Skolkunskapens villkor

Mängdlära, det är så jag minns det. Jag tillhörde en av de generationer som fick uppleva den ”nya matematiken”. Den skulle lära oss tänka matematik, istället för mekaniskt räkna. Som många utbildningsinnovationer var den sprungen ur efterkrigstidens stora utbildningsreformer, ur det kalla kriget, blomstrande ekonomier och hoppet om en ny och bättre människa.

Jag tänker lämna matematiken för tillfället (Christopher J. Phillips skriver i sin avhandling från 2011 om detta: The American Subject: The New Math and the Making of a Citizen. Den kommer troligen som bok inom ett till två år). Mängdläran var nämligen inte den enda skolnyheten som såg dagens ljus under efterkrigstiden, kort sagt alla ämnen såg någon form av ambitiösa projekt kopplade till sig. De riktigt stora finner vi dock, förutom i matematik, i naturvetenskaperna, såsom Physical Science Study Committee (PSSC). Dess idéer och läromedel nådde även Sverige. I den här texten tänkte jag dock ägna mig åt ett annat projekt, Biological Sciences Curriculum Study (BSCS). BSCS är spännande på flera sätt. Inte minst för att det har något att säga oss här idag, något om våra möjligheter att förändra skolan. Men låt mig börja från början.

Darwins epokgörande teori till trots fortsatte biologivetenskapen länge att vara fast i observerandet. På läroverk samlade man in växter och djur, konserverade, ramade eller kapslade in och observerade. Dessa var de laborativa inslagen. Därefter systematiserade och beskrev man det man såg. Zoologi och botanik var de stora ämnena. Detta sätt att ordna biologiundervisningen pågick långt in på 1900-talet. Och det var inte enbart ett skolproblem, utan ett problem som skolan i mångt delade med biologivetenskapen. Medan fysik och kemi blivit experimentella vetenskaper där man testade och utmanade kunskapens frontlinjer genom experiment och teorier, så förblev biologin fast i sin mer passiva och iakttagande hållning till naturen, i en kunskaptradition som i mångt inte rört sig framåt sedan Linné.

Men så hände något. Upptäckten av DNA tillsammans med att man lyckades etablera en experimentell grund för biologin förändrade biologivetenskaperna på bara några årtionden. Mellan 1920-1950 gick biologin från mossig till frontlinjen, i paritet med fysik och kemi.

Det är där vi befinner oss efter kriget, i början av 1950-talet. I USA pågick då en omfattande kritik av skolan. Många vill se reformer, förändrad och förbättrad undervisning. Elevernas kunskaper var inte tillräckligt bra. En av de grupper som försökte förändra skolan, kanske den som lyckades bäst, var vetenskapsmännen. Genom projekt som den nya matematiken, BSCS och PSSC kom framstående vetenskapsmän att engagera sig i grundläggande utbildning. Och det var inte vilka vetenskapsmän som helst utan landets forskarelit, till och med nobelpristagare. Projekten, som hade initierats i början av 1950-talet, fick sin verkliga bensin av Sputnikchockerna 1957. Efter dessa, som tog hårt på Amerikas självbild som ledande vetenskapsnation, öppnades pengakranarna för skolprojekt. PSSC och BSCS skulle, genom att revolutionera den grundläggande utbildningen, på sikt återetablera amerikanerna på vetenskapens tron. Så var tanken.

Vetenskapsmännen visste att att man inte bara förändrar något sådär. Lärarna behövde mycket stöd för att kunna genomföra de experiment i biologi BSCS utvecklade. Det handlade inte bara om förändrade biologiklassrum. Bänkar hade dominerat, ungefär som i ett traditionellt klassrum, med utrustning som djur, insekter, växter och mikroskop i glasskåp utmed väggarna. Den moderna biologilärosalen skulle istället innehålla labbänkar, vatten och avlopp och material som kylskåp, autoklaver, inkubatorer, bärbara voltmätare mm. Materiel som tillsammans med nya läromedel, lärarhandledning och fortbildningskurser avsåg att göra biologiklassrummen till platser för undersökningar och experiment istället för observation och utställning (av djur och växter). Och BSCS lyckades väl, i synnerhet som pengarna började trilla in efter Sputnikchockerna och genom att initiativet sammanföll med utbyggnaden och förnyelsen av skolsystemet. Nya skolor byggdes, och med dessa nya typer av lärosalar.

Vetenskapsmännen var dock inte ensamma på den marknad för förändring som öppnade sig. Här fanns även företag som tillverkade material för skolor, såsom Ward.

Ward var ett etablerat företag som länge försörjt museer och skolor med materiel. De stoppade upp djur och de förkapslade insekter för observation i klassrum, de sålde skåp där insekter och djur kunde förvaras och ställas ut samt instrument som mikroskop. Det var med andra ord ett företag uppbygg kring den gamla och visuellt baserade biologin. Det var inom de fältet de hade byggt upp sitt varumärke. När Wards chefer blev medvetna om BSCS och de nya vindar som blåste i biologivärlden insåg de snabbt att de gällde att förnya sig.

Men efterkrigstiden var inte bara en tid av nya vetenskapliga idéer, av big science och DNA. Det var också en tid av snabb teknikutveckling. Skolor försågs med de senaste undervisningsteknikerna: film, diaprojektorer och läroböcker, de senare en ocean vackrare än de varit på 1930-talet tack vare nya och bättre trycktekniker och innovationer inom bildberättandet. Det fanns helt klart ett sug efter denna typ av material på skolor, det märkte man på Ward.

Wards utvecklare var inte sällan lärare i botten, de såg dessutom till att vara med där det hände, på lärarmöten och skolmässor. Mellan de stora lärararrangemangen anordnade man fokusgrupper. På så sätt höll sig Ward uppdaterade med lärarna och deras behov. De insåg att de ambitioner som biologerna i BSCS hade var goda, men att de troligen sköt lite över målet och att det fortsatt fanns ett behov av ”den gamla biologin” ute på skolorna. Många lärare ville ha sådant som fångade elever och som lämpade sig för storskalig undervisning, såsom filmer och bildband. Men de ville också ha sådant de kände igen. Och de nya medierna passade som hand i handske för den visuella kultur som dominerat biologiklassrummen under första halvan av 1900-talet. Den film om DNA som Ward gjorde blev på så sätt mer användbar för många lärare än BSCS komplicerade och abstrakta experiment.

Det var dylika insikter som tog Ward in i expansiva och framgångsrika årtionden under efterkrigstiden. Ward lyckades med konststycket att förpacka den nya biologin inom ramen för den gamla visuella epistemologin. De kände dessutom marknaden, de visste vilka lärare som var ansvariga för inköp av skolmaterial, och de hade upparbetat ett gott rykte av att både kunna biologi och leverera skolmaterial som fungerade.

Så, vad hände? Hur förändrades högstadie- och gymnasiebiologin i USA på 1960-talet? Var det Ward eller BSCS som anammades av lärarna? Det är inte helt lätt att svara på för det finns inga studier av vad som faktiskt pågick i amerikanska klassrum. Det vi vet är att både Ward och BSCS lyckades mycket väl i att sprida sina material. Men det innebar samtidigt att BSCS idéer om hur kunskap i biologi skulle nås blandades upp med en äldre och visuell syn på biologins epistemologi. Resultatet i klassrummen blev troligen en salig mix.

Bra eller dåligt? Ja, även om jag personligen gärna hade sett BSCS lyckats i sina ambitioner så är den slutsats jag drar följande: lär man inte känna den kultur man vill förändra tillräckligt väl, dess behov och förutsättningar, ja, då hjälper det inte hur bra idéer man än har. Det är dömt att bli en halvmesyr. BSCS illustrerar vådan av att försöka förändra en skolkultur utan att helt förstå dess spelregler.

Skolan har länge varit under påverkan av visionärer. Den har blivit en politiska arena där drömmar om ett bättre samhälle möts och stöts. Den nya matematiken skulle skapa medborgare som tänkte bättre, som därmed skulle bli bättre människor och skapa ett nytt och mer demokratiskt samhälle, utan krig. Den nya biologin, elever som lärde sig arbeta som biologer inom den nya biologin gjorde. Visioner som dessa kan vi inte stoppa. De kommer fortsätta genereras och påverka skolan, på något sätt, men sällan som det var tänkt.

Det här inlägget bygger på en artikel skriven av professor John L. Rudolph, som jag för tillfället gästar i Madison, Wisconsin.

Rudolph, J. L. (2012). Teaching Materials and the Fate of Dynamic Biology in American Classrooms after Sputnik. Technology and Culture 53(1): 1–36.

 

Detta inlägg postades i Okategoriserade den av .

Om Magnus Hultén

Magnus Hultén (f. 1970) är professor i naturvetenskapernas didaktik vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings Universitet. Magnus bedriver forskning om betyg, bedömning, målstyrning, utbildningspolitik samt naturvetenskapliga och tekniska skolämnen i folkskola och grundskola, deras innehåll och förändring. Han disputerade 2008 på avhandlingen Naturens kanon: formering och förändring av innehållet i folkskolans och grundskolans naturvetenskap 1842–2007. Magnus är civilingenjör och skrev 1999 licavhandlingen The compression/absorption heat pump: modelling and comparisons. Han har jobbat som pedagogisk utvecklare på Chalmers och med lärarutbildning på Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholms universitet och KTH. Han driver just nu det av Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet "Skolans målstyrning 1919-2020: från progressivism till NPM/nyliberalism".

En reaktion på “Skolkunskapens villkor

  1. Jan Lenander

    Helt underbart inlägg, avslutningen har en tveksam ton om vilken väg som är lämpligast som är mycket skön. Jag har dock en mycket tydligare åsikt om vad som är rätt för den svenska skolan, en skola som varit så utsatt för olika sköna skolvisioner som inte fungerat i praktiken. Kvalitetsarbete tar alltid sin avstamp i det befintliga och går vidare med små ständiga förbättringar. Sverige måste börja lyssna på sina lärare om de vill ha kvar några som kan något.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *