Nu har regerings proposition om Ett likvärdigt betygssystem (Prop. 2025/26:197) publicerats. Jag har i ett tidigare inlägg med hjälp av Google NotebookLM sammanställt de remissvar utredningen Ett likvärdigt betygssystem (SOU 2025:18) fick. I detta inlägg har jag följt upp vilken av den kritik utredningen fick som nu regeringen valt att beakta och vilken man väljer att inte beakta i sin proposition.

Genom att mata in alla remissvar samt propositionen i Goodle NotebookLM och fråga hur mycket av remissinstansernas kritik beaktas i propositionen, fick jag följande svar:

I propositionen framgår det att regeringen har tagit till sig av remissinstansernas kritik i flera tunga och avgörande frågor, vilket har lett till konkreta förändringar jämfört med utredningens ursprungliga förslag. Samtidigt har regeringen valt att stå fast vid utredningens linje i vissa frågor trots stark kritik, med motiveringen att systemets övergripande fördelar väger tyngre.

Kritik som regeringen har beaktat och anpassat förslaget efter:

• Tidsplanen har skjutits fram: Många remissinstanser (bland annat Skolverket, SKR och flera kommuner) larmade om att utredningens tidsplan för införande (2027) var alldeles för snäv och orealistisk. Regeringen delade bedömningen att skolorna behöver mer tid för förberedelser och sköt därför fram ikraftträdandet. För grundskolan och gymnasieskolan föreslås systemet nu tillämpas från och med den 1 juli 2028 (för att samordnas med den tioåriga grundskolan), och för komvux skjuts införandet ända till 2031.
• Förslaget för Komvux backas: Utredningens förslag om att meritvärdet för elever på komvux enbart skulle baseras på resultaten från de nationella slutproven mötte massiv kritik för att det inte passade skolformens flexibla särart. Regeringen konstaterar i propositionen att ”kalibrering på gruppnivå inte är ett realistiskt alternativ inom komvux”. Man väljer därför att inte reglera komvux meritvärdesberäkning i denna lagstiftning, utan hänvisar i stället till att detta måste hanteras och detaljstyras vidare på förordningsnivå.
• Kraven för gymnasieexamen skärps: Skolverket var kritiska till att utredningens förslag skulle göra det möjligt att få en gymnasieexamen även med betygen 1–3 i gymnasiearbetet. Regeringen höll med om att detta urholkar examens värde och ändrade förslaget. I propositionen krävs nu uttryckligen att eleven måste ha fått lägst betyget 4 (godtagbara kunskaper) i gymnasiearbetet för att en examen ska kunna utfärdas.
• Benämningen av underkända betyg mildras: I stället för utredningens förslag att kalla betygen 1–3 för ”mindre än godtagbara kunskaper”, lyssnade regeringen på remissinstanser (såsom Stockholm, Vimmerby och Örebro kommun) som tyckte det var onödigt negativt. Regeringen ändrade därför benämningen till ”begränsade kunskaper” för att i stället belysa vad eleven faktiskt har lärt sig.

Kritik som regeringen har valt att inte beakta:

• Kalibreringsmodellens komplexitet: Flera tunga instanser (exempelvis Statskontoret och Uppsala universitet) varnade för att den matematiska modellen för meritvärdeskalibrering är för komplex, oförutsägbar och riskerar att bli obegriplig för elever och vårdnadshavare. Regeringen medger att systemet är tekniskt och kan vara svårförståeligt, men bedömer att fördelarna med minskad betygsinflation och ett mer rättvist urval tydligt överväger riskerna. I stället för att förenkla modellen menar regeringen att problemet ska hanteras med gedigna implementerings- och informationsinsatser.
• Risken för social snedrekrytering vid omprov: Viss kritik lyftes (bland annat från Göteborgs universitet) kring att utredningens förslag om att ta ut en avgift för de som vill göra om ett nationellt slutprov skulle kunna slå hårt mot ekonomiskt utsatta elever. Regeringen avvisar detta och behåller möjligheten till avgift, med argumentet att omprov inte är tänkt att vara huvudvägen för att höja sitt meritvärde och att avgiften ska hållas på en rimlig nivå, varför konsekvenserna för den enskilde blir begränsade.
• Risken för provstyrd undervisning: Många larmade om att den stora tyngden på nationella slutprov kommer att leda till ”teaching to the test”. Regeringen går dock vidare med att ge slutproven en bärande roll och menar i propositionen att farhågorna om negativ påverkan på undervisningen kan hanteras bara man skapar en ”balanserad provkonstruktion” som mäter både djup och bredd.

Det är inte utan att jag med spänning ser fram emot de implementerings- och informationsinsatser som ska ske för att förklara hur kalibreringsmodellen kommer att gå till. Kanske ännu mer ser jag fram emot utvärderingen av om denna reform verkligen löste de problem det säger sig vilja lösa, utan att också skapa andra kanske värre bekymmer.