Försämringens historia, del 3

Allt tal om försämring är selektivt. När man säger att skolan, eleverna, lärarna eller lärarutbildningen försämras, är det alltid vissa aspekter som lyfts fram. Beskrivningar av försämringar säger därför ofta lika mycket om värderingen av viktig kunskap, som de säger något om hur kunskaper rent generellt har försämrats. Hur avlägsen känns exempelvis inte nedanstående rubrik från Svensk skoltidning 1973?

På två uppslag diskuterade här en logoped frågan om elever börjat tala sämre. Författaren  arbetade på lasarettet i Falun, och enligt ingressen mötte hon föräldrar och lärare ”över hela landet som är oroade inför utvecklingen.” Visserligen fanns det inte någon tillförlitlig statistik som kunde belägga att en försämring skett, men utifrån egna erfarenheter och utsagor av lärare och föräldrar gav hon ändå bilden av att en försämring sannolikt skett. Barnen talade mindre tydligt och hade ett sämre ordförråd. Dessutom tycktes det som att hesheten hade ökat.

Vad berodde då denna utveckling på? Logopeden presenterade här flera tänkbara orsaker. Det handlade om moderns förvärvsarbete som gav henne mindre tid till barnen, det handlade om TV-tittandets utträngning av naturlig kommunikation mellan människor, om ändrade umgängesvanor där ungdomar mindre umgås med vuxna. En attitydförändring låg också bakom, nämligen att det blivit ”inne att vara nonchalant och slapp.” Att ungdomar talade otydligt kunde också ha att göra med att de var så vana vid att lyssna på tal som överförs via mikrofon och högtalare. Detta kunde ha en negativ inverkan på tydligheten i deras eget tal

med tanke på att de i TV ständigt iakttar människor som står eller hänger på endast några decimeters avstånd och som därför fordrar eller inbjuder till en mindre energisk artikulation.

Artikelförfattaren sökte även förklara hesheten  på ett snarlikt sätt. Visserligen var det inte belagt att hesheten verkligen ökade, men det var en vanlig uppfattning bland lärare, och även föräldrar beklagade sig över skrikande barn. En möjlig förklaring till detta ökande problem var att ungdomarna lät radioapprater och bandspelare stå på på högsta volym. I sina försök att överrösta dem blev de hesa. Att de rökte gjorde heller inte saken bättre.

Hur kan denna försämringstext förstås? Varför publicerades en text om just detta problem vid denna tid? Bortsett från att den säkerligen kan ha haft sin grund i rent faktiska förändringar i normer för hur man talar under den aktuella tiden, tror jag att man grovt kan skilja mellan två anledningar till att en viss typ av försämring uppmärksammas: Antingen har det uppstått ett nytt sätt att mäta försämringen, eller så är själva förmågan som antas genomgå en försämring något som tillmäts stor vikt. I detta fall handlade det inte om att mätbarheten skulle ha ökat – tvärtom underströk författaren avsaknaden av statistik. Mer begriplig blir artikeln mot bakgrund av att det funnits en lång tradition inom skola och lärarutbildning av att tillmäta just talet en stor vikt.

Inom lärarutbildningen har det funnits talträning, och heshet kunde på 1950-talet innebära att man inte fick komma på utbildningen. I skolan har man motarbetat dialekter, svordomar och ”slarvigt” språk. Ett exempel på hur viktigt ett vårdat tal var ges i en läsebok i medborgarkunskap från 1949, Läs om ditt samhälle. Där berättar författaren en historia om några flickor som han en dag iakttog på spårvagnen. Vid en första anblick fann han dem vara mönstergilla:

De hade inte dolt sin naturliga ansiktsfärg under ett lager av smink och puder. De hade inte svärtat sina ögonbryn och ögonfransar. De hade inte rödlackerade naglar. De var välklädda men inte eleganta. Jag tänkte: ”Det där är flickor från enkla men goda hem. De är väluppfostrade. Tänk vad svenska folket klär sig bra och för sig väl!”

Men just som författaren satt där och myste över de ordentliga svenska flickorna som inte svärtade sina ögonfransar hände något som omkullkastade det första intrycket. En av flickorna började tala.

 Just då vände sig den ena flickan till den andra och sade något, det kan göra detsamma vad. Ett ord bara – och hela intrycket var förstört. Hon hade avslöjat sig som en slarvtalare. Hennes trevliga yttre var bara yta.

I detta fall räckte det med ett enda ord för att ändra författarens mening om flickorna. Från att framstå som representanter för det svenska folkets höga klass, föreföll de nu som avvikande ”slarvtalare.” Talet blev själva nyckeln till flickornas personlighet. Att bedöma dem utifrån deras yttre, det visade sig vara ytligt, men att bedöma dem utifrån deras tal, det var inte alls ytligt. Tvärtom bar talet på möjligheten att  ”avslöja” en människa:

Det finns inte mycket, som så avslöjar en människa som ett slarvigt tal. Det finns inte mycket, som gör ett så gott intryck, ett intryck av hyfsning och uppfostran, som ett vårdat talspråk. (alla citat, s. 64).

Efter denna text från 1940-talet hade det väl hänt en hel del, så när Svensk skoltidning i början av 1970-talet ställde frågan om en försämring av talet, skulle man nog inte tala lika entydigt om värdet av ett vårdat tal. Men att frågan om en försämring ändå kunde ställas kan relateras till den längre tradition av att tillmäta det vårdade talet en betydelse.

Detta inlägg är publicerat under Okategoriserade av Joakim Landahl. Bokmärk permalänken.

Om Joakim Landahl

Joakim Landahl (f. 1974) är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Nyligen publicerade han Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg. Hans forskning är huvudsakligen utbildningshistoriskt orienterad och har inte minst diskuterat frågor kring disciplinering och utbildningens sociala dimensioner. Bland publikationer märks avhandlingen Auktoritet och ansvar (2006), rapporten Den läsande läraren (2009) samt boken Stad på låtsas (2013).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.