 1993:2), för att ge exempel från ett ämne som mäts av PISA:

Eleven skall:

Vara förtrogen med den experimentella metoden

Kunna skilja mellan oaccelererad och accelererad rörelse och mellan tyngd och tröghet

Veta att värme kan överföras på olika sätt och uppfattas som en oordnad rörelse hos materiens beståndsdelar

Veta att ljud kan uppfattas som en mekanisk svängningsrörelse och känna till hur man definierar och mäter ljudstyrka

Ha kunskap om elektriska laddningar och elektriska fält

Veta vad som menas med en elektrisk krets och känna till begreppen ström, motstånd och spänning samt elektrisk energi och effekt

Veta att ljuset utbreder sig linjärt, kan reflekteras och brytas och att det kan uppfattas som en elektromagnetisk vågrörelse

Ha kännedom om några olika slags energiformer och känna till att energin vid dessa omvandlingar alltid bevaras

Känna till de tekniskt viktigaste energiomvandlingarna och därmed förenade miljö- och säkerhetsproblem

Ha översiktlig kunskap om den moderna fysiken och dess tillämpningar

Ha kunskap om universums uppbyggnad

Känna till något om hur den fysikaliska kunskapen utvecklats

Jag vet inte vad ni som läser ovanstående säger, men för mig signalerar det inte på något tydligt sätt att undervisningen ska vara kunskapslös och ske med läraren som någon form av passiv handledare. Nåja.

Det kan i sammanhanget vara intressant att söka rötterna till den nya typen av lärarroll som Linderoth nämner, för den var ingalunda en produkt av 1990-talet. Linderoth nämner ett par namn, men de är från närtid. För att ta de naturvetenskapliga ämnena som jag själv är mest bekant med, och för svensk del, så utvecklades de progressiva idéerna kring sekelskiftet 1900 vid läroverken. Så här uttryckte en fysiklärare vid Nya elementarskolan i Stockholm sina erfarenheter av det nya arbetssättet:

Det har varit en glädje att se, med hvilken ifver och förtjusning lärljungarna utan undantag ägnat sig åt sina laborationsöfningar. Tillsägelsen “Nu måste Ni sluta för denna gång” kom oftast som en ovälkommen öfverraskning, och likväl hade “Börja” knappt hunnit utsägas, förrän alla voro i nästan feberaktig verksamhet. Läxboken och den myckna minnesläsningen ha säkerligen i dessa öfningar fått en nästan farlig konkurrent, men skolan en kraftig hjälpare i de ungas forstran. Det ligger ju för manlig ungdom i denna ålder något motbjudande i att blott vara eftersägare. Hur öfverensstämmer det däremot icke med det vaknade själfständighetssinnet att själv få iakttaga, på egen hand undersöka och vinna resultat. (Gustaf Hellsten i ett citat från 1906/07)

Vill man kritisera de som låg bakom utvecklandet av undervisningsidéer som krävde att läraren frångick sin roll som den som skulle tala om hur det låg till med naturlagarna och elevens roll som passivt mottagande av dessa fakta ska vi för svensk del och i relation till naturvetenskapliga ämnen nog framhålla lärare vid läroverken i det tidiga 1900-talssverige som de stora bovarna. Enligt dessa skulle eleven själv och genom experiment “upptäcka” hur det förhöll sig i naturen.

Men vi har lite andra saker att reda ut i Linderoth argumentation. Vilka stod exempelvis bakom förslaget till ny läroplan, det som kom att bli Lpo 94? Linderoth vänder sig till pedagogerna i Läroplanskommittén, de som tog fram förslaget till ny läroplan. Det var bland annat Ulf P. Lundgren, ordförande i kommittén och vid den tiden generaldirektör för Skolverket (den förste för detta då nyinrättade verk) och Ingrid Carlgren, medlem av gruppens sekretariat, vid den tiden docent i pedagogik vid Uppsala universitet.

Det är rätt att dessa och en hel del andra pedagoger ingick i Läroplanskommittén, men Linderoth får inte glömma att gruppens sammansättning var lite större än så, förutom en politisk styrgrupp så finner vi även Tor Ragnar Gerholm, professor emeritus inom avdelningen för kärnfysik vid Stockholms universitet, som medlem i Läroplanskommittén. Gerholm hade en central roll i skrivandet av kursplanerna för de naturvetenskapliga ämnena.

Att Gerholm skulle bidra till att skriva kursplanerna för de naturvetenskapliga ämnena var dock inte del av ursprungstanken. Gerholm kom in först en bit in i kommitténs arbete, tillsatt av den Borgerliga regeringen som tog över stafettpinnen 1991. Ansvariga för kursplanerna inom de naturvetenskapliga ämnena hade i början av kommitténs arbete varit en grupp från Linderoths eget universitet, Göteborgs universitet. Gruppen bestod av lärare och naturvetare som forskarutbildat sig inom det pedagogiska området och leddes av Björn Andersson, vid tiden Sveriges första professor i ämnesdidaktik, alltså en grupp pedagogiska forskare om man så vill.

Men nu var det inte deras förslag som återfanns i förslaget till kursplan utan ett utarbetat av Tor Ragnar Gerholm. Göteborgsgruppens förslag förkastades på målsnöret varpå gruppen tog avstånd från Gerholms och kommitténs förslag. Alltså, om vi ska hålla oss till naturvetenskapliga ämnen måste man kanske snarare säga att det var fysikernas fel att vi fick de kursplaner vi fick. Till skaran av de som bör göra avbön bör alltså läggas naturvetare och ingenjörer i stort, nu när vi ändå håller på att dra alla inom en gruppering över en och samma kam.

Men ja, det är lite mer komplicerat än så. Det fanns pedagoger i Läroplanskommittén och det fanns pedagoger knutna till den parlamentariska Betygsberedningen. Större motsättningar än dem mellan pedagogerna i Betygsberedningen och de i Läroplanskommittén får man leta efter. Den som likt jag anser att Betygsberedningens förslag hade störst påverkan på skolans faktiska utformning kan därför skylla på de unga och nytänkande lärare och pedagoger som politikerna i Betygsberedningen knöt till sig. Lutar man likt Linderoth åt att Läroplanskommitténs förslag var det styrande för hur det blev kan man istället skylla på de vid den tider mer etablerade pedagogerna som återfanns där. Summa sumarum: vill man kasta skit över pedagoger är man så att säga helgarderad, de fanns på båda sidor. Och där har pedagogerna funnits i alla tider, skulle jag vilja säga. Kampen mellan progressiva och konservativa pedagoger är närmast evig och en del av skolans större samhälleliga förankring och dynamik.

Men ansvarsfrågan har fler ben, ett av dem jag inte berört än är politikerna. Läroplanskommittén och Betygsberedningen var båda politiskt tillsatta, med direktiv från först en socialdemokratisk och sedan en borgerlig regering. Fyra regeringar kom och gick under reformperioden. Och vad mer: Den nya typ av styrning av offentlig verksamhet som låg till grund för politikernas direktiv hade utarbetats av statsvetare och ekonomer i utredningar som Långtidsutredningen 1990 och Maktutredningen 1989. Till skaran av ansvariga bör alltså läggas statsvetare och ekonomer samt politiker: chefsarkitekterna bakom den nya offentliga förvaltningen. Det enda parti som inte stödde betygsberedningens förslag var Ny Demokrati, så väljare som röstade på dem behöver kanske inte göra avbön.

Men vi är inte klara med skuldfrågan ännu. För vem är det som egentligen la grunden till att den nya typen av offentlig verksamhet kunde genomföras? Vem såg till att Skolöverstyrelsen, bromskloss i skolförändring och övergång till målstyrning, lades ned och ett mer politiskt följsamt Skolverket inrättades? För att detta skulle ske krävdes att skolan i dess dåvarande form hade blivit föremål för starkt missnöje, det vill säga att förtroendet för den skola som fanns innan 1990-talets reformer var, mer eller mindre, kört i botten.

Ja, mediedebatten vittnar om att många elever var trötta på skolan så som den såg ut innan 1990-talets reformer. Många lärare likaså. Kändisar från Lasse Åberg till Jokkmokks Jokke uttalade sig i pressen kritiskt till den dåvarande skolan. Jag tycker att vi till skaran av de som ska göra avbön även bör lägga dåtidens elever, lärare och kändisar. Utan en stark och brett förankrad misstro mot skolan hade inga reformer varit möjliga. 

Det kan i sammanhanget sägas att denna skrapa kritik mot grundskolan grundlades redan i dess tidiga skede. Grundskolan infördes under efterkrigstiden och var mer eller mindre fullt genomförd först runt 1970. Vare sig vänster eller höger gillade denna nya skola, den så kallade grundskolan. TV-serien “Lära för livet” från 1977 av Carin Mannheimer är ett exempel på hur kontroversiell grundskolan var redan från start. Serien fick stort genomslag, 3,5 miljoner tittare per avsnitt. Den visar hur ideologiskt laddad grundskolan var (länk till serien på Youtube).

Jag skulle vilja påstå att hela grundskolan som idé, en gemensam skola för alla, är svår för ett heterogent samhälle att hantera. Kanske för svår. Spänningar uppstår. Vi människor verkar trivas bäst med våra egna. Det ser vi inte minst idag när andra samlande samhällsprojekt skakar, såsom EU. Om 1990-talets skolreformer var något, så var de ett steg tillbaka från en “socialdemokratisk” skola för alla. Upplevelsen som många hade var att skolan likriktade och inte gav individen möjlighet att utvecklas på sitt sätt.  I slutet av 1980-talet fanns inte längre stöd för den sammanhållna skolan, valfriheten var ordet på allas läppar och den mål- och resultatstyrda skolan, med skolval, skolpeng och friskolor skulle minska på spänningarna. Det var Ingvar Carlsson, Bengt Göransson och Göran Persson som drog upp de första viktiga riktlinjerna för den nya skolan (se t.ex. proposition 1988/89:4 och 1990/91:18).

Det har gjorts mycket bra och mycket skit för skolan, den saken är säker. Exakt vems fel det är och varför är en intressant fråga. Jag försöker reda i det själv för tillfället i arbetet med en bok om 1990-talets reformer. Som jag ser det blev 1994 års läroplan, Lpo 94, en delvis tandlös produkt. Läroplanskommittén trodde sig med “strävansmål” funnit ett sätt att moderera den starka styrningen som det nya betygssystemet kunde ge (och den individuella och inte alltid lika intellektuellt utmanade undervisning som infördes av lärarna för att möta betygskraven, framför allt arbetet med att få elever att nå gränsen för godkänt betyg), men ack så fel de fick. De var naiva, liksom de flesta andra. Men ansvariga för skolans förfall? Ja, lika mycket som alla vi som på något sätt stod bakom dessa reformer, endera som elever och på något sätt kritiska till skolan under 1980-talet, som lärare trötta på relativa betyg eller som föräldrar eller som röstande på partierna som med stor enighet skrev direktiv till och genomdrev 1990-talets reformer, det vill säga Moderaterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Ja, jag slutar här. 1990-talets reformer är mycket intressanta att rota i. Arbete med att bearbeta det som hände då, varför och vilka effekter de fick kommer fortgå i flera decennier framöver.

Detta inlägg är publicerat under Okategoriserade av Magnus Hultén. Bokmärk permalänken.

Om Magnus Hultén

Magnus Hultén (f. 1970) är professor i naturvetenskapernas didaktik vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings Universitet. Magnus bedriver forskning om betyg, bedömning, målstyrning, utbildningspolitik samt naturvetenskapliga och tekniska skolämnen i folkskola och grundskola, deras innehåll och förändring. Han disputerade 2008 på avhandlingen Naturens kanon: formering och förändring av innehållet i folkskolans och grundskolans naturvetenskap 1842–2007. Magnus är civilingenjör och skrev 1999 licavhandlingen The compression/absorption heat pump: modelling and comparisons. Han har jobbat som pedagogisk utvecklare på Chalmers och med lärarutbildning på Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholms universitet och KTH. Han driver just nu det av Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet "Skolans målstyrning 1919-2020: från progressivism till NPM/nyliberalism".

2 svar på ”Vems fel är det?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.