Vad hände med löftet om en lyhörd utbildningspolitik?

Vågen av kritik mot de tidiga betygen växer, men Alliansen backar inte. Hur kan vi förstå denna ovilja att lyssna på invändningar mot betyg i årskurs 4?

En titt i backspegeln visar att Alliansens monumentala arrogans i denna fråga inte är naturgiven. Utvecklingen hade faktiskt kunnat bli annorlunda.

Den 14 mars 2012 presenterade moderaterna en ny idé om hur skolan kunde utvecklas. Man skulle tillsätta en arbetsgrupp för skolfrågor med namnet ”Världens bästa skola.” Det kanske inte låter så revolutionerande, men det intressanta är att man utlovade att lärarna nu verkligen skulle få komma till tals. Arbetsgruppen skulle nämligen anlita en lärarpanel bestående av 100 lärare.

100 lärare.  En både exakt och hög siffra som antydde att man hade både höga och färdigritade planer för hur man skulle samla in synpunkter från lärare. Man uttryckte också en stark övertygelse om värdet av att lyssna på lärarna. Det beskrevs rentav som en förutsättning för att skapa en bättre skola. Margareta Pålsson, arbetsgruppens ordförande, skrev:

Om vi har höga ambitioner för skolan måste vi börja med att vara lyhörda för lärarnas åsikter.”

Hon utlovade också att lärarnas medverkan skulle ge tydliga avtryck i arbetsgruppens förslag:

”De förslag som arbetsgruppen presenterar ska vara ett resultat av de konkreta problem och utmaningar som lärarpanelen identifierar.”

Planerna tycktes signalera ett paradigmskifte i svensk utbildningspolitik. I en tid när den björklundska monologen började låta allt mer innehållsfattig, samtidigt som allt fler uppmärksammades på hur den finska skolan var befriad från politisk klåfingrighet (Pasi Sahlbergs storsäljare Finnish lessons var nysläppt) verkade moderaternas nya strategi ligga i tiden. Det var en lyhördhetens strategi som man kunde ana sig till. Man skulle inte nöja sig med att fyra av tvärsäkra plattitydprojektiler från Rosenbad. Man skulle gå ut och lyssna!

Så blev det som bekant inte. Något hände på vägen. Kanske var förklaringen att arbetsgruppens ordförande fick ett nytt jobb, som landshövding i Skåne län. Ersättare blev Tomas Tobé, som också blev skoltalesperson för moderaterna. Arbetsgruppen fortsatte sitt jobb, men dess eventuella samarbete med lärare tycks ha skett under ytterst oklara former. I slutrapporten från 2013 talas om att man ”lyssnat aktivt till vad elever, föräldrar, lärare, rektorer, forskare, fackliga företrädare och skolhuvudmän ser för utmaningar i skolan” och att man ” gjort många skolbesök och träffat skolforskare.”

Tanken på en lärarpanel tycks ha skrotats under processens lopp, och därmed hade gruppen givit sig själv ett helt nytt spelrum att kasta fram förslag som inte var förankrade inom lärarkåren. Det mest kända förslaget från arbetsgruppen var att betyg skulle införas i årskurs 3. (se även DN-debatt 14/2 2013)

Förslaget om så tidiga betyg väckte kritik. På DN-debatt kunde man för ovanlighetens skull läsa repliker inlägg både från lärare och från rektorer. Nu fanns således en ny chans att lyssna på vad skolpersonalen tyckte i frågan. Tobé replikerade emellertid med en insinuation om att hans kritiker själva hade ett ansvar för skolans påstådda förfall och således inte var värdiga att tas på allvar: ”Många av de debattörer som nu går emot vår skolpolitik var de som stödde utvecklingen mot den skola som kom att leverera lägre resultat och mer av ojämlikhet.”

Nyligen infann sig en ny möjlighet för Alliansen att visa prov på lyhördhet. Denna gång handlade det om remissvaren på Martin Ingvars utredning om tidiga betyg. I remissvaren framfördes återigen hård kritik mot förslaget om tidiga betyg, från flera instanser. Alliansen har emellertid ännu inte visat några försök att lyssna på kritiken. Anna Kinberg Batra har exempelvis klart för sig vem hon lyssnar på i sådana här frågor: Tomas Tobé.

– Jag tycker det är viktigt att mäta tidigt och är övertygad om att ju tidigare man vet hur det går, desto tidigare kan man sätta in extrastöd. Och vi har utvecklat de här förslagen i samråd med expertis.

Vilken expertis hänvisar du främst till?

– Jag är inte skolexpert. Jag hänvisar till Tomas Tobé (partisekreterare och tidigare skolpolitisk talesperson för M, reds anm) som är expert. (SvD 17/1 2015)

Vad ska man säga? Cirkeln är sluten, eller kanske kortsluten. 2012 års löfte om att lyssna på lärarna har år 2015 förvandlats till en försäkran om att man lyssnar på Tomas Tobé. Så kan man ju också bedriva utbildningspolitik.

Detta inlägg är publicerat under Okategoriserade av Joakim Landahl. Bokmärk permalänken.

Om Joakim Landahl

Joakim Landahl (f. 1974) är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Nyligen publicerade han Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg. Hans forskning är huvudsakligen utbildningshistoriskt orienterad och har inte minst diskuterat frågor kring disciplinering och utbildningens sociala dimensioner. Bland publikationer märks avhandlingen Auktoritet och ansvar (2006), rapporten Den läsande läraren (2009) samt boken Stad på låtsas (2013).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.