Hönan och tågvagnen – om vardagsspråk och skolspråk

Publicerat av
Svara

Min gamla handledare berättade en gång om när han besökte en skola i ett afrikanskt utvecklingsland på 70-talet där de undervisade om jordbruk. Skolan var en lerhydda med stora hål där man kunde väntat sig dörr och fönster. Inuti salen pågick undervisning om hönor med hjälp av skolplanscher, för så gör man i skolan. Samtidigt sprang riktiga höns omkring på golvet.

När jag häromdagen åkte tåg till Falun för att närvara vid en disputation om kommunikation i matematik, steg en skolklass på i min nästan tomma tågvagn. Läraren ropade ut de förbokade – men utspridda platserna – medan tåget började att rulla. Eleverna försökte snappa upp vad läraren sa för att hitta sin plats. Efter ett par minuter avbryter en elev – ”men kan vi inte bara sätta oss där det är ledigt!” Läraren kommer på sig själv och skrattar, ”ja gör det – vi ska ju bara en station!” För så gör man utanför skolan.

Avhandlingen som lades fram handlar om matematisk kommunikation i skolan där elevers korrekta problemlösningar ibland missförstås av lärare då eleverna beskriver sin lösningsprocess i vardagliga termer, snarare är på det matematiskt riktiga skolsättet. Se vidare Anna Teledahl: Knowledge and Writing in School Mathematics. A Coomunicational Approach. Örebro Studies in Education 53.

Vems fel är det?

Publicerat av
2

Jag vet inte hur många gånger jag bråkade med mina systrar om vems fel det var i vår ungdom. Kanske hör denna typ av bråk även vuxenlivet till. Vems fel var det? Vem var den ytterst ansvarige? Vem ska hängas ut? Vem bör göra avbön?

På DN-debatt den 25 augusti skriver Jonas Linderoth, spelforskare och professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och aktuell med boken Lärarens återkomst: från förvirring till upprättelse (Natur & Kultur), att det är dags för oss pedagoger att göra just avbön. Han tänker föregå som gott exempel, detta genom att säga förlåt för de idéer han själv gav uttryck för i sitt tidiga yrkesliv som forskare (vilket jag gissar kan vara sent 90-tal). De idéer han gav uttryck för då understödde enligt Linderoth den typ av pedagogik som ligger bakom svenska elevers sjunkande kunskapsresultat så som det mäts bland annat i PISA-undersökningarna.

Om jag förstår Linderoths argument i artikeln rätt ser det ut som följer: Pedagogikforskare började argumentera för behovet av en annan typ av pedagogik i skolan, en där läraren inte längre skulle föreläsa för barnen utan barnen själva skulle få upptäcka och undersöka och på så sätt, och med hjälp av läraren, nå kunskap. Denna typ av lärarroll, menar Linderoth, fick fäste i och med 1994 års läroplan, Lpo 94. Och eftersom lärare följde Lpo 94 så blev detta också implementerat i skolan, vilket lett till sjunkande elevresultat under 2000-talet. Låt oss borra lite i den här argumentationskedjan.

Först måste man komma ihåg att det i och med 1994 års läroplan infördes en ny typ av styrning av skolans verksamhet, en så kallad mål- och resultatstyrning. De politiska direktiven till Läroplanskommittén var tydliga med att läroplanen därför inte skulle få föreskriva någon särskild sorts arbetssätt utan att läraren själv skulle välja det arbetssätt hen ansåg bäst bidrog till att målen nåddes. Denna princip påtalas även av Läroplanskommittén i deras slutförslag. Linderoth måste alltså mena att när riktlinjer för arbetssätt saknades i läroplanen så vände sig alltså lärare till någon form av pedagogisk elit för vägledning. Han verkar mena att även om inte denna nya lärarroll påtalades direkt i läroplanen så skedde det indirekt. Linderoth anger som det starkaste tecknet på detta förekomsten av ord som “upptäcka” och “undersöka” i 1994 års läroplan. Men han har måste ha letat väldigt noggrant, för de förekommer endast ett fåtal gånger, i Läroplanskommitténs betänkande i alla fall (länk till betänkandet). För naturvetenskapliga ämnens del kan man läsa om följande målområde för årskurs 1-5 i ämnet naturlära:

Undersöka och upptäcka

Eleven skall ges rika möjligheter till både egna experiment och till iakttagelser av omvärlden. Elevernas eget frågande och diskuterande uppmuntras konsekvent. En träning av ett naturvetenskapligt arbetssätt påbörjas.

Ja, man kan hitta några ytterligare passager där ord och påståenden som uppmuntrar till elevaktivitet snarare än till föreläsande lärare förekommer, såsom att det i undervisningen i naturvetenskapliga ämnen i årskurs 6-9 ges utrymme “till fri undersökning med möjligheter till egna upptäckter. Elevernas egna frågor och diskussioner uppmuntras konsekvent.” Dessa citat återfinns under rubriken “Det naturvetenskapliga sättet att tänka och experimentera”. Eleverna ska enligt kursplaneförslaget utföra egna systematiska experiment, använda kvalitativa modeller för att förklara och förutsäga experiment, studera enskilda variablers betydelser vid experimentell verksamhet osv. Det kanske låter som rena flummet för Linderoth men jag tycker det påminner mig om det vi försökte uppnå på Chalmers där jag jobbade med undervisning av civilingenjörer åren 1996-1999.

Hursomhelst, vill man söka bland lömska ord i läroplaner och kursplaner kan man dock finna gott om dem i historien. Begrepp som signalerar progressiva idéer, dvs att eleven själv ska ta ansvar för sitt lärande och inte enbart lära sig rabbla fakta utan även utveckla förmågor såsom förmågan att genomföra naturvetenskapliga undersökningar. Denna typ av uttryck står att finna i anvisningar till exempelvis 1962 års läroplan, som dessutom var mkt tydligare i att det var just anvisningar om hur undervisningen skulle bedrivas. I naturvetenskapliga ämnen skulle undervisningen ge “överraskande effekter och resultat”, “motivera” mm. Det låter ju lite vagt i mina öron, det håller jag med om.

Men ja, enstaka ord i all ära, men det som verkligen gällde i 1994 års läroplan var betygskriterierna. Det är i sammanhanget viktigt att påminna sig om dessa, för de var de starkast styrande för läraren och dennas undervisning. Det nya betygssystemet skulle göra att alla elever nådde ett godkänt kunskapsresultat. Låt oss därför se vilka grunder dessa krav gav i relation till lärarens arbetssätt. Så här såg betygskriterierna för godkänd ut i fysik (nionde året) i förslaget till kursplan (SOU 1993:2), för att ge exempel från ett ämne som mäts av PISA:

Eleven skall:

Vara förtrogen med den experimentella metoden

Kunna skilja mellan oaccelererad och accelererad rörelse och mellan tyngd och tröghet

Veta att värme kan överföras på olika sätt och uppfattas som en oordnad rörelse hos materiens beståndsdelar

Veta att ljud kan uppfattas som en mekanisk svängningsrörelse och känna till hur man definierar och mäter ljudstyrka

Ha kunskap om elektriska laddningar och elektriska fält

Veta vad som menas med en elektrisk krets och känna till begreppen ström, motstånd och spänning samt elektrisk energi och effekt

Veta att ljuset utbreder sig linjärt, kan reflekteras och brytas och att det kan uppfattas som en elektromagnetisk vågrörelse

Ha kännedom om några olika slags energiformer och känna till att energin vid dessa omvandlingar alltid bevaras

Känna till de tekniskt viktigaste energiomvandlingarna och därmed förenade miljö- och säkerhetsproblem

Ha översiktlig kunskap om den moderna fysiken och dess tillämpningar

Ha kunskap om universums uppbyggnad

Känna till något om hur den fysikaliska kunskapen utvecklats

Jag vet inte vad ni som läser ovanstående säger, men för mig signalerar det inte på något tydligt sätt att undervisningen ska vara kunskapslös och ske med läraren som någon form av passiv handledare. Nåja.

Det kan i sammanhanget vara intressant att söka rötterna till den nya typen av lärarroll som Linderoth nämner, för den var ingalunda en produkt av 1990-talet. Linderoth nämner ett par namn, men de är från närtid. För att ta de naturvetenskapliga ämnena som jag själv är mest bekant med, och för svensk del, så utvecklades de progressiva idéerna kring sekelskiftet 1900 vid läroverken. Så här uttryckte en fysiklärare vid Nya elementarskolan i Stockholm sina erfarenheter av det nya arbetssättet:

Det har varit en glädje att se, med hvilken ifver och förtjusning lärljungarna utan undantag ägnat sig åt sina laborationsöfningar. Tillsägelsen “Nu måste Ni sluta för denna gång” kom oftast som en ovälkommen öfverraskning, och likväl hade “Börja” knappt hunnit utsägas, förrän alla voro i nästan feberaktig verksamhet. Läxboken och den myckna minnesläsningen ha säkerligen i dessa öfningar fått en nästan farlig konkurrent, men skolan en kraftig hjälpare i de ungas forstran. Det ligger ju för manlig ungdom i denna ålder något motbjudande i att blott vara eftersägare. Hur öfverensstämmer det däremot icke med det vaknade själfständighetssinnet att själv få iakttaga, på egen hand undersöka och vinna resultat. (Gustaf Hellsten i ett citat från 1906/07)

Vill man kritisera de som låg bakom utvecklandet av undervisningsidéer som krävde att läraren frångick sin roll som den som skulle tala om hur det låg till med naturlagarna och elevens roll som passivt mottagande av dessa fakta ska vi för svensk del och i relation till naturvetenskapliga ämnen nog framhålla lärare vid läroverken i det tidiga 1900-talssverige som de stora bovarna. Enligt dessa skulle eleven själv och genom experiment “upptäcka” hur det förhöll sig i naturen.

Men vi har lite andra saker att reda ut i Linderoth argumentation. Vilka stod exempelvis bakom förslaget till ny läroplan, det som kom att bli Lpo 94? Linderoth vänder sig till pedagogerna i Läroplanskommittén, de som tog fram förslaget till ny läroplan. Det var bland annat Ulf P. Lundgren, ordförande i kommittén och vid den tiden generaldirektör för Skolverket (den förste för detta då nyinrättade verk) och Ingrid Carlgren, medlem av gruppens sekretariat, vid den tiden docent i pedagogik vid Uppsala universitet.

Det är rätt att dessa och en hel del andra pedagoger ingick i Läroplanskommittén, men Linderoth får inte glömma att gruppens sammansättning var lite större än så, förutom en politisk styrgrupp så finner vi även Tor Ragnar Gerholm, professor emeritus inom avdelningen för kärnfysik vid Stockholms universitet, som medlem i Läroplanskommittén. Gerholm hade en central roll i skrivandet av kursplanerna för de naturvetenskapliga ämnena.

Att Gerholm skulle bidra till att skriva kursplanerna för de naturvetenskapliga ämnena var dock inte del av ursprungstanken. Gerholm kom in först en bit in i kommitténs arbete, tillsatt av den Borgerliga regeringen som tog över stafettpinnen 1991. Ansvariga för kursplanerna inom de naturvetenskapliga ämnena hade i början av kommitténs arbete varit en grupp från Linderoths eget universitet, Göteborgs universitet. Gruppen bestod av lärare och naturvetare som forskarutbildat sig inom det pedagogiska området och leddes av Björn Andersson, vid tiden Sveriges första professor i ämnesdidaktik, alltså en grupp pedagogiska forskare om man så vill.

Men nu var det inte deras förslag som återfanns i förslaget till kursplan utan ett utarbetat av Tor Ragnar Gerholm. Göteborgsgruppens förslag förkastades på målsnöret varpå gruppen tog avstånd från Gerholms och kommitténs förslag. Alltså, om vi ska hålla oss till naturvetenskapliga ämnen måste man kanske snarare säga att det var fysikernas fel att vi fick de kursplaner vi fick. Till skaran av de som bör göra avbön bör alltså läggas naturvetare och ingenjörer i stort, nu när vi ändå håller på att dra alla inom en gruppering över en och samma kam.

Men ja, det är lite mer komplicerat än så. Det fanns pedagoger i Läroplanskommittén och det fanns pedagoger knutna till den parlamentariska Betygsberedningen. Större motsättningar än dem mellan pedagogerna i Betygsberedningen och de i Läroplanskommittén får man leta efter. Den som likt jag anser att Betygsberedningens förslag hade störst påverkan på skolans faktiska utformning kan därför skylla på de unga och nytänkande lärare och pedagoger som politikerna i Betygsberedningen knöt till sig. Lutar man likt Linderoth åt att Läroplanskommitténs förslag var det styrande för hur det blev kan man istället skylla på de vid den tider mer etablerade pedagogerna som återfanns där. Summa sumarum: vill man kasta skit över pedagoger är man så att säga helgarderad, de fanns på båda sidor. Och där har pedagogerna funnits i alla tider, skulle jag vilja säga. Kampen mellan progressiva och konservativa pedagoger är närmast evig och en del av skolans större samhälleliga förankring och dynamik.

Men ansvarsfrågan har fler ben, ett av dem jag inte berört än är politikerna. Läroplanskommittén och Betygsberedningen var båda politiskt tillsatta, med direktiv från först en socialdemokratisk och sedan en borgerlig regering. Fyra regeringar kom och gick under reformperioden. Och vad mer: Den nya typ av styrning av offentlig verksamhet som låg till grund för politikernas direktiv hade utarbetats av statsvetare och ekonomer i utredningar som Långtidsutredningen 1990 och Maktutredningen 1989. Till skaran av ansvariga bör alltså läggas statsvetare och ekonomer samt politiker: chefsarkitekterna bakom den nya offentliga förvaltningen. Det enda parti som inte stödde betygsberedningens förslag var Ny Demokrati, så väljare som röstade på dem behöver kanske inte göra avbön.

Men vi är inte klara med skuldfrågan ännu. För vem är det som egentligen la grunden till att den nya typen av offentlig verksamhet kunde genomföras? Vem såg till att Skolöverstyrelsen, bromskloss i skolförändring och övergång till målstyrning, lades ned och ett mer politiskt följsamt Skolverket inrättades? För att detta skulle ske krävdes att skolan i dess dåvarande form hade blivit föremål för starkt missnöje, det vill säga att förtroendet för den skola som fanns innan 1990-talets reformer var, mer eller mindre, kört i botten.

Ja, mediedebatten vittnar om att många elever var trötta på skolan så som den såg ut innan 1990-talets reformer. Många lärare likaså. Kändisar från Lasse Åberg till Jokkmokks Jokke uttalade sig i pressen kritiskt till den dåvarande skolan. Jag tycker att vi till skaran av de som ska göra avbön även bör lägga dåtidens elever, lärare och kändisar. Utan en stark och brett förankrad misstro mot skolan hade inga reformer varit möjliga. 

Det kan i sammanhanget sägas att denna skrapa kritik mot grundskolan grundlades redan i dess tidiga skede. Grundskolan infördes under efterkrigstiden och var mer eller mindre fullt genomförd först runt 1970. Vare sig vänster eller höger gillade denna nya skola, den så kallade grundskolan. TV-serien “Lära för livet” från 1977 av Carin Mannheimer är ett exempel på hur kontroversiell grundskolan var redan från start. Serien fick stort genomslag, 3,5 miljoner tittare per avsnitt. Den visar hur ideologiskt laddad grundskolan var (länk till serien på Youtube).

Jag skulle vilja påstå att hela grundskolan som idé, en gemensam skola för alla, är svår för ett heterogent samhälle att hantera. Kanske för svår. Spänningar uppstår. Vi människor verkar trivas bäst med våra egna. Det ser vi inte minst idag när andra samlande samhällsprojekt skakar, såsom EU. Om 1990-talets skolreformer var något, så var de ett steg tillbaka från en “socialdemokratisk” skola för alla. Upplevelsen som många hade var att skolan likriktade och inte gav individen möjlighet att utvecklas på sitt sätt.  I slutet av 1980-talet fanns inte längre stöd för den sammanhållna skolan, valfriheten var ordet på allas läppar och den mål- och resultatstyrda skolan, med skolval, skolpeng och friskolor skulle minska på spänningarna. Det var Ingvar Carlsson, Bengt Göransson och Göran Persson som drog upp de första viktiga riktlinjerna för den nya skolan (se t.ex. proposition 1988/89:4 och 1990/91:18).

Det har gjorts mycket bra och mycket skit för skolan, den saken är säker. Exakt vems fel det är och varför är en intressant fråga. Jag försöker reda i det själv för tillfället i arbetet med en bok om 1990-talets reformer. Som jag ser det blev 1994 års läroplan, Lpo 94, en delvis tandlös produkt. Läroplanskommittén trodde sig med “strävansmål” funnit ett sätt att moderera den starka styrningen som det nya betygssystemet kunde ge (och den individuella och inte alltid lika intellektuellt utmanade undervisning som infördes av lärarna för att möta betygskraven, framför allt arbetet med att få elever att nå gränsen för godkänt betyg), men ack så fel de fick. De var naiva, liksom de flesta andra. Men ansvariga för skolans förfall? Ja, lika mycket som alla vi som på något sätt stod bakom dessa reformer, endera som elever och på något sätt kritiska till skolan under 1980-talet, som lärare trötta på relativa betyg eller som föräldrar eller som röstande på partierna som med stor enighet skrev direktiv till och genomdrev 1990-talets reformer, det vill säga Moderaterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Ja, jag slutar här. 1990-talets reformer är mycket intressanta att rota i. Arbete med att bearbeta det som hände då, varför och vilka effekter de fick kommer fortgå i flera decennier framöver.

Betyg som räddning: perspektiv från andra sidan Atlanten

Publicerat av
Svara

För svensk del har betyg länge och av många setts som ett “otyg”. I synnerhet betyg till elever i grundskolans tidiga år. Jag har själv argumenterat för att undvika tidiga betyg, framför allt mot bakgrund av att betyg missgynnar de redan missgynnade. Vid mitt senaste besök i USA blev det dock tydligt att jag missat en viktig aspekt av betyg: betyg som ett ljus i testtunneln.

Jag har framför allt fokuserat på likheter mellan betygs- och testkritik, mot att reducera barn och skolans resultat till siffror och mot att få barn att dömas ut redan innan dom fått en ärlig chans i livet. Men saker och ting är sällan goda eller onda i sin egen rätt, utan allt är beroende användning och sammanhang: Betyg kan faktiskt framstå som en räddare i nöden.

Vid årets stora amerikanska pedagogkonferens AERA hölls en session på temat 100 år av betygsforskning: 100 years of grading research: Meaning and value in the most common educational measure. Seminariet anordnades av några av världens främsta betygsforskare: Susan Brookhart, Thomas Guskey, Alex Bowers, James McMillan, Megan Welsh, Jeffrey och Lisa Smith. Resultatet ska publiceras i en av AERAs topprankade tidskriften inom utbildningsområdet.

Det första som ska sägas är att det ingalunda var en homogen skara forskare som presenterade, även om de enas av sitt intresse för betyg. Det andra att betygsforskning sträcker sig längre tillbaka i tiden än 100 år. Avgränsningen gjordes för att anknyta till AERAs hundraårsfirande.

Anledningen till att USA tidigt övergav betyg till förmån för test var att forskare dömde ut betyg som ett opålitlidgt mått, som ett ”hodgepodge”, ett hopkok. Eller som Swineford uttryckte det 1947: det är uppenbart att betyg är ett tillförlitligt mått på något, vi vet bara inte vad.

IMG_2851

Bild från Bowers föredrag. What is it that grades asses? ”In any event, the data [in this study] clearly show that marks assigned by teachers in this school are reliable measures of something but there is apparently a lack of agreement on just what that something should be. – Swineford (1947)

Brookhart gav i sin presentation exempel på forskning som pekade på otillförlitligheten i betyg redan från 1888 (se bild nedan). Troligtvis finns det ännu tidigare exempel på forskning på otillförlitlighet i lärarsatta betyg. I början av 1900-talet börjar forskare att försöka föreslå vägar framåt och det är då de första förslagen på standardbaserad/kriteriebaserad betygssättning kommer. 

IMG_2846

Edge worth (1888): Three sources of error in grades: chance; personal differences among graders; taking examinee answers as representative of proficiency (generalizing to domain)

IMG_2847

Sources of variation in grades: Criteria; Scale; Task; Students’ work quality; Teacher error. Brookhart listar här tidiga studier som påpekat brister i lärares betygssättning.

IMG_2850

Conclusion: Variability can be greatly reduced: clear criteria; agreement on the weights of each criterion; criteria about learning, not following directions.

Ovan, bilder från Brookharts presentation. Sist hennes slutsatser om vägen framåt mot att stärka betygens tillförlitlighet: tydligare kriterier, ökat samsyn kring viktning av olika kriterier samt att undvika att bedöma annat än sådant som har med lärande att göra. 

Den väg som Brookhart pekar ut för att öka tillförlitlighet och likvärdighet i betyg drar mot mer standardbaserade principer för betygssättning. Det finns dock uppenbara risker i att gå denna väg, i att gå mot att allt mer spela på testernas bedömningsdomän där det är (hyfsat) tydligt vad som bedöms och hur.  Betyg kommer alltid bli slagna av test – ”det kommer fortfarande finnas variation i betygssättningen”, som Brookhart konstaterade.

Det finns dock ett annat sätt att se på betyg kontra test som jag tycker tydligare pekar ut en möjlig väg framåt. De tyngsta och tydligaste argumenten för detta gav Bowers i sin presentation.

Bowers menade att oavsett de framsteg som gjorts när det gäller betygssättningens principer så talar 100 års betygsforskning sitt tydliga språk: korrelationen mellan lärarsatta betyg och test har varit och är fortsatt 0,5 (bild från Bowers presentation nedan. 0,5 = 25 procent gemensam varians).

IMG_2854

Man kan dra olika slutsatser av detta menade Bowers: Ett är att man som betygsförespråkare kastar in handduken till förmån för test. Ett annat att ta fasta på just detta att betyg ger en kompletterande bild av elevers kunskaper och förmågor jämfört med test. Betyg verkar framför allt vara ett bra mått på socioemotionella kunskaper, vilka bättre än testresultat korrelerar med elevens förmåga att lyckas i skolarbete och på arbetsmarknaden. Både betyg och test behövs därför i ett utbildningssystem, menade han.

Both tests and grades are useful but orthogonal measures of what we want out of schooling as students learn cognitive and conative skills (engaged participation). (Bowers, AERA 2016)

Det kan ju som parentes sägas att det finns forskning som pekar på just det, att en kombination av lärarbetyg och test kan ge än bättre information om elevers förmåga att lyckas i sina fortsatta studier jämfört med dessa mått var för sig. Detta talar för att det bästa måttet vid antagning till högre studier skulle vara en kombination, vilket det finns exempel på länder som tillämpar.

Det blev också tydligt under sessionen att den forskning som framför allt intresserar mig och mina kollegor i Sverige, den om hur betyg påverkar undervisning och motivation, lyser med sin frånvaro i den amerikanska betygsdebatten. Och det kan man förstå när alternativet är flervalstest som i USA.

Sammanfattningsvis pekar allt mot att betyg och test båda kommer vara viktiga delar av resultat- och utvärderingssystem i skolan även framöver. Det vi måste lära oss mer om är relationen mellan betyg och test, vilka styrkor dessa båda har och vilken riktning de bör utvecklas för att deras respektive styrkor ska stärkas. Något som bör ske med hänsyn till betyg och test som kompletterande resultatpraktiker, inte uteslutande.

Jag tycker detta sänder en tydlig signal till den svenska betygsdiskussionen: det handlar inte nödvändigtvis om att söka ”tydliga kriterier”, snarare om att lyfta fram och vårda betygens styrkor och fördelar jämfört med test och snarare fokusera på hur man trots betygens brister kan skapa legitimitet i betygssystem. Allt tyder på att Björklunds tjat om ”tydliga kriterier” och den senaste revisionen av vårt betygssystem snarare lett till minskad legitimitet för betyg.

Slutligen, skillnaden mellan kontinenter och traditioner blev än mer uppenbar när forskarparet Smiths kort nämnde Europa och gjorde sig lustiga över det samelsurium av olika betygssystem som finns där. Det ser så olika ut att europerna tvingats införa ett byråkratiskt översättningssystem, ECTS, menade herr Smith och skrattade. För mig som betygsforskare blev det, för att citera förordet i en lärobok i naturvetenskap för barn från 1828, tydligt att “all möda oaktadt, mycket ligger för oss inswept i mörker.” Betygs- och testdebatten lär fortgå.

Linda Darling-Hammond och The “New Accountability” – se hennes keynote från AERA!

Publicerat av
Svara

De senaste fyra åren har jag försökt följa utvecklingen i USA på skolans område. De första åren var situationen minst sagt pressad. Det hade blivit tydligt för de flesta, från vänster till höger, att No Child Left Behind (NCLB) var en till största delar misslyckad reform, och att den slog hårdast mot de minoritetsgrupper den var utformad för att hjälpa. “No child’s behind left” som reformen även kallas, med parallel dragen till den Katolska kyrkans övergrepp på barn. Obama stod länge bakom reformen och att hans egen “race to the top” 2009 snarare förstärkte än mildrade effekterna av NCLB. Många uttryckte oro inför framtiden.

Idag möts man av hopp när man kommer till USA. “Vindarna har vänt” sa en amerikansk kollega i vintras. Viktiga händelser senaste året har varit att NCLB ersatts av en ny lag, Every Student Succeeds Act (ESSA). Många menar att ESSA innebär ett paradigmskifte när det gäller hur accountabilitysystem på skolans område ska utformas. ESSA har en mycket bredare och därtill mer flexibel ingång till hur skolans resultat ska mätas och följas upp, även om det finns områden som lagen lämnar därhän, såsom den ojämlika resurstilldeldningen: de stater som ger mest per student ger mer än dubbelt jämfört med de som ger minst. Dessa skillnader spär därtill på redan föreliggande ojämlikheter då det är fattiga områden, där skatteintäkterna är låga, som har de lägsta resursnivåerna. Går man ned på skolnivå så kan det skilja så mycket som en faktor tio mellan hur mycket pengar som spenderas per elev!

Hopp är det intryck jag lämnas med efter årets AERA (The American Educational Research Association), en konferens Christian också rapporterade ifrån i ett blogginlägg nyligen. Deras årliga konferens hölls nu i april i Washington D.C. på temat ”Public Scholarship to Educate Diverse Democracies”. Platsen var såklart inte vald av en slump. Medan tidigare års AERA präglats av kritiska och ibland närmast desperata inlägg kring det ökade trycket på mätbarhet och prestation så präglades årets konferens av hopp och blick mot framtiden.

Den som på konferensen fick personifiera den nya inriktning på amerikansk skolpolitik var professor emerita Linda Darling-Hammond. En av de mest inflytelserika personerna på policyområdet inom utbildning i USA. Hon genomförde årets AERA Distinguished Lecture. Titeln på hennes föredrag var “Designing the ‘New Accountability:’ How Public Scholars Can Contribute to a Productive Policy Framework for Education”. I sitt framförande beskrev hon utvecklingen från införandet av NCLB fram till och med ESSA och vad hon ser som en ny typ av accountability, en utveckling till vilken hon själv varit en starkt bidragande faktor.

Det är en av de bättre föreläsningarna inom policyområdet jag lyssnat på, kanske över huvud taget inom utbildningsområdet. Darling-Hammond är en inte bara knivskarp och kraftfull forskare, utan också en forskare som förmår leverera sitt budskap med intelligent och kvick humor. Lyssna på hennes keynote och 13 andra live-streamade föredrag och sessioner som finns fritt tillgängliga via registrering på http://freeman-cloud.com/aera2016/

Det är självklart inte så att det som händer i USA alltid händer här, med fördröjning. Men likheterna är många. NCLBs starka fokus på att få alla elever ”proficient” (godkända), trots att alla indikatorer pekade på det orimliga i detta mått, och kunskapastester som enda godtagbara mått på skolans resultat kan jämföras med sveriges outtröttliga fokus på att få alla elever godkända trots att den årliga utvecklingen visar på orimligheten i detta måldröm (utvecklingen har väl snarast varit den motsatta), samt PISA som den stora sanningen om skolans resultat. Låt Darling-Hammond visa vägen mot en ny skolpolitik. 

Perspektiv på vinstuttag i skolan – The Saloon (A non-profit pub in Washington, D.C.)

Publicerat av
Svara

I april var jag på AERA-konferensen i Washington D.C. AERA står för American Educational Research Association, en organisation för utbildningsvetenskapliga forskare i USA som i år fyllde 100år. Deras konferenser med mellan 12000 – 15000 deltagare och nära på 3000 presentationer är världens största för pedagogisk forskning. Jag var där för att presentera två olika papers, ett om skillnaden mellan amerikansk och europeisk bedömningstradition och ett om konsten att beskriva olika länders utbildningssystem på ett rättvisande sätt.

En kväll gick jag och några kollegor ut för att ta en öl. Vi sökte oss till U Street som är en känd restaurang- och bargata i Washington D.C. Av en ren tillfällighet valde vi en bar med det klassiska namnet The Saloon. När vi satt oss i baren och beställt varsin öl såg vi att det satt små lappar och plakat här och där på väggarna. Där stod det bland annat – This is a non-profit pub. Help us build new schools around the world! Vi hade lycktas sätta oss på en bar som investerade sin vinst i skolor!

This is a non-profit pub

This is a non-profit pub

Bring a friend

Bring a friend

Puben drivs av en allvarlig och hårt arbetande man som inte ville berätta vad han heter eller var han kommer från då han anser att identitet och nationalitet är oväsentligt. Han berättar dock gärna och stolt om The Kamal Foundation som är den organisation han startat och som samlar in pengar framför allt för att bygga skolor i fattiga delar av världen, men även bostäder och hälsokliniker. När vi var där hade de snart samlat in nog med pengar för att bygga sin 19:e skola!

The Kamal Foundation

Det är kanske onödigt att tillägga att vår dricks denna kväll vida översteg kostnaden för ölen. Vi berättade också vad vi jobbade med och att vi blev starkt berörda av deras engagemang. Vi berättade dock inte att det i Sverige är möjligt att ta ut vinst ur skolorna – för att exempelvis investera i fina viner (här).

Möjligheter till stöd och tillgång till lärande i matematik

Publicerat av
Svara

Helt nyligt släpptes rapporten Tid för matematik, tid för utveckling från Lärarnas Riksförbund. De har frågat lärare om den satsning som gjorts för att höja elevers resultat i matematik genom  fler undervisningstimmar och fortbildning till lärarna. Eftersom jag arbetat med och studerat elever i behov av stöd i matematik blir jag intresserad. Att varje elev får utvecklas i matematik handlar i hög grad om att undervisningen ger denne tillgång till matematiken. Detta sker ibland med hjälp av god undervisning och andra gånger genom extra anpassningar eller särskilda stödinsatser. Rapportens titel får mig att tänka på propositionen 2013/14:160 Tid för undervisning – lärares arbete med stöd, särskilt stöd och åtgärdsprogram som ledde till en kraftig minskning av antalet åtgärdsprogram. Det främsta motivet var att avlasta lärarna något av deras tunga arbetsbörda. Därför lyssnar jag kanske med ett särskilt öra på det som står i denna rapport, är det något mer som man menar att lärarna behöver avlastas för att kunna ägna sig åt undervisning, som ordförande Bo Jansson kommenterade rapporten på förbundets hemsida: Vi måste få bättre förutsättningar för att kunna höja elevernas resultat. Det handlar om att renodla undervisningsuppdraget, låta lärare få vara lärare. Men det är också avgörande att få mer specialpedagogiskt stöd och att kunna ha mindre undervisningsgrupper.

I rapporten dras sammanfattningsvis slutsatsen att utökad undervisningstid och kompetensutveckling i matematik behövs. Dessutom efterfrågas fler speciallärare i matematik och specialpedagogiska resurser. En fråga som inte ställts i undersökningen och som därför inte har kunnat besvaras av lärarna är om de anser sig ha behov av kompetensutveckling i specialpedagogik. Detta trots att undervisningen av just eleverna i behov av stöd tycks vara det som oroar. I anslutning till denna del av undersökningen finns anledning att göra några reflektioner kring situationen för verksamhetsområdet som består av kombinationen specialpedagogik och matematikdidaktik. Det vill säga: det uppdrag och den kompetens som skolan har för att stödja alla elevers lärande i matematik utifrån deras behov och förutsättningar.

Om avsaknad av nivågruppering står i rapporten: ”Detta indikerar att många elever saknar den möjlighet till stöd de behöver för att nå målen”. Enligt forskning om att nivågruppera elever i matematik så är det inte självklart positivt och ibland till och med negativt för lärandet. Detta går att läsa mer om i Skolverkets rapport Elevgrupperingar – en kunskapsöversikt med fokus på matematikundervisning. Att specialpedagogiskt stöd behövs som en del i undervisningen är däremot självklart, frågan är hur det ska ges. Vidare står det i Lärarnas riksförbunds rapport att man oftare nivågrupperar när man har en speciallärare tillgänglig, vilket man tycks mena är positivt. Detta kan faktiskt också tyda på att vissa elever inte ingår i lärarens uppdrag eller att det saknas kompetens för just dessa elevers lärande. Det troliga är då inte att det är matematikdidaktisk kompetens som saknas, utan specialpedagogisk. För att kunna göra matematiken tillgänglig och därmed stimulera ett gott lärande krävs naturligtvis det som Lärarnas riksförbund frågar lärarna om: ämnesdidaktiska kunskaper. I tillägg till detta behövs kunskaper om specialpedagogiska arbetssätt, metoder och verktyg i klassrummet. Det behövs hos varje lärare. Annars är vi snart inne i ett förhållningssätt där elever med ett ”speciellt” lärande eller där undervisningen behöver anpassas bemöts utanför undervisningens ordinarie ram. Vad jag försöker belysa är att vem som behöver och ska ges särskilt stöd i mångt och mycket är en fråga som beror av vilken grundberedskap som finns i en skolenhet att möta behovet. En skola som har erfarenhet, rutiner och kompetens i att möta varierade utbildningsbehov i matematik kommer också att arbeta med extra anpassningar i högre utsträckning inom ramen för den ordinarie undervisningen än en skola som inte har beredskap. Att få anpassningar och särskilt stöd för sitt lärande är en rättighet som elever har. Därför är det positivt att det nu finns ett regeringsbeslut (U2015/05783/S)  om uppdrag till Skolverket om att tillse att skolorna kompetensutvecklas även angående specialpedagogik och då med ett särskilt fokus på de senare skolåren. Detta kommer förhoppningsvis att bidra till att lärare får en ökad möjlighet att möta alla elevers lärande.

Då det gäller elever som inte når målen i matematik har det gjorts en rad satsningar från regeringens håll: en utökad timplan, revideringen av Lpfö och Mattelyftet för att nämna några. Dessa satsningar tycks inte ha gett några större effekter på måluppfyllelsen. Ändå är det mer av samma som efterfrågas i rapporten, fler timmar och mer matematikdidaktik. Mer av samma är också vad elever i behov av stöd tyvärr ofta får möta, vilket inte alltid är en bra stödåtgärd. Idag har dessvärre de elever som inte når målen i matematik allt oftare kommit att användas som mått på hur god utbildningens kvalitet är i den allmänna debatten. Detta är olyckligt och dessutom ett globalt fenomen. Lägg till då att det ibland talas om elever i behov av stöd som ett hot mot lärarens möjlighet att genomföra sitt uppdrag och mot en god undervisning. Kvalitet i undervisning och lärande utgörs troligen av mycket annat än meritpoäng och grad av måluppfyllelse, det är till och med så att graden av emotionellt stöd som klassrumskvalitet har effekt på provresultat (Plank & Condliff, 2013).

I rapportens inledning finns det en formulering som man kan roa sig med att fundera över: ”Inför Pisa 2015 har en rad åtgärder sjösatts för att nå det som är undervisningens mål…” Detta skulle kunna tolkas som (även om jag inser att det inte är avsikten) att undervisningens mål är att se till att vi kan konkurrera bättre om rankingen i PISA. Så reagerar också flertalet utbildningssystem på PISA-mätningarna. Frågan är om vi vill ha dessa målsättningar som skolans ”endgame” eller om det finns andra värden och målsättningar som kanske kommit i skymundan och som behöver lyftas fram. Till exempel alla elevers lärande och rätt till en likvärdig utbildning. Frågor om vad kvalitet i lärande och undervisning är och hur detta hör samman med likvärdighetsfrågor behöver då diskuteras både bland verksamma pedagoger och beslutsfattare i skolan. Genom att ge elever möjligheter till stöd kan de också ges tillträde till lärande i matematik. Hur detta stöd ska utformas bör planeras utifrån vad som är känt om elever i behov av stöd i matematik och det speciella lärandet i matematik. Det finns en rad frågor att ta ställning till som rör förhållningssätt till den lärande och till lärande i matematik. Ska eleverna i behov av stöd i matematik i första hand mötas av höga förväntningar och få en hög kvalitet på undervisning inkluderade i sin grupp? Ska sådant ske med speciella pedagoger utanför klassrummet eller kan man finna en utvecklande balans så att ramen för vad som är ordinarie undervisning växer? Kanske i så fall också i takt med växande framtidstro och självförtroende hos lärare och elever.

Skolverket Elevgrupperingar- en kunskapsöversikt med fokus på matematikundervisning

Plank, S. B., Condliffe, B.F. (2013). Pressure of the season. American Educational Research Journal, 50(5), 1152-1182.

Nationella prov i det tredje skolåret – vad har de egentligen för funktion?

Publicerat av
1

Den samhällsvetenskapliga forskningens viktigaste funktion är att reflektera samhället. När något radikalt förändras brukar det så småningom locka den samhällsvetenskapliga forskaren. Strax före sommaren kom t.ex. den första avhandlingen om införandet av betyg i årskurs 6 (som jag skrev om här) och nu även den första avhandlingen om de nationella proven i årskurs 3. Anette Bagger disputerade 2015-10-16 vid Umeå universitet med avhandlingen Prövningen av en skola för alla. Nationella provet i matematik i det tredje skolåret (se även här). Avhandlingen är en sammanläggningsavhandling och bygger på artiklar skrivna inom projektet Vad gör testandet med eleven. En studie av nationella prov i matematik i skolår tre, finansierat av Vetenskapsrådet.

I projektet har forskarna filmat 69 tillfällen när barn i årskurs 3 gör prov, intervjuat 237 barn och 21 pedagoger. Flera av intervjuerna baserar sig på en metod där barnen får se sig själva på film när de gjorde provet och sedan berätta hur det kändes i kroppen när de gjorde proven, om det kände sig duktiga eller inte så duktiga i matematik, om de kunde få hjälp, vad proven skulle användas till etc. Poängen är att forskarna vill se vad proven mer gör än mäter kunskaper och vilken effekt de har, särskilt för barn i behov av särskilt stöd (samt identifiera vilka dessa kan vara utöver de som har stöd i undervisningen).

Den avhandling som Anette Bagger skrivit utifrån projektet utgår särskilt från en undran som kan sammanfattas: Hur konstrueras proven och provdeltagarna. En inledande illustration av hur prov och deltagare kan konstrueras och få sin sociala och specifika innebörd finner hon i romanen De kanske lämpade av Peter Høeg:

De ansåg att det var en stor hjälp för barn att bli bedömda. Det anser man väl fortfarande, det är ganska utbrett i samhället. Att det är bra att bli bedömd. (s.102, ur Bagger 2015, s. 3)

Det är inte i ond avsikt man bedömer folk. Det är bara därför att man själv så många gånger blivit testad. Till slut finns inget annat sätt att tänka. Man ser det kanske inte så tydligt om man alltid har kunnat prestera ungefär vad som begärdes. Man ser det kanske bäst om man vet att man i hela sitt liv kommer att vara på gränsen. (ibid.)

Med utgångspunkten att prov inte betyder samma sak för alla och alltid, vill Bagger titta närmare på provens betydelse för de elever som så att säga ligger på gränsen i ämnet matematik. Att projektet fokuserar ämnet matematik kan förstås mot bakgrund att andelen elever med högsta betyget sjunkit de senaste tio åren samtidigt som också andelen elever som inte når det lägsta betyget har ökat.

Som ett sätt att råda bot på detta problem införde den förra regeringen för snart fem år sedan obligatoriska prov i årskurs 3. I ett pressmeddelande sa dåvarande utbildningsministern Jan Björklund angående NP i åk 3:

För att kunna sätta in hjälp måste vi tidigt upptäcka de elever som riskerar att halka efter. Med tydliga kontrollstationer blir informationen bättre och fler kommer att få det stöd de har rätt till. (Utbildningsdepartementet, 2012 ur Bagger s. 13)

Man skulle ju förstås kunna vända på det och säga att det kanske är den lärare som inte i åk 3 upptäckt att elever behöver stöd, som egentligen behöver mest stöd. Hur som helst var det eleverna som här definierades som problemet.

Vad gäller bedömning, nationella prov, barn i behov av särskilt stöd och prov för yngre barn är det några iakttagelser i tidigare forskning som får stor betydelse för avhandlingen. För det första handlar mycket tidigare forskning i området om sk high stake bedömningar, dvs. bedömningar som får betydelsefulla konsekvenser, och deras effekter på olika grupper av elever. För det andra har tidigare forskning noterat att lärare i testsituationer tenderar överge sitt omsorgsperspektiv och agera mer strikt som kunskapsmätare. Det finns för det tredje en del forskning om testängslan just i matematik. En spännande studie pekar på att barn i behov av stöd känner samma motivation inför att göra prov, men genomförandet behöver ske på andra villkor, t.ex. med mer slutna svarsalternativ än resonerande uppgifter (Bagger s. 22). Man kan säga att elevernas resultat är en kombination av kognition och hur provet kommunicerar. Andra forskare har kallat detta ”commognition”. En aspekt av det är också hur eleverna ser på sina egna förmågor att lära sig. Elever med god självkänsla ifråga om lärande känner mindre testängslan. Bagger konstaterar att det saknas tidigare forskning om ”nationella proven under tredje skolåret, ur ett inifrån perspektiv, med fokus på Sverige och barn i behov av särskilt stöd.” (Bagger s. 27).

Avhandlingen reser fyra forskningsfrågor:

  1. Vilka diskurser blir tillgängliga i samband med provet?
  2. Vilka positioner blir tillgängliga för lärare och elever i samband med 
provet?
  3. Hur samverkar diskurserna med deltagarnas positionering och varandra?
  4. Vem kan eleven i behov av stöd i matematik vara i samband med provet?

Kring den första frågan om vilka diskurser som blir tillgängliga i samband med proven identifierar Bagger tre olika diskurser: testdiskursen, omsorgsdiskursen och tävlingsdiskursen. Testdiskursen handlar om regler för hur man ska göra prov, att t.ex. inte tjuvtitta på varandras svar, att läraren inte kan hjälpa eleverna som på vanliga lektioner etc. Omsorgsdiskursen handlar om att stötta och peppa eleverna att göra sitt bästa och känna sig trygga i situationen. Den hamnar ibland i konflikt med de båda andra diskurserna. Tävlingsdiskursen handlar om tid och poäng, att bli klar snabbt och att få höga poäng. Bagger nämner här också en underordnad stöddiskurs vilken handlar om det stöd man får och/eller måste ge efter behov i provsituationen. Framför allt är det spänningen mellan testdiskursen och stöddiskursen som är problematisk. Eleverna är vana vid att deras lärare kan hjälpa dem vid behov, men lärarna får inte hjälpa eleverna hursomhelst under provet för att värna dess likvärdighet. Så här säger en 9-årig flicka i en av artiklarna till avhandlingen:

You know, I got really nervous when I couldn’t solve one of the problems and I raised my hand and… Then she [the teacher] said ”I cannot help you”! Then I got super duper nervous and I said ”What do I do now?” (Vivian, Bagger 2015, artikel II, s. 112)

De positioner som blir tillgängliga skiljer sig förstås mellan lärare och elever. Lärarna beskrivs i relation till avhandlingens andra frågeställning som testtagare, testgivare, omsorgsgivare och kontrollant. Eleverna beskrivs som testtagare, tävlande, förlorare, vinnare, bra i matematik, dålig i matematik samt flera behovspositioner. Dessa positioner handlar om maktrelationer och de sträcker sig utanför testsitutionen i tid och rum. ”Dålig i matematik” är man inte bara på provet utan blir det en längre tid och överallt. Provet gör att vissa elever får en positiv syn på sina förmågor i matematik medan andra får en mer negativ, för att ta några exempel från avhandlingens fjärde artikel. Kristian som gillar tävlingssituationen kring proven säger: ”Yes, you just go! Concentrate as best you can so that you do not loose your edge” (Bagger 2015, artikel IV, s 13. Medan Anna går därifrån med en helt annan upplevelse:

But later on, then I also had a little panic … so that I could barely, then I was still nervous so that I panicked because you could write it. But exactely when you needed it the most and you needed … to write tha answer … rember the answer. Then itmight have flown away and when you do not need it, that is when it comes back, so I got a little bit irritated about that (ibid. s. 15)

Även om många elever uttrycker sig positivt om proven och säger att de är roliga att göra, är det runt hälften av eleverna som säger att proven försätter dem under vad de uppfattar som en negativ press.

Avhandlingens tredje frågeställning handlar om hur diskurserna och positionerna samverkar. Det Bagger ser är att testdiskursen övertrumfar omsorgs- och stöddiskursen vilket gör det svårt för läraren att självklart stötta de elever som behöver. Eleverna ger också uttryck för detta och ”förstår” att de inte kan få hjälp. Bagger skriver också att de elever som behöver stöd redan är kända av skolan. Proven upptäcker med andra ord inte dessa barn. Snarare bidrar proven till att etikettera dem ännu tydligare som redan ”dåliga”. Bagger skriver:

Ett av de uttalande upphoven till provet är att kunna identifiera eleverna som brister, eller undervisningen som brister, så att detta kan åtgärdas. I empirin framträdde det sig att eleverna i behov av stöd som sorterades fram via provet redan var kända av skolan. Därför blir slutsatsen att provet snarare etiketterar elever utifrån prestation, än identifierar de som är i behov av stöd. (Bagger 2015, s. 74)

Detta får nog betraktas som ett av avhandlingens viktigaste resultat.

Den fjärde frågan handlar om vem eleven i behov av stöd under proven kan vara. Bagger menar här att lärare och elever beskriver detta olika utifrån olika diskurser. Uppenbart är i alla fall att det inte nödvändigtvis handlar om de elever som har stöd i vanliga fall, utan denna position är mycket relaterad till en känsla. Vi kan ta ett konkret exempel:

Anette Bagger: Hur ser man att det är ett prov och inte matte, är det något som du tycker är annorlunda?
Sofie: Faktiskt inte, det känns som att vi bara gör vanlig matte.
Anette: Så det var inte något som var annorlunda då?

Sofie: Inte så mycket utan att det var mer bara det att, pirret, att det kändes som att det var ett riktigt sådant här prov som man kunde åka ut om man inte gjorde rätt på. Anette: Ja, då blir man pirrig.
Sofie: Jag vet ju att det inte är så men jag blev bara … det kändes som att jag skulle få hjärtattack litegrann. (Artikel II och IV. Ur dokumentet: Alla transkriberingar, s. 13, Bagger 2015, s. 76)

Avhandlingens slutsatser pekar tydligt mot att proven i åk 3 har bidragit till att sätta fokus på prestationer i skolans lägre årskurser. För det andra bidrar proven till att legitimera vissa positioner i skolan, så som svag, snabb, duktig men också hur läraren ska vara mot eleverna. Proven skapar specifika sätt att se på likvärdighet och kvalitet. Proven får för det tredje differentiella effekter, dvs. de har olika effekter för olika elever. En viktig aspekt här är att själva genomförandet av proven inte alltid är likvärdigt. Här kommer också frågan om high stake in. Proven beskrivs ofta som low stake i statliga dokument, men ur lärares, elevers och föräldrars perspektiv kan de upplevas som high stake. Och det är nog hur proven upplevs som egentligen är det som är det centrala. Bagger pekar avslutningsvis på att det behövs mer aggens (självbestämmande) för att genomförandet ska kunna bli bättre. Om lärare och elever blir säkrare på hur proven ska genomföras och framför allt vad resultaten kan och ska användas till, kan de agera med mer agens, autonomi och självklarhet, i provsituationen.

Så vilken funktion har de nationella proven i årskurs 3? Det är tydligt att de nationella proven i årskurs 3, eller bedömningsstödet som det egentligen heter, skapar stress och press på en stor del elever och mest för de som redan är utsatta i skolan. Fokus hamnar på elevernas prestationer snarare än på omsorgen om dem. Det kanske är helt i sin ordning? Det kanske är så att barnen behöver vänja sig vid allt högre krav och är det inte egentligen skolans viktigaste uppgift att differentiera?

Den amerikanska sociologen och funktionalisten Talcott Parsons (1902 – 1979) har i sin bok Social Structure and Personality (1964) en artikel om skolklassen som socialt system, där han diskuterar hur skolklassen fungerar som socialisations- och selektionsagent för ett vuxenlivets ”rollbeteende”. Denna socialisations och selektionsprocess löper huvudsakligen, enligt Parsons, utmed en ”prestationsaxel”: ”the main process of differentiation … takes place on a single main axis of achievement” (1964:133). Vid inträdet i skolan finns, menar Parsons, ingen grund för differentiering, förutom kön. Den strukturella differentieringen av barnen sker först när de börjar prestera. Allt annat lika är det prestationen som fäller avgörandet.

För Parsons är det inte differentieringen i sig som är problematisk, utan tveksamma effekter uppstår först i samband med att olika prestationer värderas olika. Värderingen kan sägas vara myntets andra sida, en förstaplats värderas som regel högre än en andraplats. Ur ett aktörsperspektiv måste värderingen upplevas rättvis för att den ska accepteras (1964:143-145). I skolan finns flera strukturer som borgar för att värderingen ska uppfattas som rättvis. Barn/elever socialiseras in i föreställningen att ”den vuxne”/läraren, i kraft av sitt högre vetande, kan göra en rättvis bedömning av barnets/elevens handlingar. Den amerikanska skolklassen förkroppsligar, enligt Parsons, nationens fundamentala värden om att alla har lika möjligheter: ”the equality of opportunity”. Föreställningen om lika möjligheter har som en andra sida, möjligheten till olika resultat. Olika resultat accepteras lättare under föreställningen: ”vi hade i alla fall samma chans”. Detta grundläggande värde om lika möjligheter befästs också, som jag tolkar Parsons, av förmågan att ta hand om de svaga – vår bedömning är rättvis, följer rättvisa procedurer, dessutom behandlar vi er rättvist efteråt: vi premierar förvisso de starka, men säg inte att vi inte bryr oss om förloraren. Med Parsons ord: ”[The] valuation pattern must be tempered … Here the quasi-motherliness of the woman teacher plays an important part” (1964:144).

Om vi menar att livets hårda skola ska börja i skolan är detta resonemang förstås helt rimligt, men i ett samhälle som bygger på inkludering, allas lika värde och att kunskaper är en rättighet behöver inte skolan se ut så här. Vi behöver inte vänja elever i 9-års åldern vid att de inte duger till, eller försätta dem i situationer som skapar ångest och olust. Effekten av betyg och prov för yngre barn bör följas noggrant. Fortsätter vi från forskningen att få indikationer av det slag Anette Bagger och Tord Göran Olovsson visat, får det inte finnas prestige i att det tidiga testandet ska finnas kvar. Så länge det finns kvar, är det viktigt att Skolverkets arbete med att stötta lärare och föräldrar med en sund syn på prov och bedömning fortgår och kanske till och med intensifieras.

Referenser

Bagger, A. (2015). Prövningen av en skola för alla. Nationella prov I matematik I det tredje skolåret. Institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik. Diss: Umeå universitet.

Parsons, T. (1957/1964). The School Class as a Social System: Some of its functions in American society. I Parsons, T. (1964). Social Structure and Personality. London: The Free Press/Macmillan.

Den svenska skolan och IKEA

Publicerat av
Svara

Vad har svensk skola och IKEA gemensamt? I vårt projekt From Paris to PISA finansierat av Vetenskapsrådet undersöker vi den svenska skolan ur ett historiskt internationellt jämförande perspektiv. I ett nytt blogginlägg på vår projektblogg skriver Martin Lawn om Swedish Design, Soft Power and the Pedagogy of Modernism , där han argumenterar för att Sverige från slutet av 1800-talet och under 1900-talet skickligt på att ”pedagogisera” – i meningen föra ut och genomföra – sin version av det moderna samhället. Det var ett samhälle som genom skolan och ämnen som slöjd, teckning och idrott, knöt an till det förflutna (via hantverkstraditionerna) men som också bl. a. genom dessa ämnen visualiserade en framtid där skolan bidrog till samhällets förnyelse. En framtid man också hann i kapp och gjorde till sitt nu. Sverige blev internationellt sett den första trovärdiga modellen för det moderna samhället. Skolan liksom IKEA fungerade under dessa processer som varumärken för nationen – men hade också stor roll i dess faktiska materialiserande. Lawn skriver:

Swedish modernity was strongly associated with learning and knowledge, and not just with objects and their relation to each other. /…/ The policies and practices of Swedish society and the deliberate performance of modernity, operated by voluntary organizations with state support, and its focus on education and research, created a model and a mythology out of particular social circumstances which was to become a brand, a form of soft power in which our project subjects were located and received.

Läs mer på vår projektblogg – www.paristopisa.com

Betyg i åk 6 – är det värt det?

Publicerat av
1

Så har den kommit, den första avhandlingen som studerat effekter av betygen i åk 6. Det handlar om Tord Göran Olovssons avhandling: Det kontrollera(n)de klassrummet. Bedömningsprocessen i svensk grundskolepraktik i relation till införandet av nationella skolreformer, Umeå universitet.

Avhandlingen är en så kallad sammanläggningsavhandling med en kappa och 4 artiklar (se referenser nedan). Olovsson vill framför allt undersöka hur det han kallar bedömningsprocessen framträder i klassrummet före och efter reformernas införande. Bedömningsprocessen involverar såväl arbetet med mål, undervisningen som bedömningen. Även om avhandling i huvudsak har eleverna i fokus, så är det vad som händer i klassrummet som undersöks. Olovsson har suttit i klassrum och gjort observationer, intervjuat lärare och elever, samt samlat in elevuppsatser kring betyg och bedömning. Materialet är rikt, även om det bara samlats in från tre skolor.

Studien tar sin utgångspunkt i de nyligen genomförda reformerna i grundskolan kring betyg, nationella prov och nya kursplaner med kunskapskrav och som påverkar åk 5 och 6. Den första artikeln som ingår i avhandlingen handlar om hur bedömningsprocessen i ett årskurs 5-klassrum framträder och hur elever och lärare upplever den, före de nämnda reformernas införande. I den andra artikeln studeras skillnader mellan bedömningsprocessen i två årskurs 5-klassrum, efter införandet av nya kursplaner men före införandet av betyg och utökade nationella prov. Den tredje artikeln handlar om förändringar i bedömningsprocessen i två skolor, mellan årskurs 5 och 6, i relation till införandet av betyg och utökade nationella prov. I den fjärde artikeln, slutligen, studeras hur förändringar i bedömningsprocessen påverkar elevers lärandeidentiteter.

Betyg har länge varit en omstridd fråga. Ursprungligen gavs betyg i varje årskurs, för att de som lämnade skolan i förtid i alla fall skulle få med sig några meriter. För att stärka skolplikten och barns rätt att slippa barnarbete infördes 1900 ett krav på slutbetyg för att anställa barn vid industrierna (Lundahl 2014). I takt med att allt fler gick allt längre i skolan, gavs betyg senare. I och med läroplanerna 1962 och 1969 kom betyg bara att ges från åk 3, 6 och i högstadiet. I slutet av 1970-talet och i början på 1980-talet genomfördes en reform som ledde till att betyg helt avskaffades i de lägre skolåldrarna för att endast ges i högstadiet. Eftersom standardproven, sedermera de nationella proven, var ett stöd för betygen togs de också bort i de lägre åldrarna. I förarbetena till 1990-talets skolreformer föreslogs under moderaternas skolminister Beatrice Ask att betyg skulle sättas i åk 7 (men inte tidigare än så då barn under 13 år ansågs sakna den psykologiska mognad som krävdes för att hantera betyg) och i skalstegen F-A. Så blev det inte, då, utan när socialdemokraterna kom till makten 1993 ändrades den föreslagna betygsskalan till G, VG, MVG och betygen skulle fortsättningsvis sättas först från åk 8. Under tidigt 2000-tal väcktes igen idéer om tidigare betyg och tog fart på allvar i och med att Alliansen kom till makten 2006 och återvaldes 2011. Nationella prov infördes i åk 3 2009 och 2011 fick vi betyg från åk 6.

Olovsson kopplar, i linje med annan forskning, de senaste reformerna till den mål- och resultatstyrnigstrend som internationellt sett påverkat offentlig sektor mer och mer sedan 1990-talet. Detta kallas allmänt för New Public Management där ett nyckelbegrepp är accountability, dvs. att man ska hållas ansvarig för sina resultat. Bedömningar har blivit en viktig funktion för att generera och synliggöra dessa resultat:

Stobart (2008) lyfter fram att politiska beslutsfattare har insett att bedömning kan användas som ett kraftfullt verktyg när det gäller reformering av utbildning. Beslutsfattare har uppfattat att bedömning är ett sätt att snabbt få tag i ”rodret” (Stobart, 2008, s. 122) vilket gör att resten av systemet då måste ansluta. (Olovsson 2015, s. 13)

En del kallar också detta att ”styra hunden med svansen”. Detta påverkar givetvis också lärarna och i forskningsitteraturen brukar lyfta fram att lärares så kallade autonomi, självbestämmande, hotas.

Olovsson menar också att hans studie visar på en ökande kontroll av lärare och från lärare av elevers prestationer samt att detta är en effekt av den tydligare statliga styrningen av genom de nya reformerna. (2015, s. 48). Samtidigt visar artikel 1 att mycket av bedömningsprocessen i åk 5 där inte betyg sätts också kan vara rätt instrumentell. Så här säger t.ex. en lärare inför hela klassen:

Think about where you are in the maths book in relation to the goal. Work during the lesson – then you will avoid homework. (artikel 1, s. 6)

Det finns ett mönster visar Olovsson, av att lärarna bryter ner de vidare målen till enkla avprickningsbara prestationsmål, redan före det att betygen i åk 6 införts. Den återkoppling som ges är främst en bedömning av om eleven klarat uppgiften eller ej – och är alltså inte är särskilt framåtsyftande. Det blir ett fokus på hur mycket eleven har klarat av snarare än hur bra, där processen – resandet – blir underordnat slutprestationen – ankomsten.

I artikel 2 visar dock Olovsson att det finns olika bedömningsprocesser i olika klassrum. Han introducerar här Bernsteins begrepp klassifikation och inramning. Stark klassifikation och inramning betyder att ämneskunskaper står i fokus och undervisningen utgår från läraren. Svag klassifikation och inramning utgår mer från sammanhanget och elevernas behov. Två av skolorna i studien skiljer sig här åt avsevärt. En bedömningskultur som kännetecknas av det förra kan beskrivas utifrån följande lärarcitat:

In our school management area we have [this school year] met one whole day and several afternoons. We have worked in groups, discussing the new syllabuses and how to think when doing assessments in relation to the new knowledge requirements. (artikel 2, s. 576)

Ett motsatt exempel från en skola med svag klassifikation och inramning kan se ut så här, där en lärare säger:

Recording [pupil’s learning] is a directive from above, and maybe I handle it in a bad way compared with other teachers. But I will never stop thinking; every minute I spend with the kids or getting to know them is in the long run a better investment than putting lots of time into documentation. (artikel 2, s. 578)

Ett intressant resultat i artikel 3 är att de ganska olikartade uttrycken för bedömningsprocessen i de båda skolorna omformas till att få många likheter i årskurs sex efter det att betygen införts. Särskilt tydligt var att lärare och elever på skolan med svag inramning och klassifikation i årskurs sex hade ett mer tillpassat förhållningssätt till kursplaner och andra yttre ramar, jämfört med i årskurs fem när de i högre grad gick ”sina egna” vägar.

En elev på, den tidigare lite mer ”flummiga” skolan säger:

[T]here are notes put up [on the walls], the knowledge requirements which says what you should be able to do to get a C or a D or somthing like that. (artikel 3, s. 4)

Ett annat centralt resultat är att eleverna i årskurs fem, generellt i alla tre undersökta skolor, oftare visade glädje och lust i arbetet jämfört med i årskurs sex (när dock bara två av skolorna undersöktes). Den lustfyllda nyfikenheten inför lärandet av ett nytt kunskapsområde var i årskurs sex delvis ersatt av en mer allvarsam och koncentrerad attityd. I intervjuerna angav fler elever att pressen hade en negativ påverkan än att den påverkat dem positivt. (Olovsson 2015, s. 499

Så här uttrycker sig exempelvis en flicka i åk 6 om att eventuellt ytterligare sänka betygsåldern till åk 4:

And now maybe they will introduce grades from year four, too, and that is not good. The children will not have a fun childhood. I mean , when we were in year 4, it was only fun and laughter, but now they will sit there like owls and become pressed just like us. They are even younger, so if we get pressed, what will they be? Murdering their playful minds so they become adults at age ten? (artikel 4, s. 298)

Olovsson är befriande icke-normativ, även om många av resultaten visar på svårigheter med betyg och bedömning i lägre åldrar. Han summerar med att vissa av resultaten sett i relation till skolreformerna kan anses 1) avsedda, 2) icke avsedda, samt 3) icke önskvärda. Tydligt är att kontrollen av skolan och i skolan har ökat, men detta har också begränsat lärares autonomi vilket kanske inte varit den uttalat avsedda förhoppningen med reformerna. Prestationerna har hamnat i fokus men kanske på bekostnad av ”riktigt” lärande i form av djupare förståelse, skriver Olovsson ( 2015, s. 54). Reformerna tycks ha fått eleverna att koncentrera sig och göra sitt bästa, men för elever med lägre resultat kan det slå tillbaka negativt. På plussidan hamnar alltså ett tydligare genomslag av skolans mål och att elever blir mer disciplinerade. På minussidan hamnar att läroplanen blir avsmalnande och att elever upplever mer press och stress i skolan.

Olovssons studie bevisar inte vilka effekter vi får av betyg i åk 6. Det är sällan syftet med kvalitativ forskning. Däremot visar den på en bredd av problem och utmaningar som både policy och praktik står inför. Det är alldeles uppenbart, vilket också beskrivits i internationell forskning (Lundahl et al. 2015), att den här typen av reformer som syftar till ökad kontroll och införande av mer betyg och prov får snabba effekter. Implementeringen av 1990-talets reformer gick oerhört trögt, medan här ser vi effekterna direkt. Lärarna är tvingade att genomföra de nationella proven och att sätta betyg. Det gör att de också måste börja arbeta med målen. Detta kan vara bra, men det förutsätter också att lärarna har tillräcklig kompetens att göra detta på ett bra vis och att skolorna präglas av en sund bedömningskultur, som inte haussar upp prestationerna för mycket utan som vågar stanna i processerna och betona lärandet. Det finns skolor för de lägre åldrarna som aktivt uppmuntrar eleverna att inte jämföra sina betyg eller att skryta med dem. Det finns också skolor, barn och föräldrar som är illa förberedda på vad det innebär bedömningar av high stake karaktär, vilket betyg lätt upplevs som.

Den kända bedömningsforskaren Harry Torrance betonar att:

The key policy problem is that assessment will always impact on teaching and learning; the key issue is to try to accentuate the positive impact and diminish the negative impact as far as possible. (Torrance, 2011, s. 480)

Givet forskningsläget (Lundahl et al. 2015) var det en stor chansning att flytta ner betygen till mellanstadiet. Ingen kunde veta vilka olika effekter det skulle få. Nu ser vi att effekterna varken är entydigt negativa eller entydigt positiva. En hel del beror på betraktaren och dess behov och värderingar. Vi vet förstås heller inte vilka effekterna blir på lång sikt. Är det bra med ett ökat fokus i undervisningen på bekostnad av ett smalare undervisningsområde? Är det önskvärt att elever blir mer disciplinerade i skolan om de samtidigt känner en ökad press och stress? Hur påverkas deras lärande av detta på sikt?

Referenser

Lundahl, C. (2014). Bedömning – att veta vad andra vet. I U.P. Lundgren, R. Säljö & C. Liberg (Red.), Lärande, skola, bildning (3 uppl.) (s. 519-557). Stockholm: Natur & Kultur.

Lundahl, C., Hultén, M., Klapp, A., & Mickwitz, L. (2015). Betygens geografi – forskning om betyg och summativa bedömningar i Sverige och internationellt. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Olovsson, T.G. (2015). Det kontrollera(n)de klassrummet. Bedömningsprocessen i svensk grundskolepraktik i relation till införandet av nationella skolreformer. Diss: Umeå universitet.

Artikel 1

Olovsson, T.G. (2014). The assessment process in a Swedish year five classroom: “Reach page 52!”. Education 3-13: International Journal of Primary, Elementary and Early Years Education.

Artikel 2

Olovsson, T.G. (2014). The assessment process in two different year-five classrooms in Sweden. Education Inquiry, 5 (4), 561-581.

Artikel 3

Olovsson, T.G. (kommande) Changes in the assessment process in Swedish compulsory school classrooms. Accepterad för publicering i Procedia – Social and Behavioral Sciences: 6th World Conference on Educational Sciences, 2014.

Artikel 4

Olovsson, T.G. (2014). The development of learner identities in relation to major reforms in the Swedish compulsory school. I A. Rasmussen, J. Gustafsson & B. Jeffrey (Red.), Performativity in education: An international collection of ethnographic research on learners’ experiences (s. 283-300). Painswick: E&E Publishing.

Torrance, H. (2011). Using assessment to drive the reform of schooling: Time to stop pursuing the chimera? British Journal of Educational Studies, 59 (4), 459-485.

 

OECD och PISA – en guldgruva för skolpolitiker

Publicerat av
4

You never want a serious crisis to go to waste 

Den amerikanske politikern Rahm Emanuel menar att kriser ger politiker mandat att förändra på ett sätt som annars inte varit möjligt. Han vet vad han talar om. ”The US have had six decades of educational reform”, som en amerikansk kollega nyligen sa. Den reformivern hade inte varit möjlig utan rejäla kriser.

Det talas mycket om OECDs ökade inflytande över nationell skolpolitik, mer sällan om att det ömsesidiga beroende som skapats mellan nationell skolpolitik och OECD. De kriser som skapats i kölvattnet av PISA ger politiker möjlighet att visa politisk handlingskraft. Och med tanke på allt OECD önskar Sverige ska göra finns det alltid något som passar den lokala politiska agendan. De båda parterna legitimerar på så sätt varandra. Det är kort sagt win-win!

Krisen inom det allmänna och obligatoriska skolväsendet är nästan lika gamla som skolväsendet självt, vilket vi berört tidigare här på SÖ (Försämringens historia). En intressant belysning av detta ges i en studie av Carol J. Trones, ”A century of educational crisis and reform in the United States”. Studien presenterades vid AERAs årliga konferens i april i år. I sin studie visar Trones hur allmän utbildning blir föremål för medial uppmärksamhet (kris) mot slutet av 1800-talet. Med tiden förstärks och utvecklas den mediala krisbilden av skolan och Trones menar att den till slut börjat leva sitt egna liv. Det har växt fram en medialt konsoliderad bild av krisskolan, en bild som kan verka ganska apart jämfört med den lokala och regionala variation som alltid funnits i skolvärlden.

Men även om skolan befunnit sig i kris i den mediala rapporteringen i olika omgångar och under lång tid har karaktären på kriserna förnyats i takt med samhällsförändringar och i samspel med nya aktörer. Nya teman tillkommer, gamla tolkas om och andra teman försvinner. PISA har givit skolkrisen en ny och fräsch sida, PISA har skapat en kris för 2000-talets politiker och en tid när offentlig sektor mest ses som kostnad och problem. För att nå toppen av PISA krävs inga ökade offentliga utgifter försäkrar OECD, tvärt om, många högpresterande system är billiga.

PISAs upplägg är, som många påpekat, smått genialiskt. I OECDs 185 sidor långa och uppmärksammade rapport Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective hittar vi 344 förekomster av ordet prestera (perform*), med som mest 15 förekomster på en sida (sidan 28). Tillsammans med ord som ”top”, ”high” och ”low” och förbättring (”improv*”), ett ord finner man använt 490 gånger i rapporten (ordet nämns på 181 av de 183 sidor som har text i rapporten), skapas ett språk som hämtar inspiration från toppidrott och företagsvärld, teorier som bygger på att alla, vinnare som förlorare, kan utvecklas av jämförelse och rangordning.

Det är upplagt för att skapa ett behov av ständig förbättring och/eller kris och för att skapa politisk legitimitet för förslag inom skolans område. Det finns endast en plats på toppen och alla vill dit. Bilden av krisskolan bidrar dessutom till att legitimera lekmannatyckande inom skolans område och förstärker därmed ytterligare politikernas position. Saknas förtroende för de som utför verksamheten, för lärare och lärarutbildare, öppnas fältet för lycksökare.

Många studentuppsatser som skrivits inom lärarutbildningen de senaste åren har tagit upp PISA i inledning eller bakgrund (och då framför allt den mediala PISA-bilden). Allt är fel, något måste bli bättre. De känner sig hjälplösa. Och som många professioner vars status dalat i allmänhetens ögon så slår de ner på sig själva och sin utbildning, ett självskadebeteende som tar den energi som så väl behövts till annat. Jag ser inget gott i detta. Som lärarutbildare kan jag ibland känna mig beklämd över att många studenter går in i sitt yrke med redan låga huvuden, många känner sig som de förlorare de framställs som.

Vad vi fått, menar Wayne Au, är en förtäckt taylorism för det globaliserade samhället. Ett system som lockar till sig individer med dåligt självförtroende som låter sig styras av privata och statliga aktörer. Ett system som skapat ett politikområde som är alltför viktigt för att lämnas i händerna på en profession.

Wayne Au (2011) Teaching under the new Taylorism: high‐ stakes testing and the standardization of the 21st century curriculum, Journal of Curriculum Studies, 43:1, 25-45