Lärare, bliv vid din läst

En reflektion kring fortbildningsdelen i regeringens nya satsning mattelyftet och dagens ledare i Dagens Nyheter, Låt hela skolan lyfta. De senaste tre decennierna, kanske längre än så, har skolforskare diskuterat problemet med att elever sitter och räknar tyst för sig själva under lektioner i matematik eftersom detta leder till att elever inte lär sig centrala ord och begrepp inom matematiken utan ofta uppfinner egna och högst personliga mattespråk, något som i sin tur sätter hinder för deras matematiska kunskapsutveckling. Nu vill Jan Björklund göra något åt det hela. Det är bra, det stör mig inte.

Det stör mig inte heller att DN ifrågasätter att ministern vill styra den pedagogiska metoden i fortbildningsdelen av mattelyftet mot katederundervisning. Det är en rimlig hållning av en liberal ledarsida. Samtidigt verkar det inte förnuftigt att satsa 800 miljoner skattekronor på vad som helst (den summa som enligt regeringens presentation skulle avsättas till denna typ av fortbildning). Och min högst personlig uppfattning är att katederundervisning, trots sin omoderna klang (eller kanske tack vare) kan leda till något bra eftersom det är ett begrepp som rymmer många olika sorters metodik. Exempelvis skulle katederundervisning mycket väl kunna tolkas i linje med den kollegiala lesson study modell som används vid undervisning i matematik i Japan, har fått stor internationell uppmärksamhet och sägs förklara japanska elevers mycket goda kunskaper i matematik. Skolverket har redan ett gott öga till denna metodik. Matematiken skulle gynnas av en riktad, inte splittrad, metodiksatsning.

Det som stör mig är det sätt på vilket läraren (återigen) porträtteras på i DN (det finns faktiskt en doktorsavhandling som behandlar hur läraren framställs i DN, Matilda Wiklunds Kunskapens fanbärare). Lärare beskrivs oftast som vardagshjältar medan de som ställt till det i skolan är andra, politiker, skolforskare, lärarhögskolor mm. Det kan låta bra, men nu råkar det vara så att hjälteepitetet är villkorat.

Som begreppshistoriskt inriktad forskare är jag särskilt intresserad av användning av ord. Ordet lärare används nästan uteslutande om de som håller sig innanför klassrummets fyra väggar. Så fort läraren skriver en bok om, låt oss säga, ”att tala matematik” och reser land och rike runt till intresserade kollegor blir läraren farlig. Då får han eller hon negativa epitet som ”proffspedagog”, ”skolforskare” och liknande. Likadant om han eller hon börjar undervisa på ”lärarhögskolan”, då blir han eller hon en maktfaktor som bör bekämpas. ”Lärarhögskolan” används oftast om den del av lärarutbildningen där lärare, traditionellt, har utbildat andra lärare, och det används nästan uteslutande för att tala om negativ påverkan på lärare och skola. Som DN uttrycker det i sin ledare ”har lärarna aldrig verkat i ett svart hål. De har ständigt utsatts för påverkan, av politiker, trender, lärarhögskolor, forskare och proffspedagoger i en salig blandning. Det har de senaste decennierna försämrat den svenska skolan.” Kort sagt: Världen utanför klassrummet är farlig, håll dig på din plats! Vilket är konstigt när till och med PISA-chefen Andreas Schleicher, dvs. den man som är chef för de tester som Sverige genom mattelyftet vill förbättra sig i, talar om vikten av att bryta lärares isolering (se Lärarnas Nyheter eller Youtube).

Nej, jag blir allt mer dystopiskt inställd till talet om att ”höja läraryrkets status” och vad olika aktörer egentligen vill säga genom detta. Om jag ska hårdra logiken i DNs resonemang lyder det som följer: Låt ämnesexperter skriva detaljerade kursplaner för skolan, så att det verkligen blir kunskap i kursplanen, inget tjafs. Låt sedan lärare utbilda sig i ämnet, inget pedagogiskt flum. Stäng sedan in läraren i klassrummet, det där hur man tar elever och lär ut kommer ju av sig själv när kursplan och ämneskunskap finns.

Om jag har rätt i mina iakttagelser handlar talet om att höja läraryrkets status egentligen om att begränsa lärarkårens utåtriktade engagemang och utbyte av pedagogiska idéer, att förstärka deras isolering, att få dem att bliva vid sin läst.

(För den som vill läsa andra berättelser om skolforskning och mattelyftet än den DNs ledarsida erbjuder, se Sydvenskan eller Svenska Dagbladet.)

Detta inlägg postades i Okategoriserade den av .

Om Magnus Hultén

Magnus Hultén (f. 1970) är professor i naturvetenskapernas didaktik vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings Universitet. Magnus bedriver forskning om betyg, bedömning, målstyrning, utbildningspolitik samt naturvetenskapliga och tekniska skolämnen i folkskola och grundskola, deras innehåll och förändring. Han disputerade 2008 på avhandlingen Naturens kanon: formering och förändring av innehållet i folkskolans och grundskolans naturvetenskap 1842–2007. Magnus är civilingenjör och skrev 1999 licavhandlingen The compression/absorption heat pump: modelling and comparisons. Han har jobbat som pedagogisk utvecklare på Chalmers och med lärarutbildning på Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholms universitet och KTH. Han driver just nu det av Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet "Skolans målstyrning 1919-2020: från progressivism till NPM/nyliberalism".

8 reaktion på “Lärare, bliv vid din läst

  1. Anna-Karin Frisk

    Jag håller med dig om att mattesatsningen mycket väl kan vara positiv om den lutar åt en mer strukturell förändring för hur lärare jobbar systamatiskt med den egna (professionens) kunskapsutveckling. Jag håller också med dig om din bild av läraren så som den framställs och upprätthålls i t.ex. DN. I min konspirationsteori ingår också att den kampanjen för 10 000 mer i lön i månaden också är ett sätt att hålla lärare på plats. I gruvan eller på riggen så att säga. ”Ja, ni har ett skitigt och jobbigt jobb, som på en oljerigg ungefär och det ska ni ha betalt för!” Drömmen om tiotusingen som opium för lärarfolket, kanske man skulle kunna säga.

    Svara
  2. Jan Lenander

    Ifall man som jag upplever att lärarnas nedtryckta roll handlar om skolledningar och kommuner som inte förankrar reformer hos sina medarbetare, som inte lyssnar och tar till sig synpunkter, då ser man inte DN’s beskrivningar i samma ljus som du. Ifall frihet verkligen ska handla om om den vanliga lärarens frihet så handlar det om att förändringar måste anpassas efter varje individuell lärare och då blir man genast mer skeptisk till de före detta lärare som åker runt och föreläser. Moderna skolutvecklare borde börja i änden att de förankrar sig i lärarna som ska göra själva förändringen.

    Då blir det naturligt att glädjas åt lärare ses som vardagshjältar som själva får välja vad de tar till sig av omvärlden. Då blir det naturligt att glädjas åt att DN upprepade gånger ställt sig på lärarnas sida när det gäller att få behålla autonomi på det lokala planet och att DN står på lärarnas sida när de utsätts för de tramsiga angreppen på arbetstiden. I min vision om det utvidgade lärarkollegiet så behövs autonomi gentemot rektor för att försäkra alla lärares rätt till att rikta sig ut mot resten av samhället.

    Svara
    1. Magnus Hultén Inläggsförfattare

      Möjligen talar vi lite förbi varandra Jan.

      Som utbildningshistoriker inriktad på att studera vad som gjort att skolan ser ut som den gör – dvs vilka läromedel säljer, vilka pedagogiska metoder blir populära, varför kursplaner ser ut som de gör – kan jag se att många lärare haft nog så stor inverkan som ”staten” eller ”experter”, troligtvis mkt större genomslag. Ett slående exempel kommer från vårt grannland: Andreas Holmsen och Ole Andreas Strøm skrev läromedel i naturlära för den norska folkskolan som kom att dominera den norska läromedelsmarknaden under första halvan av 1900-talet. Deras läromedel blev så dominerande och normerande att ämnet i 1939 års normalplan kom att struktureras med deras läromedel som förebild.

      Lärare har alltså i högsta grad varit de som drivit utvecklingen av sin profession, sina ämnen och de pedagogiska metoder som ska användas (gäller även läroverken. Många pedagogisk intressanta idéer som utvecklats av läroverkslärare). Denna utveckling har kunnat ske just för att lärare vill lyssna på andra lärare, det är just dessa som har den förankring som du talar om. Vi forskare har svårt att nå fram, helt klart 🙂 Samtidigt ser inte jag som forskare det som min främsta uppgift att säga vad lärare ska göra i skolan. Skolutveckling ska ske lokalt, förvisso gärna i samarbete med oss forskare som kan bidra till rapportering, dokumentation, slutsatser o dyl. Och därav min poäng gentemot DN. Som jag ser det är det denna dela av lärarprofessionens historia som DN inte erkänner genom sin framställning av lärare som autonoma öar som bara ska vara under påverkan av sitt ”ämne”.

      Samtidigt har du helt rätt i att byråkratin som omgärdar och reglerar skolan har ökat drastiskt sedan mitten på 1900-talet. Och det som skruvat till det ytterligare senaste åren är målstyrningen och alla internationella tester (PISA, TIMSS). Det finns ett oerhört tryck på lärare att leverera. Tydligare kursplaner och styrdokument kommer ytterligare öka det här trycket och minska lärarnas autonomi. Vi ser ju samma utveckling inom universitetsvärlden. Vi har målstyrning även här sedan ett antal år. Vi försöker likrikta oss internationellt så att kurser inom ett och samma ämnesområde ska se ungefär likadana ut oavsett var i världen du läser dom. Det än nog bara det är en tidsfråga innan vi också är där skolan är idag. Vi ligger kanske ett decennium efter, eller drygt. Möjligen finns det starkare tradition vad gäller autonomi vid våra universitet, men det återstår att se vart utvecklingen går. Just nu är det iaf mycket tryck på att leverera, använda rätt pedagogiska metoder osv… Dvs minskad grad av autonomi i den meningen. Vilket givetvis också för det goda med sig att många kurser blir bättre, vi måste anstränga oss för att få våra studenter intresserade och få dom att lära sig. Vi kan inte längre passivt stå och föreläsa och sedan kugga 80% med motivet att de inte hör hemma på universitetet. Det tillåter vare sig regeringen eller universitetsledningen. Alltså, autonomin gentemot rektor ser jag som svår att uppnå så länge vi ser en trend av ökad internationalisering, av fortsatt målstyrning, av en testkultur och av ett samhälle som kräver att skattepengar ska spenderas så det ger mätbara resultat. Själv är jag nog benägen att acceptera den utvecklingen. Vilka vägar ser du som kan ge ökad autonomi för lärare?

      Svara
  3. Pingback: Respekt, ansvar och autonomi för alla lärare « Jans Syrliga KaramelLer

  4. Göran Tullberg

    Jan! Det var en bra artikel du skrev. Men troligen ser vi olika på problemlösningen.

    DN skriver:”För att vända utvecklingen krävs tydliga kunskapskrav och kursplaner, ökad ordning och kontinuerlig uppföljning av vad eleverna lärt sig. En viktig ingrediens i receptet är också en professionalisering av både lärarkåren och lärarutbildningen. (Slut citat)

    Det som behövs i ett FÖRSTA steg är uppstramning. Det får inte vara frågan om stor frihet för alla dessa okunniga och outbildade lärare som finns. Du framhåller lärarnas frihet. Det gör jag också – men inte nu när allt brakar samman. Nu behövs hårda tag!

    Jag förkastar också dessa småkurser på några veckor för lärare som inte behärskar sitt yrke. Dessa småkurser räcker inte till. Det blir sk-t av det.

    Min erfarenhet är att all matte bedrivs i lärarlag där det finns minst en vekligt kunning lärare som leder laget. Det betyder omedelbar skärpning och kontroll.

    Denna lagledare blir också en slags utbildare och fortbildare som finns där alltid många år framåt för dessa outbildade och okunniga lärare. Jag har prövat denna metod i Afrika och det blev en omedelbar uppryckning och en ständig utbildning i tjänsten medan lärarna jobbade vidare. Kurser under det de jobbade.

    För att få fram lagledarna, så får man anonsera efter de verkligt kunniga lärarna och ge dem en hög lön, medan de samtidigt jobbar som lärare och utbildar sina kompissar.

    När vi sedan får verkligt skickliga lärare – då – men först då får de ha friheten. Nu är vi i ett nödläge, värre än de flesta tror. Om tio år kan våra industrier börja fly landet om de inte kan rekrytera ingenjörer. NÖDLÄGE – ÖGONBLICKLIG FÖRBÄTTRING. NU I DAG! INTE OM TVÅ, TRE ÅR!

    Svara
  5. Göran Tullberg

    Magnus! Det var din artikel. Den var bra. Jag är också civilingenjör och jobbade som curriculum development expert för UNESCO i Afrika.

    Där fick jag (bland annat) i uppdrag att utbilda verkligt svaga lärare med hjälp av experter från USA, Kanada, England och Sverige. Experterna i var sitt ämne fick tilldelat skolans lärare i ämnet, egna lokaler och de fick lägga schemat själv.

    I matte hade de tre lärosalar och tre lärarrum i anslutning. Experterna (tre eller fyra jag minns inte säkert) samlade sina lärare (tre eller fyra outbildade på var expert) och gick igenom vad som skulle uppnås och hur lektionen eller övningen skulle genomföras.

    Vi hade sex paralleller. De kom in i lärosalen efter varandra 3a, 3b, 3c, 3d, 3e och 3f eller 5d, 5 e o sv. Sex klasser med samma undervisning i följd. Experter tog första lektionen medan de inhemska lärarna tittade på från dörröppningarna till lärarrummen. Sedan tog de över. Efter det alla sex paralellerna fått sina övningar, så gick laget igenom sina insatser, medan elever städade upp klassrum och utrymmena ute omkring.

    Det blev en ögonblicklig uppryckning av undervisningen och den blev sedan snabbt allt bättre medan de infödda läraren fick ökad säkerhet och förmåga.

    Svara
  6. Kapten Haddock

    ”De senaste tre decennierna, kanske längre än så, har skolforskare diskuterat problemet med att elever sitter och räknar tyst för sig själva under lektioner i matematik eftersom detta leder till att elever inte lär sig centrala ord och begrepp inom matematiken utan ofta uppfinner egna och högst personliga mattespråk, något som i sin tur sätter hinder för deras matematiska kunskapsutveckling. ”

    Jag har själv noterat problemet. De starka studenterna verkar vara självlärda och hittar ofta mycket egendomliga lösningar. (De medelmåttiga och svaga studenterna är förstås mycket sämre.)

    Jag visste dock inte att skolforskare var medvetna om detta. Lite skrämmande att man varit medveten om problemet i mer än 30 år utan att göra nåt åt det.

    Svara
    1. Magnus Hultén Inläggsförfattare

      Hej, vet inte vem du syftar på med ”man” när du talar om att det är skrämmande att man inte gjort något åt problemet. Om du syftar på tidigare utbildningsministrar eller på skolverket så har man mig veterligen gjort flera försök. Likaså när det gäller lokal skolutveckling. Det har också skrivits flera böcker på temat av lärare som förordat andra arbetssätt. Jag gissar att dessa lärare/forskare även bjudits in av andra lärare som velat förändra sin praktik. Kanske har du varit en av de som försökt driva igenom en förändring? Om Björklunds satsning kommer lyckas bättre återstår att se. Räknat i kronor så är satsningen enorm i jämförelse med de tidigare. Men vilket resultat kommer den att ge? Jag är tveksam till den här typen av gigantiska men samtidigt oprecisa satsningar. Hade man inte kunnat göra rejäla försök i ett fåtal kommuner som vill och kan genomföra satsningar, följa resultaten av dessa försök och sedan skala upp? Som Daniel Sundberg påpekade angående det utökade timantalet för matematikämnet så är det ju långtifrån säker att en ökad kvantitet ger ökad kvalitet.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *