Vad hände med edukationsprocessen?

I tider då många gör anspråk på det utbildningsvetenskapliga forskningsfältet är det relevant att fundera över vad som kan vara den pedagogiska disciplinens tillskott. Kan pedagogisk forskning bidra till pedagogiska frågor på ett sätt som exempelvis inte nationalekonomisk forskning gör?

Inför skrivandet av studieplanerna i pedagogik läsåret 1969 – 1970 vid Uppsala universitet tog professor Wilhelm Sjöstrand (1909-1989) tillfället i akt att klargöra vad pedagogik och pedagogisk forskning var. Sjöstrand var kontroversiell inom pedagogiken i det att han i det mesta hade en konservativ syn. Bland den tidens professorer i pedagogik var han sannolikt den mest bildade, med exempelvis stora kunskaper i pedagogikens historia, pedagogisk filosofi och mätlära.  Den text Sjöstrand skrev under det ur ett högskoleperspektiv stormiga 1969 är intressant på flera vis och kom att ges ut på Natur och kultur som boken Pedagogiken, sedermera också översatt till finska och danska.

Pedagogik handlar om den så kallade edukationsprocessen slår Sjöstrand fast. Utgångspunkten för boken är att kraven på ”s.k. tvärvetenskaplig forskning … vuxit sig allt starkare”. Varje disciplin måste dock finna sig själv för att kunna samarbeta med andra, menar Sjöstrand. Och pedagogikens specialitet var just edukationsprocessen. Detta rent språkligt sett osköna ord sammanför uppfostran med undervisning. Pedagogik handlar om båda sakerna i samma utsträckning:

Edukationsprocessen innebär en målriktad aktivitet, vars syfte är att påverka en levande organism med hjälp av metoder, som är så adekvata som möjligt, på ett sådant sätt att organismen genom inlärning formas till optimal överensstämmelse med de mål, som förelegat för inflytandet ifråga. (Sjöstrand 1970, s. 21)

Noterbart här är att pedagogik kunde definieras utan att blanda in lärare och elever. Den abstraktionsnivå Sjöstrand lägger sig på, och som givetvis är nödvändig om man vill åstadkomma en grunddefinition, kompletteras med en för tiden typiskt överarbetad modell.

Bild 1. Edukationsprocessen (Sjöstrand 1970, s.21)

Sjöstrand fortsätter med ytterligare ett klargörande:

Edukationsprocessen synes inte vara knuten till någon viss tid eller till någon speciell plats. Den har ägt rum och äger rum, varhelst det finns människor, som skapar något slags kultur, vilken förmedlas från det ena släktledet till det andra. (Sjöstrand 1970, s. 26)

Nu vet vi att edukation också handlar om människor (inte vilka organismer som helst), men att det inte spelar någon roll för den pedagogiska forskningen var och när de utövar kulturförmedling, eller för den delen hur denna ser ut. Detta är intressant och ger den pedagogiska forskningen ett potentiellt sett väldigt stort forskningsområde. Därför består pedagogiken av diverse deldiscipliner, eller hjälpvetenskaper. De Sjöstrand lyfter fram är psykologi, filosofi och historia. Idag skulle man kanske säga att utbildningssociologi, utbildningsekonomi och utbildningshistoria är den moderna pedagogikens hjälpvetenskaper (även om listan kunde göras väldigt lång, se Lidegran och Broadys inventering över forskning med utbildningsvetenskaplig relevans här). Frågan om vad som är hjälpvetenskap till vad hänger dock ihop med vad man anser är den mer grundläggande funktionen och här var Sjöstrand tydlig i ställningstagandet att edukationsprocessen var helt central för samhällets utveckling.

Idag har begreppet edukationsprocessen fallit i glömska. En gissning är att det sociologiska begreppet reproduktionsprocess kom i dess ställe. Det betyder emellertid inte att den pedagogiska vetenskapens anspråk blev mindre, men som disciplin var inte pedagogiken stark nog att hålla fast vid sin egen terminologi och förlorade den. Med sociologiska perspektiv kom under 1970-talet nya (mestadels marxistiskt präglade teorier) att införlivas i pedagogikens tolkningar av hur uppfostran och undervisning går till. Istället för att fokus riktas mot ”organismen” och ”kulturens förmedlande”, blev nu ”det sociala” lärandets orsaker; klasstillhörighet, hemförhållanden och boendeort blev viktigare i reproduktionsterminologin.  Det är de socialvetenskapliga disciplinernas gång att ta färg av varandra (se Wagner, Wittrock och Whitley 1991) och idag har statsvetenskapliga och ekonomiska frågor stort inflytande på den pedagogiska forskningen. Men den dag pedagoger helt släpper fokus på sitt specifika studieobjekt, eller den dag då utbildningsforskningens avnämare inte längre bryr sig om den pedagogiska forskningens begreppsapparat och perspektiv i tolkningen av dessa processer, riskerar uppfostran och utbildning främst att bli ekonomiskt administrativa begrepp.

Det finns en risk att pedagogisk forskning blir av med en del av sitt naturliga forskningsfält om pedagoger inte blir bättre på att markera det som är pedagogikens särskilda bidrag till kunskapen om utbildning. Vad det sedan är från tid till annan måste givetvis diskuteras inom disciplinen, men en disciplin förblir inte en disciplin om vi som verkar inom den inte utför vad Thomas Gieryn kallar ”Boundary work”. I ett disciplinärt gränsarbete är det centralt att reflektera över ämnets traditioner och kunskapskärna. Inför hotet att bli av med sitt renommé i frågor om edukationsprocessen när andra discipliner trängde på, skrev Sjöstrand så här om pedagogikämnets framtid:

En förändring till det bättre kan på längre sikt endast åstadkommas, om varje vetenskap för sig besinnar sig på sin egenart och förmår att göra denna gällande på ett rättvisande sätt samt ge livsrum åt sina närliggande discipliner enligt skäliga jämlikhetskrav. (Sjöstrand 1970, s. 79)

Detta inlägg är publicerat under Kunskap och lärande, Utbildningsfilsofi och märkt , , av Christian Lundahl. Bokmärk permalänken.

Om Christian Lundahl

Christian Lundahl (f. 1972) är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Han disputerade 2006 vid Uppsala universitet på avhandlingen: ”Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola” Lundahl forskar om utbildningshistoria, internationella jämförelser, kunskapsbedömning och utbildningspolitik bland annat utifrån ett läroplansteoretiskt perspektiv. Han har undervisat på Studie och yrkesvägledarprogrammet, lärarutbildningen och rektorsutbildningen kring statlig styrning, utvärdering och bedömning, där också flera av hans böcker ingått som kurslitteratur. Lundahl har också tillsammans med kollegor och med Skolverket 2013 utvecklat Sveriges första MOOC för lärarfortbildning med över 30000 kursdeltagare i en kurs om betyg och bedömning. Lundahl utbildar också skolledare och kommunala skolförvaltningar om Skola på vetenskaplig grund och utifrån beprövar erfarenhet. Lundahl är vetenskaplig ledare för flera olika forskningsprojekt kring kunskapsbedömning och utbildningshistoria, bland annat det från Vetenskapsrådet finansierade projekt Det globala laboratoriet – Torsten Husén och internationaliseringen av pedagogisk forskning. Lundahl leder också ett större skolutvecklingsprojekt i Stockholm kallat Hållbart lärande. Han har publicerat ett stort antal böcker och artiklar (se https://www.oru.se/personal/christian_lundahl). Han twittrar aktivt om pedagogisk forskning under kontot @drlundahl.

2 svar på ”Vad hände med edukationsprocessen?

  1. Hej, jag vill främst säga att jag håller med dig om att begreppet edukation syns vara ett värdefullt begrepp inom pedagogiken, inte minst då det i offentliga sammanhang ofta sker en sammanblandning av pedagogik som praktik och pedagogik som vetenskap. Min fundering ligger närmast kring varför begreppet edukation inte har fått det genomslag som det kunda ha fått (14o träffar på Google (2011-12-05) får väl ses som extremt lite, även om det används i bl.a. Stensmos Pedagogisk filosofi och återfinns i en värdefull artikel av Lindberg och Olofsson i Pedagogisk forskning i Sverige 2005 Nr 1) med tanke på hur väl Sjöstrand beskriver och inkluderar de olika pedagogiska frågorna genom hela människans liv. Ansvaret för att begrepp blir använda är naturligtvis företrädare för disciplinen. Faran för en disciplin är om företrädare för disciplinen inte är överens om vad pedagogik är, om det pedagogiska problemet är otydligt i vetenskapliga texter eller om en företrädare för disciplinen inte på ett enkelt och tydligt sätt kan definiera begreppet pedagogik. Med det menar jag inte att det ska finnas en definition, men att problemet som pedagogiken undersöker utifrån olika perspektiv och metoder är gemensamt. Att i dessa sammanhang förhålla sig till begreppet edukation syns jag som fruktbart. Tack för ett bra blogginlägg!

    • Hej Tor

      Tack för illustrativ googelsökning! Begreppet edukation har uppenbart ingen stark ställning idag. Det är jag heller inte så övertygad om att det ska ha, men vad begreppet representerar och inte minst pedagogikens försök att definiera sin särart borde vara oerhört centralt. Jag tycker mig dock se en tendens till ovilja att enas om centrala begrepp och perspektiv inom pedagogikämnet. Kanske beror det på att kunskapsområdet blivit allt mer komplext och att detta inte går. Jag tror dock inte det, utan snarare handlar det nog om att många pedagoger föredrar att skriva in sig i andra disciplinära fält, snarare än att ta in andra discipliner i pedagogiken för att göra pedagogiken rikare. Handledare till avhandlingar i pedagogik har som jag ser det ett stort ansvar för att doktorandernas frågeställningar knyts till den pedagogiska disciplinens grundproblem, vilka med ett eller annat uttryck handlar om edukation.

Lämna ett svar till Tor Ahlbäck Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.