Författararkiv: Magnus Hultén

Om Magnus Hultén

Magnus Hultén (f. 1970) är professor i naturvetenskapernas didaktik vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings Universitet. Magnus bedriver forskning om betyg, bedömning, målstyrning, utbildningspolitik samt naturvetenskapliga och tekniska skolämnen i folkskola och grundskola, deras innehåll och förändring. Han disputerade 2008 på avhandlingen Naturens kanon: formering och förändring av innehållet i folkskolans och grundskolans naturvetenskap 1842–2007. Magnus är civilingenjör och skrev 1999 licavhandlingen The compression/absorption heat pump: modelling and comparisons. Han har jobbat som pedagogisk utvecklare på Chalmers och med lärarutbildning på Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholms universitet och KTH. Han driver just nu det av Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet "Skolans målstyrning 1919-2020: från progressivism till NPM/nyliberalism".

Lärare, bliv vid din läst

Publicerat av
8

En reflektion kring fortbildningsdelen i regeringens nya satsning mattelyftet och dagens ledare i Dagens Nyheter, Låt hela skolan lyfta. De senaste tre decennierna, kanske längre än så, har skolforskare diskuterat problemet med att elever sitter och räknar tyst för sig själva under lektioner i matematik eftersom detta leder till att elever inte lär sig centrala ord och begrepp inom matematiken utan ofta uppfinner egna och högst personliga mattespråk, något som i sin tur sätter hinder för deras matematiska kunskapsutveckling. Nu vill Jan Björklund göra något åt det hela. Det är bra, det stör mig inte.

Det stör mig inte heller att DN ifrågasätter att ministern vill styra den pedagogiska metoden i fortbildningsdelen av mattelyftet mot katederundervisning. Det är en rimlig hållning av en liberal ledarsida. Samtidigt verkar det inte förnuftigt att satsa 800 miljoner skattekronor på vad som helst (den summa som enligt regeringens presentation skulle avsättas till denna typ av fortbildning). Och min högst personlig uppfattning är att katederundervisning, trots sin omoderna klang (eller kanske tack vare) kan leda till något bra eftersom det är ett begrepp som rymmer många olika sorters metodik. Exempelvis skulle katederundervisning mycket väl kunna tolkas i linje med den kollegiala lesson study modell som används vid undervisning i matematik i Japan, har fått stor internationell uppmärksamhet och sägs förklara japanska elevers mycket goda kunskaper i matematik. Skolverket har redan ett gott öga till denna metodik. Matematiken skulle gynnas av en riktad, inte splittrad, metodiksatsning.

Det som stör mig är det sätt på vilket läraren (återigen) porträtteras på i DN (det finns faktiskt en doktorsavhandling som behandlar hur läraren framställs i DN, Matilda Wiklunds Kunskapens fanbärare). Lärare beskrivs oftast som vardagshjältar medan de som ställt till det i skolan är andra, politiker, skolforskare, lärarhögskolor mm. Det kan låta bra, men nu råkar det vara så att hjälteepitetet är villkorat.

Som begreppshistoriskt inriktad forskare är jag särskilt intresserad av användning av ord. Ordet lärare används nästan uteslutande om de som håller sig innanför klassrummets fyra väggar. Så fort läraren skriver en bok om, låt oss säga, ”att tala matematik” och reser land och rike runt till intresserade kollegor blir läraren farlig. Då får han eller hon negativa epitet som ”proffspedagog”, ”skolforskare” och liknande. Likadant om han eller hon börjar undervisa på ”lärarhögskolan”, då blir han eller hon en maktfaktor som bör bekämpas. ”Lärarhögskolan” används oftast om den del av lärarutbildningen där lärare, traditionellt, har utbildat andra lärare, och det används nästan uteslutande för att tala om negativ påverkan på lärare och skola. Som DN uttrycker det i sin ledare ”har lärarna aldrig verkat i ett svart hål. De har ständigt utsatts för påverkan, av politiker, trender, lärarhögskolor, forskare och proffspedagoger i en salig blandning. Det har de senaste decennierna försämrat den svenska skolan.” Kort sagt: Världen utanför klassrummet är farlig, håll dig på din plats! Vilket är konstigt när till och med PISA-chefen Andreas Schleicher, dvs. den man som är chef för de tester som Sverige genom mattelyftet vill förbättra sig i, talar om vikten av att bryta lärares isolering (se Lärarnas Nyheter eller Youtube).

Nej, jag blir allt mer dystopiskt inställd till talet om att ”höja läraryrkets status” och vad olika aktörer egentligen vill säga genom detta. Om jag ska hårdra logiken i DNs resonemang lyder det som följer: Låt ämnesexperter skriva detaljerade kursplaner för skolan, så att det verkligen blir kunskap i kursplanen, inget tjafs. Låt sedan lärare utbilda sig i ämnet, inget pedagogiskt flum. Stäng sedan in läraren i klassrummet, det där hur man tar elever och lär ut kommer ju av sig själv när kursplan och ämneskunskap finns.

Om jag har rätt i mina iakttagelser handlar talet om att höja läraryrkets status egentligen om att begränsa lärarkårens utåtriktade engagemang och utbyte av pedagogiska idéer, att förstärka deras isolering, att få dem att bliva vid sin läst.

(För den som vill läsa andra berättelser om skolforskning och mattelyftet än den DNs ledarsida erbjuder, se Sydvenskan eller Svenska Dagbladet.)

Tigerlektorns stridssång

Publicerat av
Svara

Trots att jag själv saknar barn och familj så är kärnfamiljsdebatten den mediala diskussion jag helst av alla tar del av. Det skrivs många intressanta inlägg, förgyllda av nya begrepp som curlingföräldrar, tigermammor och supernannys. Alla dessa historier om barn som tagit makten över oss, barnalängtan och barnlöshet. Om generationer som hoppades bryta ny mark men vars uppgörelse med föräldragenerationen är tveeggad. Det blir både bredd och djup i den allmänna debatten. Något jag saknar när det gäller skolan, trots att de båda områdena äger allmängiltighet och har fått likartade diagnoser. Studenter som tagit makten, som godkänns på kurser de knappt närvarat på osv…  Kort sagt, vem skriver The battle hymn of the tiger professor, boken som på ett kraftfullt sätt gör upp med det västerländska utbildningssystemet, så som det utvecklats?

Några menar att den redan har skrivits. Av Jan Björklund. Andra ser namn inom akademin som språkprofessorn Inger Enkvist och historieprofessorn Hans-Albin Larsson (Mot bättre vetande). Men det är svårt att känna respekt för de här namnen. Enkvist sågade min kollegas avhandling med argumentet att pedagogikprofessorn Ingrid Carlgren hade varit hans handledare. Och vad ska man säga om Larsson, som lyfts fram på liberala ledarsidor i brist på andra forskarinlägg som stödjer deras storstilade skolberättelse samtidigt som samma sidor ställer sig kritiska till politiserad skolforskning… Larssons skolhistoria ligger farligt nära den man normalt finner på extremsidor (som här). Hur går den ekvationen ihop? Det är möjligt att man kan skriva Larssons skolhistoria när man flyger 10 000 meter över marken, för han har knappast funnit den i arkiven. Hur kan man ta dessa representanter för vetenskap och skoldebatt på intellektuellt allvar?

Nej, jag saknar fortfarande en värdig representant för tigerlektorn. Eller ja, inte helt. Jag har faktiskt funnit en kandidat. Han heter Stanley Fish (f. 1938), är litteraturprofessor och har skrivit böcker som How to write a sentence (som jag själv borde läsa). Klicka er gärna till hans numera två år gamla, men fortfarande mycket läsvärda, blogginlägg i The New York Times, What should colleges teach? Inläggen handlar om vad man egentligen lär sig på universitetens skrivutbildningar. Allt annat än att skriva, konstaterar Fish i första inlägget.

Det hela framstår först som ytterligare ett inlägg från en universitetsprofessor som tycker allt var bättre förr, när studenterna verkligen kunde något (som att skriva korrekta meningar). En professor som sätter klassisk ämneskunskap framför nya trender och påhitt inom akademin. Men istället för ett ställningskrig utvecklas inlägg och kommentarer till en initierad diskussion om (skriv)undervisningens vad, hur och varför.

Särskilt intressant blir det när han mot slutet av tredje inlägget skisserar sitt eget didaktiska credo. Fish blottar här de sätt han brukar undervisa på, hur han lägger upp sina lektioner, vad han fokuserar och varför. Det är inga revolutionerande idéer han lägger fram, det märkvärdiga är hans uppenbara intresse för såväl sina studenter som deras lärande. Och att polariseringen i skoldebatten därmed luckras upp. Det handlar inte om ”kunskap mot flum” om ”auktoritär pedagogik mot studentcentrerad” utan om olika vägar till (grovt) ett och samma mål, i det aktuella fallet att få studenter att skriva angelägna och intressanta texter. Jag tänker ofta på Fish, och att ett samtal som når bortom skyttegravarna, in i väsentligheterna, är möjligt.

Här följer ett kort utdrag ur hans andra inlägg:

”The main criticism is that my emphasis on teaching forms and only forms (a) leaves out everything interesting, (b) leads to boring classes no student would want to take and (c) has been discredited by the research years ago. That research, according to Dee, shows that “teaching grammar out of context” is ineffective, in part because, as writer teacher observes, “students are afraid that they aren’t abiding by the rules.”

If that is what is meant by teaching grammar — memorizing rules and being always afraid of breaking them — I agree. If the effect of instruction is to make students fear that they are walking through a minefield of error and that at any moment they are going to step on something that will wound them, the odds of their learning anything are small.”

Skolverket, sanningen och forskningen

Publicerat av
9

Skolverket spelar en central roll i politiseringen av svensk forskning om skolan. Hur ska vi kunna utbilda goda lärare när politik ofta står över sanning när det kommer till skolans område?

En mängd reformer genomförs i dagsläget på skolans område. Syftet med dem är stärka den svenska skolan. I allt detta är forskning om skolan en viktig pusselbit, därom verkar de flesta ense. Men hur står det till med svensk skolforskning?

Ja, ska man tro Dagens nyheter, så beror den svenska skolans förfall ”inte bara på politiska beslut. Den pedagogiska forskningen, som levt i alltför nära symbios med beslutsfattandet, har också bidragit” (ledare 13/4-11). Peter Wolodarski talar i samma tidning om ”Vilsna skolforskares sällskap” (söndagskrönika, 17/4-11). Det är viktiga frågor som tas upp, inte minst för en nystartad kollektivblogg som drivs av skolforskare. Vad som saknas är en korrekt analys, och därmed verktyg att förändra situationen.

Riktigt är att forskning om skolan och skolpolitiska åtgärder levt i nära symbios och att denna relation framför allt etableras under efterkrigstidens stora skolreformer. Efterkrigstiden var rent allmänt en tid med exceptionellt hög tilltro till forskning som underlag för politiska beslut.

Är svensk skolforskning politiserad än idag? Ja, jag tror faktiskt det är så. De täta banden mellan forskning och politik är inbyggda i systemet, på flera nivåer men som jag ser det främst genom Skolverket. Man måste se över Skolverket och dess förhållande till forskning. Häri ligger grundproblemet. Låt mig illustrera.

Jag har gjort två jobb på uppdrag av Skolverket. Båda har censurerats. Första gången var 2004, då mina stycken i en skolverksrapport togs bort, och det utan att jag informerades. Jag hade skrivit att eleverna, att döma av den statistik vi som forskare tagit del av, verkade tycka lika bra om naturvetenskap som om andra jämförbara ämnen, kanske till och med bättre. Detta föll uppenbarligen inte Skolverket i smaken eftersom man i ett annat kapitel i boken lät andra forskare framföra den mer etablerade bilden att elever tycker att naturvetenskap är tråkigt (”Skolverket sprider myter” med Ingrid Carlgren, DN Debatt 27/5 2004).

Andra gången var nu i höstas. Jag blev uppringd av en person som jobbade för Skolverket och blev intervjuad om den pågående reformen, närmare bestämt de nya kursplanerna för grundskolan, med fokus på de i naturvetenskap. Intervjun skulle publiceras på Skolverkets hemsida, som ett led i deras arbete med att föra ut forskning till lärare i skolan. Intervjun låg ute under några timmar, sedan togs den bort.

Intervjun berörde läroplansreformer i allmänhet, och då i synnerhet den då aktuella reformen. Jag nämnde bland annat de svenska skolelevernas sjunkande resultat i internationella mätningar som en bakgrund till reformen. Och mot den bakgrunden ställde jag mig frågande till de förändringar jag såg i kursplanerna, för när jag läste dessa tyckte jag mig inte se att de speglade vad ministern hade fört fram i skoldebatten. Jag sa att jag själv inte hade en åsikt i frågan utan mest hade blivit förvånad, att jag hade trott att reformen skulle få större inverkan på kursplanernas framställning av kunskap. Sist i intervjun sa jag följande:

”Det är ju en sak att initiera en reform som denna, och vilka motiv som finns bakom. Varje läroplansreform innebär att gränserna för ämnet dras om, att vissa innehåll minskar på bekostnad av något annat. Den grupp som sitter och skriver kursplanerna har stora möjligheter att forma ämnet lite som de känner för, och kanske även till delar på tvärs med vad de som initierade reformen tänkt sig. Här finns ju alla möjligheter, för så detaljstyrt kan inte instruktionerna till kursplaneförfattarna vara, då blir det tal om ministerstyre.”

Och ja, det var just vad det blev någon dag senare på Brännpunkt i Svenska dagbladet. Intervjun med mig genomfördes den 9 november 2010. Publiceringen av intervjun skedde förmiddagen den 17 november, på eftermiddagen var den borta. Vad hade hänt? Jo, den 11 november hade femton professorer, lärare och lektorer publicerat sig på Svenska dagbladets brännpunkt under rubriken ”Björklund kör över experterna om geografi”. Det handlade om att utbildningsdepartementet hade genomfört förändringar i kursplanen i geografi efter det att den lämnat kursplanegruppen, förändringar som gick tvärs emot gruppens intentioner med kursplanen.

Man kan misstänka att Skolverket, mot bakgrund av det då rådande läget, inte vågade publicera intervjun med mig.

Skolverket har i uppdrag ”att sprida kunskap om forskning och kunskapsbaserade metoder och erfarenheter som har betydelse för skolledare och pedagoger” (se här). Dessutom ger de forskare i uppdrag att genomföra utvärderingar och studier. Dessa rapporter publiceras sedan, i normalfallet, som auktoritativa skolverksrapporter, där författarnas namn bara kan läsas i det finstilta. Samma rapporter diskuteras sedan ofta på exempelvis tidningarnas ledarsidor som politiserad ”skolforskning”. Märk väl oavsett om det är pedagoger, ekonomer, historiker eller sociologer som genomfört studien ifråga. Det hela leder, trots att parterna säkerligen har ädla syften, till en tvivelaktig allians mellan skolforskning och politik.

Jag har som sagt blivit inbjuden till båda dessa typer av allianser, och tackat ja båda gångerna (det är ju att bli erkänd som forskare att få dylika uppdrag av Skolverket och ett tillfälle att nå makthavare och lärare), men som sagt, censurerats. Kort sagt, vad är det vi medverkar till när vi som ”skolforskare” säger ja till skolverksuppdrag och hur kan vi få till stånd en förändring?

Skolverkets legitimering av skolforskning är problematisk och är, som jag ser det, grundorsaken till den politiserade skolforskningen. Skolverket auktoriserar, de dömer vad som är god forskning och vad som inte är det. De sätter gränser för oss som forskare och lärarutbildare. Ska jag lära mina studenter att förstå vad som kan ligga bakom läroplanens formuleringar, vilka politiska och kunskapsmässiga stridspunkter de bär på? Eller ska jag framställa dem som välgrundade sanningar?

Jag anser att Skolverket har en ytterst problematisk dubbelnatur i sin roll som genomförare av reformer, som de som ska se till att reformer flyter och att alla i skolans värld är med på tåget, samtidigt som de ska föra ut forskning till skolan. ”Forskning för skolan” kallar Skolverket sin senaste satsning, den inom vilken min intervju skulle ha publicerats. ”Forskning som stödjer nuvarande reformer”, bör det korrekt döpas om till.