Etikettarkiv: Välskrivning

Skönhetsfostran

1883 ställde sig en förmodligen ganska stolt Otto Påhlman i talarstolen på Folkskolläraremötet i Uppsala. Ämnet var välskrivning, och talaren skulle tala om sin egen lilla specialitet ”den påhlmanska skrivmetoden.”

Påhlman talade länge och väl, och illustrerade fylligt sitt föredrag med exempel på svarta tavlan. Föredraget avslutades med en förhoppning. Hade han lyckats intressera sina åhörare, var det gott, om han lyckats övertyga dem, ja då var det ju ännu bättre.

Snart skulle hans förhoppningar grusas rejält. Efter föredraget begärde nämligen Fridtjuv Berg replik, och hans invändningar mot metoden var inte direkt diplomatiskt formulerade. Bergs mest centrala kritik var att den påhlmanska metoden var hälsovådlig. I linje med tidens rådande tankar hävdade han att metoden skapade ryggradskrökningar och närsynthet.

Men det mest intressanta är inte detta, utan den kritik som Berg lite i förbigående levererade. I samband med den medicinska kritiken passade han även på att bedöma den påhlmanska metoden ur estetisk synvinkel. Denna bedömning var egentligen överflödig, eftersom han redan dömt ut metoden ur medicinsk synvinkel. Ändå valde han att rikta kritik mot estetiken, och det på ett relativt skoningslöst sätt. Ur estetisk och kalligrafisk synpunkt fanns ”åtskilligt” att anmärka på den handstil Påhlman lärde ut:

 t. ex. ovalens oädla och godtyckliga form, den onaturliga 45 ° starka lutningen, staplarnes dubbla tryckning, den genomgående smaklösheten hos de s. k. italienska bokstäverna, den synnerligen fula form på åtskilliga bokstäfver i stora alfabetet, hvilken föredragshållaren nyss satte oss i tillfälle att se, exempelvis N, M, V och W o.s.v.

Notera att denna långa uppräkning av frånstötande detaljer inleds med ett ”t. ex.” – listan kunde alltså göras längre. Till att börja med väcker detta förstås en del tankar om den sociala dynamiken på folkskolläraremötet. Här ställer sig först en metodiker upp och redogör för sin metod för skrivundervisning. Därnäst får han höra att hans metod är inte bara hälsovådlig utan dessutom ful.

Framförallt tror jag att detta är ett exempel på att den tidens utbildning präglades av ett helt annat värdesystem än vad som idag är rådande. Det tycks som att den estetiska aspekten förr spelade en större roll i bedömningen av skolors kvalitet. I arkitektur, i läromedel, i ämnet välskrivning, i argument för att metoder är dåliga eller bra, för att ämnen är viktiga eller oviktiga återkommer ett argument: det som är vackert är gott. Hur denna övertygelse har påverkat utbildningshistoriens förlopp är en intressant fråga som det ännu finns för lite forskning om. I väntan på det föreslår jag att du avnjuter följande drygt 100 år gamla citat från en optimistisk skolinspektör.

Landskapsdialekten lägger visserligen stötestenar i vägen för en vacker läsning. Men där ovannämnda tillämpning av ljudmetoden begagnats, har det visat sig, att resultatet blivit mycket gott. Jag har i skolor till och med på Uppsalaslätten, där dialekten dock lägger stora svårigheter i vägen för en naturlig läsning, hört innanläsning, som varit fullkomligt mönstergill. (Berättelser om folkskolorna i Uppsala stift för åren 1905-1910 avgivna av tillförordnade Folkskoleinspektörer, s. 22f).