Kejsarens nya betyg

Skolverket klär ut politik till verklighet. När Skolverket motiverar varför betyg införs i årskurs 6 nästa år skriver man så här på sin hemsida:

Betyg i årskurs 6 kommer att synliggöra resultaten i ett så pass tidigt skede att verkningsfulla åtgärder blir möjliga. Det blir också tydligare för huvudmännen hur resultaten i skolan ser ut, vilket i sin tur möjliggör åtgärder på övergripande nivå.

Betyg i årskurs 6 ger tillsammans med utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner ökade möjligeter [sic!] för en förbättrad information om, och en mer systematisk uppföljning av, elevernas kunskapsutveckling. Därmed stärks elevens rättigheter att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås samt därutöver utvecklas så långt som möjligt.

Det här resonemanget är som hämtat från direktiven till betygsutredningen – en utredning som inte någonstans visar att tidiga betyg har dessa effekter (Ds 2010:15). Vad hjälper det Kalle att han ska få betyg i december när han har problem med att räkna bråktal i september? Det finns inget som hindrar läraren att hjälpa Kalle innan han har fått ett betyg – det är väl snarare en förutsättning för lärande. Om åtgärder sätts in först efter att eleverna fått betyg har skolan redan misslyckats. Forskning om feedback visar ett den måste vara direkt och konkret i anslutning till uppgiften om den ska vara verkningsfull (Lundahl, Román & Riis 2010 för översikt). Det finns inga studier som visar att betyg är den typ av signaler som behövs för att få elever, generellt sett, att lära sig mer. Inte sällan går forskningsresultaten i den motsatta riktningen. De länder som tillämpar riktigt tidig betygssättning hamnar regelmässigt under de som tillämpar senare betygssättning. Mellan att ge betyg i årskurs 6 eller årskurs 8 finns inga skillnader i länders resultat (Lundahl, Román & Riis 2010). Andra strukturella faktorer har större betydelse.

Vårt styrsystem för skolan utgår ifrån en logik om att resultat och prestationer förbättras genom att de redovisas och när vi får jämförelser och tävlan i systemet, men det finns ingen empiri för att det faktiskt fungerar. Skolverket (2009) har själv visat att endast en bråkdel av kommunerna faktiskt utgår ifrån elevresultat när de fördelar resurser. McKinsey&Companey som allt oftare åberopas som auktoritet även på skolans område visar att resultatuppföljning inte fungerar för att vända en nedåtgående trend (Mourshed, Chijioke, Barber 2010). Staten har konstruerat en logik kring resultatstyrning som många trodde på i näringslivet under 1980-talet men som inte ens där längre gäller i samma renodlade form som i diskussioner om skolan. Anställda vid moderna företag som Google eller Toyota är inte främst ansvariga för att nå goda resultat, utan för att upprätthålla god kvalitet och god arbetsmiljö under arbetsprocessen. Då blir på sikt resultaten också bättre (Pink 2010), men just genom att man inte fokuserar på dem hela tiden.

Skolverkets retorik på hemsidan uttrycker en förhoppning om att tidiga betyg ger bättre resultat formulerat närmast som ett sakförhållande. Det är inte helt lyckligt att en myndighet klär ut en politisk vision till faktisk verklighet. Det är skillnaden mellan preskription och deskription och det bör en myndighet som Skolverket få vara tydlig med. Verkligheten blir inte det vi vill att den ska bli bara för att vi säger så.

Men Finland går det ju bra för och där har man tidiga betyg – nja, det är frivilligt för skolorna att välja när de ska sätta betyg i Finland, men senast ska de göra det i klass 8. Hälften av skolorna gör det och de flesta lärare väljer då i årskurs 5 och 6 att inte använda betygssymboler utan att ge en deskriptiv beskrivning av elevens kunskaper, likt våra skriftliga omdömen. I finska förklaringar till varför det gå så bra för Finland brukar i stället framhållas frånvaron av: resultatstatistik, jämförelser, tävlan, skolinspektion, nationella prov, betygskriterier (man har ett kriterium på mittenbetyget) och klåfingriga politiker (Sahlberg 2011). I den mån tidiga betyg skulle kunna förklara finska framgångar, är du just för att lärarna själva får välja om de vill ge dem – höga resultat är alltså ytterst en fråga om professionell tillit och autonomi.

Det senaste numret att Educational leadership handlar om Grading (vilket i princip men inte alltid är det samma som betygssättning) och där betonas vikten av att vara tydlig med syftet med betyg. Betygens främsta syfte i lägre skolår, dvs. som de faktiskt också kan fylla, är att de är en typ av information till föräldrarna. Vilken information man vill ha om sina barn borde väl då vara en fråga för föräldrarna att avgöra. Det enda rimliga utifrån vad vi vet idag om betygens effekter hade varit att införa betyg från klass 6 på frivillig basis och att det är skolorna själva som väljer att införa dem eller inte (som i Finland). Det hade dels gett pedagogiskt medvetna föräldrar en möjlighet att välja bort tidig betygssättning, dels hade det lett till bra möjligheter till jämförande utvärdering – så att vi kan gå från preskription mot deskription i betygsfrågan.

Detta inlägg postades i Bedömning och utvärdering, Utbildningspolitik och märktes , , den av .

Om Christian Lundahl

Christian Lundahl (f. 1972) är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Lundahl bedriver forskning om prov, betyg och intelligensmätningar i ett historiskt och internationellt perspektiv. Han har undervisat på Studie och yrkesvägledarprogrammet, lärarutbildningen och rektorsutbildningen kring statlig styrning, utvärdering och bedömning. Disputerade 2006 på avhandlingen: Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola. 2009 kom Lundahl ut med boken Varför nationella prov? – framväxt, dilemman, möjligheter. Christian Lundahl har tillsammans med Maria Folke-Fichtelius gett ut antologin Bedömning i och av skolan. Praktik, principer, politik (2010), och 2011 kom boken Bedömning för lärande. Lundahl ingår i flera internationella nätverk kring bedömning, utvärdering och utbildningspolitik och samverkar med Humboldt universitetet i Berlin, Universitetet i Edinburgh samt Oslo universitet. Tillsammans med kollegor från Linköpings universitet, Göteborgs universitet och Högskolan i Kristianstad har Lundahl ett 5 årigt forskningsprojekt från Vetenskapsrådet för att studera effekter av godkänt gränser i betygssättning samt av betygsättning från åk 6. Lundahl är också forskningsledare för projektet From Paris to PISA vilket finansieras av Vetenskapsrådet och handlar om internationella skoljämförelsers historia. Lundahl har publicerat ett flertal artiklar kring bedömning i svenska och internationella tidskrifter och antologier. Lundahl har också tillsammans med kollegor vid Karlstads universitet 2013-2014 utvecklat Sveriges första MOOC för lärarfortbildning med runt 30 000 kursdeltagare i en kurs om betyg och bedömning. Han har också tidigare arbetat som utredare vid Skolverket under 10 år. www.paristopisa.com Följ även Christian Lundahl via Twitter: @DrLundahl

7 reaktion på “Kejsarens nya betyg

  1. Hans-Gunnar Liljenvall

    Hej

    Du kritiserar regeringen för beslutet om tidigare betyg. Dina argument bygger på att regeringen inte lyssnat på vad forskningen säger om detta. I en debattartikel på brännpunkt gör du en analys av PISA-resultat och olika länders princip för betygsättning – tidigt eller sent. Din analys är såväl ofullständig som missvisande!

    För det första nämner du inte det allvarligaste med resultaten i PISA för Sverige – att Sverige har den mest negativa trenden av alla industriländer. Vi befinner oss på ett sluttande plan! I PISA 2009 har Sverige sjunkit i matematik och naturvetenskap så att vi ligger under OECD-snittet i båda ämnena och vi har 19 resp. 22 länder före oss. I läsförståelse är nergången markant. 2006 hade vi 7 länder som lyckades bättre än Sverige, 2009 var det 14 länder. Mindre än ett år efter din analys måste du korrigera den därför att du inte funderat över den negativa trenden!

    För det andra nämner du inte den internationella mätningen TIMSS, där Sveriges resultat är sämre än i PISA och där man även har ett system för att jämföra resultat över tid. Dessutom har docent Per-Olof Bentley, genom att studera TIMSS, gjort en omfattande studie av varför svenska elever presterar allt sämre i matematik. Hans slutsats är att det saknas en pedagogik där elevernas begreppsuppfattningar fångas upp och korrigeras i en kontinuerlig dialog. Istället lämnas eleverna att räkna på egen hand. Med en så bristfällig didaktisk förmåga hos lärarna hade måhända tidigare betyg via ett nationellt prov i åk6 kunnat fånga upp resultatet av den obefintliga pedagogiken. Hur som helst tror jag inte att de sjunkande resultaten för svenska elever har att göra med tidiga eller sena betyg utan det handlar om hur undervisningen bedrivs.

    Min poäng är att tidiga eller sena betyg är en försvinnande faktor i jämförelse med lärarnas ämneskunskaper och didaktiska förmåga. Då är det inte vetenskapligt att försöka hitta den faktorns inverkan om man inte kan isolera den från allt annat. Den stora och allvarliga frågan är däremot varför lärarutbildningen inte kan ge lärarna de kunskaper som krävs för en bra undervisning. Fokusera forskningen på det!

    Svara
  2. Christian Lundahl

    Hej

    Det finns mycket att förundras över i ditt sätt att kommentera mitt blogginlägg. Den tes jag driver, som tycks gå dig förbi, är att regeringen föreslår betygssättning i tidiga år med argumentet att det leder till bättre resultat. Varken regeringen, eller du själv, kan visa att det är ett giltigt argument. Man kan ju hoppas att det blir så, men det finns inget som tyder på det. Sverige rasar i PISA och TIMSS. Var säger jag annorlunda? Vår underlagsrapport som jag hänvisar till i blogginlägget säger precis som du att betyg inte är en betydelsefull variabel för variationen i PISA-resultat, men om det finns en tendens så hamnar länder med betyg från årskurs 1 och 2 i botten. Sen säger vi också att det finns mycket forskning som pekar i riktning mot att om det går att utveckla lärares didaktiska kompetens i bedömningsfrågor, då kan elevers kunskaper utvecklas med hjälp av bedömningar.

    Jag håller med om att det vore behövligt med en analys av vad som gått snett i lärarutbildningen, eller kanske framför allt om vad som kan bli bättre. Jag tror förklaringen till varför Sverige tappar i resultat på internationella kunskapsmätningar är oerhört komplex, men jag kan inte se att regeringen föreslagit några mer sammansatta utredningar. Utredningarna bakom den nya lärarutbildningen, den nya läroplanen, det nya betygssystemet är hastverk, enmansutredningar, eller präglade av att sakkunniga hoppat av. Direktiven till utredningarna har varit osedvanligt styrande sett till svensk praxis för offentliga utredningar. Genom att t.ex. fästa förhoppning vid fler prov och mer betyg, tar inte regeringen ansvar för en långsiktig utbildningspolitik med förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet.

    Vi har haft nationella prov i årskurs fem sedan 1996 och det tycks ju inte ha hjälpt till att upptäcka lärares bristande didaktiska kompetens.

    Svara
  3. Hans-Gunnar Liljenvall

    Hej

    Du förundras över mitt sätt att kommentera ditt blogginlägg. Jag kan förstå dig, så här i efterhand ser jag en otydlighet i det jag skrev. Ska försöka vara lite tydligare i detta inlägg. Det blir mer omfattande än att enbart kommentera ditt inlägg om betyg för att ge bakgrund till mina synpunkter.

    Jag har självklart uppfattat din tes, men det är egentligen inte den i sig jag kommenterar – det kan mycket väl vara så att regeringen inte tillräckligt lyssnat på forskningen. Vad jag är kritisk till är:
    1. Att du å ena sidan starkt kritiserar regeringen för att inte lyssna på forskningen och å andra sidan själv gör en ovetenskaplig analys av PISA-resultatens korrelation till tidiga eller sena betyg i en artikel i brännpunkt. Du sammanfattar inte och talar inte om för läsaren att PISA-resultaten inte har en korrelation till betyg, utan avslutar med en antydan om att tidiga betyg kan ha en korrelation till att hamna långt ner i resultatlistan. I ditt underlagsmaterial finns samma antydan även om du där påpekar att man inte kan se en tydlig korrelation mellan tidpunkt för betygsättning och resultat i PISA. Jag återkommer till detta.
    2. Att du ger frågan om betyg i åk 8 eller i åk 6 så stor uppmärksamhet när det är helt andra saker som gör att kunskaperna faller i skolan. Vi löser inte skolans problem om inte de viktigaste faktorerna identifieras. Vad är det som hindrar att du arbetar för att dina idéer om bedömning, som verkar itressanta, kommer in som en didaktisk metod i lärarutbildningen även om betyg sätts i åk 6? Ska vi ge nuvarande lärare, framförallt när det gäller matematik och naturvetenskap, fortbildning så är det bristerna i såväl ämnesteori som ämnesdidaktik som i första hand måste åtgärdas annars spelar det ingen roll vilka åtgärder som vidtas i övrigt.

    Du och många andra skolforskare kritiserar i stort sett allt vad regeringen för närvarande tar sig för när det gäller skolan. Det kan vara intressant att jämföra med hur politiker och skolforskare agerade före valet 2006. Redan i början av 2000 – talet kom signaler om sjunkande kunskaper i skolan. De tekniska högskolorna varnade redan i slutet av 90 – talet för teknologernas sjunkande kunskaper i matematik. TIMSS 2003, PISA 2003 och NU 2003 pekade samtliga på försämrade kunskaper i matematik och naturvetenskap. Den socialdemokratiska regeringen vidtog inga åtgärder. Var fanns skolforskarnas röst då? Svenska skolans färd på det sluttande planet har fortsatt med PISA 2006, TIMSS 2007, TIMSS ADVANCED 2008 och PISA 2009. Det kanske allvarligaste i detta är att när Jan Björklund i starka ordalag pekade på Sveriges negativa trend tillbakavisades och hånades han för överdrifter av såväl vänsterpolitiker som skolforskare. Detta har givetvis fördröjt processen med att vidta åtgärder. Med facit i hand har det visat sig att Björklund hade rätt och de flesta har nu insett detta. Vad kan man säga om kompetensen alternativt ärligheten hos skolforskare som inte såg skolans växande problem? Efter att kritiken mot Björklund och regeringen legat nere 1 – 2 år har det nu börjat mullra på nytt. Nu är det fritt fall i skolan och det är regeringens fel att kunskapsfallet fortsatt sen 2006. Det förvånansvärda är att även skolforskare tror att man kan vända trenden på en eller två mandatperioder. Enligt min mening har man inte förstått orsakerna till problemen. I minst 20 år har vi utbildat lärare med allvarliga brister i såväl ämnesteori som ämnesdidaktik. Dessa lärare har ersatt pensionerade 30 –och 40 – talister med gedigen utbildning och som i alla steg i sin utbildning antagits i hård konkurrens. Enligt min mening är detta den viktigaste förklaringen till kunskapsförsämringen i skolan, och om det stämmer så förklarar det även att trenden fortsätter och kommer att fortsätta. Du säger själv att läraren är den enskilt viktigaste faktorn! Jag anser självklart att forskning är viktig inom alla områden, men det är inte märkligt att regeringens förtroende för svenska skolforskare är svagt.

    Många skolforskare, däribland Tomas Kroksmark, hävdar att vårt målrelaterade skolsystem innehåller en pedagogisk fördel genom att lärarna måste tolka målbeskrivningar och till dessa relaterade betygskriterier. Är det inte realistiskt att tänka sig att det även kommer att ge en positiv effekt för de lärare som ska sätta betyg i åk6? Är den forskning du refererar till, som säger att betyg inte har en positiv effekt på lärandet utan snarare en negativ, genomförd på målrelaterade betygssystem liknande det vi har i Sverige?

    Forskaren Anna Sjögren vid institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering ifau i Uppsala, kommer i en studie fram till att svaga elever gynnas av tidiga betyg. Hon skriver bl.a. – Jag citerar Uppsala nya tidning: ” – Till skillnad från vad som ofta hävdats i debatten gynnar betygsfrihet inte de svagaste grupperna. Tvärtom verkar barn som klarar sig sämre i skolan och som kommer från studieovana hem att ha gynnats av tidiga betyg, säger forskaren Anna Sjögren vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, ifau, i Uppsala. I årtionden har betygens vara eller inte vara i grundskolan debatterats. Enligt motståndarna riskerar tidiga betyg att slå ut svagare elever medan förespråkarna tvärtom hävdar att betyg sporrar dem till bättre skolprestationer. – Men trots hettan och de många tvärsäkra påståendena i debatten finns nästan ingen vetenskapligt grundad kunskap om detta. Det här är den första studien som undersöker de långsiktiga effekterna av tidiga betyg, säger Anna Sjögren.” Du påstår att det inte finns något stöd i forskningen för att tidiga betyg har en positiv effekt. Har du läst avhandlingen? Underlaget är stort och hon refererar till en hel del internationell forskning. Denna studie refererar Jan Björklund till.

    Så till din analys av PISA 2006. Du skriver ”Sverige rasar i PISA och TIMSS. Vad säger jag annorlunda?” I artikeln i brännpunkt nämner du inte med ett ord att Sverige har en mycket negativ trend i båda de internationella mätorganen. Dels påverkar det din analys eftersom trenden är en viktig faktor för att bedöma landets situation och dels framställer du Sverige i en mer fördelaktig dager än den som råder. Denna fördelaktiga dager påverkas även av att du inte särskilt påpekar att du plockat bort hälften av länderna som deltog i PISA 2006. Vet alla att PISA omfattar länder från hela världen? Ditt påpekande att de 6 länder som låg längst ner i resultatlistan satte tidiga betyg kommer nu i efterhand en aning på skam eftersom dessa länder mellan 2003 och 2009 har en trendfaktor på 20p i genomsnitt medan motsvarande för Sverige är -15p. Fortsätter trenden är dessa länder i paritet med Sverige i PISA 2012. Du kunde självklart inte förutse detta enbart med tillgång till PISA 2006, men det understryker vikten av att ta med trendfaktorn i diskussionen – skolan som reglerobjekt är ett mycket långsamt system.

    Om vi har för avsikt att förbättra resultaten i den svenska skolan vore det då inte intressant att se hur de mest framgångsrika länderna betygsätter? De asiatiska länderna är ju outstanding vid internationella kunskapsmätningar – hur betygsätter dessa länder? I andra sammanhang studerar vi faktorer hos de framgångsrika för att om möjligt förbättra den egna situationen.

    Svara
  4. Christian Lundahl

    Hej

    Jag ser hur du tänker och det finns en del både bra och dåligt i det du skriver. Du använder en slags maktspråk när du kommenterar vetenskapligheten i mina analyser som jag hoppas dör ut med din generation. Hade det var varit vetenskapligt motiverat att fara fram som du gör hade det kanske varit sin plats, men du dömer mig på en artikel i SvD (som jag inte ens nämner i blogginlägget) och du hänvisar till en ”avhandling” från IFAU i din motargumentation som inte är en avhandling utan en rapport vars slutsatser inte är publicerade i vetenskapliga artiklar. Du hänvisar till hur rapportens slutsatser beskrivs i UNT – Är det vad du kallar vetenskaplighet? I rapporten, du så okritisk köper, drar forskarna dock mer varsamma slutsatser än vad som framkommer i UNT-artikeln. Detta är klokt eftersom de behövde gå upp till hela 0,1 i signifikansnivå för att alls hitta samband – något t.ex. Skolverkets statsistiker aldrig skulle göra med skoldata. Det finns i ett nyare av mina blogginlägg en hänvisning till en mycket mer trovärdig dataserie framtagen av Alli Klapp Lekholm vid Göteborgs universitet. Hon har dock ännu inte gått ut med detta brett och stort som IFAU gjorde för ett par år sedan, då hon inväntar en vetenskaplig granskning av resultaten, så låt oss ta det försiktigt med vem som har rätt i sak. Ett problem som är svårt att kommunicera är att tydliga mål, som du riktigt nämner, är bra för lärandet medan betygsliknande återkoppling inte är det. Vi kan ha tydliga mål i 3:an och 6:an utan betyg.

    Som jag ser det handlar din kritik egentligen om huruvida vi som forskare ska uttala oss i politiska frågor, och i media. Det gissar jag dock att du tycker och då är frågan hur vi ska göra det. Vi bör givetvis vara nyanserade, och det är synd att det saknades kritik mot förutvarande skolpolitik som du så riktigt skriver – men det ska inte hindra oss från att vara en nagel i ögat på nuvarande skolpolitiker. På samma sätt som vi ska vara övertygande i vår bevisföring mot den förda politiken bör vi dock kunna förvänta oss att de som inte är insatta i internationell skolforskning använder sakliga argument mot oss skolforskare (vad det nu är: utbildningssociologi, utbildningshistoria, allmändidaktik, ämnesdidaktik, pedagogik, specialpedagogik, pedagogiskt arbete…). Jag har ännu inte sett dessa sakliga argument utan möter mest sunt förnuft och bondförnuft. Det är i och för sig inte så förvånande. Det tar flera flera år att sätta sig in i ett forskningsfält.

    När jag ser hur du betraktar trendfaktorer ser jag, vilket också antyds i vår underlagsrapport, att det finns för mycket tolkningsutrymme i dessa serier för att vi ska luta oss mot PISA som grund för vår utbildningspolitik. Det har egentligen internationell pedagogisk forskning hävdat i 10 år. Det vi försökte göra i vår studie var att använda politikernas datakälla mot dem. Egentligen borde vi varit mer balanserade. Pasi Sahlberg som för närvarande åker jorden runt och talar om orsakerna bakom det finska PISA-undret brukar säga – Gör inte som vi, men lär från oss. Lär er att nationella prov, inspektion och överdriven resultatkontroll inte är vägen till en bra skola. Svensk skolpolitik bör utgå ifrån vad vi vill med svensk skola, sedan kan vi inspireras av andra länder, men vi ska inte kopiera dem. Sverige kommer aldrig bli en framgångsrik kunskapsekonomi om vår strävan är att bli bättre än andra – vi måste hitta vår egen identitet. Varje ny generation bär med sig kulturella attityder och uppfattningar som påverkar vad som är möjligt att göra. Det kommer aldrig att gå att göra finska eller asiatiska barn av de svenska.

    En sak min generation, 70-talisterna burit med sig, är tron på framtiden. Vi kommer aldrig hävda att vi var mer kompetenta än våra barn.

    Svara
  5. Hans-Gunnar Liljenvall

    Hej

    Jag beklagar om du uppfattar mitt sätt att kommentera som ett slags maktspråk, det är under inga omständigheter avsiktligt. Som pensionär sitter man verkligen inte i en maktposition. Däremot vågar man kanske föra fram sin åsikt mer helhjärtat än under den yrkesverksamma perioden och det är du kanske inte van vid. Du däremot befinner dig i en maktposition som aktiv forskare och får därmed räkna med att granskas, framförallt när du går ut i massmedia. Jag har sett och ser otaliga forskare som utnyttjar sin maktposition till att föra fram skolpolitiska idéer som inte alls är förankrade i forskning och beprövad erfarenhet.

    Diskussionen här blir lite obehaglig när du tilldelar en generation av människor vissa egenskaper och dessutom ställer generation mot generation. Det liknar Per Nuders Köttberg. Du skriver dessutom ” En sak min generation, 70-talisterna burit med sig, är tron på framtiden. Vi kommer aldrig hävda att vi var mer kompetenta än våra barn”. Jag antar att du syftar på mitt påstående att dagens lärare är mindre kompetenta än gårdagens. Om du tycker att detta inte stämmer, varför bemöter du inte med argument istället för med en moralisk klyscha? Vi får väl hoppas att lärarnas kompetens inte sjunker ytterligare så att du kan vara ärlig mot dina barn!

    Du har uppfattat min kritik rätt när du skriver att forskare ska vara nyanserade i kontakt med media och politiker. Jag vill lägga till balanserade! Däremot har du tydligen inte uppfattat att jag inte kritiserar din forskning. Jag har en forskarutbildning i fysik från CTH och är fullt medveten om kraven för att sätta sig in i ett nytt forskningsområde. Däremot har jag närmre 40 års erfarenhet av undervisning vid gymnasium och teknisk högskola och det ger mer än ”bondförnuft” när det gäller att bedöma vad som fungerar i undervisningssituationen.

    Du tar upp min kritik av artikeln i Svd. Och du skriver ” du dömer mig på en artikel i SvD (som jag inte ens nämner i blogginlägget)”. I blogginlägget skriver du ” De länder som tillämpar riktigt tidig betygssättning hamnar regelmässigt under de som tillämpar senare betygssättning.” Du påstår alltså att det finns belägg för att betygsättning i åk1 eller åk2 regelmässigt leder till lägre resultat än om betyg sätts senare. Det är ett mycket starkt och betydande påstående som inte är sant. Det kan mycket väl vara tvärt om, men det vill du tydligen inte ta reda på genom att undersöka hur t.ex. de 20 mest framgångsrika länderna enligt TIMSS och PISA sätter sina betyg. Du försöker vifta bort detta i ditt svar till mig!

    Vidare skriver du ” du hänvisar till en ”avhandling” från IFAU i din motargumentation som inte är en avhandling utan en rapport vars slutsatser inte är publicerade i vetenskapliga artiklar. Du hänvisar till hur rapportens slutsatser beskrivs i UNT – Är det vad du kallar vetenskaplighet?” Det jag citerat ur UNT finns med i rapporten. Skälet till att jag hänvisar till rapporten är i första hand att man gjort en litteraturstudie och det pekar jag på i mitt inlägg. Den är alltså inte ett vetenskapligt motargument till din forskning utan en nyansering av din kritik av regeringen, där man får uppfattningen att det råder enighet i forskarvärlden om betyg – det är ju inte precis vanligt när det gäller politiskt laddade skolfrågor. Har Anna Sjögren helt fel när hon påstår att det finns två läger bland forskarna i betygsfrågan? I så fall kan jag utan att ha läst artikeln noggrant förkasta den eftersom hennes litteraturstudie då är bristfällig.

    Slutligen! Det jag i grunden är kritisk till är att du så brett kritiserar regeringen utan att nämna ett enda positivt beslut – det finns faktiskt flera sådana där jag har sådan insikt att jag kan bedöma det. Genom att uttala dig så brett går du rimligen utanför ditt eget expertområde och därmed hemfaller du till precis det du anklagar andra för – sunt förnuft och bondförnuft.

    Svara
    1. Christian Lundahl

      Hej

      Om vi börjar i sakfrågan så menar du att mitt påstående om att de länder som sätter betyg i årskurs 1 och 2 regelmässigt hamnar längst ner i PISA inte är sant. Jag borde varit tydligare med att det handlar om de 27 europeiska länder vi undersökt. I övrigt vet jag inte, det är riktigt, men i de metaanlyser som t.ex. McKinsey & Company genomför lyfts tidig betygssättning aldrig fram som ett steg mot bättre resultat. Däremot pekar alla teoretiska förklaringsmodeller inom såväl motivationspsykologi som kognitionsvetenskaper mot att prestationsorienterad feedback inte främjar barns lärande, i synnerhet inte när det kommer till mer komplexa kunskaper. Det skulle således förvåna mig, och flertalet andra bedömningsforskare, om tidiga betyg leder till bättre lärande och kunskaper. Jo, enigheten bland de som verkligen forskar om bedömning är här ganska stor. Det går förstås att som i USA skrämma fram resultatförbättringar på kort sikt, men bättre resultat har visat sig bero på att man förminskat kursplanerna. Det skulle givetvis gå att motverka de kända negativa effekterna av betyg om instrumentet hanterades på ett kompetent sätt, men då ska man veta att lärare under 30 år i princip inte fått någon som helst utbildning i bedömning. Att ge betyg så stor betydelse som nu sker är som att låta sjuksköterskor ställa läkardiagnoser eller till och med börja operera.

      När jag är kritisk mot regeringens reformer är det givetvis inom mina sakområden och jag håller inte med om att jag så brett kritiserar regeringen. Både i blogginlägget och i SvD är ju utgångspunkten mycket tydligt betygen. När pedagogiska forskare uttalar blir de ofta beskyllda för att vara politiska. Jag skulle säga att de flesta inte är det, men det finns några som konsekvent missbrukat sin vetenskapliga legitimitet. Tyvärr påverkar detta hela fältet och det är lätt att misskreditera vår forskning med den schablonmässiga kategoriseringen ”skolforskning”. Jag är pedagog med läroplansteori som vetenskaplig inriktning och kunskapsbedömning som specialisering. Jag kritiserar det jag kan något om.

      Visst är det dumt att anspela på generationsskillnader men 30- och 40-talisterna var inte som grupp mer kompetenta än 70-talisterna. Vi har i Sverige idag lika många doktorander som vi hade gymnasiestudenter 1960. Att ni som sedan slog er fram genom hård konkurrens till en universitetsutbildning i genomsnitt kunde mer än genomsnittet idag (inom jämförbara områden) kan säkert vara sant, men skulle samma toppskikt sorteras ut till lärare idag skulle de gissningsvis få undervisa 400-500 studenter åt gången, ja kanske dubbelt så många. Det är också viktigt att inse att skolkunskaper totalt sett blir en allt mindre del av vad en individ faktiskt kan, och kanske till och med behöver.

      Jag tror det är viktigt att inse att vi aldrig vetat så lite om vilka kunskaper människan behöver i framtiden. De är givetvis ingen anledning att inte göra vad man kan för att skolan ska nå så bra resultat som möjligt, men den kunskapspanik som råder just nu upplever jag som överdriven. Förstärker vi barns lust att lära och kreativitet kommer de själva skapa sig en framtid som fungerar utmärkt för dem.

      Svara
  6. Hans-Gunnar Liljenvall

    Hej

    Du missförstår vad jag menar när jag jämför 30 -och 40 – talister med dagens lärare. När nuvarande pensionärer studerade fanns en stor begåvningsreserv som aldrig fick chansen. Själv var jag lyckosam i att göra en klassresa, men det var inte alla förunnat. Under 70 – talet ökade antalet akademiker och ända fram till början av 80 – talet var, enligt min mening, såväl kvaliteten i lärarutbildningen som söktrycket till densamma bra. Reformen 1988 och 2001 har successivt försämrat kvaliteten i utbildningen och under samma tidsperiod har söktrycket minskat dramatiskt. Vad jag menar är att om vi kunnat behålla söktryck och kvalitet i lärarutbildningen hade det problem jag beskrev med generationsskifte inte existerat. Det finns tillräckligt många begåvade studenter för lärarutbildningen, men utbildningen och arbetsvillkoren måste locka rätt studenter. Med de reformer som fört skolan till vad den är idag i bagaget är det inte lätt att komma tillbaka till en skola där kunskapen står i centrum. I början av 80 – talet liknade skolorna i Finland och Sverige varandra i mycket hög grad, med kunskapsbegreppet i centrum. Enda skillnaden var att svenska elever presterade bättre än finska. Därefter har länderna gått åt varsitt håll. Skillnaden idag är att i Finland står kunskapsbegreppet fortfarande i centrum.

    Med detta förtydligande hoppas jag att du inser att jag inte alls anser 40 – talister som generation mer kompetenta än dagens generation. Däremot har en usel socialdemokratisk politik lett till att dagens lärare är mindre kompetenta än gårdagens lärare.

    Tack för diskussionen

    Svara

Lämna ett svar till Hans-Gunnar Liljenvall Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *