Försämringens historia, del 1

Skolan är ett av de tydligaste exemplen på en institution som sysslar med individers utveckling. Trots detta är samtalet om skolan inte alls dominerat av detta. Tvärtom är det frågan om försämring – av skolan som helhet – som står i centrum. Det är idag närmast omöjligt att finna en debattartikel om skolan som inte tar sin utgångspunkt i denna påstådda försämring. Det verkar närmast oanständigt att skriva en debattartikel utan att börja med att försäkra läsaren om att man minsann är inläst på de senaste undersökningarnas allra mest deprimerande slutsatser. Denna försäkran fyller idag samma funktion som bordsbönen en gång fylld i respektabla, kristna hem: som en obligatorisk inledande ritual som måste klaras av innan man tar sig an sitt egentliga ärende.

Denna försämringens och krisens tankefigur bygger på antagandet om att all eventuell försämring är av relativt sent datum. Dess skrämmande karaktär skulle gå om intet om försämringen hållit på i hundra år. Känslan av kris blir som störst om vi får känslan av att vi precis i detta nu har knuffats ned i en djup brunn, och handlöst faller. Det är också en tankefigur som bygger på vissa antaganden om vad som är viktigt att lära sig och hur man rent praktiskt kan bedöma om en skola förbättras eller försämras.

Mot bakgrund av detta har jag funderat över hur man skulle kunna skriva försämringens, eller snarare försämringstankens, historia. Vilken roll har egentligen föreställningen om skolans försämring spelat i historien? Vilka motsvarande exempel finns det på ett utbildningens krismedvetande, och vilken innebörd har lagts i försämringar? Jag planerar att i en bloggserie presentera några reflektioner och empiriska fynd i frågan. I denna första del finns det anledning att uppmärksamma ett födelsedagsbarn som idag fyller jämnt.

Den 26 april 1983 släpptes en rapport som kan anses ha slagit an tonen för de senaste decenniernas samtal om skolan. Den amerikanska rapporten A Nation at risk, hävdade att det amerikanska skolsystemet befann sig i en allvarlig kris. Rapporten publicerades under en tid när intresset för utbildningsfrågor var lågt. 1950-talets Sputnik-kris började bli bortglömd och Ronald Reagan talade rent av om att lägga ned utbildningsdepartementet.

Något oväntat blev dock rapporten en succé. Plötsligt skrev massmedia ständigt om skolan, och själva rapporten ska ha tryckts i 600 000 exemplar (Holton 1984). Delar av förklaringen till det stora genomslaget torde vara rapportens närmast dystopiska anslag. A nation at risk var en katastroffilm i rapportformat som inte väjde för de stora orden. Man menade att

the educational foundations of our society are presently being eroded by a rising tide of mediocrity that threatens our very future as a Nation and a people.

I krigiska ordalag förklarade man vidare var skulden för denna försämring skulle läggas.

If an unfriendly foreign power had attempted to impose on America the mediocre educational performance that exists today, we might well have viewed it as an act of war. As it stands, we have allowed this to happen to ourselves. We have even squandered the gains in student achievement made in the wake of the Sputnik challenge. Moreover, we have dismantled essential support systems which helped make those gains possible. We have, in effect, been committing an act of unthinking, unilateral educational disarmament.

30 år senare hänvisas det fortfarande till denna egentligen mycket oansenliga rapport. Den hade kunnat bli en anonym rapport i mängden, men istället för att bli hyllvärmare åt skolbyråkrater blev den en tändande gnista för de senaste decenniernas diskussion om skolpolitik i USA och stora delar av resterande världen. Som bekant är det ett samtal dominerat av en föreställning om kris och försämring, med betyg och tester som lösningar. Rapporten är därför än idag kontroversiell. Där vissa ser en destruktiv svartmålning av skolan har andra sett ett nödvändigt uppvaknande.

I den planerade bloggserien ska jag dock försöka att tidsmässigt hålla mig på andra sidan om denna diskurs. Det är alltså försämringstankens tidiga historia som jag mest kommer att uppehålla mig vid, där jag – preliminärt – kommer att fokusera på 1900-talets första halva. Det jag är nyfiken på är bland annat dessa frågor: i vilka avseenden har man ansett att skolan har försämrats? hur har denna försämring förklarats? vilka åtgärder har man föreslagit som lösningar på de försämringar som man iakttagit? I samband med detta kommer jag också beröra det omvända fenomenet: idén om att skolan förbättras. Under vilka förutsättningar och med vilka belägg uppstår och sprids föreställningen om att skolan förbättras? Det ska sägas att i perioder har denna berättelse varit den dominerande, medan berättelserna om försämring stundtals har handlat om vissa inslag som kanske kan verka perifera.

Sammantaget tänker jag mig att bloggserien kan bidra med några perspektiv kring vad skolan egentligen syftar till. När vi säger att skolan blir bättre eller sämre framställs det ofta som om detta vore en fullständigt neutral fråga, som på ett fullständigt objektivt sätt kunde mätas. Men när frågan studeras historiskt blir det också tydligt att bilder av försämring och förbättring är genomsyrade av föreställningar om vad som utgör en god skola och vilka kunskaper som värderas högt.

Så, häng med på en exposé över 1900-talets kanske mest deprimerande påståenden om skolan!

 

4 svar på ”Försämringens historia, del 1

  1. Mycket av debatten kring skolan har förts av ideologer och dilettanter. För att råda någon slags bot på detta skrev DN Vetenskaps Karin Bojs i dag om hjärnforskningens nya rön om inlärning . Jo, jag förstår nog: politikerna är för inkompetenta för att ta till sig minsta lilla av denna forskning, utan plockar de russin som passar deras egna åsikter bäst. Här finns sju eminenta forskare som i all korthet redogör för de nya fynden . Vad som snart utkristalliserar sig är två saker:1) Att man lär sig bäst av tester och prov. (Lärarkommentar: ja, det har jag själv sett. Problemet är bara att detta kräver tid: både av för- och efterarbete, om det ska vara vettiga prov, och inte bara G-prov – typ, självrättande prov som kan göras på nätet. Vad skolpolitikerna då säger, åtminstone lokalt i Jönköping, är att lärarens arbete endast utförs i klassrummet, varför vårt jobb ska bli ett 9-5-jobb, där vi jobbar bara när vi har lektioner. Följden kommer att bli fler lektioner. Kommunerna ställs inom de närmsta åren inför enorma besparingsåtgärder, och det enda som hjälper är att färre lärare arbetar mer. Det är den enklaste formen av matematik. Glöm alla prov och uppsatser i så fall.)2) Att kondition är en viktig faktor för inlärningen. (Ja, det har åtminstone vår kommun fattat, som har anlitat notoriskt opålitliga Arriva som leverantör av lokaltrafiken. Den fungerar så dåligt att det går fortare att cykla eller gå till skolan.)Nåja. Jag hyser minimala förhoppningar att våra skolpolitiker bryr sig om detta. De är fullt upptagna med att söka efter forskning som handlar om att elever blir duktigare av att ”forska” på egen hand.

  2. Det här ser jag verkligen fram emot… Efter snart 40 år i den svenska skolan (och då räknar jag inte min egen skolgång som avslutades -69 i upprorets tecken), så har jag varit med om båda varianterna på gott och ont. Men den här ingången har jag aldrig sett. Jag hoppas du får med vilka som reagerade och i vilken mån de närmast sörjande blev involverade, för många gånger var det fråga om företeelser helt utanför själva skolan och de som fanns där. Och när reagerar vi egentligen? Var går gränsen?
    Hälsn Sara

Lämna ett svar till Monika Ringborg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.