OECD och PISA – en guldgruva för skolpolitiker

You never want a serious crisis to go to waste 

Den amerikanske politikern Rahm Emanuel menar att kriser ger politiker mandat att förändra på ett sätt som annars inte varit möjligt. Han vet vad han talar om. ”The US have had six decades of educational reform”, som en amerikansk kollega nyligen sa. Den reformivern hade inte varit möjlig utan rejäla kriser.

Det talas mycket om OECDs ökade inflytande över nationell skolpolitik, mer sällan om att det ömsesidiga beroende som skapats mellan nationell skolpolitik och OECD. De kriser som skapats i kölvattnet av PISA ger politiker möjlighet att visa politisk handlingskraft. Och med tanke på allt OECD önskar Sverige ska göra finns det alltid något som passar den lokala politiska agendan. De båda parterna legitimerar på så sätt varandra. Det är kort sagt win-win!

Krisen inom det allmänna och obligatoriska skolväsendet är nästan lika gamla som skolväsendet självt, vilket vi berört tidigare här på SÖ (Försämringens historia). En intressant belysning av detta ges i en studie av Carol J. Trones, ”A century of educational crisis and reform in the United States”. Studien presenterades vid AERAs årliga konferens i april i år. I sin studie visar Trones hur allmän utbildning blir föremål för medial uppmärksamhet (kris) mot slutet av 1800-talet. Med tiden förstärks och utvecklas den mediala krisbilden av skolan och Trones menar att den till slut börjat leva sitt egna liv. Det har växt fram en medialt konsoliderad bild av krisskolan, en bild som kan verka ganska apart jämfört med den lokala och regionala variation som alltid funnits i skolvärlden.

Men även om skolan befunnit sig i kris i den mediala rapporteringen i olika omgångar och under lång tid har karaktären på kriserna förnyats i takt med samhällsförändringar och i samspel med nya aktörer. Nya teman tillkommer, gamla tolkas om och andra teman försvinner. PISA har givit skolkrisen en ny och fräsch sida, PISA har skapat en kris för 2000-talets politiker och en tid när offentlig sektor mest ses som kostnad och problem. För att nå toppen av PISA krävs inga ökade offentliga utgifter försäkrar OECD, tvärt om, många högpresterande system är billiga.

PISAs upplägg är, som många påpekat, smått genialiskt. I OECDs 185 sidor långa och uppmärksammade rapport Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective hittar vi 344 förekomster av ordet prestera (perform*), med som mest 15 förekomster på en sida (sidan 28). Tillsammans med ord som ”top”, ”high” och ”low” och förbättring (”improv*”), ett ord finner man använt 490 gånger i rapporten (ordet nämns på 181 av de 183 sidor som har text i rapporten), skapas ett språk som hämtar inspiration från toppidrott och företagsvärld, teorier som bygger på att alla, vinnare som förlorare, kan utvecklas av jämförelse och rangordning.

Det är upplagt för att skapa ett behov av ständig förbättring och/eller kris och för att skapa politisk legitimitet för förslag inom skolans område. Det finns endast en plats på toppen och alla vill dit. Bilden av krisskolan bidrar dessutom till att legitimera lekmannatyckande inom skolans område och förstärker därmed ytterligare politikernas position. Saknas förtroende för de som utför verksamheten, för lärare och lärarutbildare, öppnas fältet för lycksökare.

Många studentuppsatser som skrivits inom lärarutbildningen de senaste åren har tagit upp PISA i inledning eller bakgrund (och då framför allt den mediala PISA-bilden). Allt är fel, något måste bli bättre. De känner sig hjälplösa. Och som många professioner vars status dalat i allmänhetens ögon så slår de ner på sig själva och sin utbildning, ett självskadebeteende som tar den energi som så väl behövts till annat. Jag ser inget gott i detta. Som lärarutbildare kan jag ibland känna mig beklämd över att många studenter går in i sitt yrke med redan låga huvuden, många känner sig som de förlorare de framställs som.

Vad vi fått, menar Wayne Au, är en förtäckt taylorism för det globaliserade samhället. Ett system som lockar till sig individer med dåligt självförtroende som låter sig styras av privata och statliga aktörer. Ett system som skapat ett politikområde som är alltför viktigt för att lämnas i händerna på en profession.

Wayne Au (2011) Teaching under the new Taylorism: high‐ stakes testing and the standardization of the 21st century curriculum, Journal of Curriculum Studies, 43:1, 25-45

Detta inlägg postades i Okategoriserade den av .

Om Magnus Hultén

Magnus Hultén (f. 1970) är biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings Universitet. Magnus bedriver forskning om betyg, bedömning, policy, naturvetenskapliga och tekniska skolämnen i folkskola och grundskola, deras innehåll och förändring. Disputerade 2008 på avhandlingen Naturens kanon: formering och förändring av innehållet i folkskolans och grundskolans naturvetenskap 1842–2007. Magnus är civilingenjör och skrev 1999 licavhandlingen The compression/absorption heat pump: modelling and comparisons. Han har jobbat som pedagogisk utvecklare på Chalmers och med lärarutbildning på Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholms universitet och KTH. Han driver just nu det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Elever på gränsen, en studie av de senaste decenniernas reformer av den svenska skolan.

4 reaktion på “OECD och PISA – en guldgruva för skolpolitiker

  1. Jaspis

    Ett intressant och tänkvärt inlägg. Bra också med referenser till ny forskning. Några kortare synpunkter dock – synpunkter snarare än invändningar.

    Det mediala intresset skapas väl främst av PISA-resultaten snarare än av PISA-studien som fenomen? Javisst har PISA:s format och upplägg bidragit till uppmärksamheten och den politiska nervositeten. Rankinglistorna är så förödande effektiva att återrapportera i media och slå politiska motståndare i huvudet med. Men detta hade inte inträffat om inte de svenska elevernas kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap utvecklats så negativt. PISA uppmärksammas inte alls på samma sätt i länder som stadigt håller en hög kvalitet i skolan och där likvärdigheten förbättras – istället för att försämras.

    En andra synpunkt har att göra med forskningens oförmåga att klargöra varför olika resultatmått visar så olika resultatutveckling. PISA och andra internationella studier är relativt samstämmiga, men betygsutvecklingen är annorlunda – tom. positiv. Ibland prövar man att använda de nationella proven som trendmått på skolans resultat – vilket bidrar ytterligare till förvirringen. Detta borde vara en huvudfråga för pedagogiskt och utbildningsvetenskapligt inriktade forskningsmiljöer. Och en fråga för statsvetare, nationalekonomer, organisationsforskare etc. Ja det finns en del förslag, men knappast en konsensus. Troligt är väl att en till viss del marknadsdriven betygsinflation och/eller sänkte krav i skolan spelar roll, men som lekman och observatör av skoldebatten slås , man snarare av hur politiserad debatten om skolresultaten är inom akademien. Kvantitativt inriktade forskare tenderar att samlas och argumentera mot kvalitativt inriktade. Nationalekonomer mot pedagoger. Scherp verkar inte oroas av bristande läsförståelse – däremot bör ekonomismen jagas på flykt. Sen är allt bra igen?

    Mot bakgrund av detta – och nu försöker jag knyta an till den fråga inlägget ställer om OECD:s roll som expert och rådgivare – är det kanske inte så märkligt att nationella svenska politiker vänder sig till OECD; man finner helt enkelt inte vägledning i svensk forskning. Inte ens när det gäller resultatutvecklingen. Möjligen tycker jag att inlägget ovan – även om jag gillar det – är just ett exempel på att man ställer fel fråga, missar det väsentliga och hamnar i en marginal. Åtminstone i marginalen av den diskussion som måste föras för att utveckla skolan och elevernas kunskaper, förståelse och lust att lära. Men ur ett brett idéhistoriskt perspektiv är inlägget och forskningsreferensen klockren. Och det är kanske där delar av den pedagogiska forskningen vill befinna sig?

    Svara
    1. Magnus Hultén Inläggsförfattare

      Tack för en intressant och tänkvärd kommentar!

      När det gäller om det är PISA som fenomen eller PISA-resultaten som skapar medialt och politiskt intresse så vidhåller jag nog att upplägget på PISA är som gjort för att maximera antalet länder där PISA framstår som angeläget, dvs detta med en eller max ett par vinnare och så en kader av ”förlorare” som vill nå toppen. Vinnarna måste hålla sig där (ständigt behålla ett försprång) och förlorarna kämpa för att nå upp. Det känns som en bra dramaturgi för media och som politiker hakat och underblåser. Utan att veta exakta siffror så skulle jag säga att PISA får stor uppmärksamhet och ses som en delgrund för reformer inom utbildningsområdet i merparten av de deltagande länderna. Man ska inte underskatta hur exempelvis Finland påverkats av PISA, inte bara den uppmärksamhet landet får av andra länder som vill dit, utan även hur den egna självbilden påverkats (till det positiva, faktiskt granska drastiskt sedan de första mätningarna). Så nog skulle jag vilja säga att PISA ges uppmärksamhet även i högpresterande länder. Ska bli intressant att följa Finland i nästa mätning. Fortsatt nedgång eller stagnation på den lägre nivå dom fick i senaste mätningarna borde skapa oro där.

      Att PISA-resultat sjunker medan betyg stiger tycker jag inte är konstigt. Dels mäter PISA och betyg olika saker. Det borde vara möjligt att elevers prestationer inom ett givet kriteriespecificerat kunskapsområde kan öka inom ett system över tid då lärare med tiden blir bättre på att hitta metoder att få eleverna dit systemet specificerat samt generationer av elevkullar också lär sig att navigera i ett kriteriebaserat system. Sedan om det leder till ökad kunskap är en annan femma. Det finns ju flera kvalitativa studier som visat på en negativ utveckling avseende skolans kunskapspraktiker sedan införandet av kriteriebaserade system av den typ som funnits i Sverige sedan andra halvan av 90-talet. Det skapar en form av instrumentalism och faktaorientering samt tycks även fungera segregerande (klassbakgrund slår exempelvis igenom hårdare när elever lämnas att själva välja ambitionsnivå: ska jag satsa på E eller C eller A?). Att man inte infört ett fullgott system för att mäta kunskaper och kunskapsutveckling på nationell nivå har även det kritiserats av forskare (Det har ju varit en sak som exempelvis pedagogen Jan-Eric Gustafsson påpekat). Men man får inte glömma att det finns internationella mätningar som sätter svensk skola i topp, då gäller det samhällskunskap och innovation. Ja, det är ju inte alla skolämnen som ens mäts och av de som mäts så mäts ju bara begränsade delar, så vi har ju långt ifrån hela bilden – skolan förändras ofta för snabbt för att mätinstrument ska hänga med, i synnerhet i världens modernaste land. Vill man få ökad förståelse för resultatförändringarna rekommenderar jag Skolverkets rapport ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer” (där Jan-Eric Gustafsson är en av medförfattarna).

      Till din fråga om var forskarna ska befinna sig. Du har ju helt rätt i att svensk pedagogisk forskning framstår som en marginaliserad företeelse i policydebatten. Man når inte fram och ”ingen” vill lyssna. Annat var det under större delen av 40-70-talen, då ”experter” hade oerhört centrala positioner i systemet samt i de viktiga utredningar som gjordes och som formade efterkrigstidens skolsystem och lärarutbildning. Jag tror det till delar är ett resultat av att stat och akademi skilts åt, förr var det mycket tätare skott mellan dessa båda, det är min känsla. Som rektor för lärarhögskolan i Stockholm i slutet av 1950-talet och en tid framöver var man en maktfaktor att räkna med och som det lyssnades till. Policy och forskning i tät samverkan, ibland en och samma person. Det var också en tid då man trodde benhårt på att experterna hade svaren och genom dessa kunde styra utvecklingen i skolan. Jag kan tycka att akademins roll blir renare när man tar ett steg bort från den styrande makten. Samtidigt är vi som akademiker beroende av att människor i allmänhet känner att vi kan göra någon nytta, dvs det är ju inte helt oproblematisk position och senaste åren har man sett att pendeln svängt tillbaka, dvs man ser mer och mer av skolforskning som försöker vara nyttig för skolan. Det finns ju även en utveckling mot att verka för mer lärardriven forskning, dvs att skilja den forskning som sker vid universitet och högskolor från en mer utvecklingsinriktad forskning som ska bedrivas ute på skolor av lärarna själva. Vi får se. Slutligen, att regeringen frågar OECD om råd är ju i någon mening ganska naturligt. Man tillsatte ju en kommission samtidigt där bland annat pedagogiska experter ingår. Det pågår ju dessutom en intressant och politiskt initierad översyn av den målstyrning som införts på en mängd politikområden (och som vi vet fungerar bra inom vissa områden, sämre i andra). Att läsa OECD-rapporten är intressant. Men jag har svårt att se att en regering på något enkelt sätt skulle acceptera eller ens agera på alla de förslag som står där – vissa är rätt märkliga, andra bra, vissa underbyggda, andra hugskott – det är en alltför vag och övergripande nivå på förslagen och den bygger inte på en mer grundläggande analys av vad som faktiskt skett i den svenska skolan som kan förklara nedgången. Summa sumarum, det är bra att regeringen hämtar in synpunkter från många håll. Jag tycker inte pedagogiska forskare ska ha förtur eller vetorätt i skolfrågor. Det enda jag är ledsen över, och som jag försökte få fram i min text, är att politiken fått och kunnat bibehålla ett alltför starkt inflytande över skolan på bekostnad av lärarprofessionen. Man vinner väljare på illa genomtänkta reformförslag och får sedan mandat att genomföra dem (det är intressant att notera att OECD ger en känga åt Björklunds reformer i sin rapport, som fragmentariska och illa koordinerade, om än i OECD-godkänd riktning).

      Svara
      1. Jaspis

        Tack för ett läsvärt och engagerat svar. Du har nog rätt angående bedömningen om PISA:s roll, men jag vidhåller att resultatutvecklingen i sig är central – åtminstone hoppas jag det. Jag blir oroad när debattörer och forskare tar sikte på PISA som ett ondskefullt fenomen iscensatt av mörka nyliberala krafter. Javisst är PISA en del av en allmän förvaltningspolitisk trend som svept över världen och som man kan ha synpunkter på. Men det innebär inte att resultatutvecklingen som PISA visar inte behöver tas på allvar. Nu är det ju inte alls detta du menar, du har valt en annan forskningsfråga, som också behövs.

        Jag läser vad du skriver om varför resultatmåtten skiljer sig åt och varför det inte är ett problem. Och du skiljer på kunskap och betyg. Min amatörmässiga bedömning – jag är inte pedagog eller expert på kursplaner – är att PISA har en god överensstämmelse med vad svenska elever enligt måldokument förväntas att lära sig. Jag har också svårt att se att området ”läsförståelse” på något dramatiskt sätt skulle skilja sig i Sverige från PISA:s uppfattning. De enskilda uppgifterna i PISA är inte väsensskilda från de nationella provens (finns det prov i NO?). Har inte Skolverket gjort just dessa jämförelser och bedömt att överensstämmelsen är ganska god? Javisst bygger betygen på ett bredare kunskapsbegrepp än det som skriftliga eller webbaserade prov (PISA och nationella) förmår fånga in, Men det rimliga är ändå att de borde följa varandra snarare än att ge motsatta bilder. En bidragande förklaring till den spretiga resultatbilden är nog att konkurrensen om elever och kanske också lokala belöningssystem, har drivit upp betygsnivåerna, trots att kunskaperna sjunkit.

        Angående bristen på nationell kunskapsmätningssystem kan man möjligen hävda att PISA, TIMSS, TIMSS advanced, PIRLS, ICCS är just detta – om man väljer att se de svenska trenderna snarare än länderjämförelserna. Fast det är mätning på systemnivå, inte på individ- eller skolnivå. Man kan ju förresten spekulera i hur debatten om svensk skola hade sett ut om PISA inte hade funnits. Enskilda kommuner hade kunnat slå sig till ro övertygade om att skolan utvecklas positivt. Nationella politiker hade kunnat slå sig för bröstet och peka på framgångsrik politik. Kommunaliseringen hade betraktats som en succé. Debatten om likvärdighet och pojkar som skolans förlorare hade kanske inte hörts alls.

        Följer med ganska bra i dina tankegångar om var forskarna befinner sig i relation till politikutvecklingen. Men det ser nog olika ut på olika områden. Den arbetsmarknadspolitiska forskningen har emellanåt starkt genomslag. Och den makroekonomiska forskningen har stor betydelse för hur skatte-, finans- och penningpolitk bedrivs. På transport- och kommunikationsområdet spelar infrastruktur- och trafikforskning tidvis en stor roll. Inom vården har den s.k. evidensrörelsen fått starkt genomslag. Hur läget är inom utbildningspolitiken vågar jag inte bestämt säga. Men mitt intryck är att den pedagogiska forskningen till viss del har fjärmat sig från praktisk verksamhet både på klassrums- och systemnivå för att ägna sig åt metafrågor.

        Jag menar inte att all politik ska bygga på forskning, eller att skolpolitik ska bygga på enbart utbildningsvetenskaplig forskning – det vore enfaldigt hävda. Forskningen kommer aldrig att ge entydig vägledning och vetenskap är färskvara. Men jag hade gärna sett och hört en pedagogisk forskarkår som inte skyggar i politikområdets filosofiska och historiska utkanter. Vetenskapsrådet redovisade dock nyligen på ett samlat sätt en bred utbildningsvetenskaplig forskning. Jag har dock inte ännu tittat närmare på den. Verkar lovande och intressant.

        Svara
        1. Magnus Hultén Inläggsförfattare

          Hej,

          Sent svar men här kommer några reflektioner. Frågan om vilken roll pedagogisk/utbildningsvetenskaplig forskning ska spela i politiska beslut är oerhört intressant och jag håller absolut med om att det kan finnas utrymme för förbättring där. Jag läser just nu en mycket intressant amerikansk text från 2012 kring just dessa frågor, , och hoppas vinna nya insikter. Möjlig anledningar till skillnader i varför olika typer av forskning har olika typer av betydelse inom olika politikområden skulle jag säga är dels att skolfrågan just nu är alldeles för viktigt område för politiker för att släppa till andra grupper (lite av den poäng jag försöker göra), dels att detta är ett – som du är inne på – politiserat område så tillvida att politiken senaste decennierna varit konservativ (då menar jag oavsett block) medan majoriteten av utbildningsvetenskapliga forskare varit progressiva. Den borgerliga pressen har inte släppt fram dessa forskare på debattsidor, det har varit en konsekvent strategi. Att vi fått tidskrifter som Skola och samhälle är ju ett direkt svar på att en viss typ av röster medvetet tystats i skoldebatten. Det finns ju till och med forskning som visar hur DN hanterat detta (men man kan lätt söka fram DN-debatt artiklar om skolan och konstatera vilken bild som dominerat där sedan mitten av 90-talet). Detta för oss över till om skolan verkligen är i kris. Jag skulle säga att krisen kanske aldrig var större än slutet av 90-talet, då tolkades elevernas betyg som tecken på att skolan var precis så dålig som alla hade befarat (skolan är i konstant kris, man finner knappt ett decennium då inte det varit kris i skolan, tänk på Carin Mannheimers klassiska ”Lära för livet” från 1976). På DN-debatt den 29 maj 1997, då svenska skolan av allt att döma låg på en toppnivå kunskapsmässigt, lät det så här: ”Kvaliteten i den svenska grundskolan är alldeles för låg. Därför är skolreformer en del av folkpartiets nya program” Och i september 1990 sa Göran Persson detta i Expressen: ”’Flumskolan ska bort’. Skolministern lovar revolution” Och så kom följande reformprogram:

          ”-Nytt statsbidragssystem för skolan.
          -Nytt personalsystem och utbildningssystem för lärare.
          -Ny läroplan.
          -Ny granskning av skillnaderna mellan skolenheter.
          -Nytt betygssystem.
          -Ny nationell nivå för baskunskaper i grundskolan.
          ’Sluta snacka’
          ’Ja. Vi dras med fördomar som ger ordet disciplin dålig klang. […] I dag kan du få en femma i ett ämne trots att du trakasserar folk. Nu ska vi införa att uppförande och ordning blir lika viktigt som skolämnen.'”

          Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *