Författararkiv: Joakim Landahl

Om Joakim Landahl

Joakim Landahl (f. 1974) är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Nyligen publicerade han Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg. Hans forskning är huvudsakligen utbildningshistoriskt orienterad och har inte minst diskuterat frågor kring disciplinering och utbildningens sociala dimensioner. Bland publikationer märks avhandlingen Auktoritet och ansvar (2006), rapporten Den läsande läraren (2009) samt boken Stad på låtsas (2013).

Varför? Därför. Svensk utbildningshistoria i korthet

Den svenska utbildningshistorien genomsyras av copycats. Viljan att tänka självständigt har ofta varit underordnad vanan att tänka en tanke som någon annan tänkt. Man har kopplat på olika ideologier och ideal på sin egen hjärna, som en sorts artificiell intelligens. Frågan om varför man förespråkar en viss typ av undervisning har ofta besvarats på något av följande sätt:

För att Gud har sagt det. För att Joseph Lancaster säger så. För att man gör så i Preussen. För att skolinspektören så önskar. För att de gör så i läroverken.  För att 1946 års skolkommission säger så. För att demokratin kräver det. För att vetenskapen har kommit fram till att det är det bästa. För att läroplanen fastslagit det. För att vi alltid har gjort så. För att man gör så i Finland.

Alkohol och reformpedagogik

Den som mellan hösten 2009 och våren 2011 besökte ett Systembolag kunde göra den förvånande upptäckten att den gamla pedagogen Comenius fått ge namn åt en ölsort. Etiketten pryds av en allvarlig Comenius, och på den bakre etiketten presenteras han som ”den moderna läroplanes fader.” Mindre känt är, fortsätter det, ”att det i släkten även fanns mycket duktiga bryggmästare.”

För en utbildningshistoriker är det förstås upplyftande att det med en sådan självklarhet framställs som om Comenius vore något av en världskändis. Men idag finns inte längre ölen att få tag på. Den sista flaskan såldes på ett Systembolag utanför Örebro, den 21 maj 2011.

Försäljningssuccén uteblev uppenbarligen. Kanske överskattades marknadsföringsvärdet i en tjeckisk reformpedagog. Möjligen var det inte alla som tyckte att ordet läroplan rimmade så väl med fest.

Den intressanta frågan är dock inte hur det kommer sig att Comenius inte längre säljs, utan hur det kommer sig att den överhuvudtaget fick börja säljas. Att det idag går att sammankoppla en reformpedagog med en rusdryck vittnar om djupgående mentalitetsförändringar. För hundra år sedan var Comenius lika berömd som idag, men att sälja alkohol i hans namn, det hade varit lika uteslutet som att idag sälja vapen i Astrid Lindgrens namn. Någonting tidstypiskt måste det alltså finnas i denna säregna korsbefruktning mellan ”läroplanens fader” och öl. Det måste ha uppstått någon form av länk mellan dem båda, en gemensam nämnare som inte fanns tidigare. Vilken är denna länk?

Frågan ska kanske formuleras lite mer allmänt. Vad är likheten mellan skolan och systembolaget? Till en början är det svårt att se några likheter, de framstår som varandras antiteser. Skolan är obligatorisk, riktar sig till barn och försöker lära dem förnuft. Systembolaget är frivilligt att besöka, riktar sig till vuxna, och säljer vätskor som kan radera allt förnuft. Vad är då länken?

Är det möjligen romantiseringen av det förflutna? Systembolaget är en institution som säljer varor vars värde ökar med lagringstid och traditioner. Även skolan håller på att bli en sådan institution. Utbildningspolitiskt ser vi en massiv offensiv tillbaka till det förflutna. Samtidigt har de så kallade progressiva idéerna haft svårt att hitta moderna företrädare, vilket innebär att även progressivismen kan beskrivas som nostalgisk. 

Det är i en sådan situation som det, åtminstone på pappret, blir trovärdigt att sätta Comenius på en öletikett. Att det blev just Comenius var nog också viktigt, inte bara för att han var tjeck, utan för att han levde för tillräckligt länge sedan. Det hade knappast varit möjligt att sälja en ”John Dewey-öl.” För att inte tala om en ”A.S. Neill-öl.”

Mitt sommarlov med Murakami

Under årets sommarledighet valde jag att koppla av med en bok om självspäkning.

Den japanske författaren Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning handlar om långdistanslöpning, och jag är inte ensam om att ha inspirerats av den idag 62-årige författarens skildringar av löpningens kamp. I en tid när det ständigt talas om att ta vara på stunden, leva i nuet och lära sig att njuta kan det kännas uppfriskande med en bok som skildrar nöjet i att anstränga sig.

När jag läste Murakamis bok fick jag en distinkt känsla av att detta är en bok som är som mest inspirerande under sommarledigheten. Förklaringen tror jag står att finna i en tankevana som är skapad av den speciella livsrytm som vi växer upp med i moderna samhällen.

Sedan barndomen har vi vant oss vid att tillvaron delas in i läsår och sommarlov. Det är ett speciellt sätt att förhålla sig till tiden som är typiskt för moderna samhällen och deras centrala institution skolan. Att göra samma sak hela året, och så plötsligt göra ett avbrott i detta samma, det är typiskt för skolans människor. Att vi under barndomen växer upp med denna mycket säregna livsrytm tror jag lämnar vissa avtryck i vår mentalitet.

När man var skolelev var sommarlovet en tid då man förväntades vila sig, återhämta sig och göra allt det som inte rymdes inom institutionens ramar. Men vid sidan av sorglös lek fanns också något annat. Sommarlovet var också en uppladdning inför det kommande skolåret, det var en tid då man intalade sig att det här året, då skulle det bli skillnad, då skulle äntligen skolprestationerna lägga sig på en helt annan nivå än tidigare. Uppladdningen ackompanjerades inte sällan av nya inköp – papper till böcker, en ny linjal, kanske rentav en miniräknare, nya pennor, nya suddgummin. Det var en tid av förväntan, av löften till sig själv, av självpeppning. Ett nytt jag fanns inom räckhåll. Sommarlovet var något mycket större än en paus från skolarbetet, det var – hoppades man – en vattendelare mellan ett tidigare jag och ett nytt jag.

Det fanns på så sätt ingen motsättning mellan ledighet och skolarbete. Det var under ledigheten som idén om det nya, mer högpresterande, jaget föddes. Under terminerna var den egna personen egentligen relativt statisk. Ingenting gav några avgörande impulser till förändring. Men under sommarlovet föddes idén om kvalitativa språng i utvecklingen.

Kanske är det delvis denna djupt liggande tankevana som gjort att jag har haft glädje av att läsa Murakamis bok om löpning i sommar. Den har inte bara talat till mitt åldrande jag (det är tilltalande att Murakami springer fast han är i övre medelåldern). Den har också talat till mitt yngre jag, som impregnerats av uppfattningen av sommaren som en tid av mental uppladdning inför ett nytt läsår.

I den meningen är böcker om självspäkning mer lämpade för sommarlovet än spänningslitteratur.