Vår bildningsälskande drottning Kristina lät införa det så kallade åsnestraffet i svensk skola genom 1649 års läroplan. Åsnestraffet är ett skamstraff som gick ut på att en elev som ertappats med att tala på sitt modersmål på rasten, och inte latin som de skulle, tvingades bära ett konstgjort åsnehuvud på sina axlar, alternativt sitta på åsnepallen: ”lata skola sättas på åsnepallen [’scamno asinorum’] eller bära åsnebilden [’asini picturam’] (1649 års skolstadga). Åsnestraffet byggde på en lek som hette åsnan och vargarna. Det var klasskamraterna som skulle hålla efter och ange om någon brutit mot latinplikten, de var så att säga de sluga vargarna på jakt efter den dumma åsnan.

Bild. Åsnestraffet. Träsnitt från 1479 (ur Siegvald 1935, s. 9)

Skolstraffens historia är både bisarr och brutal. Drottning Kristinas skamstraff ska dock ses som en parentetisk lindring av skolans annars och fram till 1950 talet mer fysiskt straffande kultur. Med förstadierna till det moderna samhället växte sig humanistiska ideal starkare och den fysiska brutaliteten i samhället minskade, särskilt inom straffande institutioner. Detta ska emellertid inte bara förstås som att maktutövningen inom dessa institutioner minskade utan att den ändrade form. Brutala straff slog tillbaka i avsky mot den straffande institutionen. Bättre då att appellera till själen: att väcka skam och samvete. Om detta har Michel Foucault skrivit en av samhällsvetenskapens riktiga klassiker, Övervakning och straff (1974). Han menar att humanistiska strömningar ledde till att: ”själen blev kroppens fängelse”. I skolans värld ska åsnestraffet och andra skamstraff således förstås också för att de kunde skapa lydnad och lärande på ett mer effektivt sätt än vad spöstraff och slag gjorde. Och att banka in lärande, det hade man gjort mycket under 1400 och 1500-talet. Exempelvis ska Luther ha fått en hel del stryk – upp mot 15 gånger på en förmiddag. Det ledde emellertid inte till att Luther ville avskaffa spöstraffet, men kanske till att han också betonade värdet av belöningar: äpplet skola ligga bredvid riset, lär han ha yttrat.

I så måtto uttryckte 1649 års skolordning en mer human hållning vilket också låg i linje med kyrkans praktik om skriftermålet (en form av bikt), bekännelsen och avlösningen (förlåtelse). På 1600 talet ansåg man att barn i 7, 8 års ålder kunde skilja mellan gott och ont, rätt och fel och därmed slås av samvetskval. Så unga barn ansågs kunna komma till sitt första skriftermål, enskilt eller i grupp och därmed även till sin första nattvardsgång (förhörsjournal från Bygdeå 1600-tal). Under 1700-talet fick späkningen genomslag (via Calvinismen) och förlåtelsen tonades ned inom kyrkan. I Europa finns vittnesmål om skolaga av häpnadsväckande slag. Rektor Johann Jakob Häuberle (d. 1782) i Schwaben kunde efter 51 års tjänstgöring påvisa att han hunnit dela ut 124010 rottingslag, 136715 örfilar, 911527 käpprapp och 1115800 pannsmällar och luggningar – dvs. någonstans mellan 100 och 200 slag per dag (jfr. Herman Siegvald, Om kroppsagan 1935).

Våldsbestraffningarna i den svenska skolan kom heller inte att upphöra med 1649 års läroplan. I Sverige avskaffades formellt sett rätten att aga läroverkselever 1928 och folkskoleelever först 1958 (se vidare Joakim Landahl, Auktoritet och ansvar 2006). Men åsnestraffet representerar början på en utveckling där skolan vänder sig till barnets inre. Så småningom börjar det också bli mer självklart att resonera med barnen om rätt och fel. Då är vi framme vid 1970-talet. Barnen får nu rätt att delta i samtal om moral och uppförande.